Hur längesen var det nu jag uppdaterade den här bloggen? Kan det vara en knapp månad sedan? Kan det vara så att det inte är någon idé att fråga, för vem fan bryr sig egentligen? Spelar roll; JAG kände för att få ner lite tankar i skriftlig form så JAG satte MIG ner framför MIN laptop och började knappa, utan att riktigt veta vad fan JAG vill ha sagt.

 

Vad har jag då att förtälja om, nu när ändå en ganska ansenlig tidsrymd har förflutit sedan sist? Har jag kanske något spännande att informera er om angående standupen? Nej, dessvärre inte för min egen del. Jonas och Hampus var dock uppe i Stockholm för ett tag sedan och uppträdde på några klubbar. Jag var och såg Hampus uppträda på Maffia på tisdagen, sedan såg jag dem båda uppträda på Taboo på onsdagen och sedan på Big Ben på torsdagen. Sedan åkte jag ner till Göteborg på fredagen och det var tänkt att jag skulle gå på en fest för standupkomiker, där vi skulle uppträda för varandra och ge tips.

 

På fredagen sov jag hos Johan Tull, vilket var väldigt trevligt - speciellt med tanke på att vi inte har träffats på minst ett par år. På lördagen skulle jag först möta upp min gamla roommate Miina för att språkas och för att få tillbaka min gamla gröna jacka som jag hade glömt att ta med mig hem till Märsta. Cirka två minuter innan Miina dök upp fick jag ett meddelande som talade om att festen - som egentligen var det enda skälet till att jag åkte ner tillbaka till Pisseborg* - är inställd, eftersom Jonas (som skulle ha festen hemma hos sig) dragit på sig en stenhård förkylning med feber. Extra förjävligt var det faktum att jag skulle sova över hos Jonas från lördag till söndag, så nu var även de planerna grusade åt helvete. Som tur var erbjöd Miina mig en sovplats hemma i mitt gamla crib på Hisingen.

*Det har väl inte undgått någon som läst den här bloggen en enda gång under det senaste halvåret vad jag tycker och tänker kring Göteborg ...

Påpassligt pinglade jag upp John Båt och styrde upp en utekväll. I vanlig ordning sa John att han inte hade lust att spendera så mycket pengar och att det fick bli en lugn kväll för att sedan dra med en ut fram till klockan 3 på morgonen. Under den här kvällen träffade jag tre bekanta till John, som jag dock glömt bort namnet på. Den ena blev helt salig bortom alla ord när det stod klart att vi delade många åsikter kring mänskligheten och livet, den andra hälsade på mig med orden "Är du från Stockholm? Vad gör du här?" - helt utan ironi eller ont uppsåt, det var bara hans naturliga reaktion som Göteborgare - och den tredje sa att jag såg ut som Cornelis Vreeswijk, varpå jag visade bilden som jag har av en ung Beppe Wolgers (finns även i ett tidigare inlägg här på bloggen).

 

Jag kom hem till stugan på Hisingen lagom i tid till att ertappa Miinas nya roommate och hennes kusin med att laga lite halv-fyra-på-morgonen-fyllekrubb och vi satte oss ner i köket och hade en lång och gemytlig pratstund innan alla enades om att det var dags att knoppa. På söndagen träffade jag John lite flyktigt innan det var dags att åka hem igen och hela jävla tågresan hem - till och med på pendeltåget från stan ut till Märsta - fick jag sitta i samma vagn som ett högljutt fotbollslag med 14-åriga tjejer. Spotify strejkade till och från i min mobil dessutom, men jag lyckades dränka ut deras irriterande sorl tillräckligt för att tågresan inte skulle förvandlas till en Michael Haneke film.

 

Så för att göra en lång historia kort: Det har inte blivit någon mer standup för min del och jag vet inte när jag kommer att hinna med det när jag jobbar heltid.

 

Jag har heller inte återupptagit simmandet eller påbörjat gymmandet ännu, vilket är anledningen till att jag starkt tvivlar på att jag kommer att kunna infria mitt nyårslöfte, med tanke på att Vansbrosimmet endast är cirka 4 månader bort. Jag vill dock börja simma och träna igen, om inte annat för min egen välmågas skull, och till ändamålet har jag inhandlat mitt första par träningsskor på flera år.

 

Jag har egentligen inte särskilt överdrivet mycket att skriva om just nu förutom följande punkter:

• Det gnetar på i samma gamla initiellt förväntade tröga ordning på jobbet
• Vi arbetskollegor träffade en handledare idag som jag redan har fattat tycke för
• Jag gick på min kusindotters födelsedagskalas på söndag förmiddag och sedan på Özz Nüjens enmansshow i Märsta på söndag kväll
• Jag tänker åka ner till Göteborg igen första helgen i mars för att hämta hem min jacka och för att bevista en fest arrangerad av mina komikervänner

Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.

 

Det känns väldigt skönt att kunna plira på kalendern och se att det redan är december, vilket innebär att jag endast behöver vara kvar här i Göteborg i ungefär en och en halv månad innan det är dags att håva in min yrkesexamen och sjappa. Jag har dessvärre inte funnit något jobb ännu, men jag har skickat iväg massor av ansökningar och jag går med jämna mellanrum in på arbetsförmedlingens hemsida för att skicka iväg fler. Jag har sökt jobb tillständiga för en socionom i Sigtuna kommun, Upplands Väsby, Solna, Stockholm och Uppsala* och jag tror faktiskt jag ska tillåta mig själv att vara en aning optimistisk inför mina framtidsutsikter. Även om jag borde ha lärt mig vid det här laget att den som vänder sin blick mot solen oftast bara blir bländad.

*Jag hoppas på att få ett jobb i Uppsala, en stad som jag verkligen trivs i.

 

Hur som helst, vad har jag haft för mig sedan sist? Förutom att störa mig på Göteborgs "gemytlighet", som de lokalbefolkningen väljer att se det som? Jo, i fredags var jag förbi Dirty Records* på Andra långgatan för att höra Isaks aukustiska spelning. En del av de musiker som spelade med honom på Café Hängmattan för några veckor sedan hjälpte till på scenen även denna gång, till exempel på kontrabas (vilket är jävligt coolt). Det blev en väldigt bra spelning - speciellt "Regn Av Stjärnor" - men kvällen bjöd också på lite av den förutnämnda göteborgska gemytligheten, som irriterar mig.

*Skivhandel och hipstercafé i ett.

Nu kan man ju tycka att jag stör mig på Göteborg bara för att jag är en förbittrad cyniker - vilket ju så gott som samtliga föregående inlägg vittnar om - men det är mycket mer än så, det är det absurda i hur göteborgare väljer att se till exempel följande "möte" som bra marknadsföring för de göteborska idealen.

 

Jag hade precis anlänt till Dirty Records och mötte Isak i dörren. Innan han började rigga upp så stod vi och kallpratade lite. Några minuter in i konversationen frågar han mig om det kommer bli lätt för mig att hitta jobb efter examen och vi börjar samtala litegrann om hur marknaden för socialt arbete ser ut och om NPM - det vill säga teorin om att bedriva social verksamhet utifrån ett arbetsmarknadstänk - vilket varken han eller jag är någon beundrare av. Till slut sa Isak:

- Det är trist att en kommun måste spara in på pengar bara för att fylla någons plånbok.

