Som jag tidigare nämnt i den här bloggen (tror jag, åtminstone) så ska jag skriva min C-uppsats den här terminen och eftersom det innebär till merparten eget arbete, minus eventuella obligatoriska moment på universitetet (jag har blivit lovad ett schema till imorgon), så har jag bestämt mig för att jobba vid sidan av studierna istället för att ta studielån. Igår var jag på den första, och hittills enda, arbetsintervjun som jag har blivit kallad till.

 

Intervjun var inbokad klockan 15 och dagen började med en urinskur i ansiktet när jag tittade ut genom fönstret på morgonen och min blick möttes av ett snöigt, slaskigt och blåsigt skitväder. Orolig över hur detta skulle komma att påverka pendeltågets punktlighet bestämde jag mig för att vara ute i god tid och tog 13.04 tåget, men på grund av diverse osedda mirakel flöt hela resan (pendeln plus tunnelbanan) på helt obehindrat. Jag var således framme vid intervjun redan klockan 14, en timme för tidigt utan något att fördriva tiden med i ett slaskigt, kallt, blåsigt och fuktigt Stockholm under ständigt snöutfall.

 

Nu snackar jag inte om stora fina vita flingor som makligt och pietetsfullt singlar ner till marken likt små ömhetsbetygelser från skyn, utan de erbarmliga små februariflingorna som känns som om någon oavbrutet sprutade en i ansiktet med en blomspruta.

 

Det hade ju varit önskvärt att resan hem skulle gå lika smärtfritt, men så in i helvete heller; då fick jag spurta tvärsöver T-centralen för att anlända till perrongen precis lagom i tid till att se hur myriaden med pendlare var i slutskedet med att klämma in sig i de lastgamla vagnarna (som säkerligen är en sanitär utopi ...), en syn som kan likställas med hur en svagsint jätte försöker stoppa en korv med en levande bläckfisk. Självfallet fick jag inte plats ombord utan fick istället tålmodigt vanka av och an på perrongen i väntan på nästa tåg som, vid ankomst, bekantgjorde att tåget endast gick till Upplands Väsby.

 

För att slippa nästa mänskliga korvstoppning tog jag tåget till Väsby (som självklart stannade till några minuter mellan varannan station) och väntade på nästa tåg till Märsta där, förvissad om att folkmängden skulle ha tunnats ut skapligt tills dess. Där blev jag stående, i ett Väsby som inte bjöd på någon större förbättring, vädermässigt, jämfört med Stockholm, ungefär 10 minuter ända tills nästa uråldriga pendeltåg haltade in på stationen och efter ett oannonserat stopp på cirka 10 minuter till utanför Brista värmevärk var jag äntligen tillbaka i Märsta.

 

Ja visst ja, själva intervjun ...

 

För det första kan jag väl börja med att klargöra att jobbet var som receptionist på en psykiatrisk mottagning, ett jobb som jag blivit tipsad om, och dessutom rekommenderad för, av Hillevi. Under den extra timme som stod till mitt förfogande innan intervjun hade jag försökt förbereda mig de frågor som de förmodligen skulle komma att ställa under intervjun och initialt gick det väl rätt okej, men sedan fick jag vad som kändes som samma fråga tre gånger på raken;

Jag blev en aning ställd. För det första har jag väldigt svårt att ge mig själv beröm (plus att jag inte har mycket att berömma mig av), för det andra ska jag sitta och föra andras talan angående deras uppfattning av mig och för det tredje ska jag göra det tre jävla gånger på raken. Självklart skulle även beskriva mig själv också ...

 

Sedan kom den oundikliga frågan; "Vad skulle du nämna som en dålig sida hos dig själv?". Jag avskyr den frågan. Inte för att jag har svårt för att chikanera mig själv (som ni läsare förmdoligen har märkt vid det här laget) utan just för att jag har alldeles för lätt för det, men även tillräckligt mycket vett bakom pannbenet att förstå att man inte ska göra det på en arbetsintervju. Tidigare har jag svarat att jag är blyg, eftersom jag därav svarar sanningsenligt utan att belacka mig själv för mycket, men det kändes inte som det optimala svaret att ge när jobbet ifråga är som receptionist.

 

Så en kort summering av min prestation under intervjun är att jag framstod som en jävla idiot. Därför blir det bara 1 humla av 5 möjliga.

 

MEN, sakta i backarna; det kommer mera! I morse ringde vice VDn upp mig och berättade att jag hade gjort ett väldigt bra intryck på intervjuaren (go figure ..) och att de var intresserade av mig, men att de hade lite extra frågor angående mina studier och hur väl jag skulle kunna kombinera skola och arbete. Jag, å andra sidan, tror dock att jag gör bäst i att leta vidare, baserat på flertalet anledningar;

- Det var inte tillträde förrän i april och utan arbete kommer jag att äta sopor och bo i en nerkissad kartong vid det laget.

- Tjänsten var inledningsvis endast på cirka 20% med en timlön på 105 kronor, vilket knappt kommer att räcka till ett parasoll till min kartong/sovrum/matsal/utedass.

- Till sommaren skulle tjänsten enbart öka upp till 50% och under sommaren vill jag jobba heltid, annars får jag bara pengar så jag håller mig flytande utan några slantar att stoppa undan till eventuellt underhåll av kartongen (det blir lätt läckor i dem, har jag hört av min mäklare).

Jag fortsätter alltså sökandet, men telefonsamtalet från i morse var ju i alla fall en uppmuntrande sporre. Tydligen har jag mer att berömma mig av än vad jag tror. Eller så var det just en jävla idiot de sökte ...

 

I värsta fall får jag nog börja se till alternativa inkomstkällor och vad skulle kunna vara bättre i linje med nyårslöftet om Vansbro än att börja extraknäcka som gigolo? Min inkomstkälla skulle även verka som ett incitament för att komma i form eftersom man förmodligen utökar sin kundkrets som manwhore ifall man är vältränad. Jag kan väl slänga ut en krok redan nu; ifall någon därute känner/känner sig som en sexuellt undernärd dowager, med en generös inställning till dricks, så hör av er.