Kandidaten
Oooookej, då var man visst tillbaka i bloggsadeln igen. Har ni saknat mig? Så klart ni inte har, men jag kan i alla fall sannskyldigt säga att jag har saknat att skriva något annat än akademiska arbeten. För, sanningen att säga, så är det just studierna som i grund och botten har hållit mig borta ifrån den här bloggen på sistone.
De goda nyheterna först, för er som inte visste det; jag har klarat opponeringen och fått uppsatsen godkänd! Detta innebär att jag numera har en kandidatexamen, så det vore tillbörligt ifall ni alla benämnde mig som "kandidaten" från och med nu! Opponeringen var faktiskt inte lika jävlig som jag hade förväntat mig. Fast, om sanningen ska fram, så kan knappt något på denna jord - förutom elektronisk testikeltortyr - vara så pass jobbigt som jag förväntat att opponeringen skulle vara. Jag skojar inte; jag har haft det riktigt svårt med att försöka kontrollera nerverna tillräckligt för att kunna få studiero och sömn inför opponeringen. Jag hade ju även hemtenta samtidigt, så jag skrev den så pass fort jag kunde för att kunna få tillräckligt med tid över till opponeringen. Nu när opponeringen är över är jag istället orolig för att hemtentan inte ska bli godkänd, så att jag ändå har ett moment som släpar efter.
Seriöst; detta var en av de sämst utformade hemtentor jag någonsin har beskådat! Det var inte ens en fråga; uppgiften var att vi självaskulle ställa en fråga som tar minst 6 sidor att svara på. Jag kände mig tvingad till att fråga en av lärarna vilken typ av fråga de hade tänkt sig att vi ställer, för jag - och de flesta i klassen, antar jag - kommer bli helt jävla rasande om vi spenderar flera dagar på att besvara en fråga som lärarna inte ens anser vara relevant. Efter många om och men framkastade jag ett förslag till en frågeställning och frågade läraren ifall den var acceptabel, varpå hon svarade jakande. Så, ifall jag nu skulle få underkänt på hemtentan (även ifall jag skrev den på endast två dagar) så kommer jag bli mighty pissed!
Opponeringsarbete in progress
Efter opponeringen - som jag dominerade - firade jag först med en segerlunch på McDonalds i Nordstan, där fjolårets vinnare av "Årets Farsa"* lät sin högst 18 månaders bebis krypa runt på golvet. Fattar ni hur vidrigt golvet på McDonalds är, speciellt på en högtraffikerad plats som Nordstan!? Det är så vidrigt att ifall man stod i kö och helt oförhappandes blev skjuten rakt i förlängda märgen av någon skjutglad galning, så skulle man ändå snubbla ut ur restaturangen innan man ramlade ihop på golvet! Nå väl, jag åkte i alla fall hem efter maten och tog mig en tupplur, som en sann 80-åring. Vad fan begär ni? Jag hade svettats i nästan två veckor över opponeringen och knappt sovit en jävla blund! Sedan bar det iväg till Nadja, på hemmafest.
*Jag antar att han vann i fjol, eftersom han inte verkar anse sig ha ett skit att bevisa i år
Jag firade aningen för mycket hemma hos Nadja, eftersom jag runt 3 på morgonen - efter en massa öl och festande med övriga gäster - beslöt mig för att skita i allt och bara lägga mig ner och somna rakt på hennes soffa. Runt 4 vaknade jag av att Nadja höll på att bädda ner mig med filtar, men innan jag hann säga något sa hon:
Du ser så mysig ut när du sover. Fortsätt!
"Okej", tänkte jag, och somnade igen, för att sedan vakna upp runt klockan 10 nästa morgon med tre filtar runtom mig i ett svep. Trots att jag mådde ungefär som jag förtjänade så mindes jag även att detta var dagen då jag planerade att åka in till bokmässan, fast eftersom jag var orolig för att jag inte skulle hinna hem och fräscha till mig så funderade jag på att skita i det, eftersom jag inte ville dyka upp på bokmässan med gårdagens feststank i både kläder och andedräkt. Fast återigen gav Nadja mig några uppmuntrande visdomsord, när hon sa:
Det är bokmässan i Göteborg; du kommer vara den mest normala människan där!
