Årets första inlägg och dessutom det första inlägget på lite över en månad. Tänka sig! Jag kan inte dra mig till minnes att jag har haft så mycket att göra att jag inte har kunnat slå mig ned vid datorn och knacka ner ett par rader av meningslöst svammel, så det måste helt enkelt betyda att saker och ting har varit lugnare än vanligt i mitt boring ass life.

 

Jul och nyår, ja. Jag var hemma i Märsta över det långa jullovet mellan den 19e december och den 7e januari, men dessvärre åkte jag på en svår och enveten förkylning som hindrade mig från att både slappna av och att festa hårt. Jag var endast ute två gånger under hela lovet, en gång med Tim (vi gick till sunkhaket Bryggan i Märsta) och en gång med både Pierre och Tim* (vi var först inne i Stockholm, men hamnade till syvende och sist på sunkhaket Harrys i Märsta). Den sistnämnda utekvällen var tänkt som en slags julklapp mellan oss bröder, det vill säga att umgås bara vi tre - vilket vi inte har gjort på flera år. Dessvärre var jag fortfarande förkyld och hade nästan helt tappat rösten, så jag kunde inte riktigt satsa helhjärtat under denna begivenhet.

När jag var på Bryggan med Tim var det någon jeppe - som han inte kände - som klappade honom på kinden framme vid baren, helt utan anledning. När vi sedan satt och drack och pratade så var det någon som frågade om snus, men när vi svarade att vi inte hade någon snus så tackade han för sig och såg sedan till att klappa mig på höfterna innan han avlägsnade sig. Det är tydligen så det går till på fucking Bryggan i Märsta nu; folk du inte känner klappar dig på olika kroppsdelar utan anledning. Så om du gillar spontana klappningar på oväntade delar av din lekamen så bör du spankulera ditt kontaktsmäktande kadaver dit. I annat fall skulle jag inte rekommendera det.

 

Nyårsafton satt jag dock inne med hosta och allmänt elände. Jag hade åtminstone kommit ihåg att kila över till min lägenhet - där Tim för tillfället temporärt huserar - och hämta "Moderna Tider" på DVD, eftersom jag har som nyårstradition att se den*. Julafton gick lugnt till och jag hade lyckats lägga vantarna på julklappar till samtliga familjemedlemmar plus svägerska och brorsbarn. Förutom till mamma, som fick sin present tidigare ("Torka aldrig tårar utan handskar" del 1 - 3, signerade av Gardell himself med en liten hälsning till henne). Pappa fick ett par vantar, Tim fick en bok om David Grohl, Pierre och Majsan fick "Riget" del 1 och 2 på DVD och Kiara och Lukas fick en DVD full med gamla tecknade kortfilmer med Långben.

*Fjärde året i rad, så det är en relativt ny tradition, men alla traditioner har sin upprinnelse någonstans.

Jag antar att jag får ta och börja detta inlägg med att klargöra att jag alltså siktar på att delta i Vansbrosimmet NÄSTA år, därav bloggtiteln "Vägen till Vansbro 2014" (för det är väl ändå 2013 vi är inne på för närvarande?). Jag känner att ett förtydligande av detta känns nödvändigt eftersom ett antal personer har frågat mig den senaste veckan om jag varit "redo inför helgen", det vill säga inför årets Vansbrosimning, plus att antalet besökare på bloggen ökat substantiellt de senaste dagarna.

 

Ledsen ifall ni blir besvikna, men planen var aldrig att ställa upp i år, men jag vill icke förty gratulera min bror Pierre, min svägerska Majsan och min vän Henrik som, till skillnad från undertecknad, ställde upp i årets Vansbrolopp OCH fullföljde det. Jag är glad för er skull och det känns - tro det eller ej - inspirerande att se.

 

Men sanningen att säga så hade jag väl nästan hoppats på att jag skulle ha kommit i tillräckligt bra form för att på allvar kunna ha övervägt att ställa upp i Vansbro i år. Dessvärre har det inte blivit så. Inte på lång väg. Jag försöker inte lura någon, speciellt inte mig själv; jag vet om att min så kallade "insats" än så länge knappt har varit märkbar, sannerligen inte värd att blogga om*. Man kan definitivt - med all rätt - börja fundera över hur pass engagerad eller uppriktig jag är när det gäller mitt förmenta projekt. Jag har själv gjort det och, sanningen att säga, så gör det mig lite nedslagen ibland.

 

Nedslagen? Måhända. Utslagen? Sug min ringmuskel!

