En kontorsråttas försvarstal
Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.
Skådebanan för mitt nya leverne som socionom
Som med alla jobb så kändes det naturligtvis extremt nervöst att dyka upp på första dagen*. Det hela underlättades dessutom inte utav att stället var mer tumultartat än vanligt, på grund av att larmet hade gått utan någon till synes vettig anledning (larmet går på första dagen; ett dåligt omen). Som väntat innebar resten av dagen en hel del korvstoppning och det jag har funnit att jag - efter att ha fått frågan "Har du några frågor?" - hela tiden svarar "Inte ännu", för sanningen att säga så är ju hela den här branschen ny för mig och jag vet helt enkelt inte vilka frågor som behöver ställas om vad.
*Måhända aningen mer nervöst nu, när det dessutom är ett jobb som har krävt 3½ års studier för att få behörighet
Hittills har jag inte gjort överdrivet mycket på jobbet, utöver att bekanta mig med environgerna, kollegorna och de program som vi använder oss av på datorn. Jag har fått "ärva" tre stycken ärenden ifrån personen som jag vikarierar för, som är 99.5% färdigutredda (endast renskrivning och ett "tack och hej"-möte återstår i princip på samtliga). Sedan är jag medhandläggare på ett ärende som känns föga akut och dessutom har jag blivit handläggare på ett annat ärende, som dock känns en aning mer komplicerat.
Självklart har de gimpat ihop de två nyaste personerna på avdelningen i ett och samma kontor. Lite trist är det, för nu kan jag ju inte låsa dörren och talla på min tisseman närhelst lusten pockar på. Jag får nöja mig med en rask wrist-twist inne på muggen efter fikat istället.
Jag har även funnit tid till att göra min första vertical comic under veckan, baserat på ett gammalt skämt som jag kom på när jag och min bror Tim skämtade om den gamla piece-o-shite filmen "Wild Wild West" för något år sedan. Den finns även tillgänglig på 9gag, där den dessvärre inte har gjort succé, men åtminstone fått en del ups.
Igår (lördag) var jag förresten ute tillsammans med Zeke och Josefin*. Vi skulle fira min examen och började med en lätt lunch hemma hos dem, eftersom några släktingar till henne var på besök. Efter de hade avlägsnat sig från platsen så tog jag och Zeke några öl, medan den gravida Josefin tog igen sig lite. Sedan åkte vi in till Stockholm, där vi mötte upp två av hennes klasskamrater och åt middag på Vapiano, en slags snabbmatsvariant av en italiensk krog, med väldigt god mat. Det blev pasta, det blev öl, det blev förlösande skitsnack och jag och Zeke lyckades återbekanta oss med Dirk McStride. Det blev en lugn och trevlig kväll och eftersom jag är gammal nog att snart förvandlas till olja så är "lugnt och trevligt" helt perfekt för min del.
Dagen efter (tidigare idag, rättare sagt) var det dags att fira farsan, som fyllde år i veckan. Det skulle vi tydligen göra genom att gå på brunch* nere på Harry's (!?). Ni läste rätt; hela familjen - inklusive barn - skulle ner till Harry's i Märsta för att äta så kallad "brunch" vid samma bord som fyllekåta 37-åringar limmat på otillräkneliga 19-åringar vid bara natten innan. På grund av risken för att förolämpa min familj vill jag undvika adjektiv som "förfärligt", "bedrövligt", "uselt", "erbarmligt" och "förkastligt", så låt oss bara säga att brunch på Harry's inte är något som jag personligen rekommenderar.
Ifall ni har följt den här bloggen så kanske ni märker - till följd av exempelvis det ovanstående stycket - att jag fortfarande har svårt för att glädja mig åt livets företeelser (stora som små). Det verkar därmed som att mitt tidigare gnäll inte varit resultatet utav höstdepression eller Göteborgs allmänt pissiga tillstånd, utan snarare mitt allmänt pissiga tillstånd. Nu är jag dock tillbaka i kommunen där jag är folkbokförd och kan därmed söka hjälp hos vårdcentralen, vilken jag ämnar göra för tvärtemot vad somliga - i sin evinnerliga enfald - har sagt så trivs jag inte det minsta lilla jävla dugg med att må så här!
Socialförvaltningen Myndighetsavdelningen - daz where we at, boiii!
Hittills har jag inte gjort överdrivet mycket på jobbet, utöver att bekanta mig med environgerna, kollegorna och de program som vi använder oss av på datorn. Jag har fått "ärva" tre stycken ärenden ifrån personen som jag vikarierar för, som är 99.5% färdigutredda (endast renskrivning och ett "tack och hej"-möte återstår i princip på samtliga). Sedan är jag medhandläggare på ett ärende som känns föga akut och dessutom har jag blivit handläggare på ett annat ärende, som dock känns en aning mer komplicerat.
Mina kollegor är väldigt trevliga och hjälpsamma så jag tror nog att jag kommer in i gängorna inom en snar framtid, men det betyder inte att jag inte kommer att känna mig otroligt nervös under dessa inledande veckor där jag till och från kommer att stå handfallen inför en myriad spörsmål. Turligt nog så delar jag kontor (that's right, bitches; jag har ett kontor!) med den nästnyaste anställda på jobbet, som endast varit på plats i tre veckor, som försökrar mig om att det är standard att vara nervös, förvirrad och villrådig som ny i arbetet och att jag därmed inte behöver oroa mig.
Step into office, maddafakka!
Självklart har de gimpat ihop de två nyaste personerna på avdelningen i ett och samma kontor. Lite trist är det, för nu kan jag ju inte låsa dörren och talla på min tisseman närhelst lusten pockar på. Jag får nöja mig med en rask wrist-twist inne på muggen efter fikat istället.
Annars har jag tagit det väldigt lugnt på min fritid denna vecka. Jag såg äntligen "Before Midnight", den tredje (och avslutande?) delen i Richard Linklaters filmserie om Jesse och Celine som i 20-årsåldern har en kärleksaffär en natt i Wien (Before Sunrise), förs samman igen nio år senare en dag i Paris (Before Sunset) och nu - ytterligare nio år senare - spenderar det sista dygnet av sin familjesemester tillsammans i södra Grekland. Eftersom jag fullkomligt älskar de två första filmerna var risken påtaglig för att detta skulle kunna bli en enorm besvikelse, men jag tyckte att den höll samma klass som sina föregångare och kändes som en både logisk och fascinerande fortsättning. Faktum är den känns äkta och uttrycksfull på ett sätt som amerikanska filmare - med ett få undantag* - aldrig riktigt får till. Min enda anmärkning i dagsläget är att scenerna med enbart Jesse och Celine är aningen för få. Det är ju trots allt just ur dessa scener som hela filmseriens magi har sitt ursprung.
*Se exempelvis John Cassavetes, Martin Scorsese, Alexander Payne, Robert Altman eller (åtminstone till en början) Todd Solondz
Filmen är för övrigt Oscarnominerad för bästa manus baserat på förlaga* i år. Den kommer med största sannolikhet inte att vinna, men skönt att den amerikanska filmakademien erkänner genuint bra filmer och inte enbart de som fått mest uppmärksamhet och reklam (även om denna trilogi är långt ifrån okänd).
*Samtliga filmer i trilogin bygger på originalmanus, men enligt reglerna så anser man att uppföljare faller under denna kategori
Jag har även funnit tid till att göra min första vertical comic under veckan, baserat på ett gammalt skämt som jag kom på när jag och min bror Tim skämtade om den gamla piece-o-shite filmen "Wild Wild West" för något år sedan. Den finns även tillgänglig på 9gag, där den dessvärre inte har gjort succé, men åtminstone fått en del ups.
Texten i den första ruten är ett riktigt citat ur denna film (I, Robot)
Igår (lördag) var jag förresten ute tillsammans med Zeke och Josefin*. Vi skulle fira min examen och började med en lätt lunch hemma hos dem, eftersom några släktingar till henne var på besök. Efter de hade avlägsnat sig från platsen så tog jag och Zeke några öl, medan den gravida Josefin tog igen sig lite. Sedan åkte vi in till Stockholm, där vi mötte upp två av hennes klasskamrater och åt middag på Vapiano, en slags snabbmatsvariant av en italiensk krog, med väldigt god mat. Det blev pasta, det blev öl, det blev förlösande skitsnack och jag och Zeke lyckades återbekanta oss med Dirk McStride. Det blev en lugn och trevlig kväll och eftersom jag är gammal nog att snart förvandlas till olja så är "lugnt och trevligt" helt perfekt för min del.
