Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.

 

Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.

 

Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".

1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?

2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.

 

Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.

 

Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.

 

Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.

 

Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.

 

När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.

 

Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).

 

Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...

 

Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.

"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"

"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"

"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"

Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.

 

Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.

 

Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).

 

Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".

"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!

 

Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!

 

Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.

"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.

"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".

 

Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.

 

Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.

 

Oj då, så var man redan tillbaka här med ett sprillans nytt inlägg, som - dessvärre - blott skildrar samma gamla lappri som alla föregående inlägg. Förhoppningsvis lyckas jag ändock framställa denna lappri på ett tillräckligt roligt och läsvärt sätt, samt att mänga den med intressanta* nyheter från min handel och vandel, för att inte förtunna min allaredan lätträknade läsarskara.

 

Då ska vi se ... vad finns det då att förtälja om förutnämnda handel och vandel? Sanningen att säga så har jag faktiskt inte haft så värst mycket för mig, utöver jobbet. Just nu är jag tillbaka i lägenheten, eftersom utrotaren* kommer imorgon någon gång mellan klockan 8 och 12. Denne har ingen nyckel till lägenheten, vilket helt sonika innebär att jag måste befinna mig på plats och öppna dörren när denne anländer för att göra sitt skit, vilket helt sonika innebär att jag inte har någon lust att gå upp klockan 6 för att kunna komma tillstädes vid lägenheten klockan 8 på morgonen. Jag vet att det är mindre än troligt att denne väljer att komma så pass tidigt, men jag utgår ifrån Murphys lag när det gäller ärenden av den här sorten.

 

Nu är det bara att hålla tummarna för att ohyran i lägenheten inte naggar av mitt ansikte under natten.

 

Efter att utrotaren varit här och markerat mitt revir med sin insektsvådliga smörja så ska jag försöka lämna in mitt ravioliskadade sofföverdrag på kemtvätten i Valsta, men jag tror nästan att det vore en god idé att ta reda på ifall de har stängt för semester eller något åt det hållet, för det vore ju ganska fåvitskt av mig att släpa dit hela överdraget utan att vara säker på att stället verkligen är open for business? Allvarligt; vem skulle få för sig att göra något så urbota korkat?

 

Senare under dagen, någon gång framåt eftermiddagen, ska jag ta och träffa Matti för första gången sedan ... ja, jag är faktiskt inte helt säker på när vi sågs senast. Kanske var det senaste gången som jag följde med till High Chaparall, vilket i så fall var 2 år sedan*. Nu har han dock flyttat till Enköping, vilket krympt avståndet mellan oss avsevärt, och eftersom vi båda är lediga imorgon tänkte vi passa på att råkas och språkas.

 

Ni läsare med Poirot-lika anlag har därmed redan kommit fram till att det gunås inte blir någon simtur imorgon heller, trots att jag lovat så stort efter min comeback i simhallen i måndags, men jag är ju trots allt ledig hela helgen, så bli inte överraskade ifall det kommer ett till roligt och intressant* inlägg - dessutom med nyheter om träning, simning och/eller annat sunt leverne - redan då!

 

På jobbet går det fortfarande rätt okej, även om jag jobbar väldigt långa pass med få lediga dagar, oräkneliga kunder vars hjärnbedövning sedan de tittade förbi neurologen inte har släppt än och arbetsuppgifter så monotona och rutinmässiga att jag snart hamnar i samma riskgrupp som Jack Torrence* beträffande "arbetsplatsinducerade bärsärkargångar". Men jag klagar inte. Eller, vänta lite ... jo, det är ju exakt vad jag gör!

 

Men, allvarligt talat, det finns några riktigt gedigna fördelar med ett jobb som mitt (returen på en biluthyrning, för er som inte tagit del av den informationen), även om de är tunnsådda. Till exempel, till skillnad från mina föregående jobb inom vård- och omsorgsyrken, finns det ingen policy inom företaget som hindrar oss att ta emot gåvor från våra kunder. Återigen förstår säkerligen alla mini-Herculear där ute att det inte rör sig om förlovningsringar och diamanttiaror (ännu), utan om föremål som en genomsnittsmänniska med undermålig smugglarmentalitet och givmild läggning hellre ger bort än riskerar att föra ombord på ett flygplan. Det rör sig heller inte om stillettknivar och guldpläterade AK-47:or (ännu), utan om något så prosaiskt som ät- och drickbara produkter. Med betoning på drickbara produkter!

 

Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Hå hå ja ja, sade han likt en ålderstigen megära och parkerade sin en gång i tiden flitigt företagsamma bakdel i den billiga tygsoffan ...

 

Sista inlämningsdatum för C-uppsatsen är imorgon och jag har nyss haft ett samtal via Skype med min handledare angående hur pass stor chans jag har att eventuellt bli klar i tid. Han trodde inledningsvis att jag skulle kunna bli klar om jag var lite ihärdig och arbetade nitiskt resten av dagen, men när jag delgav honom ett par detaljer som han inte var varse om - till exempel att jag inte läst igenom "The Constitution of society" ännu och att det kommer ta ett tag eftersom den är skriven på rejält akademisk engelska - blev det annat ljud i skällan, varpå vi kom överrens om att det bästa för mig nog vore att skjuta upp inlämningen för disputation till nästan tillfälle (det vill sägs oktober).

 

Han berömde mig dock över allt arbete jag lyckats göra hittills och att det definitivt kommer att bli en bra uppsats när den väl är klar, vilket den - enligt min handledare - praktiskt taget är. Förutom en del formalia måste jag putsa litegrann på formuleringarna av vissa stycken, sortera lite i mitt framställda intervjumaterial och snygga till den delen med tydligare styckindelningar och sen, viktigast av allt, måste jag självklart skriva analysen utifrån de teorier jag valt att begagna mig av.

 

Utöver den redan nämnda samhällsvetenskapliga luntan som jag måste läsa igenom, naturally.

 

Summa summarum är jag nöjd med min insats under arbetet med uppsatsen. Jag har plöjt igenom böcker, artiklar och rapporter, jag har suttit framför min lilla laptop och skrivit timmar i sträck åt gången, jag har åkt fram och tillbaka in till universitetsbibliotekena inne i Stockholm för att får tag på de rätta böckerna, jag har ordnat fram informanter till mina intervjuer - trots ett par tidsödande kommunikationsproblem - och genomfört dem själv och däremellan har jag dessutom jobbat extrapass på både boendet i Väsby och på biluthyrningen på Arlanda samt pendlat fram och tillbaka till Göteborg på grund av obligatoriska moment under utbildningen. Rör ner en hel del tidspress samt paranoia över att datorn ska klappa ihop utan anledning och servera sedan med lite blod, svett och tårar som garnering.

 

Därmed tycker jag att det är hög tid för mig att koppla av lite, andas ut och koppla av utan att känna 340 kilo stress och ångest i magen.

 

Detta innebär, till exempel, att jag kommer att ha mer tid över för tidsfördrivet som är hela den här bloggens raison d'etre, nämligen träningen inför Vansbro 2014! Jag erkänner att jag har varit alltför slapp under skrivandet av uppsatsen och att påfrestningarna under arbetet med den gjort mig en aning försoffad samt att jag inte har hållit hårt på min regel om godis- och snaskintag på sistone. Men nu lovar jag att det ska bli ändring på det!

 

Ovanstående stycke får ni se som inläggets bikt.

 

Men innan ni överöser mig med förebrående bannor skulle ni väl också kunna ta och visa lite stöd genom att bejaka mina bravader; jag har ju till exempel inte rökt sedan nyår och dessutom har jag hållit mig (någorlunda) nykter.

 

Det var väl ungefär det jag känner att jag har lust att förtälja den här gången. Sedan om jag är hemlighetsfull eller ifall mitt liv helt enkelt bara är innehållsfattigt och ointressant får ni avgöra själva.

 

OCH så att en viss fröken Hålsten ska slippa sitta med ett lexikon följer härmed en kort ordlista över de något svårare orden som förekommit i inlägget

 

Megära = Kärring

Nitisk = Flitig

Lunta = Tjock bok

Summa summarum = Allt som allt

Raison d'etre = Skäl för att existera

Försoffad = Slö

Förebrå = Klandra

Bannor = Utskällning

Bravad = Stor prestation

Nykter = Tja ... egentligen väldigt svårt att förklara för en finländare. Tänk dig att du inte dricker alkohol, alltså ingen alkohol alls, inte av något slag, i någon form eller i någon utsträckning under en längre period, inte bara för att du håller på att fylla på glaset eller för att du sover. Typ, tillståndet man befinner sig i när man vaknar på morgonen innan man tar en återställare - utan huvudvärken och skammen.

Då så, nu har jag äntligen varit på Löwenströmska för ultraljud och doktorn sa att allting såg bra ut med testiklarna, bitestiklarna, blodflödet och allt, så jag har varken cancer eller något annat som skulle kunna vara farligt. Dessutom är jag inte på smällen heller.