 

För jag menar det när jag säger att helgens Vansbrobragder har varit inspirerande, för att inte tala om det intresse folk har visat för mina egna planer (även om de tagit fel på året*). Ni förtjänar att få er tilltro belönad och det skall ni även få, en vacker dag. Kanske en vacker dag som denna, till exempel. Varför inte exakt en vacker dag som denna? Den långa längtan är till syvende och sist över, mitt herrskap och tjänstefolk!

 

Det jag vill ha sagt med ovanstående harang är att jag äntligen är tillbaka i sadeln och har återupptagit träningen. "Otroligt", säger ni? Tro det eller dö, säger jag, medan jag sitter här i min lägenhet med klor- och kissberikat vatten i bihålorna fortfarande, som en minnesgåva från simturen i eftermiddags. Med det sagt vill jag först öppet undra ifall det är kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) som ger världen en doft av kassler? Eller är det så att kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) temporärt höjer prestandan på ens luktsinne och tillåter en att känna hur hela Märsta egentligen har en vag doft av kassler?

 

Jag förväntar mig inget definitivt svar på denna fråga, eftersom jag antagligen är ensam om detta "problem".

 

Hur som helst så har nämligen mina päron tagit hand om mina brorsbarn medan min bror och svägerska varit i Dalarna på sin lilla simtur. Idag hade de planerat att ta med dem upp till simhallen för att bada och eftersom detta är en av min två lediga dagar på hela veckan så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle för att få lite sällskap upp till hallen och skrida till verket för att iscensätta min majestätiska comeback. Jag trotsade de fyra elementen - förutom eld, luft och jord - och simmade 1000 meter utan uppehåll*. Jag slog inte några rekord - möjligtvis 1000 meter frisim för icke simkunniga - men jag simmade i en takt som personligen kändes ansträngande, men inte övermäktig, och även om banan bredvid mig ockuperades av Motherswimmer Jones, som crawlade en längd dubbelt så snabbt som mig lika ansträngningslöst som Hunter Thompson droppade syra, så lät jag det inte avskräcka mig; jag plaskade runt i vattnet som en vådaskjuten valross och tillryggalade kilometern i min egen takt. And don't it feel GOOD!?

 

Med hälsningar och hedersbetygelser från ett källarhål på fjärde våningen. Dagarna har varit långa och förhållandevis händelsefattiga, men hur stor tror ni att den käppen är i hjulet som driver mina storhetsvansinniga planer på att omständligt kåsera om handeln och vandeln i mitt futila liv? Faktum är att den måste ha missat hjulet helt och hållet, för här sitter jag, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts (klockan halv fyra på en vardag, till på köpet), framför min diminutiva dammagnet till laptop och knappar mig lättsinnigt vidare mot livets ände, ett tangentslag åt gången.

 

 

Men när jag nu ändå håller på att dela ut kängor till mig själv kanske jag skulle passa på att få bikten överstökad: jag var hemma hos mina föräldrar och yngre bror igår och där bjöds det på lasagne. Jag, precis som katten Gustaf (i sin oändliga vishet), älskar lasagne och tog därmed för mig av en skamligt väl tilltagen portion, utan en tanke på mitt nyårslöfte eller min något mindre än späda figur (jag åberopar temporär sinnesförvirring på grund av kulinarisk psykos). Dessutom, när vi senare satt och tittade på "Hot Fuzz", som gick på TV, är det även möjligt att en eller annan pralin från Aladdin asken på vardagsrumsbordet fick en rundtur av mitt matsmältningssystem. Men utöver det har jag nog inget annat att bekänna.

 

Ja, läsk har jag ju druckit, såklart. Men, som ett par av er har uttryckt er oro över, jag dricker enbart light läsk, så det tror jag nog att jag kommer utesluta från bikten framgent.

 

Fast nu har jag inte bara knallat runt i kallingar och kalasat som kakmonstret (shit, oavsiktligt många K:n), lite produktiv har jag ju även lyckats vara mellan varven av frosseri och lättja. Jag gjorde Stefan sällskap till Uppsala där han skrev in sig på ÖG igen, efter ett halvårs uppehåll. Detta innebär att vi kan dra runt på nationerna igen (jag måste fixa gästpass, eftersom jag inte ligger vid Uppsala univsersitet, men ändå)! Jag får nog erkänna att Uppsala är en av mina favoritstäder i Sverige (kanske numero uno) och jag har vid ett flertal tillfällen funderat på att flytta dit. Kanske när jag är klar med min utbildning och har hittat ett bra jobb?

 

Vissa drömmer om att flytta till New York eller någon annan metropol ... Nåväl, jag är en förnöjsam man, jag behöver inga stora drömmar (de går ändå bara käpprätt åt helvete).

 

Igår såg jag på Jean Renoirs "La Grande Illusion" från 1937, en film som jag har velat se länge och som jag dessutom har haft i samlingen i ett par månader nu. För er som är mindre bekant med filmhistoria (och som inte orkar googla) kan jag i korthet berätta att den handlar om krigsfångar (i synnerhet tre franska soldater) under första världskriget som försöker hålla sin kamratliga solidaritet vid liv. En till synes väldigt enkel historia som vidrör djupare ämnen som klasskillnader, mänskliga relationer och självbedrägeri. Soldaterna i filmen tillåter sig själva att eskapistiskt tro på "den stora illusionen" (det är vi mot dem, här och nu) för att ge sin situation en anstrykning av mening.

Trots min pompösa presentation av filmen måste jag dock erkänna att jag inte ansåg filmen vara riktigt det mästerverk som så många andra, även om jag tyckte att den var väldigt bra. Den sista akten kunde ha fått mer utrymme och även om Erich von Stroheim gör en enorm insats så tycker jag att hans rollfigur inte utforskades tillräckligt. Men om ni, som jag, är pretentiösa filmnördar så är denna film en obligatorisk upplevelse, inte minst för sitt historiska värde.

 

Sedan promenerade jag hela vägen hem till mina föräldrar, för att hämta mina badbyxor n' stuff, innan det bar iväg till Valsta sim- och sporthall för ännu en kilometers simning. Om jag får lov att spotta ur mig allt gnäll först så vill jag bara få sagt att jag tycker att det var jävligt onödigt av dem att spärra av hela bassängen förutom EN bana (cirka 2.5 meter bred), när de ser att 6 personer håller på och motionssimmar, bara för att en grupp på runt 8 personer ska ha vattengympa! För all del, det var inga gracila små damer men så jävla tjocka var de inte att det behövde tre fjärdedelar av hela bassängen, god damn it!

 

Med det sagt tycker jag för övrigt att det gick väldigt bra att simma igår. Väldigt bra! Det kändes inte i närheten lika utmattande att simma en kilometer som det gjorde vid årets första besök till simhallen, så jag tror nog att det inte kommer att dröja allt för lång tid innan jag beslutar mig för att utöka sträckan. Det känns väldigt skönt, eftersom jag själv inte har märkt någon synlig rent fysisk förändring än så länge. Faktum är att när jag fick syn på mitt nakna jag reflekterat i en spegel i omklädningsrummet insåg jag att om jag någonsin huxflux skulle drabbas av en akut släng av irrationell homofobi så behöver jag inte oroa mig, för åsynen av min nakna kropp har nog samma effekt på homosexuella män som förbundsarkens innehåll har på matinénazister*. Men om man ska se det från den ljusa sidan så kommer samkönade omklädningsrum förmodligen inte att få något genombrott under en överskådlig framtid.

*Någon som inte fattade?

 

Efter att ha övernattat hos mina föräldrar tog jag mig även en uppfriskande promenad hela vägen hem igen, som grädde på moset. Eller, den hade nog, potentiellt, varit rätt uppfriskande ifall det inte vore så jävla kallt. Och här sitter jag nu i min lägenhet, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts, framför min diminutiva dammagnet till laptop och därmed har vi gått hela varvet runt för att till slut hamna där vi började; i ett källarhål på fjärde våningen.

Låt mig tänka efter litegrann ... När var det jag uppdaterade senast, det föresvävar mig att det bara vara för några dagar sedan, men jag är av någon outgrundlig anledning inte 100% säker. Det känns som om det borde ha varit i onsdags, eftersom jag blev klar med praktiken då. Ja, så var det nog.

 

Med andra ord; inte alltför längesedan. Ändå har jag inga bjärta minnen ifrån varken torsdag eller fredag som hjular runt hjärnbarken och längtar otåligt efter att bli delade med allmänheten, utan dessa tvenne dagar förefaller i dagsläget endast som två ytterligare kritstreck på le grand tableau noir de la vie.

 

Precis som denna dag.

 

Trots att gårdagen bjöd på en hel del begivenheter; jag började dagen med att väga mig för att se ifall jag har gjort några som helst framsteg sedan nyår och till min stora glädje hade jag faktiskt gått ner 3 kilo (okej, det är ingen siffra att göra ifrån sig av extas över, men osäker och självkritisk som jag är hade jag förväntat mig mindre). Vederkvickt av de goda nyheterna for jag upp till simhallen och avverkade ytterligare en kilometer. Denna gång kände jag dessutom att jag hade gjort framsteg, eftersom det inte alls kändes lika kämpigt som under de tidigare passen.

