Jävlar i min själ, de senaste två dagarna har inte varit en segeltur på vaniljglass ska jag säga er. Jag antar att det jag ämnar skriva ner i detta inlägg är en aning personligt, men eftersom denna blogg - mig veteligen - endast läses av folk som jag känner och litar på så anser jag att jag kan dela med mig av detta utan att det besvärar mig.

 

Om vi tar det hela från början så kan jag öppna med att berätta för er att jag, under cirka en månads tid, tidvis har känt en smärre värk i skrevområdet. Ibland i själva scrotum, ibland i ljumsken och ibland i nedre delen av buken. Måhända har jag helt enkelt försökt stänga ute det, men jag har i vilket fall som helst, enfaldigt, försökt att inte låtsas om det.

 

Men så igår morse skedde det som alla män bävar för; jag tyckte att jag kände en knöl vid ena testikeln! I ett tillstånd av någorlunda återhållen panik gick jag genast upp på internet för att läsa mer om cancersymtom. Det jag fann erbjöd ingen tröst:

- Värk i skrev och lägre buk

- Känslan av ändrad form på eller en extra knöl vid testikeln

- Ömma punkter i pungen

Min reaktion var vederbörlig en vuxen karl; jag regredierade till en liten pojke, ringde pappa och lyckades klämma fram orden "Jag tror att jag måste till doktorn ...". När jag ett par sekunder senare insett att jag med dessa 7 framhuttrade ord effektivt riskerat att utsätta min far för en dödsbringande hjärtinfarkt förklarade jag vad det var som stod på. Icke desto mindre hämtade han upp mig för att skjutsa mig till doktorn.

 

Självfallet fanns det ingen tid redan samma dag, jag fick istället boka in en tid dagen efteråt för en undersökning, och även ifall pappa erbjöd tröstande och försäkrande ord så hade de, dessvärre, endast en begränsad verkan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän jag fått undersökningen - så vida doktorn nu inte kom med tråkiga nyheter. Pappa föreslog att jag skulle följa med hem för att slippa vara ensam med min oro och dessutom bli bjuden på mat och annat gott. Jag tackade givetvis ja.

 

Med andra ord har jag även en kvick bikt att framföra; jag åt chips och choklad hemma hos mina föräldrar.

 

Jag ansträngde mig till det yttersta för att inte tänka på mitt stundande läkarbesök och bevekelsegrunden till det samt gjorde en ansats för att verka samlad och munter, men inombords raserades jag utav nervositetskälvningar vid blotta tanken av möjligheten att jag kunde komma att bli en canceranfäktad eunuck. Jag kände mig inte redo att kasta mina sädeskulor överbord. De har ju inte ens fått tillfälle att avla fram en abort ännu!

 

 

Pappa skjutsade mig till läkarmottagningen, där jag fick betala 200 kronor i förskott för att sedan sätta mig i ett trångt väntrum där jag blev kvar i vad som kändes som eoner (det var förmodligen knappt fem minuter i verkligheten) innan doktorn ropar in mig.

 

"Vad kan jag hjälpa dig med idag då?" frågar doktorn, som om han inte blivit informerad vad jag har bokat tiden för. Jag berättar, det oaktat, om mina intentioner med besöket och får sedan en utomordentligt klumpigt formulerad fråga:

Efter en kort pinsam tystnad tillade han:

Efter ännu en pinsam tystnad tillade han ytterligare: