Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.

 

En dryg vecka har passerat sedan jag ställde kosan hem till Märsta efter min terminslånga vistelse i Göteborg, där jag gick klart min socionomutbildning. Den tillryggalagda veckan i hemorten har väl varit förhållandevis lugn, men icke desto mindre händelserik! Så tidigt som i måndags hade jag en andra arbetsintervju på IFO* i Sigtuna kommun, där jag ännu en gång intervjuades för en position som utredare inom gruppen som jobbar med barn mellan åldrarna 0 till 9, fast för ett vikariat på 7 månader denna gång.

*Individ- och familjeomsorgen.

 

Jag var karaktärstypiskt nervös inför intervjun och det blev inte bättre av att jag denna gång intervjuades utav tre personer samtidigt, varav en av dem börjar intervjun med att säga

- När jag tittar i din ansökan ser jag att du inte är utexaminerad socionom, eftersom du läser ju bara fjärde terminen.

Jag påpekade att jag inte började studera höstterminen 2012, utan att jag återupptog studierna höstterminen 2012, och att jag mer än gärna visade mina examensbevis*.

- Oj då! Ska jag vara ärlig så har jag inte läst igenom din ansökan.

Maken till förtroendeingivande person har jag då aldrig sett till under alla arbetsintervjuer som jag genomlidit under mina snart 29 varv runt solen på denna planet. I vilket fall som helst så fortskred intervjun relativt smärtfritt efter det - även om jag avskyr att få frågor som "Vad skulle du kunna tillföra vår arbetsgrupp?". Svaret på frågan är ju uppenbarligen "Ögongodis. Det är dessutom kostnadsfritt, så glo er mätta bara!".

*Dessa hade redan anlänt hem till min lägenhet i Märsta när jag kom hem! En vän till mig fick vänta i 9 månader!

 

Efter intervjun kände jag mig inte klokare i frågan om ifall jag låg bra till för att fylla positionen eller inte, men de lovade att ringa mig senare under veckan för en avstämning.

 

Då var det snart dags, flytten är förestående och detta blir med största säkerhet det sista inlägget på bloggen innan jag temporärt bosatt mig i Göteborg för att läsa in den kvarstående terminen av mina universitetsstudier innan jag erhåller min socionomexamen. Biljetten bokades igår och klockan 11.14 på onsdag rullar tåget ifrån Stockholms centralstation till Fisk- och regnköping Göteborg. Jag har dessutom betalat alla räkningar som ska betalas, packat ner allt som jag ska ta med mig, mailat uppsatsen till min handledare samt skrivit ut schemat och kurslitteraturlistan inför hösten.

 

Först fick jag en halvmild infarkt när jag såg listan, som var 3 jävla sidor lång, men återfick merparten av mitt väldokumenterade och karaktärstypiska lugn när jag insåg att det mesta på listan var kompendier på 15-40 sidor, inte böcker på 300 sidor. Det jag oroar mig för i första hand är inte sidorna - vilket alla som någonsin läst en kurs på universitetsnivå förmodligen insåg direkt - utan priset på dessa sidor; en tjock bok med facklitteratur kostar förbålnat mycket. Ni hörde mig; så mycket att jag fick ta till ett så pass antikt invektiv som förbålnat ...

 

Kursstarten - och givetvis flytten - innebär även slutet för min karriär som återlämningskurpersonal på Avis, vilket är lite av en tragedi. Men jag satsade allt under en säsong och blev ändå inte erbjuden ett proffskontrakt från någon av de större ligorna, så kanske det är bäst att bara låta den drömmen om odödlighet och ära kväsas och dö, tillsammans med en liten del av min stolthet.

Nej, ärligt talat; fy faaaaaaaaaan, vad skönt det ska bli att slippa det där cerebralt hälsovådliga och själsligt förtvinande så kallade "yrket"! Jag kommer aldrig att kunna se en Peugeot igen utan att känna en makaber rysning slingra sig nerför ryggrade och ända ner i ringmuskeln! Jag menar, om man nu ska ha PTSD så är väl min "automobilalstrade ringmuskelryckningar"-version att föredra jämfört med "bränn dina vänners rådbråkade kvarlevor för att kunna köpa ett skrovmål på donken med deras kreditkort"-versionen*, men det betyder inte att jag måste skatta mig lycklig! Däremot skattar jag mig väldigt lycklig när jag tänker på att idag var sista dagen på jobbet!

 

Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.

"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.

"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".

 

Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.

 

Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.

 

Redan dagen efter föregående inlägg gick jag, till exempel, ut på ännu en långpromenad i stekande sol och skavande kallingar, en rundtur som tog in mestadelen av Märsta innan det var dags att vända tillbaka till Steningehöjden där päronen har sin boning.

 

Oj då, så var man redan tillbaka här med ett sprillans nytt inlägg, som - dessvärre - blott skildrar samma gamla lappri som alla föregående inlägg. Förhoppningsvis lyckas jag ändock framställa denna lappri på ett tillräckligt roligt och läsvärt sätt, samt att mänga den med intressanta* nyheter från min handel och vandel, för att inte förtunna min allaredan lätträknade läsarskara.

 

Då ska vi se ... vad finns det då att förtälja om förutnämnda handel och vandel? Sanningen att säga så har jag faktiskt inte haft så värst mycket för mig, utöver jobbet. Just nu är jag tillbaka i lägenheten, eftersom utrotaren* kommer imorgon någon gång mellan klockan 8 och 12. Denne har ingen nyckel till lägenheten, vilket helt sonika innebär att jag måste befinna mig på plats och öppna dörren när denne anländer för att göra sitt skit, vilket helt sonika innebär att jag inte har någon lust att gå upp klockan 6 för att kunna komma tillstädes vid lägenheten klockan 8 på morgonen. Jag vet att det är mindre än troligt att denne väljer att komma så pass tidigt, men jag utgår ifrån Murphys lag när det gäller ärenden av den här sorten.

 

Nu är det bara att hålla tummarna för att ohyran i lägenheten inte naggar av mitt ansikte under natten.

 

Efter att utrotaren varit här och markerat mitt revir med sin insektsvådliga smörja så ska jag försöka lämna in mitt ravioliskadade sofföverdrag på kemtvätten i Valsta, men jag tror nästan att det vore en god idé att ta reda på ifall de har stängt för semester eller något åt det hållet, för det vore ju ganska fåvitskt av mig att släpa dit hela överdraget utan att vara säker på att stället verkligen är open for business? Allvarligt; vem skulle få för sig att göra något så urbota korkat?

 

Senare under dagen, någon gång framåt eftermiddagen, ska jag ta och träffa Matti för första gången sedan ... ja, jag är faktiskt inte helt säker på när vi sågs senast. Kanske var det senaste gången som jag följde med till High Chaparall, vilket i så fall var 2 år sedan*. Nu har han dock flyttat till Enköping, vilket krympt avståndet mellan oss avsevärt, och eftersom vi båda är lediga imorgon tänkte vi passa på att råkas och språkas.

 

Ni läsare med Poirot-lika anlag har därmed redan kommit fram till att det gunås inte blir någon simtur imorgon heller, trots att jag lovat så stort efter min comeback i simhallen i måndags, men jag är ju trots allt ledig hela helgen, så bli inte överraskade ifall det kommer ett till roligt och intressant* inlägg - dessutom med nyheter om träning, simning och/eller annat sunt leverne - redan då!

 

På jobbet går det fortfarande rätt okej, även om jag jobbar väldigt långa pass med få lediga dagar, oräkneliga kunder vars hjärnbedövning sedan de tittade förbi neurologen inte har släppt än och arbetsuppgifter så monotona och rutinmässiga att jag snart hamnar i samma riskgrupp som Jack Torrence* beträffande "arbetsplatsinducerade bärsärkargångar". Men jag klagar inte. Eller, vänta lite ... jo, det är ju exakt vad jag gör!