 

Ifall jag har något att invända mot simturen så är det de två klunkarna med klor- saliv- och urinberikat bassängvatten som jag råkade svälja (vad sägs om en tungkyss?). Drink ALL of the pee!

 

Senare på kvällen bar det av till den kungliga huvfudstaden och Allan Edwalls gamla teater på brunnsgatan 4 med det passliga namnet Teater Brunnsgatan Fyra (som numera drivs som en ideell förening av Kristina Lugns dotter). Där höll Johannes Brost en välskriven monolog baserad på en bok vid namn Limpan, skriven av Allan himself. Brost gjorde en väldigt trovärdig och engagerande rollprestation som titelfiguren, en förbittrad och modfälld man hemsökt av alkoholmissbruk, byråkrati, stigma, moraliska trångmål och skuggor ur det förflutna, som både vädjar om att bli accepterad för den han är, samtidigt som han anser att den han är endast förtjänar förakt och fördömelse. Limpan växlar mellan att vara prosaisk, melodramatisk, idealistisk och solipsistisk i sitt anförande (en motstridighet som jag nästan skulle våga påstå är ett ganska allmänmänskligt karaktärsdrag) och jag anser, efter att, som biträde inom äldrevården, ha träffat män av samma beskaffenhet som Limpan, att Brost otadligt fångade tonen och åthävorna hos karaktären.

 

Väl tillbaka i Märsta upptäckte jag att de skulle visa "The Road Warrior" (även känd som "Mad Max 2", allmänt accepterad som den bästa i trilogin) på TV samma kväll, en film som jag har velat se i flera år, men som av någon anledning undflytt mig. Utan förhinder bänkade jag mig framför TVn och genomled kanal 5s oändliga reklampauser för att äntligen ta in denna vägröjande (i flera avseenden än ett) kultklassiker.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att mina ansträngningar har börjat ge resultat, jag hade ett väldigt trevligt teaterbesök och strök ännu en film från min personliga "Vill/MÅSTE se"-lista. En väldigt bra dag, enkelt uttryckt.

 

Så varför känner jag mig så låg idag ...?

 

Jämte nyårslöftet som ligger bakom hela den här bloggen lovade jag även mig själv att jag skulle försöka bli lite gladare det här året. Att inte vara så gnällig, tjurig, bitter och håglös som jag så jävla ofta kan vara och som jag, tro det eller ej, verkligen inte vill vara. Nej, självklart vill jag inte det! Det finns väl inte en enda normalt gängad person som faktiskt önskar sig ett pessimistiskt och förstämt lynne, eller har jag fel? Och jag har försökt, tro mig, jag har försökt, till och med idag har jag (förvisso sporadiskt) ansträngt mig någorlunda för att vara mer gemytlig, men det är så jävla mycket enklare sagt än gjort. Det räcker inte bara med att försöka dra på ett leende eller att krysta fram någon ytlig konversation eller oförarglig kommentar när man egentligen bara känner för att hålla käft och försvinna in i tystnaden, det enda som kvarstår är en rent kosmetisk åtgärd vars raison d'etre är att göra dagen mer trivsam för alla andra. Så vad krävs det egentligen? Jag vet inte. Jag önskar att jag gjorde det.

 

Idag, till exempel, hjälpte jag min mamma med att handla och utan att jag lade märke till det köpte hon ett par vantar till mig, men istället för att tacka och ta emot (som tillbörligt) så var jag ett ohövligt as. Jag vet egentligen att hon inte menade det så, men jag kände mig förringad, som om jag inte kan köpa ett par vantar själv, som om jag måste bli ompysslad, som om jag är helt oförmögen till att ta hand om mina egna bestyr, som om jag aldrig kommer att kunna bli något annat än ett otillräkneligt jävla barn! Jag vet att hon inte menade det. Jag VET det. Och ändå kan jag inte hjälpa det.

 

Jag tänker på allt som hände igår och undrar om jag verkligen är så pass anhedonisk? Är jag helt oförmögen till att kunna känna något annat än ren tillfällig glädje? Jag försöker se många olika och intressanta filmer, jag försöker läsa alla de där böckerna som låter fascinerande, jag försöker gå på och se shower och pjäser, jag försöker umgås mer med vänner och släkt, jag försöker läsa klart på universitetet och jag försöker att förnya mitt liv genom ett övermodigt nyårslöfte, men gäckas ständigt av tanken att det inte spelar någon roll. Att jag inte spelar någon roll.