Då tryter det luft ur en medelålders trind herre med onykter apparans, som under hela vår flyktiga konversation har suttit två rejäla metrar bort med hörlurar i öronen och är därför - enligt mina mått mätt - inte på behörigt avstånd för att "råka" överhöra samtalet och anhålla om att få delta. Inte för att han anhöll om det ringaste jota, eller ens frågade ifall han med förlov fick inflika, vilket jag anser vara vederbörligt beteende när man avbryter ett samtal (särskilt mellan två personer som man är helt obekant med!). Nej; han basunerade endast helt burdust och oombett ut:

- De fyller sin egen tomhet ...! Med INGENTING!

Detta sluddriga uttalande följdes enbart upp med ett självbelåtet flin, innan den goa' gubben återigen sänkte blicken ner i sin IPhone. Våga för fan inte påstå att detta var något annat än oförskämt och/eller kufiskt!

 

Jag ska dock erkänna att jag inte enbart har stött på fryntlighet som den definieras utav kufar och fyllon här i Göteborg. Så sent som i lördags var hörde jag av mig till John Båt - en gammal vän till mig - som precis har flyttat tillbaka till Göteborg ifrån Berlin och han bad mig att komma ner till en svartklubb i Majorna, där han och Adrian befann sig. Efter många om och men lyckades jag hitta dit, men fann till min besvikelse att dörrvakten utgick ifrån en gästlista - som jag med allra största säkerhet inte stod med på -  och jag befarade att min första utekväll med John Båt sedan min första kväll här i Göteborg* var ett minne blott. Jag gjorde dock en ansats för att försöka snacka in mig, trots att jag har en tarantellas charm och en valross' appeal.

*Se inlägget "Staden på G" ifrån den 5e september i år.

Så var det dags för mig att återigen delge er lite av min vishet och fåvitskhet, pregnans och profanitet samt patos och plattityder. Ifall jag orkade skulle jag kunna sitta resten av kvällen och försöka hitta på fler Tage Danielsson-inspirerade kontraster, men dessvärre - eller dessbättre - för er så har jag faktiskt varit sjuk på sistone och jag har inte riktigt ork eller lust till något sådant.

 

Med sjuk menar jag fysiskt sjuk, jag åkt på en förkylning som dessutom bjöd med sin polare huvudvärken till festen, utan att fråga mig ifall det var lugnt. Vilket jävla rövhål ...

 

I vilket fall som helst så har vi äntligen blivit helt klara med projektarbetet som vi har hållit på med under hela terminen och ifall jag vore det minsta lilla religiös så hade jag tackat någon form av högre makt för att det äntligen är tillända! Jag - och mina projektgruppskamrater - har inte känt någon form av motivation eller upprymdhet för den här uppgiften sedan någon gång i typ september, så att äntligen ha sammanställt arbetet, lämnat in det och redovisat det i helklass på ett godkänt manér känns för jävla bra!

 

Sedan blev jag aningen irriterad när en tjej i vår klass var tvungen att påpeka att samtliga grupppresentationer - vilket till och med innefattade hennes egen - inleddes av en manlig medlem i respektive projektgrupp* och att detta på något sätt skulle ha varit ett utövande i mansdominans och kvinnoförtryck. Det faktum att samtliga presentatörer som introducerade sig själva som verksamhetsledare (uppgiften gick ut på att presentera en fiktiv verksamhet) var kvinnor vägde inte ett gram i hennes självrättfärdigande skål av indignation. Hon fick ändå en rejäl omgång applåder utav klassen.

*Min projektgrupp lottade för övrigt ut turordningen

När hon dessutom stämplade sig själv som en kvinna med maskulina personlighetsdrag var det inte en jävel som hade något att invända mot hennes könsstereotypa uttalande eller ordval.

 

 

Jag tror dessutom att ni som läser detta är personer som känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är en sexistisk och backåtsträvande mansgris som tror att det räcker med att skrika "omvänd sexism!" för att nivellera åratal av förtryck - vars efterdyningar fortfarande finns djup rotade i de rådande normerna. Förhoppningsvis tycker även ni att detta mest lät som ett skrik på lärarens uppmärksamhet, vilket innebär att personen ifråga enbart försökt exploatera kvinnokampens ideal för personlig vinning. Och lyckats!

 

Jag vet inte, kanske jag bara är bitter och letar irritationsmoment varhelst jag kan finna dem. Ni som läst de senaste inläggen kanske har märkt att jag inte trivs här i Göteborg och att jag inte trivs med en hel del aspekter av livet just nu, så jag har varit en aning snarstucken på sistone. Till exempel har Miina - min roomate - besök* utav en kille som jag faktiskt har träffat förut. Men istället för att snacka och umgås - som de flesta förmodligen skulle ha gjort - så har jag isolerat mig själv till min del av huset och knappt hälsat.

*Han har varit här i ett par dagar nu.

 

Innan det blir för dystert så tänkte jag dessutom berätta att jag var på Dubliner - som jag i stort sett alltid är - i måndags och uppträdde. Denna vecka blev det först en cover utav Johnny Cashs version utav "Hurt", följt utav en någorlunda egenförfattad cover utav Thåströms "Elvis Presley För En Dag" och det hela avslutades med ännu en uppspelning* utav Keith Richards' "Wicked As It Seems". Det blev en ganska rolig kväll, även ifall det inte var överdrivet mycket folk på plats, varav endast hälften hörde på med intresse.

*Jag spelade den förra veckan med.

Min vän Jonas - som är standupkomiker* - var för övrigt på Dubliner i måndags och vi snackade väldigt mycket om musik, komedi och humor. När det var min tur att inta scenen fick jag enormt publiksstöd ifrån honom, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom tyckte han att många utav mina idéer till skämt och rutiner var bra, så jag kanske borde prova på standup, innan det rinner ut i sanden (som jag befarade i föregående inlägg)?

*Han körde för övrigt standup på Dubliner samma kväll, vilket är obeskrivligt modigt med den sortens publik.

Idag var jag tvungen att närvara vid ett obligatoriskt moment i skolan, vilket sög gristestikel eftersom jag är sjuk, men efteråt gick jag förbi skivbutiken som jag har besökt tidigare under min sejour i Göteborg och köpte en ny LP att rama in och montera upp på väggen - jag vet, jag är enkelspårig, men åtminstone konsekvent. Denna gång blev det en svensk legend*, nämligen Cornelis Vreeswijk!

*Jag vet; han var holländare, men vill de inte ha honom så tar vi mer än gärna credd för honom!

 

Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.

 

Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".

1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?

2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.

 

Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.

 

Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.

 

Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.

 

Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.

 

När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.

 

Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).

 

Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...

 

Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.

"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"

"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"

"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"

Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.

 

Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.

 

Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).

 

Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".

"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!

 

Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!

 

Oooookej, då var man visst tillbaka i bloggsadeln igen. Har ni saknat mig? Så klart ni inte har, men jag kan i alla fall sannskyldigt säga att jag har saknat att skriva något annat än akademiska arbeten. För, sanningen att säga, så är det just studierna som i grund och botten har hållit mig borta ifrån den här bloggen på sistone.