 

Men, allvarligt talat, det finns några riktigt gedigna fördelar med ett jobb som mitt (returen på en biluthyrning, för er som inte tagit del av den informationen), även om de är tunnsådda. Till exempel, till skillnad från mina föregående jobb inom vård- och omsorgsyrken, finns det ingen policy inom företaget som hindrar oss att ta emot gåvor från våra kunder. Återigen förstår säkerligen alla mini-Herculear där ute att det inte rör sig om förlovningsringar och diamanttiaror (ännu), utan om föremål som en genomsnittsmänniska med undermålig smugglarmentalitet och givmild läggning hellre ger bort än riskerar att föra ombord på ett flygplan. Det rör sig heller inte om stillettknivar och guldpläterade AK-47:or (ännu), utan om något så prosaiskt som ät- och drickbara produkter. Med betoning på drickbara produkter!

 

Jag vill minnas att jag mer eller mindre avlade en ed i förra inlägget om att jag skulle använda denna dag - min första lediga dag sedan dess - till att bevista simhallen ännu en gång och avverka några längder. Tyvärr måste jag dock meddela att det inte har blivit så, eftersom förutsättningarna för att avsätta tid för ett sådant besök just idag har förändrats sedan föregående inlägg.

 

För det första har jag ohyra i min lägenhet. Nej, inte din mamma (ja, just DIN), utan jag pratar om skadedjur. Nej, inte din pappa (ja, just DIN), utan insekter - närmare bestämt något som kallas plattbaggar, vilket tydligen ska vara någon form av mjölbagge. Jag hade massor av dem på diskbänken för ett par månader sedan och hur jag än gick till väga för att bli av med dem så kom de tillbaka. Till slut ringde jag din mam ... nej, jag menar till skadedjursutrotaren och bad dem komma över. Det var de som identifierade krypen och sa att de dras till torrvaror, så jag slängde ut allt som jag hade i matväg som inte var fruset eller i konserver och de sprayade mitt kök med något som verkade vara ett par pinnhål längre ner på intensivitetsskalan än senapsgas (snubben som gjorde det drog även på sig en gasmask som ut att vara från första världskriget. Han sa att jag inte borde vara hemma på några dagar och att ohyran skulle försvinna efter cirka fem veckor (ja, fem jävla veckor). Nå väl, nu har det gått ungefär två månader och problemet är fan värre än det var från början; de är fler, de är mer utspridda och din mamma är fortfarande kvar!

 

På tisdag kommer utrotaren tillbaka och för att undvika att bli söndergnagad tills dess så har jag packat och flyttat in temporärt hos mina föräldrar. Jag är inte överdrivet nöjd med det, men jag vågar ju knappt gå in i köket längre, eftersom de är överallt även på golvet nu och jag vill inte att de ska fasta på mina strumpor - alternativt mina cro magnon-håriga ben - och släpas med ut i resten av lägenheten. Så jag spenderade en del av min tid idag med att packa, samla ihop skräp, slänga skräpet samt göra i ordning det som behövts göras i ordning i lägenheten.

 

För det andra lyckades jag spilla ravioli i min (tyg)soffa i förrgår och även om jag hade haft tvättmaskin i min lägenhet så hade den med allra största säkerhet varit för liten för att kunna tvätta hela överdraget, så då återstår endast två alternativ; tvättstugan eller kemtvättet. Som ni kanske har misstänkt vid det här laget så jobbar jag väldigt mycket under sommaren och har därmed endast ett fåtal dagar då jag hinner med att boka tvättid och finna ro till att göra något så sinnesförkrossande tråkigt som att tvätta, så jag bestämde mig för att satsa på de andra alternativet, nämligen kemtvätt.

 

Nu råkade det ju - självfallet - vara så att kemtvätten närmast mig hade semesterstängt, vilket innebar en frisk och stimulerande promenad konkandes ett raviolinedstänkt jävla sofföverdrag fram och tillbaka helt i onödan. Det ska tydligen finnas en till kemtvätt på Valsta centrum så jag får ta och lämna in skiten där istället. För tillfället ligger överdaget i min garderob i en Willyskasse, men jag måste ju tillbaka på tisdag ändå för att släppa in utrotaren, så jag tar och samlar ihop allt då (och med allt menar jag överdraget och min dator, som jag kommer att behöva när jag skriver klart min uppsats, vilket jag hade hoppats på att kunna göra nån gång under den närmaste tiden).