 

 

Jag var uppriktig redan i första inlägget och sa att det här inte skulle vara någon renodlad fitnessblogg, utan mer som en personlig ventil för mig själv, så klaga inte över allt självömkande gnäll i det här inlägget (eller framtida inlägg heller, för den delen).

 

Jag hoppas ni har överseende med att jag skippar bikten över dietöverträdelser. Jag tycker det finns nog med negativ input i det här inlägget.

Okej, vi börjar med en bikt direkt i det här inlägget, för idag var det sista dagen på praktiken (jag läser till socionom, för er som inte kommer ihåg eller som inte vet det alls, och har precis avslutat min handledda praktik på ett boende för ensamkommande flyktingbarn) och jag hade köpt med mig lite fika som en slags kombinerad avskeds- och tackgåva, för om ni tror att jag tänker köpa två separata gåvor kan ni lika gärna tro på lila- och gulrandiga flygande järvar med namn som Örjan och Brandon because it ain't gonna happen! Hur som helst så var det även min handledares sista dag, eftersom han hittat ett nytt jobb, och även han hade kört på samma bana, så nu var konferensbordet översvämmat med en tsunami av fikabröd och andra nyttigheter. Frestelsen pockade på för hårt och enträget, så i slutändan gav jag vika för den. Dock lyckades jag behärska mig förvånansvärt väl, eftersom jag lyckades ta mig därifrån med endast ett par dammsugare och ett par ballerinakakor på samvetet, så ifall ens stolthet kunde uppvisa synbara krigsskador, i stil med granatsplitter, skulle jag kommit undan med lindrigare brännskador. Förhoppningsvis tillräckligt märkbara för att kunna skryta med på krogen.

 

 

Men som jag tidigare nämnt så var det ju sista dagen på praktiken idag, det kändes lite konstigt faktiskt, även om jag bara har varit där sedan i början av oktober. Jag har verkligen trivts med både arbetet och de som jag har arbetat med, därför känns det lite tungt att lämna det bara sådär utan vidare. Enhetschefen sa några ord, angående praktikens avslu,t under mötet, vilket kändes väldigt bra eftersom hon enbart sa en massa positiva saker om min tid och min insats som praktikant, men desto tråkigare kändes reaktionen som jag fick när jag påminde henne (och samordnaren) om att jag bara har c-uppsatsen under den kommande terminen och att jag mer än gärna skulle vilja jobba extra hos dem, eftersom jag verkligen har trivts under det här halvåret. De mest nickade och log bifallande, men ingenting sades som kunde tolkas som varken ett löfte eller ett refuserande. Jag kanske bara är cynisk och pessimistisk som vanligt, men det hade verkligen varit uppskattat med lite mer tydlighet.

 

Inte för att det har något med något att göra, men på hemvägen gick jag bort till 7Eleven för att köpa läsk (ja, jag vet att jag inte nämnde det i bikten, men vid det här laget är det ju nästan standard att jag dricker åmtinstone lite läsk ...) och då hörde jag en äldre kvinnoröst som skrek "De har stulit stjärnorna!". Jag ska inte svära på min blåsas funktionsduglighet att det var exakt det hon sa, men det lät verkligen som det, plus att hon följde upp det med att häva ur sig saker som "Ring polisen!" och "Banditer!". Jag såg mig omkring för att se ifall jag kunde få syn på denna himlakroppsberövade hysterika, men hon var utom synhåll (thank you, GOD!).

 

När jag sedan satte mig på pendeln hamnade jag mitt emot en tant som satt hopsjunken i sätet likt en livstrött Skalman och läste en bok (till och från). Hon smackade och smaskade väldigt högljutt (ja, hela vägen till Märsta), ungefär som ett barn som har en suris i munnen, men jag såg henne aldrig singla in en godis i munnen. Antingen hade hon lyckats få tag i Willy Wonkas evighetskaramell* eller så var hon och stjärnstöldstanten på väg hem ifrån OTINS**-konventet i Sundbyberg.

*Fy skäms ifall ni tänkte på Johnny Depp och inte Gene Wilder

**Otäcka Tanter I Norra Stockholm

 

Fast nu är det ju faktiskt så att det föresvävar mig att jag, i förra inlägget, nämnde mina planer på att ta ännu en simtur i tisdags. Huruvida jag nu gjorde det eller inte ändrar dock ändå inte det faktum att jag faktiskt drev upp min vidriga kropp till simhallen och simmade en kilometer, denna gång tror jag dessutom att det gick ännu fortare än förra gången. Sedan om jag ser ut som en neurosedynskadad sjöko när jag plaskar runt i bassängen är bara sekundärt; faktum kvarstår att jag gör framsteg (eller åtminstone känner att jag gör det) och det är verkligen sporrande. I vattnet funderade jag lite över Vansbro och blev en aning nervös inför tanken av hur min självkänsla skulle påverkas ifall jag av någon anledning skulle välja/bli tvungen att avbryta loppet och hur alla som jag har upplyst om mitt nyårslöfte skulle uppfatta det misslyckandet.

 

Mina orosmoln över just det spörsmålet skingrades dock tämligen kvickt när banan bredvid motionssimmet oförhappandes ockuperades utav en simskola för småbarn. Min brydsamhet skiftade således fokus till hur pass hög procentnivån av kiss i vattnet skulle komma att stiga i bassängen. Ni anar inte hur svårt det är att motionssimma med munnen stängd. Senare borstade jag tänderna sorgfälligt.

 

 

Efteråt köpte jag även simmärket "Baddaren" i kassan. Nej, jag skämtar inte; jag gick faktiskt fram till expediten i kassan på simhallen och bad att få köpa den. Efter en dömande blick gick hon iväg och hämtade den, utan att ens be mig bevisa att jag kan koka kaffe och doppa huvudet 5 gånger (lazy bitch!).

 

 

Den här styggingen kommer att fästas i min våtdräkt, när den väl har införskaffats, och när det sedan är dags för det stora loppet kommer vi att kämpa oss nerför Vanån och uppför Västerdalälven tillsammans.

 

Förresten har jag börjat sammansätta en playlist med workoutlåtar. Filmnörd som jag är skulle jag gärna vilja ha fler anthems från 80-tals filmer som passar. Hittilldags har jag:

Joe Esposito - You're The Best (Karate Kid)

Kenny Loggins - Danger Zone (Top Gun)

Paul Engemann - Push It To The Limit (Scarface)

Bill Conti - Gonna Fly Now (Rocky)(JAG VET; den är från 70-talet, men det är ju THE adrenalinpumparlåt)

Survivor - Eye Of The Tiger (Rocky III)

Vince DiCola - Training Montage (Rocky IV)

Sedan har jag även andra låtar som jag tror skulle hålla mig igång under ett hårt träningspass, men jag skulle som sagt helst ha fler låtar utav den här kalibern.

 

Ifall någon därute har något förslag till liknande låtar (eller bra träningslåtar överhuvudtaget) så tycker jag inte ni ska vara blyga för att lämna ett förslag i kommentarerna. Get me into the groove!

Först och främst vill jag, av någon anledning, bara informera alla om att jag nyss såg om "The Goonies", en vördad skatt från min barndom, för första gången på många år och trots att man alltid riskerar att förstöra fina minnen, genom att upptäcka alla skavanker då man ser filmen genom ett par mer kritiska, cyniska och vuxna ögon (som i fallet med Tim Burtons "Batman"), så är det alltid så jävla värt när man lyckas hitta gamla rullar från ens forntid som fortfarande lyckas göra ett starkt intryck (lyckligtvis som i fallet med "The Goonies").

 

 

Nåväl, låt mig då få bikten överstökad lite hastigt; jag har ätit ett mål på Max, jag har ätit kanelgifflar (som min mamma bjöd på), jag har ätit en glass (även den compliments of mama mia) och jag har, som ovanligt, druckit läsk (och återigen i mycket mindre kvantiteter än före nyårslöftet). Annars tycker jag verkligen att det börjar ta sig rätt ordentligt med snaskandet, med tanke på att jag egentligen inte känner suget efter godis särskilt starkt längre, så rent logiskt borde det avta mer och mer.

 

Annars då? Jo, tack, jag har haft en hel del på schemat de senaste dagarna. På torsdag åkte jag till exempel ut till Orminge och hälsade på en väninna, Arlene, innan hon tar sitt pick och pack och flyttar in hos Åsa-Nisse någonstans nere i Småland. Samma dag bokade jag även biljetter till att se "Limpan", en pjäs baserad på en bok av Allan Edwall som ska framföras på just Allan Edwalls gamla teater inne i Stockholm med Johannes Brost i huvudrollen. Senare, såg jag, ska de spela "The God Of Carnage" (en väldigt känd enaktare) på samma teater, kanske skulle man gå och se den också? Kanske skulle man införskaffa en monokel med tillhörande cylinderhatt och öva på sina manierade åthävor, så som det högdragna skrattet?