 

De goda nyheterna först, för er som inte visste det; jag har klarat opponeringen och fått uppsatsen godkänd! Detta innebär att jag numera har en kandidatexamen, så det vore tillbörligt ifall ni alla benämnde mig som "kandidaten" från och med nu! Opponeringen var faktiskt inte lika jävlig som jag hade förväntat mig. Fast, om sanningen ska fram, så kan knappt något på denna jord - förutom elektronisk testikeltortyr - vara så pass jobbigt som jag förväntat att opponeringen skulle vara. Jag skojar inte; jag har haft det riktigt svårt med att försöka kontrollera nerverna tillräckligt för att kunna få studiero och sömn inför opponeringen. Jag hade ju även hemtenta samtidigt, så jag skrev den så pass fort jag kunde för att kunna få tillräckligt med tid över till opponeringen. Nu när opponeringen är över är jag istället orolig för att hemtentan inte ska bli godkänd, så att jag ändå har ett moment som släpar efter.

 

Seriöst; detta var en av de sämst utformade hemtentor jag någonsin har beskådat! Det var inte ens en fråga; uppgiften var att vi självaskulle ställa en fråga som tar minst 6 sidor att svara på. Jag kände mig tvingad till att fråga en av lärarna vilken typ av fråga de hade tänkt sig att vi ställer, för jag - och de flesta i klassen, antar jag - kommer bli helt jävla rasande om vi spenderar flera dagar på att besvara en fråga som lärarna inte ens anser vara relevant. Efter många om och men framkastade jag ett förslag till en frågeställning och frågade läraren ifall den var acceptabel, varpå hon svarade jakande. Så, ifall jag nu skulle få underkänt på hemtentan (även ifall jag skrev den på endast två dagar) så kommer jag bli mighty pissed!

 

Jag vill minnas att jag mer eller mindre avlade en ed i förra inlägget om att jag skulle använda denna dag - min första lediga dag sedan dess - till att bevista simhallen ännu en gång och avverka några längder. Tyvärr måste jag dock meddela att det inte har blivit så, eftersom förutsättningarna för att avsätta tid för ett sådant besök just idag har förändrats sedan föregående inlägg.

 

För det första har jag ohyra i min lägenhet. Nej, inte din mamma (ja, just DIN), utan jag pratar om skadedjur. Nej, inte din pappa (ja, just DIN), utan insekter - närmare bestämt något som kallas plattbaggar, vilket tydligen ska vara någon form av mjölbagge. Jag hade massor av dem på diskbänken för ett par månader sedan och hur jag än gick till väga för att bli av med dem så kom de tillbaka. Till slut ringde jag din mam ... nej, jag menar till skadedjursutrotaren och bad dem komma över. Det var de som identifierade krypen och sa att de dras till torrvaror, så jag slängde ut allt som jag hade i matväg som inte var fruset eller i konserver och de sprayade mitt kök med något som verkade vara ett par pinnhål längre ner på intensivitetsskalan än senapsgas (snubben som gjorde det drog även på sig en gasmask som ut att vara från första världskriget. Han sa att jag inte borde vara hemma på några dagar och att ohyran skulle försvinna efter cirka fem veckor (ja, fem jävla veckor). Nå väl, nu har det gått ungefär två månader och problemet är fan värre än det var från början; de är fler, de är mer utspridda och din mamma är fortfarande kvar!

 

På tisdag kommer utrotaren tillbaka och för att undvika att bli söndergnagad tills dess så har jag packat och flyttat in temporärt hos mina föräldrar. Jag är inte överdrivet nöjd med det, men jag vågar ju knappt gå in i köket längre, eftersom de är överallt även på golvet nu och jag vill inte att de ska fasta på mina strumpor - alternativt mina cro magnon-håriga ben - och släpas med ut i resten av lägenheten. Så jag spenderade en del av min tid idag med att packa, samla ihop skräp, slänga skräpet samt göra i ordning det som behövts göras i ordning i lägenheten.

 

För det andra lyckades jag spilla ravioli i min (tyg)soffa i förrgår och även om jag hade haft tvättmaskin i min lägenhet så hade den med allra största säkerhet varit för liten för att kunna tvätta hela överdraget, så då återstår endast två alternativ; tvättstugan eller kemtvättet. Som ni kanske har misstänkt vid det här laget så jobbar jag väldigt mycket under sommaren och har därmed endast ett fåtal dagar då jag hinner med att boka tvättid och finna ro till att göra något så sinnesförkrossande tråkigt som att tvätta, så jag bestämde mig för att satsa på de andra alternativet, nämligen kemtvätt.

 

Nu råkade det ju - självfallet - vara så att kemtvätten närmast mig hade semesterstängt, vilket innebar en frisk och stimulerande promenad konkandes ett raviolinedstänkt jävla sofföverdrag fram och tillbaka helt i onödan. Det ska tydligen finnas en till kemtvätt på Valsta centrum så jag får ta och lämna in skiten där istället. För tillfället ligger överdaget i min garderob i en Willyskasse, men jag måste ju tillbaka på tisdag ändå för att släppa in utrotaren, så jag tar och samlar ihop allt då (och med allt menar jag överdraget och min dator, som jag kommer att behöva när jag skriver klart min uppsats, vilket jag hade hoppats på att kunna göra nån gång under den närmaste tiden).

 

Tim hämtade mig med päronens bil och ganska kort efter att vi anlänt hem så behövde pappa skjuts till jobbet, vilket jag gick med på att hjälpa till med. Innan jag visste ordet av det var klockan ganska mycket och jag kände mig ganska trött och håglös.

 

Det låter inte som en alltför ansträngande dag, eller hur? Beakta att jag sov fram till 13.30 och fick även då tvinga mig själv upp ur sängen för att inte sova bort resten av dagen. Vad vill ni!? Jag jobbar mycket och jag jobbar långa pass, i ett serviceyrke på kuppen, vilket innebär att jag måste handskas med en massa muppar och tomtar varje arbetsdag*. Speciellt alla som värgar skriva en ordentlig skaderapport, förmodligen för att de tror att det är en slags bekännelse. I själva verket är det tvärtom; jag har redan upptäckt att skadan har åsamkats bilen medan den varit under deras tillsyn och skriver de INTE en ordentlig skaderapport så får de stå för kostnaden helt själv.

 

Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit vad jag lovat, angående simningen, men jag har faktiskt varit väldigt duktig på andra områden; jag har dragit ner rejält på godis och snacks, jag har ätit bättre (och framför allt i mindre portioner) och har lyckats klämma in en rask promenad om dagen, eftersom jag tagit flygplatsbussen från biluthyrningen till terminal 5 på Arlanda varje dag och därifrån powerwalkat bort till terminal 2* för att ta bussen tillbaka till Märsta. Okej, det tar bara cirka 15 minuter i rask takt, men det är trots allt efter en lång arbetsdag i en varm glaskur med endast en 30 minuters lunchpaus med en lätt lunch. Det ska jag dock erkänna; i tisdags åt jag lunch på McDonalds, men istället för min 20 bitars nuggetsmeny blev det bara en cheeseburgare.

*Ja, det går bussar från terminal 5, jag promenerar inte sträckan för att jag är tvungen.

 

Tillåt mig att avsluta detta inlägg med en amusant anekdot från mitt McDonaldsbesök i tisdags.

 

Jag hade ätit min välbalanserade och näringsrika hälsokostlunch cheeseburgare och satte mig i bilen som jag lånat från jobbet. Parkeringen var belägen precis innan drive-thru filen och låg närmast ingången (ej handikapparkering). Precis när jag skulle backa ut så ställde sig en rostig bil med tillhörande husvagn i vägen för mig och hela raden av parkerade bilar. Han hade motorn igång, så jag antog att han skulle till drive-thru och hade stannat för att fiska upp sin plånbok eller dylikt. Efter en lång väntan utan någon som helst förändring av läget började jag bli tämligen irriterad och när sedan kärringen i passagerarsätet lämnade bilen och gick in på McDonalds kände jag mig tvungen att gå fram och be hjärnkirurgen bakom ratten att maka på sig.

 

Jag gick fram till bilen och böjde mig ner för att tala genom den nedvevade rutan, men innan jag ens hunnit öppna käften så började mannen bakom ratten (cirka 60 år med grått hår och mustasch) att skrika. På tyska! Jag får skamset erkänna att jag - trots tre års högstadiestudier och 6 veckors gymnasiepraktik i Tyskland - inte är särskilt bra på tyska. Det enda jag förstod var "Ich komme nicht weiter!" ("Jag kommer inte längre fram") och, mycket riktigt, så hade en annan hjärnkirurg bestämt sig för att parkera sin bil på ett sätt som omöjliggjorde framfart för tyskens bil och tillhörande husvagn. Men han hade absolut ingenting bakom sig och kunde backa en bra bit.

 

Jag försökte kommunicera på artig engelska och be honom att backa lite, men herr Rommel von Öster-om-Donken bara fortsatte att gorma på det melodiösa tyska språket och efter flera misslyckade försök att lugnt göra mig förstådd så tänkte jag att ifall McHimmler inte tänker anstränga sig för att kommunicera civiliserat så behöver fan inte jag det heller. Jag önskar verkligen - verkligen - att jag kunde säga att jag skrek tillbaka, men jag är ingen skrikig människa, men jag höjde rösten och jag tjafsade tillbaka. På svenska! Under minst ett par minuter satt han och skrek vem-fan-vet-vad på tyska och i munnen på honom stod jag och sa något i stil med "Du kan väl för helvete ta och backa istället så att jag kan komma tillbaka till jobbet, för fan!". Det måste ha varit en underlig syn för förbipasserande.

 

Till slut, som en blixt från klar himmel, lade tysken ilsket i backen och backade sin rosthög och husvagn med mer än tillräcklig marginal för mig att kunna backa ut och köra tillbaka till jobbet. Vilket jag sedan gjorde.

 

Jag vet inte vad som föranlett raseriutbrottet hos denna husvagn-Hess, men då jag sett "Vi hade iallafall tur med vädret" ungefär 100 gånger så antar jag att husvagnsmänniskor är extremt stressade och passiv-aggressiva människor. Lägg dessutom till frustrationen av att ha förlorat två världskrig!

Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Jävlar i min själ, de senaste två dagarna har inte varit en segeltur på vaniljglass ska jag säga er. Jag antar att det jag ämnar skriva ner i detta inlägg är en aning personligt, men eftersom denna blogg - mig veteligen - endast läses av folk som jag känner och litar på så anser jag att jag kan dela med mig av detta utan att det besvärar mig.

 

Om vi tar det hela från början så kan jag öppna med att berätta för er att jag, under cirka en månads tid, tidvis har känt en smärre värk i skrevområdet. Ibland i själva scrotum, ibland i ljumsken och ibland i nedre delen av buken. Måhända har jag helt enkelt försökt stänga ute det, men jag har i vilket fall som helst, enfaldigt, försökt att inte låtsas om det.

 

Men så igår morse skedde det som alla män bävar för; jag tyckte att jag kände en knöl vid ena testikeln! I ett tillstånd av någorlunda återhållen panik gick jag genast upp på internet för att läsa mer om cancersymtom. Det jag fann erbjöd ingen tröst:

- Värk i skrev och lägre buk

- Känslan av ändrad form på eller en extra knöl vid testikeln

- Ömma punkter i pungen

Min reaktion var vederbörlig en vuxen karl; jag regredierade till en liten pojke, ringde pappa och lyckades klämma fram orden "Jag tror att jag måste till doktorn ...". När jag ett par sekunder senare insett att jag med dessa 7 framhuttrade ord effektivt riskerat att utsätta min far för en dödsbringande hjärtinfarkt förklarade jag vad det var som stod på. Icke desto mindre hämtade han upp mig för att skjutsa mig till doktorn.

 

Självfallet fanns det ingen tid redan samma dag, jag fick istället boka in en tid dagen efteråt för en undersökning, och även ifall pappa erbjöd tröstande och försäkrande ord så hade de, dessvärre, endast en begränsad verkan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän jag fått undersökningen - så vida doktorn nu inte kom med tråkiga nyheter. Pappa föreslog att jag skulle följa med hem för att slippa vara ensam med min oro och dessutom bli bjuden på mat och annat gott. Jag tackade givetvis ja.

 

Med andra ord har jag även en kvick bikt att framföra; jag åt chips och choklad hemma hos mina föräldrar.

 

Jag ansträngde mig till det yttersta för att inte tänka på mitt stundande läkarbesök och bevekelsegrunden till det samt gjorde en ansats för att verka samlad och munter, men inombords raserades jag utav nervositetskälvningar vid blotta tanken av möjligheten att jag kunde komma att bli en canceranfäktad eunuck. Jag kände mig inte redo att kasta mina sädeskulor överbord. De har ju inte ens fått tillfälle att avla fram en abort ännu!

 

 

Pappa skjutsade mig till läkarmottagningen, där jag fick betala 200 kronor i förskott för att sedan sätta mig i ett trångt väntrum där jag blev kvar i vad som kändes som eoner (det var förmodligen knappt fem minuter i verkligheten) innan doktorn ropar in mig.

 

"Vad kan jag hjälpa dig med idag då?" frågar doktorn, som om han inte blivit informerad vad jag har bokat tiden för. Jag berättar, det oaktat, om mina intentioner med besöket och får sedan en utomordentligt klumpigt formulerad fråga:

Efter en kort pinsam tystnad tillade han:

Efter ännu en pinsam tystnad tillade han ytterligare:

 

 

Har man sett på maken, det verkar som om jag åtminstone har kommit någonvart på denna nya väg av sunt (okej, sundare) leverne som jag givit löfte om att vandra härefter, eftersom jag fick - inte en utan TVÅ - komplimanger igår beträffande min reducerade kroppsvikt. En av dessa komplimanger kom förvisso ifrån min mamma ... och den andra ifrån min yngre bror, så jag antar att jag inte helt sanningsenligt skulle kunna påstå att dessa komplimanger kom ifrån två oberoende och ojäviga källor. Icke desto mindre tänker jag tillåta mig själv att blunda för detta sistnämnda faktum och tillåta mitt ego att flanera runt ett tag och hovera sig med "Stayin' Alive" på repeat i andanom.