 

Men lite bitter blir man ändå, med tanke på att doktorn krävde 200 kronor för att klämma mig på pungen och bidra till allmänt kymig stämning genom sina överflödiga och klumpigt formulerade kommenterarer (se tidigare inlägg) och sedan tar radiologen 200 kronor betalt för att kladda ner hela mitt skrev med en kletig sörja innan hon (ja, självklart fick jag en kvinnlig läkare på Löwenströmska) petar runt med sitt verktyg. 400 spänn - vilket är ungefär 40 000 omräknat i studentekonomi - och sen har man inte ens lite cancer i kulorna. Rip off!

 

För 400 spänn vill man nästan ha ett intyg av något slag som verifierar testiklarnas välmåga, något som man kan ta hem, rama in och hänga upp i hallen så att man förhäva sig lite halvsubtilt för alla gäster. Synd att inte friska testiklar och ofördärvad pung har ett ansenligt attraktionsvärde enligt det manliga skönhetsidealet, för i så fall hade jag krävt ett intyg för att kunna ha i plånboken och sedan hit the clubs för att ragga. Jag hade även köpt ett par byxor med testikelurringning för att ge damerna ett smakprov på mina välbehag.

 

Imorgon ska jag även ner till Göteborg igen, denna gång blir det en snabb visit. Jag anländer runt halv tolv på kvällen och åker hem redan runt klockan sju på kvällen nästa dag. Anledningen till detta är naturligtvis tidspress. C-uppsatsen är inte i närheten av klar, jag har ju till exempel fortfarande en intevrju kvar att göra, plus att jag har (återigen!) stött på problem vad plugget anbelangar. Jag tror inte att det blir omöjligt att lösa, men om jag får dra till med ett gammalmodigt och mossigt uttryck som inte ens majoriteten av Sveriges 80+-are skulle få för sig att använda så brinner det i knutarna. Sista ansökningsdag för nästa termin är nämligen på måndag.

 

Och visst är det väl rent ut sagt för jävligt att SJ kan vara så pass skrupelfria att de säljer en tur- och returbiljett till Göteborg för strax under 1000 kronor och ändå hävdar att det är inklusive studentrabatt.

 

En kvick bikt: igår var det premiär för den nya serien "Hannbial" med Mads Mikkelsen som Hannibal Lecter och eftersom jag är ett fan av "När Lammen Tystnar" blev det till att bänka sig framför TV:n med diverse snacks för att utreda ifall serien var något att hänga i granen. Jag kommer förmodligen se på nästa veckas avsnitt, men hittills är jag dessvärre inte övertygad.

Det verkar som att detta blir det första inlägget i april, tillika det första inlägget på ett ganska bra tag nu med tanke på hur ofta jag inledningsvis uppdaterade den här bloggen. Det verkar dessutom som att jag har inlett de senaste par-tre inläggen med att hur lång tid som förflutit sedan respektive föregående inlägg, som om medvetenhet på något sätt skulle urskulda oföretagsamhet. Om något tillför det väl endast ett visst mått arrogans?

 

Jag har dock en god ursäkt för att ha struntat i bloggen ett tag, nämligen skrivandet av C-uppsatsen. Arbetet med den här kvarnstenen tar upp en hel del av min tid, energi och uppmärksamhet, så att fylla den här digitala journalen med allt från litanior till gnäll - måhända någon enstaka amusant anekdot - för allmänhetens läslust har inte direkt varit prio 1 på sistone.

 

Jag har inte ens någon koll längre på hur många böcker jag har läst, eller åtminstone skummat igenom, och fler kommer det att bli innan läsandet kan upphöra. Just nu försöker jag desperat finna några tillämpbara teorier för analysen av empirin, vilket är exakt lika roligt och lättsamt som det låter, men det är knepigt att hitta något som inte blir för långsökt och tillkämpat i slutändan. När allt kommer till kritan så är det ju ändå en akademisk text som universitetet kommer att göra tillgänglig för allmänheten via internet, vilket betyder att de inte släpper igenom vilken navelskådande rappakalja som helst. Det måste nog ligga lite tyngd i slutsatserna.

 

Validitet, är nyckelordet.

 

Jag hade ett samtal via Skype med min handledare för ett par dagar sedan, som var mycket givande, och han kom med några väldigt bra förslag och infallsvinklar samt hjälpte mig att formulera mina motiv och mål med uppsatsen lite tydligare, vilket hjälpte mig att få ett skarpare fokus i mitt efterforskningsarbete. Men, som sagt, det innebär inte en paus från allt läsande. Det snävar av litteraturen en aning, visst, och för det är jag evinnerligt tacksam, men det återstår ändå att finna något användbart ur alla dessa jävla luntor!

 

Idag, till exempel, var jag tvungen att åka in till Stockholm för att bevista Stockholms universitetsbibliotek för socialt arbete igen eftersom lånetiden på de böcker jag checkade ut förra gången började löpa ur. Jag hade pratat med pappa om det tidigare i veckan varpå han erbjöd mig skjuts in till stan. Jag sa att det ligger vid Norrtull varpå han sa att det inte gjorde något. Jag sa att de stänger redan klockan 14 på fredagar varpå han sa att vi borde åka in tidigt i så fall. Jag ringde honom klockan 11 i förmiddags och frågade när han vi skulle ge oss av varpå han sa att han inte kunde för att han och mamma skulle passa barnbarnen.

 

Tackar ödmjukast! (Sarkasm)

 

Jag fick alltså hoppa ner i ett par byxor omgående för att kunna pallra mig iväg ner till pendeltåget (för er utomstående så har vi i Stockholm lite av ett socialt rättesnöre att bära byxor när man vistas utomhus). På väg ut ur lägenheten kände jag på mig att jag hade glömt något och precis innan jag låste dörren slog det mig; Ja visst ja, mobilen! Jag gick in och hämtade den igen och skyndade mig ner till stationen, där ett tåg stod och väntade. Jag gick långt ner på perrongen för att sätta mig långt fram (eftersom Karlbergs stationshus är på den sidan av perrongen) och precis när jag skulle sätta mig ner insåg jag vad jag egentligen hade glömt; de helvetes jävla böckerna som är anledningen till att jag prompt måste åka in till biblioteket idag!

 

Visst, skratta ni, men jag blir genuint orolig när jag lyckas med något sånt. Det är fan inte normalt att minnet misslyckas så grovt i min ålder. Skänk min kropp till vetenskapen ifall jag dör, de hittar säkert både ett och annat fel i min pasta catastrophale jag kallar hjärna som någon forskare kan döpa efter sig själv och göra sig en kometkarriär på.

 

På tågresan in till stan var det ett fyllo (eller kanske bara mentalt instabil äldre man) som blev uppretad av något, vilket föranledde honom till att gå längre fram i tåget för att byta plats. På vägen dit fräste han högljutt "Jävla svinas! Inkräkta på mitt privatliv, jag ska fan slå ihjäl dom, jävla ... AS-SVIN!". Man kan inte annat än beundra denna mans omfattande ordförråd.

 

När jag väl kom till biblioteket (som, för övrigt, är en gammal gymnastiksal med en massa hyllor fulla med böcker, basketkorgarna och ribbstolarna är fortfarande kvar!) för att lämna in böckerna visade det sig att de var en dag försenade och med tanke på att jag hade lånat ut 7 böcker så var jag inte på humör för att få betala förseningsavgift på samtliga. Som tur var lyckades jag lämna böckerna till en av världens ytterst sällsynta snälla bibliotekarier(ni har kanske sett om dem på national geographic) som bara sa "Nåja, det gör inget" och checkade in dem, free of charge.

 

Tackar ödmjukast! (Uppriktigt)

 

Nu har jag dessutom 5 böcker till att läsa igenom. Hoppas hoppas HOPPAS att det finns något gångbart i dem, annars kommer jag bli ... frustrerad, i bästa fall.

 

På vägen hem gick jag dessutom in i en liten butik där jag köpte en samlingsbox med 10 stycken filmer av Jean Luc Godard för endast 300 spänn. Aaaaaw yeeeaaaaah!!!

 

Istället för en propert detaljerad bikt i detta inlägg kanske jag bara ska ta och erkänna att jag gjort mig skyldig till en massa försyndelser sedan förra inlägget, inte bara över påskdatumen, och jag tänker fegt skylla detta faktum på stress på grund av uppsatsskrivandet, uppsatsläsandet, intervjuerna till uppsatsen (jag har gjort 2 nu, den tredje blir på måndag och den fjärde verkar ha hoppat av, så jag måste ersätta denne OMGÅENDE), förberedelser inför termin 7, farhågor om hälsan (jag har tid för röntgen nästa vecka, se föregående inlägg) samt en annan grej som jag inte tänker ta upp i bloggen. Förlåt mig för mina synder så som jag förlåta dem mig skyldiga äro.

 

Jag har, needless to say, därmed även inte kommit igång igen med träningen. Men, om man ser det från det ljusa sidan så har folk ändå påpekat att det märks att jag har gått ner i vikt.

 

Avslutningsvis så hade jag tänkt avsluta det här inlägget.

Jävlar i min själ, de senaste två dagarna har inte varit en segeltur på vaniljglass ska jag säga er. Jag antar att det jag ämnar skriva ner i detta inlägg är en aning personligt, men eftersom denna blogg - mig veteligen - endast läses av folk som jag känner och litar på så anser jag att jag kan dela med mig av detta utan att det besvärar mig.

 

Om vi tar det hela från början så kan jag öppna med att berätta för er att jag, under cirka en månads tid, tidvis har känt en smärre värk i skrevområdet. Ibland i själva scrotum, ibland i ljumsken och ibland i nedre delen av buken. Måhända har jag helt enkelt försökt stänga ute det, men jag har i vilket fall som helst, enfaldigt, försökt att inte låtsas om det.

 

Men så igår morse skedde det som alla män bävar för; jag tyckte att jag kände en knöl vid ena testikeln! I ett tillstånd av någorlunda återhållen panik gick jag genast upp på internet för att läsa mer om cancersymtom. Det jag fann erbjöd ingen tröst:

- Värk i skrev och lägre buk

- Känslan av ändrad form på eller en extra knöl vid testikeln

- Ömma punkter i pungen

Min reaktion var vederbörlig en vuxen karl; jag regredierade till en liten pojke, ringde pappa och lyckades klämma fram orden "Jag tror att jag måste till doktorn ...". När jag ett par sekunder senare insett att jag med dessa 7 framhuttrade ord effektivt riskerat att utsätta min far för en dödsbringande hjärtinfarkt förklarade jag vad det var som stod på. Icke desto mindre hämtade han upp mig för att skjutsa mig till doktorn.

 

Självfallet fanns det ingen tid redan samma dag, jag fick istället boka in en tid dagen efteråt för en undersökning, och även ifall pappa erbjöd tröstande och försäkrande ord så hade de, dessvärre, endast en begränsad verkan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän jag fått undersökningen - så vida doktorn nu inte kom med tråkiga nyheter. Pappa föreslog att jag skulle följa med hem för att slippa vara ensam med min oro och dessutom bli bjuden på mat och annat gott. Jag tackade givetvis ja.

 

Med andra ord har jag även en kvick bikt att framföra; jag åt chips och choklad hemma hos mina föräldrar.

 

Jag ansträngde mig till det yttersta för att inte tänka på mitt stundande läkarbesök och bevekelsegrunden till det samt gjorde en ansats för att verka samlad och munter, men inombords raserades jag utav nervositetskälvningar vid blotta tanken av möjligheten att jag kunde komma att bli en canceranfäktad eunuck. Jag kände mig inte redo att kasta mina sädeskulor överbord. De har ju inte ens fått tillfälle att avla fram en abort ännu!

 

 

Pappa skjutsade mig till läkarmottagningen, där jag fick betala 200 kronor i förskott för att sedan sätta mig i ett trångt väntrum där jag blev kvar i vad som kändes som eoner (det var förmodligen knappt fem minuter i verkligheten) innan doktorn ropar in mig.

 

"Vad kan jag hjälpa dig med idag då?" frågar doktorn, som om han inte blivit informerad vad jag har bokat tiden för. Jag berättar, det oaktat, om mina intentioner med besöket och får sedan en utomordentligt klumpigt formulerad fråga:

Efter en kort pinsam tystnad tillade han:

Efter ännu en pinsam tystnad tillade han ytterligare:

 

 

 

Nu har jag återvänt från min senaste resa ner till Göteborg. Jag återvände faktiskt redan igår, men det har inte riktigt känts som om jag har landat till fullo förrän nu eftersom jag, fram till för en timme sen, endast hade varit hemma i min lägenhet i ungefär 50 minuter sedan tåget rullade in på Stockholms central igår. Först och främst var jag bjuden till en fest hemma hos Markus och även om tåget anlände så sent som halv elva på kvällen kände jag att det var alldeles för länge sedan vi sågs sist (på begravningen, tror jag) och gick alltså direkt till Ulriksdal, där jag även blev kvar över natten. Precis som jag förväntat mig var det enormt kul att träffa Markus igen plus att det var mycket skönt folk närvarande. Synd att Mani, Alex och Sam inte var där men det blev, som sagt, bra ändå. Tjockt värt ännu en natt på en extramadrass.

 

Sedan var det bestämt att jag skulle firas idag eftersom jag jobbade på min riktiga födelsedag och var tvungen att kila ner till Göteborg direkt efter det, så jag åkte bara hem till lägenheten för att rykta mig och ett klädombyte innan det bar iväg hem till mina föräldrar. Anledningen till att jag firar hemma hos mina föräldrar (förutom att jag bara är FÄM år) är att min lägenhet är alldeles för liten för samkväm med fler än tre deltagare, förutsatt att alla tre tänker på att inte andas för mycket. Familjen var där, en och annan släkting och Stefan, som hade en ledig dag. Senare på dagen åkte vi iväg för att hämta Josefin, handla och hänga. SEN kunde jag gå hem till lägenheten igen.

 

På min riktiga födelsedag jobbade jag ju natt på boendet där jag gjorde min praktik och ifall jag får säga det själv (vilket jag får; det är min blogg, ditt luder) så tyckte jag att det gick väldigt bra, även om jag blev tvungen att spendera halva kvällen på Danderyd med en kille som hade problem med magsmärtor, för jag hanterade situationen utan att tappa lugnet. Eftersom jag gärna vill ha fler arbetspass hos dem så bådar en sådan incident endast gott för mig, om jag får lov att uttrycka mig en aning krasst (vilket jag får; det är min blogg, din horkarl).

 

Imorgon bitti är det dessutom dags för nästa arbetsintervju, så hoppas att ni håller tummarna!

 

MEEEEEEEEN, Göteborg var det ja. Först och främst var det ju den förbenat långa tågresan ner, fyra och en halv jävla timme (snubben bredvid mig satt hela resan och spelade ett spel som såg väldigt monotont ut i sin iPad. Hans hjärna måste ha antagit en smegmaliknande substans efter att ha riktat sin uppmärksamhet på en sådan intellektuellt ostimulerande syssla under en så långa tid). Det var INTE chill, speciellt inte efter att han jobbat natt. MEEEEEEEEN, jag överlevde.

 

Annars var det en rätt trevlig tripp. Förutom att jag äntligen fick träffa min handledare och utbyta några ord med honom personligen så bestämde jag mig även slutgiltigt för vad min uppsats ska handla om OCH jag var med på en väldigt nyttig föreläsning om att söka i databaser, därav kan man utan förbehåll klassificera den akademiska delen av resan en formidabel succé.

 

Detsamma gäller pretty much för den sociala delen av resan. Jag festade lite med John Båt, tog några öl med Nadja, sprang på Erik från gamla universitetsklassen på stan, hängde lite med Anton, träffade lite nya människor samt fick ett underhållande telefonsamtal från en klämkäck tjej som erbjöd mig "fina erbjudanden" från Bredbandsbolaget. När jag sa att jag inte var intresserad förbyttes hennes ton till en mycket mer bitter en när hon sa "Du vet ju inte ens vad jag har, jag kanske ringer och vill bjuda dig på en gratis resa till Thailand, det vet väl inte du!?" och när jag svarade "Har du något sånt?" förbyttes tonen ännu en gång till med mer förgrymmad en när hon, efter en kort tystnad, svarade "NEJ, inte direkt!". Jag var, med andra ord, inte intresserad.

 

Men det mest sällsamma som inträffade under resan var på torsdagen, då jag efter en bra dag i plugget kände mig på topp och sugen på att hit the town. Kruxet var att det bara var torsdag kväll och ingen som jag kände i Göteborg kunde följa med ut. Detta gjorde mig ganska amper och efter en lång stunds muttrande bestämde jag mig för att gå ut och ta en öl själv på Pustervik. Där var det lagom med folk och väldigt lugnt, så jag ställde mig i baren och tog en bärs.

 

Sedan kom det fram en man runt 35-40 års åldern och ställde sig bredvid mig. Han inledde en konversation på engelska, för han var britt, och ganska omgående stod det klart för mig att denna man mycket väl skulle kunna vara den bittraste mannen sedan Karl Pilkington (han var till och med från Manchester!). Han var inte alls otrevlig eller påstridig på något sätt, men han ställde många frågor och vad jag än svarade så tyckte han antingen att var ointressant, dåligt eller onödigt. När jag sa att Storbrittanien gör bra filmer höll han inte med, när jag pekade på Trainspotting som en bra film från Storbrittanien så tyckte han att den var värdelös för att den var "naiv", när jag sa att den blivit lovprisad för att den visar heroinisters vardag på ett verklighetstroget sätt utan att vara predikande sa han "Why should I watch a movie that shows me real life? I can see real life in real life".

 

Ett annat skönt utdrag ur konversationen var när han frågade ifall jag var gift eller hade flickvän. Jag svarade nej och då tittade han på mig lite och sa;

"But you're in love with someone?"
"Maybe"
"Who is she?"

