Idag var tredje dagen raka dagen på praktiken, från 10 till 20, med en och en halv timmes resväg till boendet samt en och en halv timmes resväg tillbaka hem. Inte för att jag vantrivs på praktiken (för det vill jag absolut inte ge intrycket av att jag gör) men det börjar bli lite träligt. Speciellt om man håller det faktum att jag jobbar till 20 imorgon igen i åtanke. Fast, det ska erkännas, det är inte ebart jämmer och ve med den nya (och avsevärt längre) resvägen till och från praktiken; jag är en riktig periodare när det gäller läslust (jag slukar böcker under en period och läser sedan knappt en endast under följande, fram och tillbaka) och just nu är jag off the wagon big time, vilket innebär att min nya resväg till jobbet möjliggjort läsandet av (hittills) 4 böcker.

 

Jag har avverkat "Hotellet" av Ola Klippvik (som nästan föreföll vara en slags uppbyggelseroman skriven under fri association), "Berömda Män Som Varit I Sunne" av Göran Tunström (Tunströms omisskännliga prosa är svårslagen), "Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna" av Fredrik Lindström (en samling med noveller om vardagslivet som växlar mellan klarsynta och flacka) samt "Alla Mina Vänner Är Superhjältar" av Andrew Kaufman (en säregen liten bok som med hjälp av flashbacks och sidospår lyckas klämma in en hop av liknelser om modernt liv, parabler till filosofiska frågor och fabler om storslagna teman på endast 108 sidor, rekommenderas varmt till den som är ute efter en feelgoodbok). Idag började jag på den femte boken, "Kris" av Karin Boye. Jag har läst ungefär 70 sidor och den var rätt slö i starten, stundtals en aning omständlig, men den börjar ta fart nu. Dessutom; Jesus H Tapdancin' Christ, vilket vackert språk hon hade.

 

Jag lyckades även få tag på rätt person vid universitetet per telefon för att kunna verifiera att jag är anmäld till nästan termin (vilket min praktiklärare bad mig dubbelkolla) samt att jag endast behöver skriva C-uppsatsen, eftersom jag tentade av de två mindre kurserna innan jag tog studieuppehåll.

 

Och om du tror att jag har anledning till att fira med ett nästintill gutturalt "Like a BOWSS!!!" bara av den anledningen, kohohohompis, stäng munnen och andas genom näsan, det blir bättre ändå; min handledare skrev praktikutlåtandet idag och förutom att (givetvis) rekommendera att jag blir godkänd skrev han även en motivering som var ytterst fördelaktig för mig, inte minst i fråga om självförtroende, så för att skryta lite med min egen förmenta förträfflighet tänkte jag återge den här;

"Robin har visat engagemang, ambition och noggrannhet under sin praktik i boendet. Robin har visat ha goda teoretiska kunskaper och goda analytiska förmåga som har präglat hela hans praktikperiod"

 

Nu kommer det: Like a BOWSS!!!

 

Meeeeeeeeeeeeeeeen, om vi ska hålla oss till ämnet som den här bloggen ursprungliga var tänkt att behandla kanske? Frågan på allas (egentligen ingens, men jag skriver på ändå) läppar är; hur har det gått? Och svaret är; jo, tack, det tuffar egentligen på i samma takt som tidigare. Jag har, som tidigare nämnt, varit väldigt mycket på praktiken och inte haft för mycket tid över till att göra något alldeles fabulöst när det gäller nyårslöftet. Jag har varit helt rökfri sedan nyårsafton, jag har inte köpt godis och sträckan mellan tågstationen och praktiken har jag färdats med hjälp av mina apostlahästar (cirka 20 minuter i rask takt) och dessutom tagit ut dem på en liten motionsrunda under lugna stunder på praktiken.

 

Ifall jag nu skulle bikta mig om något, förutom att jag har druckit ett par flaskor läsk on the go på tågresorna de senaste dagarna, så skulle det väl vara lördagens dionysiska utsvävning hos Stefan. Han och Josefin skulle ha lite av en get together med familjemedlemmar (och som vän till familjen var även jag inbjuden) där slutspel i NFL ingick på programmet (Texans mot Bengals) och till sportens lov var kvällens kulinariska tema "amerika". Det bjöds på cheesy greasy obesy baconburgare, beef jerky, reese's pieces, marshmellows och ginger ale. Jag fick dock mer motion än jag fått på hela året under kvällen när jag och Patrik spelade kinect på Stefans sprillans nya projektor, men istället för gatorade (eller ens vanligt vatten) förstärkte vi oss mellan varven med southern comfort, vilket kanske inte är det hälsosammaste norr om sydpolen.

 

Southern comfort, för övrigt, smakar som en något stark juice efter bara några få smuttar. Livsfarligt.

 

Ju mer jag läser det jag själv skriver, och har skrivit, desto mer förvissad blir jag om att de som läst inläggen snart börjar tänka "han har ju fan redan gett upp; det står inte ett skit om Vansbro eller träning, förutom att det kommer". Och det kommer faktiskt; imorgon har jag praktik, på torsdag ska jag träffa en vännina men på fredag är jag helt ledig och då hade jag faktiskt tänkt åka upp till simhallen och ta årets premiärpass. Jag vet inte hur många längder eller hur lång tid jag ska köra, men jag antar att en del av just första passet är till för att försöka avgöra vilken nivå man ligger på så man kan lägga upp en lite mer strukturerad strategi utifrån empiriska rön.

 

Jag börjar med att se om jag fortfarande kan "koka kaffe", sen arbetar jag mig framåt därifrån.

 

Albanskämt: Vad heter den albanska motsvarigheten till Skrot-Nisse? Shqippen på tippen.