 

Ingen kan påstå att jag inte har mycket att grubbla över ...

 

Den verkliga nyheten, och egentligen det enda som är värt att skriva ner i det här inlägget, är att jag faktiskt stod vid mitt ord och gick till simhallen i fredags för att ta årets första simtur. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av mig själv! Inte nog med att jag fortfarande kan koka kaffe (!); jag simmade mycket längre än vad jag trodde att jag skulle orka, närmare bestämt 1 kilometer och jag gjorde det på cirka 35 minuter. Innan någon gör ett nesligt försök till att spräcka min bubbla så vill jag poängtera att jag är fullt medveten om att jag inte slår några rekord med den tiden, men jag är väldigt belåten på grund av att jag absolut inte förväntade mig ett i närheten lika bra resultat, med tanke på att jag inte har simmat regelbundet på flera år. Lägg dessutom till att jag gick hela vägen hemifrån mig till mina föräldrar tidigare på dagen (för min mamma och brorsdotter skulle med till simhallen och bada) och att jag inte behövde personlig assistent för att uträtta mina dagliga sysslor och behov dagen efter så skulle jag nog våga dubba årets premiär i simhallen en succé. Fast jag upplevde dock att nacken började värka rätt fort, så jag får nog ta och jobba lite på min teknik samt träna upp rygg- och nackmuskler. Nästa besök till simhallen kommer förhoppningsvis att tima på tisdag, ifall inget oförutsett fuckar upp min skit.

 

Avslutningsvis kan jag tala om att jag fick ett brev från inkasso för ett par dagar sedan, tydligen på grund av att jag inte betalade hyran förra månaden. Jag var fullt övertygad om att det måste skett ett misstag, men när jag noggrant gick igenom min historik på internetbanken kunde jag se att det var sorgligt men sant, trots att jag hade betalat alla andra räkningar (till och med den som jag inte får hemskickad, utan får hämta från deras hemsida varje månad). Den enda logiska förklaringen är att fakturan måste ha kommit bort i posten och att jag under juletidens villervalla in tänkte på det. Men det som verkligen gjorde mig förgrymmad var det faktum att jag har betalat hyran i tid under de nästan 2 åren som jag har bott i den här lägenheten och när jag nu råkar glömma det en för första gången (dessutom under julrushen på grund av att fakturan förmodligen kommit bort i posten) tyckte min hyresvärd att det enda alternativet var att låta ärendet gå till inkasso direkt, istället för att skicka en påminnelse. Därmed tillkom både en extra avgift samt en ilska gentemot min hyresvärd på grund av deras respektlösa förhållningssätt till sina gäster. Jag tog itu med situationen på det enda följdriktiga sättet som påbjöds; gnällde på facebook och drog sedan över till Stefan, tillsammans med Tommy och Rebecca, och det blev en trevlig kväll (även om Josefin var tvungen att låsa in sig för att plugga) med xbox, kinect och amerikansk fotboll som slutade med att jag somnade (gissningvis snarkandes) på en madrass framför TVn medan Green Bay fick stryk av San Francisco, cuz daz how I roll, maddafakkas! Ibland går det sannerligen vilt till i metropolen Märsta.

Idag var tredje dagen raka dagen på praktiken, från 10 till 20, med en och en halv timmes resväg till boendet samt en och en halv timmes resväg tillbaka hem. Inte för att jag vantrivs på praktiken (för det vill jag absolut inte ge intrycket av att jag gör) men det börjar bli lite träligt. Speciellt om man håller det faktum att jag jobbar till 20 imorgon igen i åtanke. Fast, det ska erkännas, det är inte ebart jämmer och ve med den nya (och avsevärt längre) resvägen till och från praktiken; jag är en riktig periodare när det gäller läslust (jag slukar böcker under en period och läser sedan knappt en endast under följande, fram och tillbaka) och just nu är jag off the wagon big time, vilket innebär att min nya resväg till jobbet möjliggjort läsandet av (hittills) 4 böcker.

