Jag vill minnas att jag mer eller mindre avlade en ed i förra inlägget om att jag skulle använda denna dag - min första lediga dag sedan dess - till att bevista simhallen ännu en gång och avverka några längder. Tyvärr måste jag dock meddela att det inte har blivit så, eftersom förutsättningarna för att avsätta tid för ett sådant besök just idag har förändrats sedan föregående inlägg.

 

För det första har jag ohyra i min lägenhet. Nej, inte din mamma (ja, just DIN), utan jag pratar om skadedjur. Nej, inte din pappa (ja, just DIN), utan insekter - närmare bestämt något som kallas plattbaggar, vilket tydligen ska vara någon form av mjölbagge. Jag hade massor av dem på diskbänken för ett par månader sedan och hur jag än gick till väga för att bli av med dem så kom de tillbaka. Till slut ringde jag din mam ... nej, jag menar till skadedjursutrotaren och bad dem komma över. Det var de som identifierade krypen och sa att de dras till torrvaror, så jag slängde ut allt som jag hade i matväg som inte var fruset eller i konserver och de sprayade mitt kök med något som verkade vara ett par pinnhål längre ner på intensivitetsskalan än senapsgas (snubben som gjorde det drog även på sig en gasmask som ut att vara från första världskriget. Han sa att jag inte borde vara hemma på några dagar och att ohyran skulle försvinna efter cirka fem veckor (ja, fem jävla veckor). Nå väl, nu har det gått ungefär två månader och problemet är fan värre än det var från början; de är fler, de är mer utspridda och din mamma är fortfarande kvar!

 

På tisdag kommer utrotaren tillbaka och för att undvika att bli söndergnagad tills dess så har jag packat och flyttat in temporärt hos mina föräldrar. Jag är inte överdrivet nöjd med det, men jag vågar ju knappt gå in i köket längre, eftersom de är överallt även på golvet nu och jag vill inte att de ska fasta på mina strumpor - alternativt mina cro magnon-håriga ben - och släpas med ut i resten av lägenheten. Så jag spenderade en del av min tid idag med att packa, samla ihop skräp, slänga skräpet samt göra i ordning det som behövts göras i ordning i lägenheten.

 

För det andra lyckades jag spilla ravioli i min (tyg)soffa i förrgår och även om jag hade haft tvättmaskin i min lägenhet så hade den med allra största säkerhet varit för liten för att kunna tvätta hela överdraget, så då återstår endast två alternativ; tvättstugan eller kemtvättet. Som ni kanske har misstänkt vid det här laget så jobbar jag väldigt mycket under sommaren och har därmed endast ett fåtal dagar då jag hinner med att boka tvättid och finna ro till att göra något så sinnesförkrossande tråkigt som att tvätta, så jag bestämde mig för att satsa på de andra alternativet, nämligen kemtvätt.

 

Nu råkade det ju - självfallet - vara så att kemtvätten närmast mig hade semesterstängt, vilket innebar en frisk och stimulerande promenad konkandes ett raviolinedstänkt jävla sofföverdrag fram och tillbaka helt i onödan. Det ska tydligen finnas en till kemtvätt på Valsta centrum så jag får ta och lämna in skiten där istället. För tillfället ligger överdaget i min garderob i en Willyskasse, men jag måste ju tillbaka på tisdag ändå för att släppa in utrotaren, så jag tar och samlar ihop allt då (och med allt menar jag överdraget och min dator, som jag kommer att behöva när jag skriver klart min uppsats, vilket jag hade hoppats på att kunna göra nån gång under den närmaste tiden).

 

Tim hämtade mig med päronens bil och ganska kort efter att vi anlänt hem så behövde pappa skjuts till jobbet, vilket jag gick med på att hjälpa till med. Innan jag visste ordet av det var klockan ganska mycket och jag kände mig ganska trött och håglös.

 

Det låter inte som en alltför ansträngande dag, eller hur? Beakta att jag sov fram till 13.30 och fick även då tvinga mig själv upp ur sängen för att inte sova bort resten av dagen. Vad vill ni!? Jag jobbar mycket och jag jobbar långa pass, i ett serviceyrke på kuppen, vilket innebär att jag måste handskas med en massa muppar och tomtar varje arbetsdag*. Speciellt alla som värgar skriva en ordentlig skaderapport, förmodligen för att de tror att det är en slags bekännelse. I själva verket är det tvärtom; jag har redan upptäckt att skadan har åsamkats bilen medan den varit under deras tillsyn och skriver de INTE en ordentlig skaderapport så får de stå för kostnaden helt själv.