Jag begav mig därefter till bokmässan, trots gårdagens feststand i både kläder och andedräkt. Och inte fan är jag missnöjd med det!
Hell to tha yeah!
Dessvärre var det en rejäl kö till bankomaten, sedan en saftig kö för att komma in på Svenska Mässan och sedan en köttig kö till att få köpa en inträdesbiljett till själva Bokmässan! Värst utav dessa köer var ändå kön för att komma in i byggnaden, då jag var tvungen att stå i kö i 45 minuter med ett medelålders par precis bakom mig, vars begränsade intellektuella och kreativa begåvning inom konverserandets konst endast tillät dem att dryfta om själva kön som de för närvarande stod i! "Snart ska vi in på mässan. Men jag vet inte hur lång tid det tar, det är ju en väldigt lång kö. Jag vet inte hur ofta de släpper in folk, kanske i klumpar eller när de känner att tillräckligt med folk gått ut. Jag vet inte, det kan vi ju inte veta nu när vi står i kö. Men vi rör oss ju framåt, han där framme i beige jacka, han stod längre bak förut, så vi rör oss ju onekligen framåt. Men jag vet inte hur snabbt, för jag vet inte hur och när de bestämmer för att släppa in folk".
Detta snudd på senildementa babbel till trots, så var det absolut värt det! Även om det var så pass övertrångt med människor att man inte kunde vända sig om för snabbt utan att riskera att ofrivilligt våldta någon. Hur som helst så hade jag valt ut just lördagen på grund av två gäster som skulle närvara; Per Olov Enquist och Frode Överli! Men en av de första sakerna som jag lade märke till när jag kastade ett öga på programmet var att Jonas Gardell var på bokmässan för att prata om den avslutande delen i sin nya boktrilogi "Torka Aldrig Tårar Utan Handskar". Jag erkänner att jag aldrig har varit ett stort fan av Gardell (fast jag gillar verkligen Mark*), men jag beslöt mig ändå för att köpa hela trilogin och försöka få böckerna signerade åt min mamma, som har varit en stor beundrare av Gardell under en lång tid. Jag gick till en monter där Gardell höll ett anförande om motivationen till att skriva denna trilogi om AIDS-utbrottet på 80-talet, samt hela upplevelsen av att vara utstött på grund av sin sexualitet, och jag - det vill jag lova - det var ett av de mest gripande anförandena som jag någonsin har bevittnat!
*Mark Levengood, för er som inte visste vem jag syftade på.
Gardell briljerar
Efteråt ställde jag mig i kö för att få samtliga böcker i trilogin signerade åt min mamma, och när jag kom fram så var Gardell väldigt trevlig och lyhörd. Jag sade att jag tyckte att talet var väldigt gripande och att jag ville få böckerna signerade till min mamma, eftersom jag vet att hon skulle betyda oerhört mycket för henne, varpå han frågade efter min mammas namn och lugnt tog sig tid att signerade alla tre, med en kort hälsning till Susanne.
Hälsa din mamma från mig! sade Gardell med ett leende, innan jag avlägsnade mig från kön. Detta oplanerade möte blev ändå dagens mest minnesvärda.
Sedan begav jag mig bort till Egmonts monter, där Frode Överli* signerade samlingsalbum. Jag köpte tre stycken och ställde mig i kö, vilket tog mycket längre än väntat, eftersom han inte endast signerade albumen; han ritade en figur ifrån serien också. När det väl blev min tur, efter en mycket lång väntan, kände jag att jag inte kunde be honom att rita en figur i varje album, så jag bad honom att endast signera två av dem och rita Günther i det tredje albumet. Han ritade Günther - som är en tysk dvärg - och skrev en hälsning där han substituerat alla "S" med "Z", precis som Günther talar i serien. Nördig som jag är blev jag helt euforisk och avslutade mötet med ett handslag och avskedsorden "Tack så mycket, jag ÄLSKAR serien!" varpå Överli endast svarade - på norska - något i stil med "Jag märker det". Sedan var det tack och hej.
*Mannen som tecknar världens överlägset roligaste serie, Pondus!
En av världens roligaste människor, tro det eller ej!