 

 

Men om vi utgår ifrån att mor och bror inte burit falsk vittnesbörd bara för att vara stöttande verkar det ju förefalla som om den nya vettiga (okej, vettigare) dieten, i kombination med de promenader som jag nämnde i föregående inlägg, har börjat ge resultat. Med det sagt är jag fortfarande besviken över mig själv eftersom jag har varit slarvig med simningen på sistone. Faktum är att "på sistone" håller på att expandera till "under en längre tid", vilket är något som jag inte alls är nöjd med. Jag får ta mig i kragen och börja ställa lite högre krav på mig själv, inte bara nöja mig med att äta sallad till lunch och gå promenader som ett svepskäl för att slippa ifrån uppsatsarbetet ett slag.

 

Och nej; jag äter inte sallad till lunch varje dag, men mer och mer frekvent.

 

Idag har jag dock inte gjort särskilt mycket för att ta tag i träningen, faktum är att det enda jag har gjort för att motionera idag var att ta en omväg när jag gick till Willy's för att handla (cue the "Rocky" theme!). Jag kände att jag behövde ta det varligt idag och försöka koppla av lite, så jag har till exempel kollat på Wim Wenders' dokumentär "Tokyo-Ga" från 1985 om hans resa till Japan för att söka efter det Tokyo som filmlegenden Yasujiro Ozu skildrade i sina verk. Det var en välgjord, stillsam och intressant film - åtminstone för en filmnörd som undertecknad.

 

Ifall ni sedan undrar "Vad har du att koppla av ifrån?" så förtjänar ni ett pris för förmätenhet i form av en kängspark från en Doc Martens rakt under hakan. Skulle inte jag kunna ha legitima skäl för att känna mig stressad och förbittrad till och från?

 

 

 

 

Innan ni ens tänker tanken så låt mig bara få klargöra att detta inte sades med en förförisk antydan om att hon spelade svårfångad, bara med ren och skär likgiltighet.

 

Jag vet att det kanske inte är särskilt tillständigt att skriva det här så tätt inpå internationella kvinnodagen men må fan ta alla kvinnor! Det verkar inte finnas varken rim eller reson vad gäller deras beteende eller sätt att kommunicera och den minoritet av dem som kan konsten att tala klarspråk har istället andra skrämmande egenheter - till exempel en oförmåga att kunna särskilja hångel från mordförsök genom att kväva offret med tungan utanför en pubtoa (true story). Man får en nästintill oemotståndlig lust att slå nävarna i marken a la Charlton Heston och fördömma hela kvinnosläktet till evig pina i helvetets renande eldar.

 

 

Så en aning förbittrad kan jag känna mig ...

 

Men, efter en lugn dag som denna utan några måsten och istället bara lite avkopplande filmtittande eller musik från Chet Baker kan jag ta ett steg bakåt och se över uppsatsen och inse att det inte alls är så farligt som det kan kännas till och från samt kväsa den irrationella misogynisten inom mig som sparkar åt alla håll när han känner sig en aning konfys och eftersatt.

 

OBS! Jag hoppas att den humoristiska glimten i ögat inte gick någon obemärkt förbi. Speciellt inte någon av kvinnorna i mitt liv - såväl släktingar som väninnor - som gör det mycket mer värt att leva.

Ursäkta mig, men HELVETES JÄVLA KOPROFAGLUDER!!!

 

Varför kan ingenting, absolut INGENTING, bara flyta på utan kompikationer och diarré i anletet!? Jag gör vad jag kan, jag gör det jag ska och jag gör allt rätt men tydligen duger inte det på långa vägar, för det finns uppenbarligen en illvillig makt någonstans i det högre existensplanet av universum som bara njuter av att skända mitt rektum med en kondom gjord av taggtråd!

 

Förra terminen fick jag vela runt i vanmäktig osäkerhet i över en månad, tack vare muppar som på något outgrundligt vänster lyckats få anställning som verksamhetschefer och samordnare, och den här terminen har jag för det första varit tvungen att ännu en gång spendera mina besparingar för att hålla mig flytande (fortfarande utan något besked om jobb, trots ihärdigt sökande) och för det andra får jag FÖRST IDAG reda på att uppsatsidén skulle ha lämnats in senast den 25e januari!

 

Jag kan verkligen inte förstå; jag ringde i början av januari för att fråga om jag var registrerad och ifall det fanns någon information som jag borde ta del av på förhand. Det enda jag blev försäkrad om var att "den kommer".

 

Ja visst, tack som FAN för det! I tisdags ringde jag och frågade ifall det har skett ett misstag, eftersom jag inte fått någon information och blev då lovad att den skulle komma idag. Inte ett jävla ord yttrades om att jag numera ligger efter IGEN, inte ett skabbigt knyst, och nu gör jag vad jag kan för att försöka kontakta rätt person på universitetet, eftersom det finns två kursansvariga men den som faktiskt svarar i telefon har tydligen ingen koll och ingen makt att kunna göra något!

 

Om någon skulle vilja vara så vänlig att förklara varför jag alltid blir serverad en kissmilkshake när jag klart och tydligt beställer ett glas vatten så skulle jag vara väldigt tacksam.

Som jag tidigare nämnt i den här bloggen (tror jag, åtminstone) så ska jag skriva min C-uppsats den här terminen och eftersom det innebär till merparten eget arbete, minus eventuella obligatoriska moment på universitetet (jag har blivit lovad ett schema till imorgon), så har jag bestämt mig för att jobba vid sidan av studierna istället för att ta studielån. Igår var jag på den första, och hittills enda, arbetsintervjun som jag har blivit kallad till.

 

Intervjun var inbokad klockan 15 och dagen började med en urinskur i ansiktet när jag tittade ut genom fönstret på morgonen och min blick möttes av ett snöigt, slaskigt och blåsigt skitväder. Orolig över hur detta skulle komma att påverka pendeltågets punktlighet bestämde jag mig för att vara ute i god tid och tog 13.04 tåget, men på grund av diverse osedda mirakel flöt hela resan (pendeln plus tunnelbanan) på helt obehindrat. Jag var således framme vid intervjun redan klockan 14, en timme för tidigt utan något att fördriva tiden med i ett slaskigt, kallt, blåsigt och fuktigt Stockholm under ständigt snöutfall.

 

Nu snackar jag inte om stora fina vita flingor som makligt och pietetsfullt singlar ner till marken likt små ömhetsbetygelser från skyn, utan de erbarmliga små februariflingorna som känns som om någon oavbrutet sprutade en i ansiktet med en blomspruta.

 

Det hade ju varit önskvärt att resan hem skulle gå lika smärtfritt, men så in i helvete heller; då fick jag spurta tvärsöver T-centralen för att anlända till perrongen precis lagom i tid till att se hur myriaden med pendlare var i slutskedet med att klämma in sig i de lastgamla vagnarna (som säkerligen är en sanitär utopi ...), en syn som kan likställas med hur en svagsint jätte försöker stoppa en korv med en levande bläckfisk. Självfallet fick jag inte plats ombord utan fick istället tålmodigt vanka av och an på perrongen i väntan på nästa tåg som, vid ankomst, bekantgjorde att tåget endast gick till Upplands Väsby.

 

För att slippa nästa mänskliga korvstoppning tog jag tåget till Väsby (som självklart stannade till några minuter mellan varannan station) och väntade på nästa tåg till Märsta där, förvissad om att folkmängden skulle ha tunnats ut skapligt tills dess. Där blev jag stående, i ett Väsby som inte bjöd på någon större förbättring, vädermässigt, jämfört med Stockholm, ungefär 10 minuter ända tills nästa uråldriga pendeltåg haltade in på stationen och efter ett oannonserat stopp på cirka 10 minuter till utanför Brista värmevärk var jag äntligen tillbaka i Märsta.