"It doesn't matter"

"I know it doesn't matter. So who is she?"

"You don't know her"

"Of course I don't know her. I don't need to know her. I don't want to know her. So who is she?"

"Why do you want to know?"

"I don't want to know, YOU want to tell me. So who is she?"

"I don't want to talk about it"

"And I don't need to hear it"

 

Vi talades vid i minst en timme och han bjöd mig dessutom på två öl under den tiden. När han sedan började ta på sig jackan för att lämna stället sa jag "It was nice talking to you", som man ju gör. DÅ, av någon anledning, tittar han på mig och säger;

"Do you think I've enjoyed talking to you? You're the most pathetic man I ever met."

Sedan gick han.

 

Jag vet inte om hela den här konversationen var någon form av utstuderat skämt som går hem hos Manchesterbor eller ifall han hade haft en dålig dag och bara behövde gnälla av sig, men efter att ha begrundat det bisarra och ironiska i hela situationen (att bli kallad patetisk av en man som har samma världsåskådning som Gargamel) började jag skratta högt och var inte längre på dåligt humör. Han dök upp från ingenstans och försvann lika kvickt bara för att muntra upp min torsdagkväll med sin grämelse, nästan som en fabel eller Frank Capra möter An Idiot Abroad.

 

Dessutom antar jag att den enda personen som är mer patetisk än den gnälliga britten som står och kverulerar på Pustervik en torsdagkväll är killen som står bredvid och lyssnar ...

 

En snabb bikt kanske? Okej då; jag har under de här dagarna druckit en hel del öl och vin samt ätit skräpmat. Plus att jag fick i mig en bit kladdkaka och lite läsk som inte var light tidigare idag under det sena födelsedagsfirandet.

 

På tal om födelsedagsfirandet (igen) fick jag en perfekt födelsedagspresent av Tim, nämligen ett par simglasögon. De kommer definitvt att behövas på vägen till Vansbro 2014.

 

... och oföretagsamheten slöar vidare. Med det vill jag säga, redan i början av inlägget, att jag fortfarande har legat på latsidan och inte ansträngt mig över hövan mycket för att ta några fler simpass sedan det senaste inlägget. Eller förresten, jag ska säga som det är; jag har inte haft en tanke på det. "Varför?" är ju då en väldigt befogad fråga att ställa och ifall någon av er läsare brydde sig tillräckligt för att ställa den så kan jag svara att jag helt sonika inte varit på något bra humör. Annat har även kommit i vägen, men jag ska inte skylla ifrån min olust/slapphet enbart på det.

 

Men igår var det i alla fall födelsedagsfest för min pappa, som fyllde 60, där släktingar fick komma över till mina föräldrar och byta presenter och gratulationer mot smörgåstårta och förfriskningar. Ni håller säkerligen med mig när jag påstår att det inte känns alltför tillbörligt att strunta i det för att gå upp på simhallen (även om man har gjort något så fåfängt som att, till exempel, lovat att ställa upp i Vansbrosimmet 2014). Därav kan jag åtminstone, om inte annat enbart för att bevara ett uns av självrespekt, hävda att lördagen föll bort.

 

Då återstår endast fredag och idag.

 

I fredags fick jag ett samtal från ett deltidsjobb som jag har sökt för att dryga ut kassan med vid sidan om studierna, på tisdag ska jag dit på en intervju och se ifall vi inte kan komma överrens, vilket innebär att jag måste kopiera upp en del betyg, intyg och annan allehanda vrövel som kan tänkas vara mig till gagn under en arbetsintervju senast imorgon. Visst var det glada nyheter? Senare på dagen var jag dessutom nyttig och tog en sallad, som jag plockade ihop själv ifrån vagnen på ICA, till lunch, vilket mitt frossaralter-ego aldrig skulle ha gått med på så sent som endast förra året då han satt bakom spakarna i kontrollrummet till min överdimensionerade kroppshydda.

 

Dessvärre bröt han sig fri senare, under pappas födelsedag för att vara exakt, och ifall salladen från dagen innan nu åstadkom någon form av konstruktiv verkan så blev den nog tillintetgjord with a vengance med hjälp av varmkorv, bullar, tårta och chips. Det tycker jag får räknas som inläggets bikt.

 

Idag har jag dock ingen ursökt för min försoffade vandel, förutom just att jag inte har varit på övervägande bra humör (vilket jag nämnde redan i början av inlägget). Jag vet inte riktigt om det lönar sig för mig att utveckla det i det här inlägget eftersom det, i stort sett, skulle bli samma svada som jag skrev ned för några inlägg sedan, det vill säga att jag egentligen inte kan förklara det men att jag, trots goda nyheter och trevliga upplevelser, får rejäla svackor.

 

För jag har ju dessutom fått fler goda nyheter; min födelsedag är nära förestående (närmare bestämt den 19efebruari, gör en anteckning i era kalendrar, gott folk!) och för första gången på flera år, känns det som, har jag äntligen lyckats hitta något att önska mig i present som jag vill ha och som inte kostar skjortan, byxorna och ett par lite blod. Jag fick nys om att Louis CK ska uppträda i Globen i mars och biljettpriset låg runt födelsedagspresentsnivå. Idag fick jag även bekräftat att det är bokat och klart, vilket onekligen klassas som en god nyhet i min värld eftersom Louis CK är en av mina favoritkomiker.

 

Om man sedan kunde få se Chris Rock och Dylan Moran live någon gång så skulle lyckan vara gjord.

 

Men innan min födelsedag måste jag dessvärre genomlida alla hjärtans dag, vilken jag kommer att fira genom att låta bli facebook ett par dagar för att slippa läsa om folk med välfungerande kärleksliv och/eller beundrare som valt årets mest förutsägbara dag för att ge sina amorösa känslor till känna. Min negativa inställning till alla hjärtans dag är, förresten, inte enbart ett direkt resultat av min personliga avsaknad av både ett välfungerande kärleksliv samt beundrare; jag har även en bittert cynisk läggning av naturen (vilket, i och för sig, förmodligen förklarar varför jag lider brist på ett välfungerande kärleksliv och beundrare).

 

Nå väl, jag får väl försöka förströ mig med bio, nu när jag har hela tre stycken gratisbiljetter till mitt förfogande (tack vare min gamla praktik) och jag tror nog att jag har siktat in mig litegrann på "Hitchcock", även om jag tvivlar på att den är ett paradigmomvälvande mästerverk (eller ens anmärkningsvärt bra). Men den gigantiska filmnörden i mig trugar på ihärdigt och planen var att ha en filmkväll med Hitchcockfilmer (där "Psycho" självfallet utgör kvällens höjdpunkt) dagen innan man går och ser på biofilmen. Dessvärre har jag inte lyckats ragga upp någon som är pigg på att se varken filmer av Hitchock eller filmen om Hitchock, så dessvärre kan jag nog arkivera den planen någonstans djupt bakom ringmuskeln på mig själv.

 

Om någon är intresserad kan ni ju höra av er. Annars ber jag om ursäkt för att jag verkar ha kommit av mig rejält och lovar att skärpa mig. Ni ska nog få se sommaren 2014, då ska ni ALLA få se, se och äta upp alla tvivel ni någonsin hyst gentemot mig tillsammans med en stor matsked full med vinäger, alltmedan jag slickar i mig segerns sötma från triumfens Nogger!

Vad var det jag sa redan i andra inlägget? Tids nog kommer uppdateringsfrekvensen av bloggen att avta. Men vem hade anat att det skulle ske redan första månaden utav detta 18 månders åtagande? Jag, i och för sig, eftersom jag är väl medveten om min tendens till oföretagsamhet, vilket är en av anledningarna till att jag avlade nyårslöftet som gav upphov till den här bloggen redan från första början. Men nu har jag hur som helst kommit mig för till att skriva ett inlägg så att ni ska få veta att jag inte har gett upp redan och för att inskärpa ännu en gång att jag inte har för avsikt att ge upp över huvud taget!

 

Även om jag har legat lite på latsidan på sistone ...

 

Jag vill dra mig till minnes att jag skrev att jag övervägde en powernap följt av en visit till simhallen i mitt förra inlägg, men faktum är att jag varken gick till simhallen den dagen ELLER någon av de resterande dagarna som lett upp till denna (och inte var jag där idag heller). Jag vet, jag vet, men jag har inte varit på övervägande bra humör den sista tiden och har dessutom försökt ta itu med andra ärenden.

 

Till exempel har jag försökt kontakta före detta arbetsgivare för att fråga ifall det är okej att jag anger dem som referens när jag söker extraarbete nu till vårterminen och efter att ha fått tag på dem så skred jag genast till verket med att författa ett anständigt CV samt ett personligt brev (vilket många arbetsgivare avkräver sina arbetssökande) som var både imponerande och allmängiltigt. Detta blev en smal sak för mig eftersom jag, vilket alla ni som följt bloggen inte kan neka till, har förlänats med en utsökt elokvens och det säger jag inte för att skryta om min egen självupplevda förträfflighet men det gör jag visst så AAAAAAAAW YEEEEEAAAAH!!!

