Låt mig tänka efter litegrann ... När var det jag uppdaterade senast, det föresvävar mig att det bara vara för några dagar sedan, men jag är av någon outgrundlig anledning inte 100% säker. Det känns som om det borde ha varit i onsdags, eftersom jag blev klar med praktiken då. Ja, så var det nog.

 

Med andra ord; inte alltför längesedan. Ändå har jag inga bjärta minnen ifrån varken torsdag eller fredag som hjular runt hjärnbarken och längtar otåligt efter att bli delade med allmänheten, utan dessa tvenne dagar förefaller i dagsläget endast som två ytterligare kritstreck på le grand tableau noir de la vie.

 

Precis som denna dag.

 

Trots att gårdagen bjöd på en hel del begivenheter; jag började dagen med att väga mig för att se ifall jag har gjort några som helst framsteg sedan nyår och till min stora glädje hade jag faktiskt gått ner 3 kilo (okej, det är ingen siffra att göra ifrån sig av extas över, men osäker och självkritisk som jag är hade jag förväntat mig mindre). Vederkvickt av de goda nyheterna for jag upp till simhallen och avverkade ytterligare en kilometer. Denna gång kände jag dessutom att jag hade gjort framsteg, eftersom det inte alls kändes lika kämpigt som under de tidigare passen.

 

Ifall jag har något att invända mot simturen så är det de två klunkarna med klor- saliv- och urinberikat bassängvatten som jag råkade svälja (vad sägs om en tungkyss?). Drink ALL of the pee!

 

Senare på kvällen bar det av till den kungliga huvfudstaden och Allan Edwalls gamla teater på brunnsgatan 4 med det passliga namnet Teater Brunnsgatan Fyra (som numera drivs som en ideell förening av Kristina Lugns dotter). Där höll Johannes Brost en välskriven monolog baserad på en bok vid namn Limpan, skriven av Allan himself. Brost gjorde en väldigt trovärdig och engagerande rollprestation som titelfiguren, en förbittrad och modfälld man hemsökt av alkoholmissbruk, byråkrati, stigma, moraliska trångmål och skuggor ur det förflutna, som både vädjar om att bli accepterad för den han är, samtidigt som han anser att den han är endast förtjänar förakt och fördömelse. Limpan växlar mellan att vara prosaisk, melodramatisk, idealistisk och solipsistisk i sitt anförande (en motstridighet som jag nästan skulle våga påstå är ett ganska allmänmänskligt karaktärsdrag) och jag anser, efter att, som biträde inom äldrevården, ha träffat män av samma beskaffenhet som Limpan, att Brost otadligt fångade tonen och åthävorna hos karaktären.

 

Väl tillbaka i Märsta upptäckte jag att de skulle visa "The Road Warrior" (även känd som "Mad Max 2", allmänt accepterad som den bästa i trilogin) på TV samma kväll, en film som jag har velat se i flera år, men som av någon anledning undflytt mig. Utan förhinder bänkade jag mig framför TVn och genomled kanal 5s oändliga reklampauser för att äntligen ta in denna vägröjande (i flera avseenden än ett) kultklassiker.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att mina ansträngningar har börjat ge resultat, jag hade ett väldigt trevligt teaterbesök och strök ännu en film från min personliga "Vill/MÅSTE se"-lista. En väldigt bra dag, enkelt uttryckt.

 

Så varför känner jag mig så låg idag ...?

 

Jämte nyårslöftet som ligger bakom hela den här bloggen lovade jag även mig själv att jag skulle försöka bli lite gladare det här året. Att inte vara så gnällig, tjurig, bitter och håglös som jag så jävla ofta kan vara och som jag, tro det eller ej, verkligen inte vill vara. Nej, självklart vill jag inte det! Det finns väl inte en enda normalt gängad person som faktiskt önskar sig ett pessimistiskt och förstämt lynne, eller har jag fel? Och jag har försökt, tro mig, jag har försökt, till och med idag har jag (förvisso sporadiskt) ansträngt mig någorlunda för att vara mer gemytlig, men det är så jävla mycket enklare sagt än gjort. Det räcker inte bara med att försöka dra på ett leende eller att krysta fram någon ytlig konversation eller oförarglig kommentar när man egentligen bara känner för att hålla käft och försvinna in i tystnaden, det enda som kvarstår är en rent kosmetisk åtgärd vars raison d'etre är att göra dagen mer trivsam för alla andra. Så vad krävs det egentligen? Jag vet inte. Jag önskar att jag gjorde det.

 

Idag, till exempel, hjälpte jag min mamma med att handla och utan att jag lade märke till det köpte hon ett par vantar till mig, men istället för att tacka och ta emot (som tillbörligt) så var jag ett ohövligt as. Jag vet egentligen att hon inte menade det så, men jag kände mig förringad, som om jag inte kan köpa ett par vantar själv, som om jag måste bli ompysslad, som om jag är helt oförmögen till att ta hand om mina egna bestyr, som om jag aldrig kommer att kunna bli något annat än ett otillräkneligt jävla barn! Jag vet att hon inte menade det. Jag VET det. Och ändå kan jag inte hjälpa det.

 

Jag tänker på allt som hände igår och undrar om jag verkligen är så pass anhedonisk? Är jag helt oförmögen till att kunna känna något annat än ren tillfällig glädje? Jag försöker se många olika och intressanta filmer, jag försöker läsa alla de där böckerna som låter fascinerande, jag försöker gå på och se shower och pjäser, jag försöker umgås mer med vänner och släkt, jag försöker läsa klart på universitetet och jag försöker att förnya mitt liv genom ett övermodigt nyårslöfte, men gäckas ständigt av tanken att det inte spelar någon roll. Att jag inte spelar någon roll.

 

 

Jag var uppriktig redan i första inlägget och sa att det här inte skulle vara någon renodlad fitnessblogg, utan mer som en personlig ventil för mig själv, så klaga inte över allt självömkande gnäll i det här inlägget (eller framtida inlägg heller, för den delen).

 

Jag hoppas ni har överseende med att jag skippar bikten över dietöverträdelser. Jag tycker det finns nog med negativ input i det här inlägget.