Långa och korta historier
Hur längesen var det nu jag uppdaterade den här bloggen? Kan det vara en knapp månad sedan? Kan det vara så att det inte är någon idé att fråga, för vem fan bryr sig egentligen? Spelar roll; JAG kände för att få ner lite tankar i skriftlig form så JAG satte MIG ner framför MIN laptop och började knappa, utan att riktigt veta vad fan JAG vill ha sagt.
Vad har jag då att förtälja om, nu när ändå en ganska ansenlig tidsrymd har förflutit sedan sist? Har jag kanske något spännande att informera er om angående standupen? Nej, dessvärre inte för min egen del. Jonas och Hampus var dock uppe i Stockholm för ett tag sedan och uppträdde på några klubbar. Jag var och såg Hampus uppträda på Maffia på tisdagen, sedan såg jag dem båda uppträda på Taboo på onsdagen och sedan på Big Ben på torsdagen. Sedan åkte jag ner till Göteborg på fredagen och det var tänkt att jag skulle gå på en fest för standupkomiker, där vi skulle uppträda för varandra och ge tips.
På fredagen sov jag hos Johan Tull, vilket var väldigt trevligt - speciellt med tanke på att vi inte har träffats på minst ett par år. På lördagen skulle jag först möta upp min gamla roommate Miina för att språkas och för att få tillbaka min gamla gröna jacka som jag hade glömt att ta med mig hem till Märsta. Cirka två minuter innan Miina dök upp fick jag ett meddelande som talade om att festen - som egentligen var det enda skälet till att jag åkte ner tillbaka till Pisseborg* - är inställd, eftersom Jonas (som skulle ha festen hemma hos sig) dragit på sig en stenhård förkylning med feber. Extra förjävligt var det faktum att jag skulle sova över hos Jonas från lördag till söndag, så nu var även de planerna grusade åt helvete. Som tur var erbjöd Miina mig en sovplats hemma i mitt gamla crib på Hisingen.
*Det har väl inte undgått någon som läst den här bloggen en enda gång under det senaste halvåret vad jag tycker och tänker kring Göteborg ...
Påpassligt pinglade jag upp John Båt och styrde upp en utekväll. I vanlig ordning sa John att han inte hade lust att spendera så mycket pengar och att det fick bli en lugn kväll för att sedan dra med en ut fram till klockan 3 på morgonen. Under den här kvällen träffade jag tre bekanta till John, som jag dock glömt bort namnet på. Den ena blev helt salig bortom alla ord när det stod klart att vi delade många åsikter kring mänskligheten och livet, den andra hälsade på mig med orden "Är du från Stockholm? Vad gör du här?" - helt utan ironi eller ont uppsåt, det var bara hans naturliga reaktion som Göteborgare - och den tredje sa att jag såg ut som Cornelis Vreeswijk, varpå jag visade bilden som jag har av en ung Beppe Wolgers (finns även i ett tidigare inlägg här på bloggen).
Jag kom hem till stugan på Hisingen lagom i tid till att ertappa Miinas nya roommate och hennes kusin med att laga lite halv-fyra-på-morgonen-fyllekrubb och vi satte oss ner i köket och hade en lång och gemytlig pratstund innan alla enades om att det var dags att knoppa. På söndagen träffade jag John lite flyktigt innan det var dags att åka hem igen och hela jävla tågresan hem - till och med på pendeltåget från stan ut till Märsta - fick jag sitta i samma vagn som ett högljutt fotbollslag med 14-åriga tjejer. Spotify strejkade till och från i min mobil dessutom, men jag lyckades dränka ut deras irriterande sorl tillräckligt för att tågresan inte skulle förvandlas till en Michael Haneke film.
Så för att göra en lång historia kort: Det har inte blivit någon mer standup för min del och jag vet inte när jag kommer att hinna med det när jag jobbar heltid.
Jag har heller inte återupptagit simmandet eller påbörjat gymmandet ännu, vilket är anledningen till att jag starkt tvivlar på att jag kommer att kunna infria mitt nyårslöfte, med tanke på att Vansbrosimmet endast är cirka 4 månader bort. Jag vill dock börja simma och träna igen, om inte annat för min egen välmågas skull, och till ändamålet har jag inhandlat mitt första par träningsskor på flera år.

En sko
Jag har inte varit 100% försoffad dock, jag har ju faktiskt tagit tillfället i akt och varit ute på många och långa promenader, speciellt under lunchrasterna. Jag har köpt nya - och bättre - skor som passar till det med.