 

Hur som helst så har jag sökt en hel del jobb, en del av dem verkade dessutom väldigt givande, och jag fortsätter att söka, så det känns faktiskt rätt bra just nu på den fronten. Jag är ju förvisso utav en väldigt pessimistisk och cynisk läggning, men jag tror nog att jag tillåta mig själv att ha lite mer tillförsikt den här gången och hoppas på det bästa för att sedan låta Robin-om-nån-månad ta en tugga av bajsmackan ifall livet beslutar sig att ännu en gång neka mig tillträde till buffén. Makalös plan, n'est-ce pas?

 

Helt lat har dock inte varit, när det gäller motion, eftersom jag trots allt har varit ute och gått en försvarlig distans minst ett par gånger under de senaste dagarna. Men det betyder inte att jag inte har något material till bikten: jag åt ett par bitar av sockerkaka hemma hos mamy och papy, jag har druckit lite läsk som INTE har varit light och idag åt jag en pizza tillsammans med Stefan.

 

Efter svintårtan gick vi hem till honom och han introducerade mig till "Game Of Thrones"; en serie som jag har varit varse om ett bra tag nu, samt hört mycket bra om, men som jag av någon anledning inte tagit mig tid till att se. Efter att ha sett de fem första avsnitten måste jag nog säga att folk inte har snackat skit, för det är en mäktigt bra serie. Det faktum att jag ger den mitt bifall kanske inte betyder särskilt mycket för er, men ta då hänsyn till det faktum att jag inte alls är något fan av fantasy och/eller riddarhistorier. Den är, helt enkelt, något lite utöver det vanliga.

 

På tal om saker som är utöver det vanliga; Farfar Skrot är äntligen klara med sin nya "skiva"! Javisst, mina damer och mårdar, och den har fått den självförklarande titeln "Kamel vs Riktig El". Det bästa av allt är att det endast tog 3 år att sammanställa detta mästerverk av banal musikalitet, undermåliga sångprestationer, obefintlig mixning och infantila texter. Alla ni som redan är fans kommer inte att bli besvikna och alla ni som aldrig har hört talas om Farfar Skrot läser förmodligen inte den här bloggen.

 

Avslutningsvis kan jag bara passa på att säga att det förmodligen återigen kommer att dröja innan nästa inlägg eftersom min familj, exklusive yngre bror, ska åka upp till Gästrikland (utav alla ställen i universum) i en vecka för att fira min fars 60-årsdag. Kanske kommer jag att stanna hemma, ifall jag blir kallad till intervju eller erbjuden jobb, men mycket tyder på att jag inte kommer att vara anträffbar under större delen utav nästa vecka. Däremellan måste även jag och mina bröder försöka tänka ut en tillständig present till karln, men för att göra det måste vi söka svaret på den uråldriga gåtan "vad ger man till en mas som inte vill har något?" (och då menar jag det bokstavligt talat).

 

Adios, biatches!

Heliga härjedalshäxor, Batman! Klockan är ju faktiskt bara halv tre och ändå känns det som dagen börjar lida mot sitt slut. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så konstigt, om man beaktar att jag varit så pass produktiv idag att jag åkte ända bort till Orminge för att hjälpa Arlene med sin flytt till the swamps of sadness ... nej, jag menar Småland (det är lätt att ta miste). Flytten började vid klockan 9 på morgonen, så jag har haft fullt upp under några timmar. Innan hade jag börjat undra över ifall mitt SL-kort fortfarande var giltigt och kände en stark ambivalens inför möjligheten att det inte skulle vara det:

 

Å ena sidan kände jag mig en aning lättad, eftersom det är en cirka 2 timmars enkelresa mellan min lägennhet i Märsta och Arlenes lägenhet i Orminge och jag skulle därmed ha kunnat gått tillbaka upp i lägenheten och gosat ner mig under täcket igen med laga förfall (eftersom jag har det lite påvert, rent ekonomiskt, just nu och SL-kort kostar mer än vad jag skulle vara beredd att betala för att rädda livet på en isbjörn).

 

Å andra sidan kände jag mig en aning nervös, eftersom jag hade lovat långt i förväg att ställa upp och hade därmed ingen lust att vara den ringmuskellaparen som ringer 2 timmar innan start för att lämna återbud på grund av något som, med största sannolikhet, kommer att uppfattas som en lögn för att slippa undan.

 

Som tur var löste det sig, eftersom det förhöll sig på det viset att mitt SL-kort gällde till och med idag, och trots sömnbrist, morgonmörker, vinterkyla och allmänt enerverande aber man kan tänkas att stöta på under en 2 timmars resa med SL (så som tre ungar som högröstat "diskuterar" vilken siffra som kommer före en miljon och deras pappa som sporadiskt infliker med pregnanta tankekorn som "oj, titta; en DÖRR!") så var det inte så farligt som jag i viss mån hade befäst mig på; allt var redan nedpackat, det fanns hiss och vi var ganska många arbetsföra människor tillstädes, så det hela flöt på väldigt problemfritt och gesvint. Jag var åter hemma runt klockan 13, vilket betyder att jag varit iväg i cirka 6 timmar, vilket blir typ forever omräknat i lördagstid, så inte undra på att det känns som den längsta dagen sedan "Den Längsta Dagen".

 

Lägg dessutom till det bemälda sömnproblemet in i den smeten; jag vaknade alltså klockan halv motherfudgin' fyra på morgonen idag och låg sedan och vred och vände mig fram tills klockan ringde vid 6. Vad har gett upphov till detta berövande? Jo, en hel malström med saker. För det första har jag väldigt torr och irriterad hud, så vintern är lite extra jävlig för mig i det avseendet. Jag kan göra mitt yttersta för att inte klösa sönder mig själv i vaket tillstånd, men jag har ingen kontroll alls över vad mina nagelbestyckade dasslock till händer gör rent instinktivt i sleepmode och då händer det, till och från, att man vaknar upp med en skaplig sveda samt rivmärken över kroppen som nästan får mig att vilja köpa ett graviditetstest bara för att försäkra mig om att jag inte bär på Satans avkomma*. Tänk er ifall jag inte hade för ovana att bita på naglarna; jag hade fan haft permenenta ärr!

 

Sen har jag börjat drömma mardrömmar (som av någon outgrundlig och högst ouppskattad anledning har börjat få karaktär av body horror!) mer och mer på sistone och föregående natt var inget undantag. Eller, på sätt och vis var den nog ett litet undantag, med tanke på hur jävla grotesk den var. Jag tror faktiskt inte jag ens har lust att återge den i bloggen då jag befarar att läsare skulle tro att jag är ... vad är den medicinska termen nu igen ... fucked up!

 

Dessutom är det även det gamla vanliga; ångest och oro inför framtiden, pengar, studierna, kärleken, livet, monster under sängen och allt det där som jag inte heller orkar vidareutveckla i just det här inlägget, eftersom jag (som ni förmodligen redan har gissat er till) är ganska trött och överlägger just nu ifall man ska ta sig en powernap för att sedan se ifall man finner lite kraft till övers idag för att släpa iväg sitt sönderklösta kadaver till simhallen.

 

Jag kan ju dock avsluta med en kort bikt: Jag åt ett par vaniljgifflar hemma hos min bror igår och idag tog jag en pralin ur en chokladask som Arlene hade ställt fram för oss flyttgubbar att snaska på vid tillfälle (ett tillfälle som jag påpassligt tog i akt!).

Med hälsningar och hedersbetygelser från ett källarhål på fjärde våningen. Dagarna har varit långa och förhållandevis händelsefattiga, men hur stor tror ni att den käppen är i hjulet som driver mina storhetsvansinniga planer på att omständligt kåsera om handeln och vandeln i mitt futila liv? Faktum är att den måste ha missat hjulet helt och hållet, för här sitter jag, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts (klockan halv fyra på en vardag, till på köpet), framför min diminutiva dammagnet till laptop och knappar mig lättsinnigt vidare mot livets ände, ett tangentslag åt gången.

 

 

Men när jag nu ändå håller på att dela ut kängor till mig själv kanske jag skulle passa på att få bikten överstökad: jag var hemma hos mina föräldrar och yngre bror igår och där bjöds det på lasagne. Jag, precis som katten Gustaf (i sin oändliga vishet), älskar lasagne och tog därmed för mig av en skamligt väl tilltagen portion, utan en tanke på mitt nyårslöfte eller min något mindre än späda figur (jag åberopar temporär sinnesförvirring på grund av kulinarisk psykos). Dessutom, när vi senare satt och tittade på "Hot Fuzz", som gick på TV, är det även möjligt att en eller annan pralin från Aladdin asken på vardagsrumsbordet fick en rundtur av mitt matsmältningssystem. Men utöver det har jag nog inget annat att bekänna.