Efter detta hade jag missat Per Olov Enquist* två gånger och hade nästan gett upp hoppet, men på vägen ut ifrån mässan gick jag förbi en informationsdisk och frågade ifall Enquist hade några fler framträdanden idag. Det visade sig att han hade ett kvar, men att man var tvungen att ha en viss typ av biljett för detta seminarium (vilket jag inte hade), så återigen var jag beredd att gå hem utan att ha fått min kopia av "Liknelseboken" signerad. Utan att jag frågat säger dock kvinnan bakom disken:
Ifall du bara vill träffa honom eller få något signerat så kommer han ju vara tillgänglig efteråt.
Jag satte av mot seminarieavdelningen på mässan och väntade utanför salen. Mycket riktigt så hade han boksignering efteråt, varpå jag påpassligt ställde mig i kö för att få min bok signerad. Enquist är dock över 70 år gammal och hade närvarat vid bokmässan hela dagen, så han var synbart trött. Icke desto mindre fick jag min bok signerad och jag kände att det var min plikt att informera Enquist om att hans bok "Ett Annat Liv" är en av mina favoritböcker. Enquist såg mig endast i ögonen och utan att röra en min eller ens höja på ett ögonbryn sade han endast "Hm." Zero fucks were given that day! Återigen; han är en trött gammal man, inte kan man förvänta sig att han ska hjula varenda gång någon säger att hans böcker är bra.
*Sitter i Akademien, en av Sveriges mest ansedda nu levande författare
- Nästa jävel som fotar utan att be om lov får en lavett!
Alltså har jag - efter årets bokmässa - lagt vantarna på signerade verk av Per Olov Enquist och Frode Överli, samt fått en trilogi med böcker signerade av Jonas Gardell åt min mamma. Lägg dessutom till att jag fick ett gratisexemplar av socionomernas egen facktidning "Socionomen" samt hade en kort men trevligt konversation med tidningens redaktör, efter det att jag gjort henne varse om att jag själv var några månader ifrån att få ut en socionomexamen. Jag är i alla fall nöjd med det resultatet.
Dessutom har jag köpt och ramat in ännu en LP-skiva, även denna gång en av mina favoriter. Nämligen Peter Gabriels tredje självbetitlade album (även känd som "Melt" bland fansen, på grund av omslagets beskaffenhet).
I know something about opening windows and doors ...
Annars så har jag ju fortfarande varit aktiv på Dubliners varje måndag, då det är open mic night och man får gå upp på scen för att spela/sjunga tre helt valfria låtar. Jag tror bestämt att det är hela tre måndagar sedan jag senast uppdaterade denna blogg, vilket betyder att jag har har hela tre uppträdanden. Vid första måndagen dök Nadja upp och lånade mig sin gitarr och jag spelade/sjöng "Fannin Street" av Tom Waits, "The Tempest" som jag har skrivit själv samt "Keep Me In Your Heart" av Warren Zevon. Bäst respons fick jag på den sista låten och därmed bestämde jag mig för att avsluta med den även följande måndag - mest på grund av att jag höll på med att plugga inför opponeringen och inte orkade tänka ut och plugga in fler låtar. Dessutom tillkom låtarna "When I Paint My Masterpiece" av Bob Dylan samt "Mind Contorted" av Daniel Johnston. Denna gång fick jag även hjälp av min vän Isak, en väldigt musikaliskt begåvad man som spelade med på ackompanjerande gitarr.
Innan jag flyktigt redogör för den senaste måndagens setlist så vill jag även återberätta en händelse som inträffade kort efter det att jag avslutat min spelning med Isak; ett par i runt 45-års åldern dök upp och började med att berömma mig för min insats och frågade sedan hur det funkade med open mic night. Jag sade att man måste anmäla sig i förväg och att det förmodligen var alldeles för sent nu. Sedan föreslog Isak att vi skulle dra vidare till Pustervik - som ligger tvärsöver gatan - och jag instämde, men var tvungen att gå på toaletten först.
Precis när jag var på väg ut ur toaletten så kom mannen ifrån det 45-åriga paret in, fick syn på mig och sken upp som en glödlampa. Vi hälsade, men innan han släppte förbi mig sade han:
Återigen; det var en jävligt bra spelning!
