Ifall det fortfarande finns någon som går in här och hoppas på en uppdatering så vill jag bara upplysa om min nya blogg Agelast.

 

Det var allt.

Sorgligt - dock inte helt otippat - men sant; jag har tänkt över hela min situation och kommit fram till att jag inte kommer att kunna infria mitt nyårslöfte från 2013, nämligen att simma Vansbrosimmet år 2014. Vansbrosimmet kommer att gå av stapeln i juli, vilket endast är två månader från och med nu och jag anser att jag inte alls kommer att vara i form för ett sådant kraftprov tills dess. Jag har haft ett och ett halvt år på mig och jag har helt enkelt inte förvaltat den tiden på ett tillbörligt sätt i relation till mitt nyårslöfte. Det finns ett antal skäl till detta.

 

Först och främst kan det knappast ha undgått en enda person som läst mer än ett inlägg av den här bloggen att jag inte har mått bra själsligt*. Jag har haft toppar och dalar men på det stora hela har det ändå hållit sig på en stadig nivå som varit tämligen subpar. Precis som jag alltid har gjort så har jag ursäktat mig med att det endast är en fas som kommer att gå över så fort jag kommit förbi en godtyckligt utvald tidsmarkör (till exempel "efter praktiken", "efter C-uppsatsen", "efter examen", "efter våren", "efter sommaren" eller "efter livet") men ingen tidsrymd - oavsätt varaktighet - har känts tillräcklig för att vederkvicka mig.

 

Jag har i alla fall tagit tjuren vid hornen nu och jag har under den senaste tiden haft ett antal träffar med en terapeut. Det känns bra att ha någon att tala konstruktivt med, även om jag har haft för få träffar för att haft någon form av genombrott eller dra konkreta slutsatser, utöver det faktum att jag är missnöjd med min skolgång, missnöjd med min ungdom, missnöjd med mitt studentliv och missnöjd med min nuvarande situation samt att allt detta på något sätt kan kännas en aning negativt.

 

I och med det avslutande året av mina socionomstudier och det faktum att jag fick jobb direkt efter examen så har jag även känt mig alldeles för stressad för att kunna fokusera på något så pass tids- och disciplinkrävande som fysisk träning. Jag har förvisso utnyttjat en del av min fritid till att uppträda både som musiker och som stand up komiker, vilket även det är tidskrävande. Men jag kan ju säga så här; ifall träning hade varit en tiondel lika roligt som stand up så hade jag haft större kanoner än Navarone* att visa upp på stranden redan nu i sommar.

*Popkulturella referenser, nivå: cineast!

 

Jag gick faktiskt ner i vikt en del under hösten enbart till följd av stressen som den sista terminen på universitetet innebar. De kilona hittade jag dock senare i pressen och frustrationen som mitt nya jobb har inneburit. Det är väl knappast en överraskning att man får både se och höra om en hel del misär när man jobbar på Individ- och familjeomsorgen, men tro mig; att föreställa sig det och att arbeta med det är två vitt skilda företeelser. Att hitta en trygghet och distans i min yrkesroll har därmed varit en process som fördunklat träningen inför Vansbro.

 

Eftersom jag ändå har haft den här bloggen i över ett år så känns det viktigt att urskulda mig propert nu när jag bestämt mig för att lägga ner, därför vill jag ändå nämna att en bidragande faktor till att jag valt att ge upp är ett olyckligt läkarbesked som delgavs mig i mars, som blev både en kalldusch och en brysk tankeställare. Jag vill bara understryka att det inte rör sig om något direkt livshotande eller permanent irreparabelt tillstånd, ifall ni oroade er. Och ifall ni inte oroade er så är ni egocentriska rövhål som förtjänar att få MS i ringmuskeln.

 

Sist men inte minst så har denna vår bjudit på ett överskott av pollen, så jag har haft blodröda ögon, snoröversvämmad näsa, svullet ansiket och en andtäppna som fått mig att låta som en tuggleksak under en tid nu och trots tung medicinering är jag inte i toppform, vilket är extra beklagligt då min toppform inte är mycket att hänga granen till att börja med.

 

Jag vill bara säga att slutet på denna blogg inte innebär att jag har givit upp hoppet om att komma i form över huvud taget, bara att jag inte ser någon som helst möjlighet till att komma i form till Vansbrosimmet 2014. Kanske nästa år? I vilket fall som helst så kommer jag definitivt inte att blogga om det.

 

Jag överväger dock att starta en ny blogg där jag bara kan skriva av mig och hålla författarlågan uppe. Jag har ändå ingen fallenhet för att vara hälsobloggare*, men är desto bättre på att få ner en massa underhållande skitsnack på pränt.

*Som den här bloggen onekligen vittnat om

 

En sådan blogg skulle i så fall med största säkerhet bli en låst blogg, så ifall det finns någon som skulle vara intresserad av att läsa den så får ni skicka en intresseanmälan till mig.

 

Avslutningsvis tar jag och tackar för den här tiden och passar på att be om ursäkt för att ha ödslat allas - inklusive min egen - tid.

 

Simma lugnt.

Hur längesen var det nu jag uppdaterade den här bloggen? Kan det vara en knapp månad sedan? Kan det vara så att det inte är någon idé att fråga, för vem fan bryr sig egentligen? Spelar roll; JAG kände för att få ner lite tankar i skriftlig form så JAG satte MIG ner framför MIN laptop och började knappa, utan att riktigt veta vad fan JAG vill ha sagt.