 

Ja, läsk har jag ju druckit, såklart. Men, som ett par av er har uttryckt er oro över, jag dricker enbart light läsk, så det tror jag nog att jag kommer utesluta från bikten framgent.

 

Fast nu har jag inte bara knallat runt i kallingar och kalasat som kakmonstret (shit, oavsiktligt många K:n), lite produktiv har jag ju även lyckats vara mellan varven av frosseri och lättja. Jag gjorde Stefan sällskap till Uppsala där han skrev in sig på ÖG igen, efter ett halvårs uppehåll. Detta innebär att vi kan dra runt på nationerna igen (jag måste fixa gästpass, eftersom jag inte ligger vid Uppsala univsersitet, men ändå)! Jag får nog erkänna att Uppsala är en av mina favoritstäder i Sverige (kanske numero uno) och jag har vid ett flertal tillfällen funderat på att flytta dit. Kanske när jag är klar med min utbildning och har hittat ett bra jobb?

 

Vissa drömmer om att flytta till New York eller någon annan metropol ... Nåväl, jag är en förnöjsam man, jag behöver inga stora drömmar (de går ändå bara käpprätt åt helvete).

 

Igår såg jag på Jean Renoirs "La Grande Illusion" från 1937, en film som jag har velat se länge och som jag dessutom har haft i samlingen i ett par månader nu. För er som är mindre bekant med filmhistoria (och som inte orkar googla) kan jag i korthet berätta att den handlar om krigsfångar (i synnerhet tre franska soldater) under första världskriget som försöker hålla sin kamratliga solidaritet vid liv. En till synes väldigt enkel historia som vidrör djupare ämnen som klasskillnader, mänskliga relationer och självbedrägeri. Soldaterna i filmen tillåter sig själva att eskapistiskt tro på "den stora illusionen" (det är vi mot dem, här och nu) för att ge sin situation en anstrykning av mening.

Trots min pompösa presentation av filmen måste jag dock erkänna att jag inte ansåg filmen vara riktigt det mästerverk som så många andra, även om jag tyckte att den var väldigt bra. Den sista akten kunde ha fått mer utrymme och även om Erich von Stroheim gör en enorm insats så tycker jag att hans rollfigur inte utforskades tillräckligt. Men om ni, som jag, är pretentiösa filmnördar så är denna film en obligatorisk upplevelse, inte minst för sitt historiska värde.

 

Sedan promenerade jag hela vägen hem till mina föräldrar, för att hämta mina badbyxor n' stuff, innan det bar iväg till Valsta sim- och sporthall för ännu en kilometers simning. Om jag får lov att spotta ur mig allt gnäll först så vill jag bara få sagt att jag tycker att det var jävligt onödigt av dem att spärra av hela bassängen förutom EN bana (cirka 2.5 meter bred), när de ser att 6 personer håller på och motionssimmar, bara för att en grupp på runt 8 personer ska ha vattengympa! För all del, det var inga gracila små damer men så jävla tjocka var de inte att det behövde tre fjärdedelar av hela bassängen, god damn it!

 

Med det sagt tycker jag för övrigt att det gick väldigt bra att simma igår. Väldigt bra! Det kändes inte i närheten lika utmattande att simma en kilometer som det gjorde vid årets första besök till simhallen, så jag tror nog att det inte kommer att dröja allt för lång tid innan jag beslutar mig för att utöka sträckan. Det känns väldigt skönt, eftersom jag själv inte har märkt någon synlig rent fysisk förändring än så länge. Faktum är att när jag fick syn på mitt nakna jag reflekterat i en spegel i omklädningsrummet insåg jag att om jag någonsin huxflux skulle drabbas av en akut släng av irrationell homofobi så behöver jag inte oroa mig, för åsynen av min nakna kropp har nog samma effekt på homosexuella män som förbundsarkens innehåll har på matinénazister*. Men om man ska se det från den ljusa sidan så kommer samkönade omklädningsrum förmodligen inte att få något genombrott under en överskådlig framtid.

*Någon som inte fattade?

 

Efter att ha övernattat hos mina föräldrar tog jag mig även en uppfriskande promenad hela vägen hem igen, som grädde på moset. Eller, den hade nog, potentiellt, varit rätt uppfriskande ifall det inte vore så jävla kallt. Och här sitter jag nu i min lägenhet, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts, framför min diminutiva dammagnet till laptop och därmed har vi gått hela varvet runt för att till slut hamna där vi började; i ett källarhål på fjärde våningen.

Okej, vi börjar med en bikt direkt i det här inlägget, för idag var det sista dagen på praktiken (jag läser till socionom, för er som inte kommer ihåg eller som inte vet det alls, och har precis avslutat min handledda praktik på ett boende för ensamkommande flyktingbarn) och jag hade köpt med mig lite fika som en slags kombinerad avskeds- och tackgåva, för om ni tror att jag tänker köpa två separata gåvor kan ni lika gärna tro på lila- och gulrandiga flygande järvar med namn som Örjan och Brandon because it ain't gonna happen! Hur som helst så var det även min handledares sista dag, eftersom han hittat ett nytt jobb, och även han hade kört på samma bana, så nu var konferensbordet översvämmat med en tsunami av fikabröd och andra nyttigheter. Frestelsen pockade på för hårt och enträget, så i slutändan gav jag vika för den. Dock lyckades jag behärska mig förvånansvärt väl, eftersom jag lyckades ta mig därifrån med endast ett par dammsugare och ett par ballerinakakor på samvetet, så ifall ens stolthet kunde uppvisa synbara krigsskador, i stil med granatsplitter, skulle jag kommit undan med lindrigare brännskador. Förhoppningsvis tillräckligt märkbara för att kunna skryta med på krogen.

 

 

Men som jag tidigare nämnt så var det ju sista dagen på praktiken idag, det kändes lite konstigt faktiskt, även om jag bara har varit där sedan i början av oktober. Jag har verkligen trivts med både arbetet och de som jag har arbetat med, därför känns det lite tungt att lämna det bara sådär utan vidare. Enhetschefen sa några ord, angående praktikens avslu,t under mötet, vilket kändes väldigt bra eftersom hon enbart sa en massa positiva saker om min tid och min insats som praktikant, men desto tråkigare kändes reaktionen som jag fick när jag påminde henne (och samordnaren) om att jag bara har c-uppsatsen under den kommande terminen och att jag mer än gärna skulle vilja jobba extra hos dem, eftersom jag verkligen har trivts under det här halvåret. De mest nickade och log bifallande, men ingenting sades som kunde tolkas som varken ett löfte eller ett refuserande. Jag kanske bara är cynisk och pessimistisk som vanligt, men det hade verkligen varit uppskattat med lite mer tydlighet.

 

Inte för att det har något med något att göra, men på hemvägen gick jag bort till 7Eleven för att köpa läsk (ja, jag vet att jag inte nämnde det i bikten, men vid det här laget är det ju nästan standard att jag dricker åmtinstone lite läsk ...) och då hörde jag en äldre kvinnoröst som skrek "De har stulit stjärnorna!". Jag ska inte svära på min blåsas funktionsduglighet att det var exakt det hon sa, men det lät verkligen som det, plus att hon följde upp det med att häva ur sig saker som "Ring polisen!" och "Banditer!". Jag såg mig omkring för att se ifall jag kunde få syn på denna himlakroppsberövade hysterika, men hon var utom synhåll (thank you, GOD!).

 

När jag sedan satte mig på pendeln hamnade jag mitt emot en tant som satt hopsjunken i sätet likt en livstrött Skalman och läste en bok (till och från). Hon smackade och smaskade väldigt högljutt (ja, hela vägen till Märsta), ungefär som ett barn som har en suris i munnen, men jag såg henne aldrig singla in en godis i munnen. Antingen hade hon lyckats få tag i Willy Wonkas evighetskaramell* eller så var hon och stjärnstöldstanten på väg hem ifrån OTINS**-konventet i Sundbyberg.

*Fy skäms ifall ni tänkte på Johnny Depp och inte Gene Wilder

**Otäcka Tanter I Norra Stockholm

 

Fast nu är det ju faktiskt så att det föresvävar mig att jag, i förra inlägget, nämnde mina planer på att ta ännu en simtur i tisdags. Huruvida jag nu gjorde det eller inte ändrar dock ändå inte det faktum att jag faktiskt drev upp min vidriga kropp till simhallen och simmade en kilometer, denna gång tror jag dessutom att det gick ännu fortare än förra gången. Sedan om jag ser ut som en neurosedynskadad sjöko när jag plaskar runt i bassängen är bara sekundärt; faktum kvarstår att jag gör framsteg (eller åtminstone känner att jag gör det) och det är verkligen sporrande. I vattnet funderade jag lite över Vansbro och blev en aning nervös inför tanken av hur min självkänsla skulle påverkas ifall jag av någon anledning skulle välja/bli tvungen att avbryta loppet och hur alla som jag har upplyst om mitt nyårslöfte skulle uppfatta det misslyckandet.

