Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.

 

Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".

1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?

2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.

 

Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.

 

Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.

 

Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.

 

Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.

 

När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.

 

Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).

 

Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...

 

Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.

"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"

"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"

"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"

Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.

 

Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.

 

Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).

 

Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".

"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!

 

Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!