 

Vad har jag då att förtälja om, nu när ändå en ganska ansenlig tidsrymd har förflutit sedan sist? Har jag kanske något spännande att informera er om angående standupen? Nej, dessvärre inte för min egen del. Jonas och Hampus var dock uppe i Stockholm för ett tag sedan och uppträdde på några klubbar. Jag var och såg Hampus uppträda på Maffia på tisdagen, sedan såg jag dem båda uppträda på Taboo på onsdagen och sedan på Big Ben på torsdagen. Sedan åkte jag ner till Göteborg på fredagen och det var tänkt att jag skulle gå på en fest för standupkomiker, där vi skulle uppträda för varandra och ge tips.

 

På fredagen sov jag hos Johan Tull, vilket var väldigt trevligt - speciellt med tanke på att vi inte har träffats på minst ett par år. På lördagen skulle jag först möta upp min gamla roommate Miina för att språkas och för att få tillbaka min gamla gröna jacka som jag hade glömt att ta med mig hem till Märsta. Cirka två minuter innan Miina dök upp fick jag ett meddelande som talade om att festen - som egentligen var det enda skälet till att jag åkte ner tillbaka till Pisseborg* - är inställd, eftersom Jonas (som skulle ha festen hemma hos sig) dragit på sig en stenhård förkylning med feber. Extra förjävligt var det faktum att jag skulle sova över hos Jonas från lördag till söndag, så nu var även de planerna grusade åt helvete. Som tur var erbjöd Miina mig en sovplats hemma i mitt gamla crib på Hisingen.

*Det har väl inte undgått någon som läst den här bloggen en enda gång under det senaste halvåret vad jag tycker och tänker kring Göteborg ...

Påpassligt pinglade jag upp John Båt och styrde upp en utekväll. I vanlig ordning sa John att han inte hade lust att spendera så mycket pengar och att det fick bli en lugn kväll för att sedan dra med en ut fram till klockan 3 på morgonen. Under den här kvällen träffade jag tre bekanta till John, som jag dock glömt bort namnet på. Den ena blev helt salig bortom alla ord när det stod klart att vi delade många åsikter kring mänskligheten och livet, den andra hälsade på mig med orden "Är du från Stockholm? Vad gör du här?" - helt utan ironi eller ont uppsåt, det var bara hans naturliga reaktion som Göteborgare - och den tredje sa att jag såg ut som Cornelis Vreeswijk, varpå jag visade bilden som jag har av en ung Beppe Wolgers (finns även i ett tidigare inlägg här på bloggen).

 

Jag kom hem till stugan på Hisingen lagom i tid till att ertappa Miinas nya roommate och hennes kusin med att laga lite halv-fyra-på-morgonen-fyllekrubb och vi satte oss ner i köket och hade en lång och gemytlig pratstund innan alla enades om att det var dags att knoppa. På söndagen träffade jag John lite flyktigt innan det var dags att åka hem igen och hela jävla tågresan hem - till och med på pendeltåget från stan ut till Märsta - fick jag sitta i samma vagn som ett högljutt fotbollslag med 14-åriga tjejer. Spotify strejkade till och från i min mobil dessutom, men jag lyckades dränka ut deras irriterande sorl tillräckligt för att tågresan inte skulle förvandlas till en Michael Haneke film.

 

Så för att göra en lång historia kort: Det har inte blivit någon mer standup för min del och jag vet inte när jag kommer att hinna med det när jag jobbar heltid.

 

Jag har heller inte återupptagit simmandet eller påbörjat gymmandet ännu, vilket är anledningen till att jag starkt tvivlar på att jag kommer att kunna infria mitt nyårslöfte, med tanke på att Vansbrosimmet endast är cirka 4 månader bort. Jag vill dock börja simma och träna igen, om inte annat för min egen välmågas skull, och till ändamålet har jag inhandlat mitt första par träningsskor på flera år.

 

Jag har egentligen inte särskilt överdrivet mycket att skriva om just nu förutom följande punkter:

• Det gnetar på i samma gamla initiellt förväntade tröga ordning på jobbet
• Vi arbetskollegor träffade en handledare idag som jag redan har fattat tycke för
• Jag gick på min kusindotters födelsedagskalas på söndag förmiddag och sedan på Özz Nüjens enmansshow i Märsta på söndag kväll
• Jag tänker åka ner till Göteborg igen första helgen i mars för att hämta hem min jacka och för att bevista en fest arrangerad av mina komikervänner

Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.

 

I föregående nämnde jag att jag, Zeke* och Tommy skulle gå ut i Uppsala i lördags för att fira min socionomexamen och jag lovade även att ta många bilder under denna begivenhet för att kunna ge er ett underhållande referat i den här bloggen.

*Återigen; Stefans nya farsanamn

 

Dessvärre blev lördagens planer inställda, på grund av att Zeke var sjuk med feber, därmed är ett underhållande referat ifrån lördagens begivenheter omöjligt, då dessa effektivt uteblev (som ni förmodligen redan gissat vid det här laget).