 

Mina orosmoln över just det spörsmålet skingrades dock tämligen kvickt när banan bredvid motionssimmet oförhappandes ockuperades utav en simskola för småbarn. Min brydsamhet skiftade således fokus till hur pass hög procentnivån av kiss i vattnet skulle komma att stiga i bassängen. Ni anar inte hur svårt det är att motionssimma med munnen stängd. Senare borstade jag tänderna sorgfälligt.

 

 

Efteråt köpte jag även simmärket "Baddaren" i kassan. Nej, jag skämtar inte; jag gick faktiskt fram till expediten i kassan på simhallen och bad att få köpa den. Efter en dömande blick gick hon iväg och hämtade den, utan att ens be mig bevisa att jag kan koka kaffe och doppa huvudet 5 gånger (lazy bitch!).

 

 

Den här styggingen kommer att fästas i min våtdräkt, när den väl har införskaffats, och när det sedan är dags för det stora loppet kommer vi att kämpa oss nerför Vanån och uppför Västerdalälven tillsammans.

 

Förresten har jag börjat sammansätta en playlist med workoutlåtar. Filmnörd som jag är skulle jag gärna vilja ha fler anthems från 80-tals filmer som passar. Hittilldags har jag:

Joe Esposito - You're The Best (Karate Kid)

Kenny Loggins - Danger Zone (Top Gun)

Paul Engemann - Push It To The Limit (Scarface)

Bill Conti - Gonna Fly Now (Rocky)(JAG VET; den är från 70-talet, men det är ju THE adrenalinpumparlåt)

Survivor - Eye Of The Tiger (Rocky III)

Vince DiCola - Training Montage (Rocky IV)

Sedan har jag även andra låtar som jag tror skulle hålla mig igång under ett hårt träningspass, men jag skulle som sagt helst ha fler låtar utav den här kalibern.

 

Ifall någon därute har något förslag till liknande låtar (eller bra träningslåtar överhuvudtaget) så tycker jag inte ni ska vara blyga för att lämna ett förslag i kommentarerna. Get me into the groove!

Först och främst vill jag, av någon anledning, bara informera alla om att jag nyss såg om "The Goonies", en vördad skatt från min barndom, för första gången på många år och trots att man alltid riskerar att förstöra fina minnen, genom att upptäcka alla skavanker då man ser filmen genom ett par mer kritiska, cyniska och vuxna ögon (som i fallet med Tim Burtons "Batman"), så är det alltid så jävla värt när man lyckas hitta gamla rullar från ens forntid som fortfarande lyckas göra ett starkt intryck (lyckligtvis som i fallet med "The Goonies").

 

 

Nåväl, låt mig då få bikten överstökad lite hastigt; jag har ätit ett mål på Max, jag har ätit kanelgifflar (som min mamma bjöd på), jag har ätit en glass (även den compliments of mama mia) och jag har, som ovanligt, druckit läsk (och återigen i mycket mindre kvantiteter än före nyårslöftet). Annars tycker jag verkligen att det börjar ta sig rätt ordentligt med snaskandet, med tanke på att jag egentligen inte känner suget efter godis särskilt starkt längre, så rent logiskt borde det avta mer och mer.

 

Annars då? Jo, tack, jag har haft en hel del på schemat de senaste dagarna. På torsdag åkte jag till exempel ut till Orminge och hälsade på en väninna, Arlene, innan hon tar sitt pick och pack och flyttar in hos Åsa-Nisse någonstans nere i Småland. Samma dag bokade jag även biljetter till att se "Limpan", en pjäs baserad på en bok av Allan Edwall som ska framföras på just Allan Edwalls gamla teater inne i Stockholm med Johannes Brost i huvudrollen. Senare, såg jag, ska de spela "The God Of Carnage" (en väldigt känd enaktare) på samma teater, kanske skulle man gå och se den också? Kanske skulle man införskaffa en monokel med tillhörande cylinderhatt och öva på sina manierade åthävor, så som det högdragna skrattet?

 

Ingen kan påstå att jag inte har mycket att grubbla över ...

 

Den verkliga nyheten, och egentligen det enda som är värt att skriva ner i det här inlägget, är att jag faktiskt stod vid mitt ord och gick till simhallen i fredags för att ta årets första simtur. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av mig själv! Inte nog med att jag fortfarande kan koka kaffe (!); jag simmade mycket längre än vad jag trodde att jag skulle orka, närmare bestämt 1 kilometer och jag gjorde det på cirka 35 minuter. Innan någon gör ett nesligt försök till att spräcka min bubbla så vill jag poängtera att jag är fullt medveten om att jag inte slår några rekord med den tiden, men jag är väldigt belåten på grund av att jag absolut inte förväntade mig ett i närheten lika bra resultat, med tanke på att jag inte har simmat regelbundet på flera år. Lägg dessutom till att jag gick hela vägen hemifrån mig till mina föräldrar tidigare på dagen (för min mamma och brorsdotter skulle med till simhallen och bada) och att jag inte behövde personlig assistent för att uträtta mina dagliga sysslor och behov dagen efter så skulle jag nog våga dubba årets premiär i simhallen en succé. Fast jag upplevde dock att nacken började värka rätt fort, så jag får nog ta och jobba lite på min teknik samt träna upp rygg- och nackmuskler. Nästa besök till simhallen kommer förhoppningsvis att tima på tisdag, ifall inget oförutsett fuckar upp min skit.

 

Avslutningsvis kan jag tala om att jag fick ett brev från inkasso för ett par dagar sedan, tydligen på grund av att jag inte betalade hyran förra månaden. Jag var fullt övertygad om att det måste skett ett misstag, men när jag noggrant gick igenom min historik på internetbanken kunde jag se att det var sorgligt men sant, trots att jag hade betalat alla andra räkningar (till och med den som jag inte får hemskickad, utan får hämta från deras hemsida varje månad). Den enda logiska förklaringen är att fakturan måste ha kommit bort i posten och att jag under juletidens villervalla in tänkte på det. Men det som verkligen gjorde mig förgrymmad var det faktum att jag har betalat hyran i tid under de nästan 2 åren som jag har bott i den här lägenheten och när jag nu råkar glömma det en för första gången (dessutom under julrushen på grund av att fakturan förmodligen kommit bort i posten) tyckte min hyresvärd att det enda alternativet var att låta ärendet gå till inkasso direkt, istället för att skicka en påminnelse. Därmed tillkom både en extra avgift samt en ilska gentemot min hyresvärd på grund av deras respektlösa förhållningssätt till sina gäster. Jag tog itu med situationen på det enda följdriktiga sättet som påbjöds; gnällde på facebook och drog sedan över till Stefan, tillsammans med Tommy och Rebecca, och det blev en trevlig kväll (även om Josefin var tvungen att låsa in sig för att plugga) med xbox, kinect och amerikansk fotboll som slutade med att jag somnade (gissningvis snarkandes) på en madrass framför TVn medan Green Bay fick stryk av San Francisco, cuz daz how I roll, maddafakkas! Ibland går det sannerligen vilt till i metropolen Märsta.

Idag var tredje dagen raka dagen på praktiken, från 10 till 20, med en och en halv timmes resväg till boendet samt en och en halv timmes resväg tillbaka hem. Inte för att jag vantrivs på praktiken (för det vill jag absolut inte ge intrycket av att jag gör) men det börjar bli lite träligt. Speciellt om man håller det faktum att jag jobbar till 20 imorgon igen i åtanke. Fast, det ska erkännas, det är inte ebart jämmer och ve med den nya (och avsevärt längre) resvägen till och från praktiken; jag är en riktig periodare när det gäller läslust (jag slukar böcker under en period och läser sedan knappt en endast under följande, fram och tillbaka) och just nu är jag off the wagon big time, vilket innebär att min nya resväg till jobbet möjliggjort läsandet av (hittills) 4 böcker.

 

Jag har avverkat "Hotellet" av Ola Klippvik (som nästan föreföll vara en slags uppbyggelseroman skriven under fri association), "Berömda Män Som Varit I Sunne" av Göran Tunström (Tunströms omisskännliga prosa är svårslagen), "Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna" av Fredrik Lindström (en samling med noveller om vardagslivet som växlar mellan klarsynta och flacka) samt "Alla Mina Vänner Är Superhjältar" av Andrew Kaufman (en säregen liten bok som med hjälp av flashbacks och sidospår lyckas klämma in en hop av liknelser om modernt liv, parabler till filosofiska frågor och fabler om storslagna teman på endast 108 sidor, rekommenderas varmt till den som är ute efter en feelgoodbok). Idag började jag på den femte boken, "Kris" av Karin Boye. Jag har läst ungefär 70 sidor och den var rätt slö i starten, stundtals en aning omständlig, men den börjar ta fart nu. Dessutom; Jesus H Tapdancin' Christ, vilket vackert språk hon hade.