 

Tim hämtade mig med päronens bil och ganska kort efter att vi anlänt hem så behövde pappa skjuts till jobbet, vilket jag gick med på att hjälpa till med. Innan jag visste ordet av det var klockan ganska mycket och jag kände mig ganska trött och håglös.

 

Det låter inte som en alltför ansträngande dag, eller hur? Beakta att jag sov fram till 13.30 och fick även då tvinga mig själv upp ur sängen för att inte sova bort resten av dagen. Vad vill ni!? Jag jobbar mycket och jag jobbar långa pass, i ett serviceyrke på kuppen, vilket innebär att jag måste handskas med en massa muppar och tomtar varje arbetsdag*. Speciellt alla som värgar skriva en ordentlig skaderapport, förmodligen för att de tror att det är en slags bekännelse. I själva verket är det tvärtom; jag har redan upptäckt att skadan har åsamkats bilen medan den varit under deras tillsyn och skriver de INTE en ordentlig skaderapport så får de stå för kostnaden helt själv.

 

Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit vad jag lovat, angående simningen, men jag har faktiskt varit väldigt duktig på andra områden; jag har dragit ner rejält på godis och snacks, jag har ätit bättre (och framför allt i mindre portioner) och har lyckats klämma in en rask promenad om dagen, eftersom jag tagit flygplatsbussen från biluthyrningen till terminal 5 på Arlanda varje dag och därifrån powerwalkat bort till terminal 2* för att ta bussen tillbaka till Märsta. Okej, det tar bara cirka 15 minuter i rask takt, men det är trots allt efter en lång arbetsdag i en varm glaskur med endast en 30 minuters lunchpaus med en lätt lunch. Det ska jag dock erkänna; i tisdags åt jag lunch på McDonalds, men istället för min 20 bitars nuggetsmeny blev det bara en cheeseburgare.

*Ja, det går bussar från terminal 5, jag promenerar inte sträckan för att jag är tvungen.

 

Tillåt mig att avsluta detta inlägg med en amusant anekdot från mitt McDonaldsbesök i tisdags.

 

Jag hade ätit min välbalanserade och näringsrika hälsokostlunch cheeseburgare och satte mig i bilen som jag lånat från jobbet. Parkeringen var belägen precis innan drive-thru filen och låg närmast ingången (ej handikapparkering). Precis när jag skulle backa ut så ställde sig en rostig bil med tillhörande husvagn i vägen för mig och hela raden av parkerade bilar. Han hade motorn igång, så jag antog att han skulle till drive-thru och hade stannat för att fiska upp sin plånbok eller dylikt. Efter en lång väntan utan någon som helst förändring av läget började jag bli tämligen irriterad och när sedan kärringen i passagerarsätet lämnade bilen och gick in på McDonalds kände jag mig tvungen att gå fram och be hjärnkirurgen bakom ratten att maka på sig.

 

Jag gick fram till bilen och böjde mig ner för att tala genom den nedvevade rutan, men innan jag ens hunnit öppna käften så började mannen bakom ratten (cirka 60 år med grått hår och mustasch) att skrika. På tyska! Jag får skamset erkänna att jag - trots tre års högstadiestudier och 6 veckors gymnasiepraktik i Tyskland - inte är särskilt bra på tyska. Det enda jag förstod var "Ich komme nicht weiter!" ("Jag kommer inte längre fram") och, mycket riktigt, så hade en annan hjärnkirurg bestämt sig för att parkera sin bil på ett sätt som omöjliggjorde framfart för tyskens bil och tillhörande husvagn. Men han hade absolut ingenting bakom sig och kunde backa en bra bit.