*Jag måste komma på ett morsa-namn till Josefin
Dagen efter (tidigare idag, rättare sagt) var det dags att fira farsan, som fyllde år i veckan. Det skulle vi tydligen göra genom att gå på brunch* nere på Harry's (!?). Ni läste rätt; hela familjen - inklusive barn - skulle ner till Harry's i Märsta för att äta så kallad "brunch" vid samma bord som fyllekåta 37-åringar limmat på otillräkneliga 19-åringar vid bara natten innan. På grund av risken för att förolämpa min familj vill jag undvika adjektiv som "förfärligt", "bedrövligt", "uselt", "erbarmligt" och "förkastligt", så låt oss bara säga att brunch på Harry's inte är något som jag personligen rekommenderar.
*ur SAOL: Brunch [brun'ʃ] s. -en -er | pretentiöst trendord för "lunchbuffé" bland mänskliga muppar och diverse andra hjärnkirurger av samma rang
Ifall ni har följt den här bloggen så kanske ni märker - till följd av exempelvis det ovanstående stycket - att jag fortfarande har svårt för att glädja mig åt livets företeelser (stora som små). Det verkar därmed som att mitt tidigare gnäll inte varit resultatet utav höstdepression eller Göteborgs allmänt pissiga tillstånd, utan snarare mitt allmänt pissiga tillstånd. Nu är jag dock tillbaka i kommunen där jag är folkbokförd och kan därmed söka hjälp hos vårdcentralen, vilken jag ämnar göra för tvärtemot vad somliga - i sin evinnerliga enfald - har sagt så trivs jag inte det minsta lilla jävla dugg med att må så här!
Jag måste dessutom bikta mig angående mitt löfte om Vansbro och erkänna att jag dessvärre befarar att jag faktiskt har gått upp i vikt på sistone, istället för att gå ner i vikt. Jag lovar; jag ska skaffa gymkort och kort till simhallen (och dessutom använda dem) men först och främst måste jag tyvärr känna att jag står stadigt med båda fötterna på marken igen.
För att inte avsluta detta inlägg med något deprimerande så tänkte jag informera er om en ny hobby som jag har. Ni som känner mig personligen vet kanske att jag är en enorm beundrare av Tage Danielsson och att jag - för ett par år sen - ägnade en del tid och monetära medel till att samla på hans böcker. Den samlingen är sedermera nästintill komplett (jag har till och med en signerad förstautgåva av "Mytologi", tack vare Mattias). Nu har jag påbörjat en ny samling; böcker och diktsamlingar av Beppe Wolgers!
Min samling hittills, inklusive Beppes samlade memoarer och Klas Gustafsons biografi
Jag fyller för övrigt år nästa onsdag (den 19e) och även om jag redan har båda hans novellsamlingar så gav Beppe ut många diktsamlingar och barnböcker under sitt liv. I'm just sayin', is all ...
Till yttermera visso funderar jag på att göra ett flyktigt återbesök till Göteborg. Jag vet att jag har snackat skit om Göteborg i så gott som ett halvår nu, men delvis så fann jag ju en samling med standupkomiker och en scen kort innan jag flyttade som alltid kommer att betyda mycket för mig och delvis glömde jag faktiskt en ganska dyr jacka där nere. Så jag funderar på att åka ner dit i början av mars, så att jag kan hämta min jacka och dessutom närvara vid ett standupevent som Jonas bjudit in mig till. Sedan dess har ju trots allt skrivit en del rutiner, till exempel de jag kallar "Småbarn", "Djungelns konung" och "Jag ska döda dig" samt skrivit en hel del på rutinerna "Gårdagens anteckningar" och "Fyra steg".
Om inte annat så tänker jag nog börja söka upp standupscener i Stockholm rätt snart!
Kommentarer
Trackback