 

Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit vad jag lovat, angående simningen, men jag har faktiskt varit väldigt duktig på andra områden; jag har dragit ner rejält på godis och snacks, jag har ätit bättre (och framför allt i mindre portioner) och har lyckats klämma in en rask promenad om dagen, eftersom jag tagit flygplatsbussen från biluthyrningen till terminal 5 på Arlanda varje dag och därifrån powerwalkat bort till terminal 2* för att ta bussen tillbaka till Märsta. Okej, det tar bara cirka 15 minuter i rask takt, men det är trots allt efter en lång arbetsdag i en varm glaskur med endast en 30 minuters lunchpaus med en lätt lunch. Det ska jag dock erkänna; i tisdags åt jag lunch på McDonalds, men istället för min 20 bitars nuggetsmeny blev det bara en cheeseburgare.

*Ja, det går bussar från terminal 5, jag promenerar inte sträckan för att jag är tvungen.

 

Tillåt mig att avsluta detta inlägg med en amusant anekdot från mitt McDonaldsbesök i tisdags.

 

Jag hade ätit min välbalanserade och näringsrika hälsokostlunch cheeseburgare och satte mig i bilen som jag lånat från jobbet. Parkeringen var belägen precis innan drive-thru filen och låg närmast ingången (ej handikapparkering). Precis när jag skulle backa ut så ställde sig en rostig bil med tillhörande husvagn i vägen för mig och hela raden av parkerade bilar. Han hade motorn igång, så jag antog att han skulle till drive-thru och hade stannat för att fiska upp sin plånbok eller dylikt. Efter en lång väntan utan någon som helst förändring av läget började jag bli tämligen irriterad och när sedan kärringen i passagerarsätet lämnade bilen och gick in på McDonalds kände jag mig tvungen att gå fram och be hjärnkirurgen bakom ratten att maka på sig.

 

Jag gick fram till bilen och böjde mig ner för att tala genom den nedvevade rutan, men innan jag ens hunnit öppna käften så började mannen bakom ratten (cirka 60 år med grått hår och mustasch) att skrika. På tyska! Jag får skamset erkänna att jag - trots tre års högstadiestudier och 6 veckors gymnasiepraktik i Tyskland - inte är särskilt bra på tyska. Det enda jag förstod var "Ich komme nicht weiter!" ("Jag kommer inte längre fram") och, mycket riktigt, så hade en annan hjärnkirurg bestämt sig för att parkera sin bil på ett sätt som omöjliggjorde framfart för tyskens bil och tillhörande husvagn. Men han hade absolut ingenting bakom sig och kunde backa en bra bit.

 

Jag försökte kommunicera på artig engelska och be honom att backa lite, men herr Rommel von Öster-om-Donken bara fortsatte att gorma på det melodiösa tyska språket och efter flera misslyckade försök att lugnt göra mig förstådd så tänkte jag att ifall McHimmler inte tänker anstränga sig för att kommunicera civiliserat så behöver fan inte jag det heller. Jag önskar verkligen - verkligen - att jag kunde säga att jag skrek tillbaka, men jag är ingen skrikig människa, men jag höjde rösten och jag tjafsade tillbaka. På svenska! Under minst ett par minuter satt han och skrek vem-fan-vet-vad på tyska och i munnen på honom stod jag och sa något i stil med "Du kan väl för helvete ta och backa istället så att jag kan komma tillbaka till jobbet, för fan!". Det måste ha varit en underlig syn för förbipasserande.

 

Till slut, som en blixt från klar himmel, lade tysken ilsket i backen och backade sin rosthög och husvagn med mer än tillräcklig marginal för mig att kunna backa ut och köra tillbaka till jobbet. Vilket jag sedan gjorde.

 

Jag vet inte vad som föranlett raseriutbrottet hos denna husvagn-Hess, men då jag sett "Vi hade iallafall tur med vädret" ungefär 100 gånger så antar jag att husvagnsmänniskor är extremt stressade och passiv-aggressiva människor. Lägg dessutom till frustrationen av att ha förlorat två världskrig!