 

Jag försökte kommunicera på artig engelska och be honom att backa lite, men herr Rommel von Öster-om-Donken bara fortsatte att gorma på det melodiösa tyska språket och efter flera misslyckade försök att lugnt göra mig förstådd så tänkte jag att ifall McHimmler inte tänker anstränga sig för att kommunicera civiliserat så behöver fan inte jag det heller. Jag önskar verkligen - verkligen - att jag kunde säga att jag skrek tillbaka, men jag är ingen skrikig människa, men jag höjde rösten och jag tjafsade tillbaka. På svenska! Under minst ett par minuter satt han och skrek vem-fan-vet-vad på tyska och i munnen på honom stod jag och sa något i stil med "Du kan väl för helvete ta och backa istället så att jag kan komma tillbaka till jobbet, för fan!". Det måste ha varit en underlig syn för förbipasserande.

 

Till slut, som en blixt från klar himmel, lade tysken ilsket i backen och backade sin rosthög och husvagn med mer än tillräcklig marginal för mig att kunna backa ut och köra tillbaka till jobbet. Vilket jag sedan gjorde.

 

Jag vet inte vad som föranlett raseriutbrottet hos denna husvagn-Hess, men då jag sett "Vi hade iallafall tur med vädret" ungefär 100 gånger så antar jag att husvagnsmänniskor är extremt stressade och passiv-aggressiva människor. Lägg dessutom till frustrationen av att ha förlorat två världskrig!

Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Här kommer ett nytt inlägg vars huvudsakliga syfte är att försäkra de få - men hängivna - läsare jag har om att jag inte har övergivit varken bloggen eller bevekelsegrunden bakom den (det vill säga att ställa upp i Vansbrosimmet 2014) helt och hållet. Åtminstone inte ännu.

 

Nej, skämt åsido, har jag avlagt ett så pass stort löfte som det här till mig själv så tror jag (eller så vill jag tro) att jag har så pass stark karaktär att jag vägrar ge mig, oavsett omständigheterna. Fast, det måste jag erkänna, jag har ju inte ansträngt mig remarkant mycket sedan föregående inlägg för att finjustera min fysiska hälsa. Jag har hållit mig 100% rökfri - vilket ingen har berömt mig för ännu - men utöver den dubiösa bedriften har jag inte särskilt mycket att skrodera över. Jag har tagit flertalet långa och mödosamma promenader, men känner att jag är långt ifrån redo att börja jogga dessa sträckor. Faktum är att en person som är så pass reslig och omfångsrik som jag är får fysiskt ont av att jogga. Jag måste, med andra ord, tappa några kilon först.

 

Annars har jag jobbat en hel del. Det föresvävar mig att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men jag har ju faktiskt två stycken deltidsjobb för tillfället; ett på Avis biluthyrning uppe på Arlanda och ett på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Upplands Väsby (ja, jag är medveten om hur pass vitt skilda dessa två yrken är). Bara den här veckan har jag jobbat nattpass 16.00 på måndag till 12.00 på tisdag samt 12.00 på onsdag till 08.00 på torsdag vid boendet, har dessutom jobbat 10.00 till 19.00 på Avis i torsdags (ja, jag åkte direkt från mitt nattpass till mitt jobb på Avis) och ska även jobba på Avis från 10.00 till 21.00 imorgon.

 

Så våga fan inte påstå att jag är oföretagsam!

 

På måndagkvällen inträffade förvisso en incident som jag skulle vilja ventilera om i den här bloggen, för jag kan helt enkelt inte sluta tänka på den, hur mycket jag än diskuterar om den med både kollegor på boendet, familjemedlemmar samt bekanta. Jag vet förvisso inte vad det skulle tjäna till att skriva om saken här, men jag gör det ändå.