En (annan) sko
Så för att göra en lång historia kort: Jag snackar fortfarande en massa skit om saker jag ämnar göra utan att få arslet ur sätet på min permobil.
Hur går det med jobbet då? Ja, faktum är att jag varken får, bör eller vill skriva alltför mycket om mitt jobb (sekretess), så jag nöjer mig med att skriva om en rolig incident som inträffade under en utbildningsdag nyligen. Fast den här anekdoten kommer förmodligen enbart avslöja vart min hjärna väljer att uppmärksamma och haka upp sig på.
Vi hade hur som helst en utbildningsdag om säkerhet, konflikthantering och självförsvar. Föreläsaren var en man som hade jobbat med det i flera decennier och som utan att tveka berättade vidlyftigt om olika hemska - men ack så plausibla - situationer man kan tänkas hamna i och som många i vårt profession har hamnat i.Han viftade med kniv, skrek ut hot helt oförhappandes för att chocka åhörarna, skröt om hur många gånger han har avväpnat gärningsmän med kniv, visade var och hur man skulle slå för att klara sig ur en hotfull situation* och talade högt, lågt och brett om hur man måste förebereda sig och träna in tankemönster för att kunna ha full kontroll över sitt agerande.
*Suprise; ansiktet och skrevet, hårt.
Men under en episod då han pratade om kroppens reaktion på kriser och panik började han förklara varför man känner en kittlande känsla i magen när man blir skrämd, "ungefär som när man blir kär". Han berättade att dessa fjärilar som man känner i magen i själva verket är blodet som rusar från magen till andra ställen på kroppen där det gör mer nytta, "så när man blir skrämd forsar blodet till musklerna, för att stärka ifall man skulle behöva försvara sig".
Jag - och resten av den fria världen - vet inte varför, men av någon anledning lade han till "och när man blir kär så forsar blodet ..." och blev sedan påtagligt generad och illa till mods, för blott ett ögonblick, innan han kvickt avslutade meningen genom att specifiera det förälskade blodets destination som "... någon annanstans".
Så för att göra en lång historia kort: Badass of the decade - som golvar vilken knivviftande vettvilling som helst utan att tveka en sekund - kände sig utanför sin trygghetszon när det gällde att nämna något tillnärmelsevis sexuellt för en grupp med vuxna och högskoleutbildade människor. Så hota honom mer än gärna med ett tillhygge, men fråga för Guds skull inte var barn kommer ifrån.
Ni som har följt* den här bloggen känner även till att jag har känt mig extremt deprimerad under en ganska lång period nu. Jag har svårt att känna tillförsikt inför framtiden, jag hakar upp mig på negativa detaljer i mitt förflutna och jag känner mig helt oförmögen till att kunna känna någon varaktig glädje. Jag menar, bara nu i lördags åkte jag och Zeke in till Maximteatern i stan och såg på Jonas Gardells nya show "Mitt Enda Liv".
*Ifall det nu är någon som faktiskt gör det.

-Step right up! Have your tickets ready!
Föreställningen var hysteriskt rolig, men även väldigt rörande och när vi gick ut ur lokalen mådde jag riktigt bra. Men denna känsla hade avtagit helt när jag väl hade kommit tillbaka hem till min lägenhet; knappt en timmes restid därifrån! Detta är ingen person som jag trivs med att vara. Så tidigare idag (tisdag) gick jag äntligen till Vårdcentralen och sökte hjälp. Det första som hände var att läkaren skrev en remiss till labbet och bad mig att lämna blodprover, för att utesluta att problemet är till följd av en fysisk åkomma.
Besöket på labbet är en underlig historia som passar bra som detta inläggs slutnummer.
Jag släntrade in på labbet och möttes av en sjuksköterska som föreföll vara närmare 60 år gammal, kort och rund som en gammaldags byrå och med så stora och hängiga bröst att det såg ut som om hon hade två magar, likt ett boskap. Hon bad mig sätta mig ner och hänvisade till en stol på ena sidan av ett bord. Hon bad mig kavla upp ena ärmen, snörade fast ett hårt spänne runt min arm och satte sig sedan på en stol på andra sidan bordet. På bordet låg det en dyna täckt av papper och hon förklarade att jag skulle lägga upp min arm på dynan, så att hon kunde ta ett blodprov ur armvecket. Jag gjorde som jag hade blivit ombedd och slängde upp min långa arm.
Då lutade hon sig framåt för att föra in sprutan och jag kände hur ett utav hennes gigantiska tantbröst lade sig till rätta rakt ner i min handflata. Naturligtvis tyckte jag att det hela kändes väldigt kymigt och situationen blev inte bättre när sjuksköterskan själv - till synes - inte verkade medveten om vad som hade hänt. När hon tittade upp och såg hur besvärad jag såg ut så antog hon istället att jag var nervös på grund av sprutan. Så hon började tala till mig:
- Ta det lugnt. Slappna av. Det kommer att gå fort.
Hela incidenten påminde således om att förlora oskulden i en film av Fellini. Där satt vi i någon minut; hon tappade min arm på blod och jag gav henne en gratis amatörexamination för bröstcancer.

Jag fick åtminstone ett manligt ärr, som får kjoltygen att dreggla
Så för att göra en lång historia kort: Jag gick till doktorn, men på grund av ett känslomässigt trauma så kommer jag knappt ihåg varför.
Kommentarer
Trackback