 

Jag har avverkat "Hotellet" av Ola Klippvik (som nästan föreföll vara en slags uppbyggelseroman skriven under fri association), "Berömda Män Som Varit I Sunne" av Göran Tunström (Tunströms omisskännliga prosa är svårslagen), "Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna" av Fredrik Lindström (en samling med noveller om vardagslivet som växlar mellan klarsynta och flacka) samt "Alla Mina Vänner Är Superhjältar" av Andrew Kaufman (en säregen liten bok som med hjälp av flashbacks och sidospår lyckas klämma in en hop av liknelser om modernt liv, parabler till filosofiska frågor och fabler om storslagna teman på endast 108 sidor, rekommenderas varmt till den som är ute efter en feelgoodbok). Idag började jag på den femte boken, "Kris" av Karin Boye. Jag har läst ungefär 70 sidor och den var rätt slö i starten, stundtals en aning omständlig, men den börjar ta fart nu. Dessutom; Jesus H Tapdancin' Christ, vilket vackert språk hon hade.

 

Jag lyckades även få tag på rätt person vid universitetet per telefon för att kunna verifiera att jag är anmäld till nästan termin (vilket min praktiklärare bad mig dubbelkolla) samt att jag endast behöver skriva C-uppsatsen, eftersom jag tentade av de två mindre kurserna innan jag tog studieuppehåll.

 

Och om du tror att jag har anledning till att fira med ett nästintill gutturalt "Like a BOWSS!!!" bara av den anledningen, kohohohompis, stäng munnen och andas genom näsan, det blir bättre ändå; min handledare skrev praktikutlåtandet idag och förutom att (givetvis) rekommendera att jag blir godkänd skrev han även en motivering som var ytterst fördelaktig för mig, inte minst i fråga om självförtroende, så för att skryta lite med min egen förmenta förträfflighet tänkte jag återge den här;

"Robin har visat engagemang, ambition och noggrannhet under sin praktik i boendet. Robin har visat ha goda teoretiska kunskaper och goda analytiska förmåga som har präglat hela hans praktikperiod"

 

Nu kommer det: Like a BOWSS!!!

 

Meeeeeeeeeeeeeeeen, om vi ska hålla oss till ämnet som den här bloggen ursprungliga var tänkt att behandla kanske? Frågan på allas (egentligen ingens, men jag skriver på ändå) läppar är; hur har det gått? Och svaret är; jo, tack, det tuffar egentligen på i samma takt som tidigare. Jag har, som tidigare nämnt, varit väldigt mycket på praktiken och inte haft för mycket tid över till att göra något alldeles fabulöst när det gäller nyårslöftet. Jag har varit helt rökfri sedan nyårsafton, jag har inte köpt godis och sträckan mellan tågstationen och praktiken har jag färdats med hjälp av mina apostlahästar (cirka 20 minuter i rask takt) och dessutom tagit ut dem på en liten motionsrunda under lugna stunder på praktiken.

 

Ifall jag nu skulle bikta mig om något, förutom att jag har druckit ett par flaskor läsk on the go på tågresorna de senaste dagarna, så skulle det väl vara lördagens dionysiska utsvävning hos Stefan. Han och Josefin skulle ha lite av en get together med familjemedlemmar (och som vän till familjen var även jag inbjuden) där slutspel i NFL ingick på programmet (Texans mot Bengals) och till sportens lov var kvällens kulinariska tema "amerika". Det bjöds på cheesy greasy obesy baconburgare, beef jerky, reese's pieces, marshmellows och ginger ale. Jag fick dock mer motion än jag fått på hela året under kvällen när jag och Patrik spelade kinect på Stefans sprillans nya projektor, men istället för gatorade (eller ens vanligt vatten) förstärkte vi oss mellan varven med southern comfort, vilket kanske inte är det hälsosammaste norr om sydpolen.

 

Southern comfort, för övrigt, smakar som en något stark juice efter bara några få smuttar. Livsfarligt.

 

Ju mer jag läser det jag själv skriver, och har skrivit, desto mer förvissad blir jag om att de som läst inläggen snart börjar tänka "han har ju fan redan gett upp; det står inte ett skit om Vansbro eller träning, förutom att det kommer". Och det kommer faktiskt; imorgon har jag praktik, på torsdag ska jag träffa en vännina men på fredag är jag helt ledig och då hade jag faktiskt tänkt åka upp till simhallen och ta årets premiärpass. Jag vet inte hur många längder eller hur lång tid jag ska köra, men jag antar att en del av just första passet är till för att försöka avgöra vilken nivå man ligger på så man kan lägga upp en lite mer strukturerad strategi utifrån empiriska rön.

 

Jag börjar med att se om jag fortfarande kan "koka kaffe", sen arbetar jag mig framåt därifrån.

 

Albanskämt: Vad heter den albanska motsvarigheten till Skrot-Nisse? Shqippen på tippen.