 

Istället har jag mest sysselsatt mig själv med smärre nervösa sammanbrott inför första dagen på mitt nya jobb, som timar imorgon klockan 09.30. Som ni vet - åtminstone ifall ni känner mig eller har följt den här bloggen någorlunda - så är jag väldigt nervöst lagd och lider av ett katastrofalt självförtroende, så när jag nu redan imorgon ska börja arbeta på en helt ny arbetsplats och inom ett helt nytt arbetsområde så är det rättvist att anta att jag blir en aning ängslig. Jag försöker dock lugna mig själv genom att tänka på alla de gånger som jag har överraskat mig själv och att jag har kommit ljusår längre fram i livet än dagen då jag började studera.

 

En dryg vecka har passerat sedan jag ställde kosan hem till Märsta efter min terminslånga vistelse i Göteborg, där jag gick klart min socionomutbildning. Den tillryggalagda veckan i hemorten har väl varit förhållandevis lugn, men icke desto mindre händelserik! Så tidigt som i måndags hade jag en andra arbetsintervju på IFO* i Sigtuna kommun, där jag ännu en gång intervjuades för en position som utredare inom gruppen som jobbar med barn mellan åldrarna 0 till 9, fast för ett vikariat på 7 månader denna gång.

*Individ- och familjeomsorgen.

 

Jag var karaktärstypiskt nervös inför intervjun och det blev inte bättre av att jag denna gång intervjuades utav tre personer samtidigt, varav en av dem börjar intervjun med att säga

- När jag tittar i din ansökan ser jag att du inte är utexaminerad socionom, eftersom du läser ju bara fjärde terminen.

Jag påpekade att jag inte började studera höstterminen 2012, utan att jag återupptog studierna höstterminen 2012, och att jag mer än gärna visade mina examensbevis*.

- Oj då! Ska jag vara ärlig så har jag inte läst igenom din ansökan.

Maken till förtroendeingivande person har jag då aldrig sett till under alla arbetsintervjuer som jag genomlidit under mina snart 29 varv runt solen på denna planet. I vilket fall som helst så fortskred intervjun relativt smärtfritt efter det - även om jag avskyr att få frågor som "Vad skulle du kunna tillföra vår arbetsgrupp?". Svaret på frågan är ju uppenbarligen "Ögongodis. Det är dessutom kostnadsfritt, så glo er mätta bara!".

*Dessa hade redan anlänt hem till min lägenhet i Märsta när jag kom hem! En vän till mig fick vänta i 9 månader!

 

Efter intervjun kände jag mig inte klokare i frågan om ifall jag låg bra till för att fylla positionen eller inte, men de lovade att ringa mig senare under veckan för en avstämning.

 

Imorgon bär det återigen av tillbaka till Stockholm, denna gång för gott! Fast är det inte ironiskt - på ett ovanskligt förbittrande sätt - att den allra sista veckan som jag spenderat i Göteborg har varit en av de bästa veckorna på flera år? Jag har äntligen hittat något i den här avgrunden till stad som gör mig glad, precis i tid till flytten tillbaka hem.

 

I söndags följde jag med Nadja till Pustervik för att se henne uppträda på deras open stage och hade jag bara gjort det tidigare så hade jag uppträtt där istället för på Dubliner varje vecka. Pustervik hade en mycket bättre publik, en mycket finare scen och - framför allt - så är inte Pustervik ett sunkhak för periodare och/eller heltidssupare. Nadja gick upp och sjöng två av sina egna låtar vid namn "Snow" och "Black Crow" och, som alltid, blev det helt fantastiskt. Ni kan se hela uppträdandet här!

 

På plats fanns även Jonas* som hade tänkt köra lite standup. Vi pratade lite om vilka skämt han hade tänkt dra och han berättade att han funderade på att dra sitt skämt om herr Nilsson (Pippis apa). Jag sa att han kunde testa det men att just den här publiken kanske inte skulle vara så förtjust i det och att han kunde dra sitt skämt om enhörningar också, för den borde gå hem hos de flesta. Istället blev det tvärtom; folk skrattade som fan åt "herr Nilsson"-skämtet, men knappt alls åt enhörningskämtet. Så pass bra människokännare och humorkonnässör är jag! Isak tittade också förbi och gick upp på scenen för att framföra två av sina låtar (som jag dessvärre har glömt bort titlarna på).

*Jag tog dessvärre ingen bild på hans uppträdande, men även det kan ni se här!

Hoppla, Pållen! Nu har vi inte endast en utan hela två större nyheter att skrodera om i denna blogg! Det känns ju extra roligt eftersom jag oftast skriver inlägg utan att ens ha en enda nyhet kåsera om. Håll i hatten!

 

Först och främst kanske vi ska börja med den största nyheten? Okej? Okej!

 

Idag bevistade jag avtackningen för samtliga studenter vid Göteborgs universitets socionomstudenter som tar examen nu, vilket betyder att jag helt och hållet officiellt fått ut min socionomexamen! Vi samlades i aulan i Göteborgs universitets äldsta byggnad, som huserar i Vasastan, där vi fick lyssna på en massa tal prefekten och en massa lärare plus en elev som höll ett tal. Jag kan dessvärre inte ge er något detaljerat referat utav något utav dessa tal, eftersom jag endast var intresserad utav att få det hela överstökat.