 

Ja visst ja, själva intervjun ...

 

För det första kan jag väl börja med att klargöra att jobbet var som receptionist på en psykiatrisk mottagning, ett jobb som jag blivit tipsad om, och dessutom rekommenderad för, av Hillevi. Under den extra timme som stod till mitt förfogande innan intervjun hade jag försökt förbereda mig de frågor som de förmodligen skulle komma att ställa under intervjun och initialt gick det väl rätt okej, men sedan fick jag vad som kändes som samma fråga tre gånger på raken;

Jag blev en aning ställd. För det första har jag väldigt svårt att ge mig själv beröm (plus att jag inte har mycket att berömma mig av), för det andra ska jag sitta och föra andras talan angående deras uppfattning av mig och för det tredje ska jag göra det tre jävla gånger på raken. Självklart skulle även beskriva mig själv också ...

 

Sedan kom den oundikliga frågan; "Vad skulle du nämna som en dålig sida hos dig själv?". Jag avskyr den frågan. Inte för att jag har svårt för att chikanera mig själv (som ni läsare förmdoligen har märkt vid det här laget) utan just för att jag har alldeles för lätt för det, men även tillräckligt mycket vett bakom pannbenet att förstå att man inte ska göra det på en arbetsintervju. Tidigare har jag svarat att jag är blyg, eftersom jag därav svarar sanningsenligt utan att belacka mig själv för mycket, men det kändes inte som det optimala svaret att ge när jobbet ifråga är som receptionist.

 

Så en kort summering av min prestation under intervjun är att jag framstod som en jävla idiot. Därför blir det bara 1 humla av 5 möjliga.

 

MEN, sakta i backarna; det kommer mera! I morse ringde vice VDn upp mig och berättade att jag hade gjort ett väldigt bra intryck på intervjuaren (go figure ..) och att de var intresserade av mig, men att de hade lite extra frågor angående mina studier och hur väl jag skulle kunna kombinera skola och arbete. Jag, å andra sidan, tror dock att jag gör bäst i att leta vidare, baserat på flertalet anledningar;

- Det var inte tillträde förrän i april och utan arbete kommer jag att äta sopor och bo i en nerkissad kartong vid det laget.

- Tjänsten var inledningsvis endast på cirka 20% med en timlön på 105 kronor, vilket knappt kommer att räcka till ett parasoll till min kartong/sovrum/matsal/utedass.

- Till sommaren skulle tjänsten enbart öka upp till 50% och under sommaren vill jag jobba heltid, annars får jag bara pengar så jag håller mig flytande utan några slantar att stoppa undan till eventuellt underhåll av kartongen (det blir lätt läckor i dem, har jag hört av min mäklare).

Jag fortsätter alltså sökandet, men telefonsamtalet från i morse var ju i alla fall en uppmuntrande sporre. Tydligen har jag mer att berömma mig av än vad jag tror. Eller så var det just en jävla idiot de sökte ...

 

I värsta fall får jag nog börja se till alternativa inkomstkällor och vad skulle kunna vara bättre i linje med nyårslöftet om Vansbro än att börja extraknäcka som gigolo? Min inkomstkälla skulle även verka som ett incitament för att komma i form eftersom man förmodligen utökar sin kundkrets som manwhore ifall man är vältränad. Jag kan väl slänga ut en krok redan nu; ifall någon därute känner/känner sig som en sexuellt undernärd dowager, med en generös inställning till dricks, så hör av er.

... och oföretagsamheten slöar vidare. Med det vill jag säga, redan i början av inlägget, att jag fortfarande har legat på latsidan och inte ansträngt mig över hövan mycket för att ta några fler simpass sedan det senaste inlägget. Eller förresten, jag ska säga som det är; jag har inte haft en tanke på det. "Varför?" är ju då en väldigt befogad fråga att ställa och ifall någon av er läsare brydde sig tillräckligt för att ställa den så kan jag svara att jag helt sonika inte varit på något bra humör. Annat har även kommit i vägen, men jag ska inte skylla ifrån min olust/slapphet enbart på det.

 

Men igår var det i alla fall födelsedagsfest för min pappa, som fyllde 60, där släktingar fick komma över till mina föräldrar och byta presenter och gratulationer mot smörgåstårta och förfriskningar. Ni håller säkerligen med mig när jag påstår att det inte känns alltför tillbörligt att strunta i det för att gå upp på simhallen (även om man har gjort något så fåfängt som att, till exempel, lovat att ställa upp i Vansbrosimmet 2014). Därav kan jag åtminstone, om inte annat enbart för att bevara ett uns av självrespekt, hävda att lördagen föll bort.

 

Då återstår endast fredag och idag.

 

I fredags fick jag ett samtal från ett deltidsjobb som jag har sökt för att dryga ut kassan med vid sidan om studierna, på tisdag ska jag dit på en intervju och se ifall vi inte kan komma överrens, vilket innebär att jag måste kopiera upp en del betyg, intyg och annan allehanda vrövel som kan tänkas vara mig till gagn under en arbetsintervju senast imorgon. Visst var det glada nyheter? Senare på dagen var jag dessutom nyttig och tog en sallad, som jag plockade ihop själv ifrån vagnen på ICA, till lunch, vilket mitt frossaralter-ego aldrig skulle ha gått med på så sent som endast förra året då han satt bakom spakarna i kontrollrummet till min överdimensionerade kroppshydda.

 

Dessvärre bröt han sig fri senare, under pappas födelsedag för att vara exakt, och ifall salladen från dagen innan nu åstadkom någon form av konstruktiv verkan så blev den nog tillintetgjord with a vengance med hjälp av varmkorv, bullar, tårta och chips. Det tycker jag får räknas som inläggets bikt.

 

Idag har jag dock ingen ursökt för min försoffade vandel, förutom just att jag inte har varit på övervägande bra humör (vilket jag nämnde redan i början av inlägget). Jag vet inte riktigt om det lönar sig för mig att utveckla det i det här inlägget eftersom det, i stort sett, skulle bli samma svada som jag skrev ned för några inlägg sedan, det vill säga att jag egentligen inte kan förklara det men att jag, trots goda nyheter och trevliga upplevelser, får rejäla svackor.

 

För jag har ju dessutom fått fler goda nyheter; min födelsedag är nära förestående (närmare bestämt den 19efebruari, gör en anteckning i era kalendrar, gott folk!) och för första gången på flera år, känns det som, har jag äntligen lyckats hitta något att önska mig i present som jag vill ha och som inte kostar skjortan, byxorna och ett par lite blod. Jag fick nys om att Louis CK ska uppträda i Globen i mars och biljettpriset låg runt födelsedagspresentsnivå. Idag fick jag även bekräftat att det är bokat och klart, vilket onekligen klassas som en god nyhet i min värld eftersom Louis CK är en av mina favoritkomiker.

 

Om man sedan kunde få se Chris Rock och Dylan Moran live någon gång så skulle lyckan vara gjord.