 

I måndags när jag anlände till boendet i Upplands Väsby klockan 16-00 för att påbörja mitt 20-timmarsskift höll en ung kille redan på att ställa till med bråk då han skulle närvara vid ett möte med sin socialsekreterare i Vallentuna klockan 18.00 (ett möte som han själv erhållit om) och vägrade åka dit kommunalt via buss. Han slog sig ner inne på personalkontoret och vägrade gå utan ett få svar på sin fråga; "Vem ska köra mig?". Vi i personalen behövde personalkontoret ifred, eftersom vi skulle ha överlämning, men det struntade killen fullständigt i. Efter en halvtimmes enträget bedjande ifrån personalen gick han äntligen med på att gå ut i fem minuter så att vi kunde ha vårt möte (två minuter senare började han banka på dörren). Vi hade överlämningen och kom sedan överrens om att en av oss borde skjutsa honom till socialsekreteraren, eftersom mötet blivit uppskjutet sedan tidigare och för att undgå bråk på en underbemannad kväll.

 

När han kom hem började han genast kräva ett möte med sin kontaktperson (som lyckligtvis jobbade under kvällen) och en tolk. Klockan var nu runt 21.00 och vi sa att det förmodligen skulle bli svårt att få tag på en tolk, men för att återigen värna om husfriden på en underbemannad natt i boendet så fixade vi en telefontolk. Min kollega hade mötet och förklarade att det mest hade handlat om missnöje med god man samt oro över ekonomi. Efter det ville grabben prata med sin god man via telefon - även fast de har egna telefoner så får de ringa på boendets räkning till god man, socialsekreterare eller familjemedlemmar i andra länder - och han bråkade bullersamt med denne i cirka 20 minuter.

 

Boendets regler är att vi stänger köket klockan 22.00, men runt 22.15 ropade min kollega på mig och bad mig komma till köket. Där stod samma kille och tänkte steka ägg, trots att min kollega sagt åt honom att köket snart ska stänga. Han struntade totalt i vad vi sa, hade slängt ner en hel del rester på golvet och stekte sitt ägg och satte sig sedan ner vid ett av borden där, varpå min kollega gick iväg för att lugna ner sig. Jag sa åt killen att han får ta och göra rent efter sig i köket efter att han har ätit klart, men så fort han ätit klart gick han iväg utan att ens lägga tallriken i diskmaskinen. Jag gick efter och sa att han skulle gå tillbaka och göra rent efter sig. Han växlade mellan att säga "flytta på dig", "håll käften" och "jag är arg", men jag gav inte efter. Till slut skrek han "JAG ÄR ARG!" i ansiktet på mig och då tappade jag allt mitt tålamod och skrek "JAG MED!" i ansiktet på honom.

 

Jag insåg direkt att detta var oerhört oprofessionellt men tryckte ändå iväg honom i riktning mot ungdomarnas rum och sa - förbannad bortom förstånd - "Iväg med dig, jag vill inte se dig här nere något mer!". Allt detta skedde framför många av de andra killarna på boendet. En kort stund senare, efter det att jag börjat göra rent i köket som han hade grisat ner, fick jag se honom i uppehållsrummet precis bredvid. Vi började skrika åt varandra igen - utan några som helst framsteg från varken min heller hans sida - och till slut kom min kollega ut i köket igen och hjälpte mig att städa.

 

Vi gjorde rent i köket och diskuterade även kvällen. Jag kom till slut underfund med vad jag - som vuxen människa i en institutionell miljö - måste göra; tala lugnt och sansat med killen om vad som inträffat. Jag sökte upp honom, bad att få tala med honom och sa att jag förstod att han har känt sig arg under dagen och att man ofta tar ut sin ilska på andra, men att man då får räkna med att få tillbaka den ilskan - precis som han fick av mig när jag skrek.

 

Det tog några minuter och sedan gick han och lade sig. På onsdagen, när jag jobbade nästa gång, var han hur mysig som helst. Vem är socionomstudenten som kan sluta fred med en uppretad och hormonstinn tonåring från en annan världsdel? YO!

 

På onsdag jobbade jag dessutom natt till och med torsdag, plus att jag även jobbade en heldag på mitt andra jobb på torsdagen. Det var inte det roligaste jag någonsin gjort, men jag överlevde och kommer dessutom att få mucho dinero för mödan! Imorgon är nästa pass.

 

Allt detta och ändå går jag inte på uppåttjack ... Jag borde få så jävla mycket beröm av er tunnsådda, men trogna, läsare att jag rodnar!