 

Årets första inlägg och dessutom det första inlägget på lite över en månad. Tänka sig! Jag kan inte dra mig till minnes att jag har haft så mycket att göra att jag inte har kunnat slå mig ned vid datorn och knacka ner ett par rader av meningslöst svammel, så det måste helt enkelt betyda att saker och ting har varit lugnare än vanligt i mitt boring ass life.

 

Jul och nyår, ja. Jag var hemma i Märsta över det långa jullovet mellan den 19e december och den 7e januari, men dessvärre åkte jag på en svår och enveten förkylning som hindrade mig från att både slappna av och att festa hårt. Jag var endast ute två gånger under hela lovet, en gång med Tim (vi gick till sunkhaket Bryggan i Märsta) och en gång med både Pierre och Tim* (vi var först inne i Stockholm, men hamnade till syvende och sist på sunkhaket Harrys i Märsta). Den sistnämnda utekvällen var tänkt som en slags julklapp mellan oss bröder, det vill säga att umgås bara vi tre - vilket vi inte har gjort på flera år. Dessvärre var jag fortfarande förkyld och hade nästan helt tappat rösten, så jag kunde inte riktigt satsa helhjärtat under denna begivenhet.

När jag var på Bryggan med Tim var det någon jeppe - som han inte kände - som klappade honom på kinden framme vid baren, helt utan anledning. När vi sedan satt och drack och pratade så var det någon som frågade om snus, men när vi svarade att vi inte hade någon snus så tackade han för sig och såg sedan till att klappa mig på höfterna innan han avlägsnade sig. Det är tydligen så det går till på fucking Bryggan i Märsta nu; folk du inte känner klappar dig på olika kroppsdelar utan anledning. Så om du gillar spontana klappningar på oväntade delar av din lekamen så bör du spankulera ditt kontaktsmäktande kadaver dit. I annat fall skulle jag inte rekommendera det.

 

Nyårsafton satt jag dock inne med hosta och allmänt elände. Jag hade åtminstone kommit ihåg att kila över till min lägenhet - där Tim för tillfället temporärt huserar - och hämta "Moderna Tider" på DVD, eftersom jag har som nyårstradition att se den*. Julafton gick lugnt till och jag hade lyckats lägga vantarna på julklappar till samtliga familjemedlemmar plus svägerska och brorsbarn. Förutom till mamma, som fick sin present tidigare ("Torka aldrig tårar utan handskar" del 1 - 3, signerade av Gardell himself med en liten hälsning till henne). Pappa fick ett par vantar, Tim fick en bok om David Grohl, Pierre och Majsan fick "Riget" del 1 och 2 på DVD och Kiara och Lukas fick en DVD full med gamla tecknade kortfilmer med Långben.

*Fjärde året i rad, så det är en relativt ny tradition, men alla traditioner har sin upprinnelse någonstans.

I början utav denna termin så var det en vecka då jag hade extremt mycket att göra. Först hade jag två obligatoriska seminarier, sedan skulle jag skriva en hemtenta samtidigt som jag skulle opponera på en c-uppsats, varefter jag skulle få krav på vad min egen c-uppsats behövde för att bli godkänd.

 

Alla ni som känner mig någorlunda vet att jag sket på mig flera gånger om dagen utav stress inför detta.

 

Jag lovade dock mig själv att ifall jag lyckades bli godkänd på alla dessa moment så skulle jag belöna mig själv genom att skaffa en ny tatuering (vilket vore på tiden, med tanke på att min senaste tatuering gjordes för tio år sen). Inte nog med att jag blev godkänd på samtliga moment; jag fick dessutom VG på hemtentan, därmed frågade jag Andreas i klassen ifall han visste någon bra tatuerare i Göteborg och på hans inrådan begav jag mig sedan till Unikum Tattoo i närheten av Järntorget.

 

 

Det känns väldigt skönt att kunna plira på kalendern och se att det redan är december, vilket innebär att jag endast behöver vara kvar här i Göteborg i ungefär en och en halv månad innan det är dags att håva in min yrkesexamen och sjappa. Jag har dessvärre inte funnit något jobb ännu, men jag har skickat iväg massor av ansökningar och jag går med jämna mellanrum in på arbetsförmedlingens hemsida för att skicka iväg fler. Jag har sökt jobb tillständiga för en socionom i Sigtuna kommun, Upplands Väsby, Solna, Stockholm och Uppsala* och jag tror faktiskt jag ska tillåta mig själv att vara en aning optimistisk inför mina framtidsutsikter. Även om jag borde ha lärt mig vid det här laget att den som vänder sin blick mot solen oftast bara blir bländad.

*Jag hoppas på att få ett jobb i Uppsala, en stad som jag verkligen trivs i.

 

Hur som helst, vad har jag haft för mig sedan sist? Förutom att störa mig på Göteborgs "gemytlighet", som de lokalbefolkningen väljer att se det som? Jo, i fredags var jag förbi Dirty Records* på Andra långgatan för att höra Isaks aukustiska spelning. En del av de musiker som spelade med honom på Café Hängmattan för några veckor sedan hjälpte till på scenen även denna gång, till exempel på kontrabas (vilket är jävligt coolt). Det blev en väldigt bra spelning - speciellt "Regn Av Stjärnor" - men kvällen bjöd också på lite av den förutnämnda göteborgska gemytligheten, som irriterar mig.