 

Men innan min födelsedag måste jag dessvärre genomlida alla hjärtans dag, vilken jag kommer att fira genom att låta bli facebook ett par dagar för att slippa läsa om folk med välfungerande kärleksliv och/eller beundrare som valt årets mest förutsägbara dag för att ge sina amorösa känslor till känna. Min negativa inställning till alla hjärtans dag är, förresten, inte enbart ett direkt resultat av min personliga avsaknad av både ett välfungerande kärleksliv samt beundrare; jag har även en bittert cynisk läggning av naturen (vilket, i och för sig, förmodligen förklarar varför jag lider brist på ett välfungerande kärleksliv och beundrare).

 

Nå väl, jag får väl försöka förströ mig med bio, nu när jag har hela tre stycken gratisbiljetter till mitt förfogande (tack vare min gamla praktik) och jag tror nog att jag har siktat in mig litegrann på "Hitchcock", även om jag tvivlar på att den är ett paradigmomvälvande mästerverk (eller ens anmärkningsvärt bra). Men den gigantiska filmnörden i mig trugar på ihärdigt och planen var att ha en filmkväll med Hitchcockfilmer (där "Psycho" självfallet utgör kvällens höjdpunkt) dagen innan man går och ser på biofilmen. Dessvärre har jag inte lyckats ragga upp någon som är pigg på att se varken filmer av Hitchock eller filmen om Hitchock, så dessvärre kan jag nog arkivera den planen någonstans djupt bakom ringmuskeln på mig själv.

 

Om någon är intresserad kan ni ju höra av er. Annars ber jag om ursäkt för att jag verkar ha kommit av mig rejält och lovar att skärpa mig. Ni ska nog få se sommaren 2014, då ska ni ALLA få se, se och äta upp alla tvivel ni någonsin hyst gentemot mig tillsammans med en stor matsked full med vinäger, alltmedan jag slickar i mig segerns sötma från triumfens Nogger!

Då så, då har man återvänt ifrån Järvsö, som inte ligger i Gästrikland (som jag tror att jag falskeligen uppgav i föregående inlägg) utan i Hälsingland. Var det än ligger så spelar det dock inte överdrivet stor roll eftersom jag inte tror att geografisk belägenhet hade varit en avgörande faktor för helhetsintrycket av festiviteterna.

 

Först och främst (eller kanske inte ALLRA först) orkar jag inte bemöda mig med bikten i det här inlägget, eftersom jag har valt att fuska lite genom att inte räkna semestertiden som en fullvärdig tidsrymd för dieten. Jag tror nog att de flesta läsare håller med mig; man kan inte hållas 100% skyldig till sina semesterförsyndelser. I varje fall inte de som rör diet; ifall du har mördat någon bör du nog snarast uppsöka en advokat.

 

Med det sagt tror jag dock inte att jag har överdrivet mycket att berätta angående min tripp till Järvsö. Tyvärr; jag kan varken påstå att den var fantastisk eller värdelös. Det var en resa och därtill finns inte mycket för mig att berätta, dessvärre. Kommer ni ihåg att vi pratade om anhedoni i ett föregående inlägg?

 

Jag börjar se det som ett faktum mer än ett skämt ...

 

Men det vill inte säga att resan inte förde med sig ett par lärdomar. Den bjöd nog på en eller annan läxa, kanske kan jag räkna upp några fakta som jag har lärt mig under de närmaste dagarna? Okej!

1. Familjens Kia är en helt värdelös biljävel (det finns så många fel att jag inte ens vet vart jag ska börja)

2. Sällskapsspel för inte folk närmare (eftersom de endast bäddar för bråk)

3. Pierre är en väldigt bra far (en dålig far hade aldrig kunnat få sina barn att skratta på det viset)

4. Stanken av skit är oberoende av ålder (barnskit luktar lika illa som vuxenskit och pensionärskit; SKIT!)

 

Jag hoppas i alla fall att jag inte sabbade stämningen för min pappa på hans 60-årsdags och att jag fick bättre kontakt med mina två brorsbarn under dessa två dagar.

Heliga härjedalshäxor, Batman! Klockan är ju faktiskt bara halv tre och ändå känns det som dagen börjar lida mot sitt slut. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så konstigt, om man beaktar att jag varit så pass produktiv idag att jag åkte ända bort till Orminge för att hjälpa Arlene med sin flytt till the swamps of sadness ... nej, jag menar Småland (det är lätt att ta miste). Flytten började vid klockan 9 på morgonen, så jag har haft fullt upp under några timmar. Innan hade jag börjat undra över ifall mitt SL-kort fortfarande var giltigt och kände en stark ambivalens inför möjligheten att det inte skulle vara det:

 

Å ena sidan kände jag mig en aning lättad, eftersom det är en cirka 2 timmars enkelresa mellan min lägennhet i Märsta och Arlenes lägenhet i Orminge och jag skulle därmed ha kunnat gått tillbaka upp i lägenheten och gosat ner mig under täcket igen med laga förfall (eftersom jag har det lite påvert, rent ekonomiskt, just nu och SL-kort kostar mer än vad jag skulle vara beredd att betala för att rädda livet på en isbjörn).

 

Å andra sidan kände jag mig en aning nervös, eftersom jag hade lovat långt i förväg att ställa upp och hade därmed ingen lust att vara den ringmuskellaparen som ringer 2 timmar innan start för att lämna återbud på grund av något som, med största sannolikhet, kommer att uppfattas som en lögn för att slippa undan.

 

Som tur var löste det sig, eftersom det förhöll sig på det viset att mitt SL-kort gällde till och med idag, och trots sömnbrist, morgonmörker, vinterkyla och allmänt enerverande aber man kan tänkas att stöta på under en 2 timmars resa med SL (så som tre ungar som högröstat "diskuterar" vilken siffra som kommer före en miljon och deras pappa som sporadiskt infliker med pregnanta tankekorn som "oj, titta; en DÖRR!") så var det inte så farligt som jag i viss mån hade befäst mig på; allt var redan nedpackat, det fanns hiss och vi var ganska många arbetsföra människor tillstädes, så det hela flöt på väldigt problemfritt och gesvint. Jag var åter hemma runt klockan 13, vilket betyder att jag varit iväg i cirka 6 timmar, vilket blir typ forever omräknat i lördagstid, så inte undra på att det känns som den längsta dagen sedan "Den Längsta Dagen".

 

Lägg dessutom till det bemälda sömnproblemet in i den smeten; jag vaknade alltså klockan halv motherfudgin' fyra på morgonen idag och låg sedan och vred och vände mig fram tills klockan ringde vid 6. Vad har gett upphov till detta berövande? Jo, en hel malström med saker. För det första har jag väldigt torr och irriterad hud, så vintern är lite extra jävlig för mig i det avseendet. Jag kan göra mitt yttersta för att inte klösa sönder mig själv i vaket tillstånd, men jag har ingen kontroll alls över vad mina nagelbestyckade dasslock till händer gör rent instinktivt i sleepmode och då händer det, till och från, att man vaknar upp med en skaplig sveda samt rivmärken över kroppen som nästan får mig att vilja köpa ett graviditetstest bara för att försäkra mig om att jag inte bär på Satans avkomma*. Tänk er ifall jag inte hade för ovana att bita på naglarna; jag hade fan haft permenenta ärr!