Jag tackade för komplimangen. Mannen tillade:
Och det där är en jävligt snygg tröja!
Jag tackade för komplimangen. Mannen tillade:
Du är en jävligt snygg man, över huvud taget!
Stämningen höll vid det här laget på att bli en aning obekväm, men jag tackade ändå för komplimangen. Mannen kände sig tydligen ändå trugad till att tillägga - en aning suggestivt:
Man träffar många snygga män på toaletten ...
Sedan gick han in i ett bås. Eftersom stämningen i och med denna avslutande kommentar hade eskalerat ifrån en aning obekväm till obehaglig på Jeffrey Dahmer-nivå så avlägsnade jag mig ifrån toaletten utan att se efter ifall mannen ifråga hade låst dörren till båset eller ej. Sedan gick jag och Isak vidare till Pustervik.
I måndags var jag - trots incidenten på toaletten - tillbaka på Pustervik; denna gång hade jag till och med köpt en ny gitarr! Det är första gången sedan jag fick min allra första gitarr vid den späda åldern av 16! Jag hade övat in tre stycken låtar; "Daysleeper" av R.E.M., "Plush" av Stone Temple Pilots och en version av "Tapetklister" av Jumper med kazoo och glimten i ögat. Dessvärre hade jag glömt att köpa batterier till min nya gitarr, så den gick inte att koppla in i systemet, plus att det var så många som skrivit upp sig så att man endast fick spela två sånger var. De hade gitarrer till låns och jag bestämde mig för att slopa "Daysleeper", sedan gick det rätt bra ändå. Även om ingen medelålders man kom med ett oanständigt förslag på toaletten denna gång.
Den enda bilden jag har ifrån någon av dessa kvällar är en bild föreställandes en toalettstol på Pustervik. Jag antar att jag i fyllan tyckte att den påminde skrattretande mycket om ett ansikte, till den grad att jag riskerade att tappa telefonen ner i fulla människors urin bara för att få en bild som inte ens är rolig.
Jaaa! Pissen Sie in mein Mund!
Okej, liiiite roligt är det ...
Vad gäller träningen - som denna blogg förment ska handla om - så tror jag faktiskt att jag har gått ner en hel del i vikt. Men inte helt och hållet medvetet. Jag har haft svårt att äta ordentligt under jobbet med tentan och opponeringen, plus att jag flera gånger om dagen varit tvungen att lugna ner mina nerver genom att gå ut och gå, ibland flera timmar i sträck! Om jag ska vara allvarlig - vilket är svårt efter att ha publicerat en bild av en pissfylld toalett - så har jag seriöst börjat oroa mig för min psykiska hälsa, eftersom jag till synes kan gå i bitar över allt som jag ens misstänker kan förpesta min tillvaro med ytterligare stress. Det kan fan inte vara normalt att man måste gå ut och gå i två timmar för att samla sig, bara för att man är rädd för att ens dator skulle kunna gå sönder mitt under skolarbetet? Eller för att man undrar ifall det finns en risk att man har missuppfattat hela uppgiften?
Jag har dock - tro det om ni vill - börjat se mig om efter träningsskor och hoppas på att kunna finna ett bra gym någonstans som inte ligger alltför långt bort, eller åtminstone något som är lätt att ta sig till med lokaltraffiken. Hedersord! Nästa gång jag uppdaterar denna blogg, beroende på hur lång tid det tar, har jag förmodligen redan gått med i ett gym och börjat arbeta på min vidriga kropp!
För att avsluta detta inlägg med ett dur istället för ett moll tänkte jag ladda upp en bild som jag tog när min yngre bror var här i Göteborg för att hälsa på sin flickvän. Hon bor väldigt långt bort ifrån stugan där jag hyr mitt rum, men jag åkte ändå dit för att dricka lite vin och ha lite trevligt, och drack vin samt hade trevligt we did indeed!
Jag är den enda som INTE grimaserar; så ser jag ut när jag ler
Framgent ska jag försöka uppdatera den här bloggen lite oftare. Inte för mina läsares skull - jag har fan knappt några - utan för min egen sinnesfrids skull, eftersom jag har insett att skrivandet är en fantastisk form av terapi. Så vi ses (förhoppningsvis) snart igen!
Kommentarer
Trackback