*Skivhandel och hipstercafé i ett.

Nu kan man ju tycka att jag stör mig på Göteborg bara för att jag är en förbittrad cyniker - vilket ju så gott som samtliga föregående inlägg vittnar om - men det är mycket mer än så, det är det absurda i hur göteborgare väljer att se till exempel följande "möte" som bra marknadsföring för de göteborska idealen.

 

Jag hade precis anlänt till Dirty Records och mötte Isak i dörren. Innan han började rigga upp så stod vi och kallpratade lite. Några minuter in i konversationen frågar han mig om det kommer bli lätt för mig att hitta jobb efter examen och vi börjar samtala litegrann om hur marknaden för socialt arbete ser ut och om NPM - det vill säga teorin om att bedriva social verksamhet utifrån ett arbetsmarknadstänk - vilket varken han eller jag är någon beundrare av. Till slut sa Isak:

- Det är trist att en kommun måste spara in på pengar bara för att fylla någons plånbok.

Då tryter det luft ur en medelålders trind herre med onykter apparans, som under hela vår flyktiga konversation har suttit två rejäla metrar bort med hörlurar i öronen och är därför - enligt mina mått mätt - inte på behörigt avstånd för att "råka" överhöra samtalet och anhålla om att få delta. Inte för att han anhöll om det ringaste jota, eller ens frågade ifall han med förlov fick inflika, vilket jag anser vara vederbörligt beteende när man avbryter ett samtal (särskilt mellan två personer som man är helt obekant med!). Nej; han basunerade endast helt burdust och oombett ut:

- De fyller sin egen tomhet ...! Med INGENTING!

Detta sluddriga uttalande följdes enbart upp med ett självbelåtet flin, innan den goa' gubben återigen sänkte blicken ner i sin IPhone. Våga för fan inte påstå att detta var något annat än oförskämt och/eller kufiskt!

 

Jag ska dock erkänna att jag inte enbart har stött på fryntlighet som den definieras utav kufar och fyllon här i Göteborg. Så sent som i lördags var hörde jag av mig till John Båt - en gammal vän till mig - som precis har flyttat tillbaka till Göteborg ifrån Berlin och han bad mig att komma ner till en svartklubb i Majorna, där han och Adrian befann sig. Efter många om och men lyckades jag hitta dit, men fann till min besvikelse att dörrvakten utgick ifrån en gästlista - som jag med allra största säkerhet inte stod med på -  och jag befarade att min första utekväll med John Båt sedan min första kväll här i Göteborg* var ett minne blott. Jag gjorde dock en ansats för att försöka snacka in mig, trots att jag har en tarantellas charm och en valross' appeal.

*Se inlägget "Staden på G" ifrån den 5e september i år.

Så var det dags för mig att återigen delge er lite av min vishet och fåvitskhet, pregnans och profanitet samt patos och plattityder. Ifall jag orkade skulle jag kunna sitta resten av kvällen och försöka hitta på fler Tage Danielsson-inspirerade kontraster, men dessvärre - eller dessbättre - för er så har jag faktiskt varit sjuk på sistone och jag har inte riktigt ork eller lust till något sådant.

 

Med sjuk menar jag fysiskt sjuk, jag åkt på en förkylning som dessutom bjöd med sin polare huvudvärken till festen, utan att fråga mig ifall det var lugnt. Vilket jävla rövhål ...

 

I vilket fall som helst så har vi äntligen blivit helt klara med projektarbetet som vi har hållit på med under hela terminen och ifall jag vore det minsta lilla religiös så hade jag tackat någon form av högre makt för att det äntligen är tillända! Jag - och mina projektgruppskamrater - har inte känt någon form av motivation eller upprymdhet för den här uppgiften sedan någon gång i typ september, så att äntligen ha sammanställt arbetet, lämnat in det och redovisat det i helklass på ett godkänt manér känns för jävla bra!

 

Sedan blev jag aningen irriterad när en tjej i vår klass var tvungen att påpeka att samtliga grupppresentationer - vilket till och med innefattade hennes egen - inleddes av en manlig medlem i respektive projektgrupp* och att detta på något sätt skulle ha varit ett utövande i mansdominans och kvinnoförtryck. Det faktum att samtliga presentatörer som introducerade sig själva som verksamhetsledare (uppgiften gick ut på att presentera en fiktiv verksamhet) var kvinnor vägde inte ett gram i hennes självrättfärdigande skål av indignation. Hon fick ändå en rejäl omgång applåder utav klassen.

*Min projektgrupp lottade för övrigt ut turordningen

När hon dessutom stämplade sig själv som en kvinna med maskulina personlighetsdrag var det inte en jävel som hade något att invända mot hennes könsstereotypa uttalande eller ordval.

 

 

Jag tror dessutom att ni som läser detta är personer som känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är en sexistisk och backåtsträvande mansgris som tror att det räcker med att skrika "omvänd sexism!" för att nivellera åratal av förtryck - vars efterdyningar fortfarande finns djup rotade i de rådande normerna. Förhoppningsvis tycker även ni att detta mest lät som ett skrik på lärarens uppmärksamhet, vilket innebär att personen ifråga enbart försökt exploatera kvinnokampens ideal för personlig vinning. Och lyckats!