 

Sen har jag börjat drömma mardrömmar (som av någon outgrundlig och högst ouppskattad anledning har börjat få karaktär av body horror!) mer och mer på sistone och föregående natt var inget undantag. Eller, på sätt och vis var den nog ett litet undantag, med tanke på hur jävla grotesk den var. Jag tror faktiskt inte jag ens har lust att återge den i bloggen då jag befarar att läsare skulle tro att jag är ... vad är den medicinska termen nu igen ... fucked up!

 

Dessutom är det även det gamla vanliga; ångest och oro inför framtiden, pengar, studierna, kärleken, livet, monster under sängen och allt det där som jag inte heller orkar vidareutveckla i just det här inlägget, eftersom jag (som ni förmodligen redan har gissat er till) är ganska trött och överlägger just nu ifall man ska ta sig en powernap för att sedan se ifall man finner lite kraft till övers idag för att släpa iväg sitt sönderklösta kadaver till simhallen.

 

Jag kan ju dock avsluta med en kort bikt: Jag åt ett par vaniljgifflar hemma hos min bror igår och idag tog jag en pralin ur en chokladask som Arlene hade ställt fram för oss flyttgubbar att snaska på vid tillfälle (ett tillfälle som jag påpassligt tog i akt!).

Låt mig tänka efter litegrann ... När var det jag uppdaterade senast, det föresvävar mig att det bara vara för några dagar sedan, men jag är av någon outgrundlig anledning inte 100% säker. Det känns som om det borde ha varit i onsdags, eftersom jag blev klar med praktiken då. Ja, så var det nog.

 

Med andra ord; inte alltför längesedan. Ändå har jag inga bjärta minnen ifrån varken torsdag eller fredag som hjular runt hjärnbarken och längtar otåligt efter att bli delade med allmänheten, utan dessa tvenne dagar förefaller i dagsläget endast som två ytterligare kritstreck på le grand tableau noir de la vie.

 

Precis som denna dag.

 

Trots att gårdagen bjöd på en hel del begivenheter; jag började dagen med att väga mig för att se ifall jag har gjort några som helst framsteg sedan nyår och till min stora glädje hade jag faktiskt gått ner 3 kilo (okej, det är ingen siffra att göra ifrån sig av extas över, men osäker och självkritisk som jag är hade jag förväntat mig mindre). Vederkvickt av de goda nyheterna for jag upp till simhallen och avverkade ytterligare en kilometer. Denna gång kände jag dessutom att jag hade gjort framsteg, eftersom det inte alls kändes lika kämpigt som under de tidigare passen.

 

Ifall jag har något att invända mot simturen så är det de två klunkarna med klor- saliv- och urinberikat bassängvatten som jag råkade svälja (vad sägs om en tungkyss?). Drink ALL of the pee!

 

Senare på kvällen bar det av till den kungliga huvfudstaden och Allan Edwalls gamla teater på brunnsgatan 4 med det passliga namnet Teater Brunnsgatan Fyra (som numera drivs som en ideell förening av Kristina Lugns dotter). Där höll Johannes Brost en välskriven monolog baserad på en bok vid namn Limpan, skriven av Allan himself. Brost gjorde en väldigt trovärdig och engagerande rollprestation som titelfiguren, en förbittrad och modfälld man hemsökt av alkoholmissbruk, byråkrati, stigma, moraliska trångmål och skuggor ur det förflutna, som både vädjar om att bli accepterad för den han är, samtidigt som han anser att den han är endast förtjänar förakt och fördömelse. Limpan växlar mellan att vara prosaisk, melodramatisk, idealistisk och solipsistisk i sitt anförande (en motstridighet som jag nästan skulle våga påstå är ett ganska allmänmänskligt karaktärsdrag) och jag anser, efter att, som biträde inom äldrevården, ha träffat män av samma beskaffenhet som Limpan, att Brost otadligt fångade tonen och åthävorna hos karaktären.

 

Väl tillbaka i Märsta upptäckte jag att de skulle visa "The Road Warrior" (även känd som "Mad Max 2", allmänt accepterad som den bästa i trilogin) på TV samma kväll, en film som jag har velat se i flera år, men som av någon anledning undflytt mig. Utan förhinder bänkade jag mig framför TVn och genomled kanal 5s oändliga reklampauser för att äntligen ta in denna vägröjande (i flera avseenden än ett) kultklassiker.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att mina ansträngningar har börjat ge resultat, jag hade ett väldigt trevligt teaterbesök och strök ännu en film från min personliga "Vill/MÅSTE se"-lista. En väldigt bra dag, enkelt uttryckt.

 

Så varför känner jag mig så låg idag ...?

 

Jämte nyårslöftet som ligger bakom hela den här bloggen lovade jag även mig själv att jag skulle försöka bli lite gladare det här året. Att inte vara så gnällig, tjurig, bitter och håglös som jag så jävla ofta kan vara och som jag, tro det eller ej, verkligen inte vill vara. Nej, självklart vill jag inte det! Det finns väl inte en enda normalt gängad person som faktiskt önskar sig ett pessimistiskt och förstämt lynne, eller har jag fel? Och jag har försökt, tro mig, jag har försökt, till och med idag har jag (förvisso sporadiskt) ansträngt mig någorlunda för att vara mer gemytlig, men det är så jävla mycket enklare sagt än gjort. Det räcker inte bara med att försöka dra på ett leende eller att krysta fram någon ytlig konversation eller oförarglig kommentar när man egentligen bara känner för att hålla käft och försvinna in i tystnaden, det enda som kvarstår är en rent kosmetisk åtgärd vars raison d'etre är att göra dagen mer trivsam för alla andra. Så vad krävs det egentligen? Jag vet inte. Jag önskar att jag gjorde det.

 

Idag, till exempel, hjälpte jag min mamma med att handla och utan att jag lade märke till det köpte hon ett par vantar till mig, men istället för att tacka och ta emot (som tillbörligt) så var jag ett ohövligt as. Jag vet egentligen att hon inte menade det så, men jag kände mig förringad, som om jag inte kan köpa ett par vantar själv, som om jag måste bli ompysslad, som om jag är helt oförmögen till att ta hand om mina egna bestyr, som om jag aldrig kommer att kunna bli något annat än ett otillräkneligt jävla barn! Jag vet att hon inte menade det. Jag VET det. Och ändå kan jag inte hjälpa det.

 

Jag tänker på allt som hände igår och undrar om jag verkligen är så pass anhedonisk? Är jag helt oförmögen till att kunna känna något annat än ren tillfällig glädje? Jag försöker se många olika och intressanta filmer, jag försöker läsa alla de där böckerna som låter fascinerande, jag försöker gå på och se shower och pjäser, jag försöker umgås mer med vänner och släkt, jag försöker läsa klart på universitetet och jag försöker att förnya mitt liv genom ett övermodigt nyårslöfte, men gäckas ständigt av tanken att det inte spelar någon roll. Att jag inte spelar någon roll.

 

 

Jag var uppriktig redan i första inlägget och sa att det här inte skulle vara någon renodlad fitnessblogg, utan mer som en personlig ventil för mig själv, så klaga inte över allt självömkande gnäll i det här inlägget (eller framtida inlägg heller, för den delen).

 

Jag hoppas ni har överseende med att jag skippar bikten över dietöverträdelser. Jag tycker det finns nog med negativ input i det här inlägget.