 

Jag lyckades även få tag på rätt person vid universitetet per telefon för att kunna verifiera att jag är anmäld till nästan termin (vilket min praktiklärare bad mig dubbelkolla) samt att jag endast behöver skriva C-uppsatsen, eftersom jag tentade av de två mindre kurserna innan jag tog studieuppehåll.

 

Och om du tror att jag har anledning till att fira med ett nästintill gutturalt "Like a BOWSS!!!" bara av den anledningen, kohohohompis, stäng munnen och andas genom näsan, det blir bättre ändå; min handledare skrev praktikutlåtandet idag och förutom att (givetvis) rekommendera att jag blir godkänd skrev han även en motivering som var ytterst fördelaktig för mig, inte minst i fråga om självförtroende, så för att skryta lite med min egen förmenta förträfflighet tänkte jag återge den här;

"Robin har visat engagemang, ambition och noggrannhet under sin praktik i boendet. Robin har visat ha goda teoretiska kunskaper och goda analytiska förmåga som har präglat hela hans praktikperiod"

 

Nu kommer det: Like a BOWSS!!!

 

Meeeeeeeeeeeeeeeen, om vi ska hålla oss till ämnet som den här bloggen ursprungliga var tänkt att behandla kanske? Frågan på allas (egentligen ingens, men jag skriver på ändå) läppar är; hur har det gått? Och svaret är; jo, tack, det tuffar egentligen på i samma takt som tidigare. Jag har, som tidigare nämnt, varit väldigt mycket på praktiken och inte haft för mycket tid över till att göra något alldeles fabulöst när det gäller nyårslöftet. Jag har varit helt rökfri sedan nyårsafton, jag har inte köpt godis och sträckan mellan tågstationen och praktiken har jag färdats med hjälp av mina apostlahästar (cirka 20 minuter i rask takt) och dessutom tagit ut dem på en liten motionsrunda under lugna stunder på praktiken.

 

Ifall jag nu skulle bikta mig om något, förutom att jag har druckit ett par flaskor läsk on the go på tågresorna de senaste dagarna, så skulle det väl vara lördagens dionysiska utsvävning hos Stefan. Han och Josefin skulle ha lite av en get together med familjemedlemmar (och som vän till familjen var även jag inbjuden) där slutspel i NFL ingick på programmet (Texans mot Bengals) och till sportens lov var kvällens kulinariska tema "amerika". Det bjöds på cheesy greasy obesy baconburgare, beef jerky, reese's pieces, marshmellows och ginger ale. Jag fick dock mer motion än jag fått på hela året under kvällen när jag och Patrik spelade kinect på Stefans sprillans nya projektor, men istället för gatorade (eller ens vanligt vatten) förstärkte vi oss mellan varven med southern comfort, vilket kanske inte är det hälsosammaste norr om sydpolen.

 

Southern comfort, för övrigt, smakar som en något stark juice efter bara några få smuttar. Livsfarligt.

 

Ju mer jag läser det jag själv skriver, och har skrivit, desto mer förvissad blir jag om att de som läst inläggen snart börjar tänka "han har ju fan redan gett upp; det står inte ett skit om Vansbro eller träning, förutom att det kommer". Och det kommer faktiskt; imorgon har jag praktik, på torsdag ska jag träffa en vännina men på fredag är jag helt ledig och då hade jag faktiskt tänkt åka upp till simhallen och ta årets premiärpass. Jag vet inte hur många längder eller hur lång tid jag ska köra, men jag antar att en del av just första passet är till för att försöka avgöra vilken nivå man ligger på så man kan lägga upp en lite mer strukturerad strategi utifrån empiriska rön.

 

Jag börjar med att se om jag fortfarande kan "koka kaffe", sen arbetar jag mig framåt därifrån.

 

Albanskämt: Vad heter den albanska motsvarigheten till Skrot-Nisse? Shqippen på tippen.

Då var man nyligen hemanländ från sin korta visit i Göteborg, staden på g. Jag hade läst alla slutredovisningar, förberett frågor, tänkt ut jämförelser till egna erfarenheter på praktiken och tänkt ut vad jag skulle säga om mitt eget alster, så när timmen väl var slagen för slutseminariet (som varade i 6 jävla timmar!); I didn't argue, didn't reason, just dominated!

 

Dags att trycka upp händerna mot himlen, likt två minareter med gäddhäng, och basunera ut "CHAMPIOOOONEEEE!".

It's good to be the king ...

 

Nåväl:Bikten framför allt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dra mig baklänges på en rostig skottkärra med punktering; två inlägg på två dagar. Sicken produktiv gosse man kan vara då. Nåväl, jag misstänker emellertid att uppdateringsfrekvensen kommer att avta en aning med tiden, eftersom jag just nu känner en nästintill övernitisk entusiasm så här i den initiala fasen av detta projekt. Jag kommer nog ha perioder då det haglar tätare mellan inläggen också, men jag är säker på att jag kommer att finna en lite mer sansad takt allt eftersom. Men just nu är jag angelägen om att få dela med mig av allt från det generella till det minutiösa, vilket (förutsätter jag) även ni kära läsare är enträget vetgiriga om. Så låt härmed skrönan ta vid!

 

Jag kan börja med att bikta mig; igår (wow, det gick inte ens en dag!) drack jag läsk, något som jag vet är en ovanskligt stor bidragsfaktor till mitt nuvarande tillstånd, och för övrigt är det just det här gisslet som jag har gruvat mig mest inför, jag har ju trots allt försökt lägga ner/åtminstone trappa ner vid ett flertal gånger. Åh, en sån skam, men om jag med förlov får försöka urskulda mig; jag hade läsken hemma sedan innan nyårsafton. Visst, jag skulle kunna ha hällt ut det, men i grund och botten rör det sig om ett nyårslöfte, inte en handpåläggning av en helbrägdagörare. Jag kommer att trampa i klaveret lite till och från, ömsom försumbart, ömsom Viktor Borge-style, men i slutändan står jag fast vid att fulfölja mitt mål.

 

Dessutom tycker jag inte det är så farligt, det är ju inte precis som om jag pressat i mig en hel låda Cocodise.*

(*som Bounty, fast billigare och med ett roligare namn)

 

Annars har jag inte hunnit syssla särskilt mycket med just nyårslöftet idag eftersom jag varit på praktiken från 10 till 20. Som jag nämnde i föregående inlägg så håller jag för närvarande på med högskolestudier (socionomprogrammet) och är inne i slutskedet av min halvårslånga praktik, som jag gjort på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Praktiken började i Upplands Väsby, bara två hållplatser med pendeltåget från min hemort Märsta, men när ett nytt boende öppnades i Jakobsberg började min handledare jobba där och jag fick utan vidare följa med honom. Nu har jag en och en halv timmes resfärd att se fram emot varje morgon och en dito återresa.

 

Så förutom att låta bli läsk, godis och överdimensionerade portioner krubb har jag inte hunnit ta itu med nyårslöftet idag, i alla fall inte på något salivalstrande fenomenalt sätt. Jag gick från tågstationen till praktiken istället för att ta bussen och jag anmälde mig frivilligt till att ta itu med de tyngre sysslorna som dagen bjöd på. Det sistnämnda hade jag nog åkt på ändå, eftersom "praktikant" är ett annat ord för "gimp".

 

Imorgon ska jag åka iväg till Göteborg, eftersom jag bedriver mina studier under Göteborgs universitet (ja, fastän jag bor i Märsta, det är en lång historia som jag kan dra i en förkortad version för er som inte känner till den), och ha det sista och exminerande seminariet för praktiken, till vilken jag varit tvungen att skriva en text där jag analyserar mina erfarenheter under praktikperioden med hjälp av kurslitteraturen. Texten skulle vara två sidor lång och jag hade sju sidor av anteckningar. Efter att ha strukit, kasserat och omformulerat fram till klockan halv 2 på morgonen hade jag äntligen bringat världens mest kompakta skitsnacksdokument till existens.

 

 

 Jag kommer hur som helst att åka ner imorgon eftemiddag och hem igen ganska tätt efter seminariet, med andra ord en förhållandevis kvick visit till Sveriges framsida (eller var det Sveriges baksida? Det är i och för sig både blött och blåsigt, så jag antar att vilket som är tillbörligt). Jag befarar dock att jag under mitt hastiga besök hinner få i mig onyttig "färdkost", vilket jag i så fall har för avsikt att, ensam med skammen, oförställt bikta mig om här vid min återkomst.

 

Jag tror att jag startade denna blogg med samma bevekelsegrunder som Tage Danielsson hade när han skrev "Mannen Som Slutade Röka"; att så pass många skulle bli varse om företaget att hundhuvudet kommer att bli för tungt att bära vid ett eventuellt misslyckande. Att misslyckas i det tysta är en smärtfri och bekväm historia, vilket är anledningen till att jag hoppas att den här bloggen får ett skapligt antal läsare. Jag kommer att ta några snedsteg på vägen, men vi kommer att ses i Vansbro 2014!

 

Och nej; jag har inte hunnit köpa mjölk än.