 

Jag vet inte, kanske jag bara är bitter och letar irritationsmoment varhelst jag kan finna dem. Ni som läst de senaste inläggen kanske har märkt att jag inte trivs här i Göteborg och att jag inte trivs med en hel del aspekter av livet just nu, så jag har varit en aning snarstucken på sistone. Till exempel har Miina - min roomate - besök* utav en kille som jag faktiskt har träffat förut. Men istället för att snacka och umgås - som de flesta förmodligen skulle ha gjort - så har jag isolerat mig själv till min del av huset och knappt hälsat.

*Han har varit här i ett par dagar nu.

 

Innan det blir för dystert så tänkte jag dessutom berätta att jag var på Dubliner - som jag i stort sett alltid är - i måndags och uppträdde. Denna vecka blev det först en cover utav Johnny Cashs version utav "Hurt", följt utav en någorlunda egenförfattad cover utav Thåströms "Elvis Presley För En Dag" och det hela avslutades med ännu en uppspelning* utav Keith Richards' "Wicked As It Seems". Det blev en ganska rolig kväll, även ifall det inte var överdrivet mycket folk på plats, varav endast hälften hörde på med intresse.

*Jag spelade den förra veckan med.

Min vän Jonas - som är standupkomiker* - var för övrigt på Dubliner i måndags och vi snackade väldigt mycket om musik, komedi och humor. När det var min tur att inta scenen fick jag enormt publiksstöd ifrån honom, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom tyckte han att många utav mina idéer till skämt och rutiner var bra, så jag kanske borde prova på standup, innan det rinner ut i sanden (som jag befarade i föregående inlägg)?

*Han körde för övrigt standup på Dubliner samma kväll, vilket är obeskrivligt modigt med den sortens publik.

Idag var jag tvungen att närvara vid ett obligatoriskt moment i skolan, vilket sög gristestikel eftersom jag är sjuk, men efteråt gick jag förbi skivbutiken som jag har besökt tidigare under min sejour i Göteborg och köpte en ny LP att rama in och montera upp på väggen - jag vet, jag är enkelspårig, men åtminstone konsekvent. Denna gång blev det en svensk legend*, nämligen Cornelis Vreeswijk!

*Jag vet; han var holländare, men vill de inte ha honom så tar vi mer än gärna credd för honom!

 

Yo! Ännu ett inlägg i den här tämligen meningslösa bloggen, det blir nästan tre på en vecka. Wow, jag förvånar mig själv ibland, inte visste väl jag att jag hade så mycket att säga som berör så många personer förutom mig själv. Spoiler: det har jag inte. Men jag gillar det.

 

Jag nämnde i det föregående inlägget att jag blev bekant med ett par killar ifrån Göteborgs standupscen och att de tipsade mig om ett par events som jag hade för avsikt att bevista, och bevista I did in deed. I onsdags bjöds det på stand up på Sticky Fingers ifrån ett gäng komiker med varierande grad av erfarenhet (en kille hade tydligen uppträtt på TV-programmet "Raw") och jag hängde med dem innan, under och lite efter showen. Sedan på torsdagen var det dags igen med en lite mindre tillställning kallad "Flabb" på Frilagret. Okej, "lite mindre" är väl ett understatement eftersom faktum är att majoriteten av publiken utgjordes av de komiker som uppträdde. Det var icke desto mindre trevligt och även under denna tillställning snackade jag med komikerna om humor, skämt och influenser.

 

I början utav förra året blev jag faktiskt sugen på att testa på stand up* så jag började skriva på en del skämt och rutiner. Jag lade dock ner projektet innan jag ens hann ställa mig på en scen, eftersom jag inte ansåg att mitt material höll måttet. Under dessa två dagar av stand up och snack med komiker har dock mitt intresse för att pröva på stand up själv fått en nytändning, inte minst på grund utav att samtliga komiker som jag talat med under dessa två dagar har trott att jag redan är en standup, på grund av min kunskap om komedi och mina åsikter om skämt.

*Folk brukar ju säga att de tycker att jag är rolig, så ...

Dessutom har jag äntligen accepterat det faktum att det enda sättet att bli en bra komiker på är att gång på gång testa sitt material på en riktig publik och utveckla sin stil utifrån sina erfarenheter på scenen. Jag frågade därför Christoffer - mannen bakom båda dessa event samt några fler standuprelaterade sådana runtom i Göteborg - ifall det skulle finnas en möjlighet för mig att få uppträda någon gång för att testa på. Han tyckte att det lät som en kul idé och skulle se vad som skulle kunna passa.

 

Jag glömde förresten att dela med mig av en tämligen amusant incident som inträffade för kanske ett par veckor sedan, ifall jag inte missminner mig fullständigt så var det nog måndagen innan jag drog tillbaka upp till Stockholm för min semester.

 

Som ni alla - eller åtminstone alla ni som har läst min blogg någorlunda under den flyktiga tid som den har existerat - vet så brukar jag ställa kosan mot Dubliner på Järntorget här i Göteborg varje måndagskväll, eftersom det är då som open mic night timar. Måndagen ifråga var inget undantag, så jag var där för att spela/sjunga tre låtar som jag själv valt ut. Just denna måndag hade jag valt ut "Ballad på en soptipp" av Cornelis Vreeswijk, "Poison Darts"* som jag själv skrev för ett antal år sedan och "Änglar" som min bror Tims band har covrat/vidareutvecklat ifrån en engelskspråkig ska-låt.

 

Efter att jag skränat mig igenom "Poison Darts" så raglade en överförfriskad kvinna i 35-årsåldern fram till scenen och skrek, "Jag har en request!". Utan något utrymme för svar ifrån mig tillade hon "Honky-Tonk Women!" och avslutade med ett partyskrik innan hon föll tillbaka i sin stol igen. Några veckor tidigare hade jag spelat "Start Me Up" av Rolling Stones, som fått väldigt positivt gensvar ifrån publiken, men hennes eldhåg till trots var jag tvungen att luta mig fram emot mikrofonen och säga "Tyvärr, jag kan inte den.".

 

Kvinnan gjorde en helomvändning ifrån heltänd till skitlack inom tidsomfånget av ett ögonblick och skrek - jag skojar inte; skrek - rakt ut:

- Jag VET att du kan den!

Jag svarade kvinnan - som jag inte känner alls - på ett saktmodigt manér att ifall hon var så pass säker på sin sak så kände hon mig "mycket bättre än vad jag känner mig själv, eftersom jag kunde ha svurit på att jag inte kan den". Kvinnan godtog, självfallet, inte denna förklaring utan övergav sin koleriska inställning för att anta en mer vädjande sådan och med en tillstymmelse av appell - dock med en bevarad känsla av indignitet - basunerade hon ut "Varför är du sån!?". Som när Julius Caesar regignerat klämde ur sig "Et tu, Brute?" fast med ett mer ansenligt mått av ilska.

 

Jag förklarade dock för henne - och alla andra tillstädes - att hon måste ha förväxlat "Honky-Tonk Women" med "Start Me Up", som jag faktiskt spelade. Hennes svar var ett gutturalt stön av irritation, ungefär som om dessa två låtar är så pass lika att det inte spelar någon roll*. Jag svarade dock att jag endast har tre låtar på mig varje vecka och att jag därför inför varje vecka väljer ut tre låtar med omsorg och att jag därför varken kan eller känner för att improvisera eller substituera någon av mina redan utvalda låtar.

 

I måndags spelade jag dock "Start Me Up" igen, men dessvärre var inte lika många människor närvarande som vid första gången och det blev inte lika hårt drag. Höjdpunkten denna kväll - för mig i alla fall - blev två killer som gick upp på scenen och körde standup istället för musik, och även ifall publiken var svalare än ljummen så gick jag fram till dem och berömde dem för att de åtminstone försökte*. Vi snackade om humor och komedi ett tag och jag framkastade till och med förslag till deras rutiner, som de tog till sig istället för att vifta bort dem.

 

Faktum är att jag ska gå på en komediklubb ikväll som de rekommenderade och ytterligare en imorgon. Ifall ni känner mig det minsta lilla så vet ni att jag ÄLSKAR komedi, så jag ska dra till den första klubben redan nu.

 

Sayonarna, bitches!

 

P.S.

Som de säger i Tomanien: "Se vi maltrankviligis min, kontaktu min kaj ne estas mia patrino"

Hallå där, Internetland, hur har ni haft det? Bra? Vad kul! Hur jag har haft det? Lustigt att ni frågar!

 

Den stora nyheten är väl att jag blivit godkänd på ekonomitentan. Faktiskt fick jag mer än godkänt; jag fick VG (fem poäng ifrån full pott!)! Helt sjukt, med tanke på att jag knappt kan dra mig till minnes senaste gången jag kände mig så pass osäker inför en tenta om jag gjorde inför den här. Nå väl, jag antar att det bara är att tacka och ta emot. Fast dessvärre blev inte glädjen långvarig. Orsaken; vem fan vet? Jag har fortfarande svårt att ta till mig glada nyheter och bevara lycka - precis som jag skrev i det förra inlägget. Inom beloppet av en timme efter det att jag fått kännedom om tentaresultatet kände jag mig på lika pissigt humör som vanligt.

 

På sistone känns tycks det som att livet ger mig en bajsmacka och säger "Du MÅSTE ta en stor tugga och svälja!", vilket jag med stor möda och leda gör. När jag väl har svalt och det är fritt fram att skölja ur den vidriga smaken av träck från smaklökarna så känner jag givetvis en stor lättnad. Dessvärre placeras ytterligare en bajsmacka på min tallrik snart därefter och jag får samma direktiv. Vad jag vill ha sagt med denna dagishumorinspirerade liknelse är att jag enbart känner lättnad, inte glädje, vilket inte är en långvarig känsla. Att känna sig "fri från" är inte samma sak som att känna sig "fri till".

 

Samtidigt som jag har väntat på resultatet ifrån ekonomitentan har jag haft en kurs angående ledarskap. Fastän vi har ansatts av en massa föreläsningar, seminarier, projektarbetesträffar och inlämningsuppgifter så försökte jag verkligen satsa för fullt på denna kurs genom att leta upp litteratur som inte ingick i kursen.

 

Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.

 

Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".

1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?

2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.

 

Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.

 

Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.

 

Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.

 

Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.

 

När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.

 

Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).

 

Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...

 

Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.

"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"

"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"

"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"

Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.

 

Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.

 

Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).

 

Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".

"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!

 

Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!

 

Oooookej, då var man visst tillbaka i bloggsadeln igen. Har ni saknat mig? Så klart ni inte har, men jag kan i alla fall sannskyldigt säga att jag har saknat att skriva något annat än akademiska arbeten. För, sanningen att säga, så är det just studierna som i grund och botten har hållit mig borta ifrån den här bloggen på sistone.

 

De goda nyheterna först, för er som inte visste det; jag har klarat opponeringen och fått uppsatsen godkänd! Detta innebär att jag numera har en kandidatexamen, så det vore tillbörligt ifall ni alla benämnde mig som "kandidaten" från och med nu! Opponeringen var faktiskt inte lika jävlig som jag hade förväntat mig. Fast, om sanningen ska fram, så kan knappt något på denna jord - förutom elektronisk testikeltortyr - vara så pass jobbigt som jag förväntat att opponeringen skulle vara. Jag skojar inte; jag har haft det riktigt svårt med att försöka kontrollera nerverna tillräckligt för att kunna få studiero och sömn inför opponeringen. Jag hade ju även hemtenta samtidigt, så jag skrev den så pass fort jag kunde för att kunna få tillräckligt med tid över till opponeringen. Nu när opponeringen är över är jag istället orolig för att hemtentan inte ska bli godkänd, så att jag ändå har ett moment som släpar efter.

 

Seriöst; detta var en av de sämst utformade hemtentor jag någonsin har beskådat! Det var inte ens en fråga; uppgiften var att vi självaskulle ställa en fråga som tar minst 6 sidor att svara på. Jag kände mig tvingad till att fråga en av lärarna vilken typ av fråga de hade tänkt sig att vi ställer, för jag - och de flesta i klassen, antar jag - kommer bli helt jävla rasande om vi spenderar flera dagar på att besvara en fråga som lärarna inte ens anser vara relevant. Efter många om och men framkastade jag ett förslag till en frågeställning och frågade läraren ifall den var acceptabel, varpå hon svarade jakande. Så, ifall jag nu skulle få underkänt på hemtentan (även ifall jag skrev den på endast två dagar) så kommer jag bli mighty pissed!

 

Jag vill öppna inlägget med att säga att jag tycker att den här sista terminen på min utbildning går förhållandevis bra, än så länge. Jag håller för närvarande på med att svara på sex stycken instuderingsfrågor till nästa litteraturseminarium. Tanken är att vi ska skriva 2-3 sidor som svar på dessa frågor, för att ha med oss på seminariet, men hittills har jag svarat på två av dessa frågor och redan använt 1½ sida. Jag tänker dock inte be om ursäkt; det är inte mitt fel att det krävs en dekalog av luntor för att enbart inleda en djuplodning av mitt geni.

 

Dessvärre har CSN hört av sig sedan dess. Jag inleder meningen med "dessvärre" eftersom all kontakt jag någonsin har haft med CSN har varit ungefär lika trivsam som infekterade könsvårtor. Denna gång var inte ett undantag. De skrev att jag blir tvungen att komplettera min ansökan, eftersom de saknar uppgifter. Enligt dem så klarade jag av 30 högskolepoäng under den senaste perioden då jag blev berättigad studiemedel och därmed är jag numera skyldig dem 3 högskolepoäng.

 

Jag ringde dem genast för att delge dem följande fakta: senaste perioden då jag erhöll studiemedel var föregående vårtermin. 30 högskolepoäng är en hel termin. Jag erhöll endast studiemedel under beloppet av två månader, för en kurs som mätte 15 högskolepoäng. Ifall jag nu erhöll dubbelt så många poäng som jag sökte ekonomiskt bistånd för så måste jag dessvärre fråga; vad fan är problemet!?

Tydligen så är "senaste perioden då du blev beviljad studiestöd" detsamma som "allt studiestöd som du har fått sedan 12 månader tillbaka". Så jag erhöll 30 högskolepoäng för min praktik under höstterminen och inga högskolepoäng under vårterminen. Men det spelar väl ingen roll, tänkte jag i all min enfald, eftersom jag skickade in ett intyg från min handledare angående mitt uppsatsarbete, där han betygar att jag i stort sett är klar med uppsatsen och säkerligen kan beviljas studiestöd för nästa termin, eftersom de 15 högskolepoängen som C-uppsatsen för med sig är, så gott som, in the bag.

 

Det visade sig att snubben hade fyllt i formuläret fel, och istället för att ringa honom* så meddelade mig - via e-mail - att min ansökan behöver kompletteras. Jag fick alltså fråga CSN vart skon klämde, förmedla det till min handledare, bestämma ett möte då han kunde ge mig ett nytt intyg (som jag var tvungen att fylla i, till ungefär 60%, med hjälp av en studievägledare) och sedan posta det nya intyget tillsammans med CSNs jävla mail, som jag fick skriva ut för mina egna jävla pengar, nonetheless!

 

Debutinlägget ifrån min - förhoppningsvis - halvåriga vistelse i Göteborg, coming at'cha! Det har gått lite mer än en vecka sedan jag anlände hit för att gå sista terminen vid socionomprogrammet och äntligen få ut min examen, och hittills har uppehållet här nere bjudit på en del minnesvärda (i både positiv och negativ bemärkelse) episoder och incidenter.