Har man sett på maken, det verkar som om jag åtminstone har kommit någonvart på denna nya väg av sunt (okej, sundare) leverne som jag givit löfte om att vandra härefter, eftersom jag fick - inte en utan TVÅ - komplimanger igår beträffande min reducerade kroppsvikt. En av dessa komplimanger kom förvisso ifrån min mamma ... och den andra ifrån min yngre bror, så jag antar att jag inte helt sanningsenligt skulle kunna påstå att dessa komplimanger kom ifrån två oberoende och ojäviga källor. Icke desto mindre tänker jag tillåta mig själv att blunda för detta sistnämnda faktum och tillåta mitt ego att flanera runt ett tag och hovera sig med "Stayin' Alive" på repeat i andanom.

 

 

Men om vi utgår ifrån att mor och bror inte burit falsk vittnesbörd bara för att vara stöttande verkar det ju förefalla som om den nya vettiga (okej, vettigare) dieten, i kombination med de promenader som jag nämnde i föregående inlägg, har börjat ge resultat. Med det sagt är jag fortfarande besviken över mig själv eftersom jag har varit slarvig med simningen på sistone. Faktum är att "på sistone" håller på att expandera till "under en längre tid", vilket är något som jag inte alls är nöjd med. Jag får ta mig i kragen och börja ställa lite högre krav på mig själv, inte bara nöja mig med att äta sallad till lunch och gå promenader som ett svepskäl för att slippa ifrån uppsatsarbetet ett slag.

 

Och nej; jag äter inte sallad till lunch varje dag, men mer och mer frekvent.

 

Idag har jag dock inte gjort särskilt mycket för att ta tag i träningen, faktum är att det enda jag har gjort för att motionera idag var att ta en omväg när jag gick till Willy's för att handla (cue the "Rocky" theme!). Jag kände att jag behövde ta det varligt idag och försöka koppla av lite, så jag har till exempel kollat på Wim Wenders' dokumentär "Tokyo-Ga" från 1985 om hans resa till Japan för att söka efter det Tokyo som filmlegenden Yasujiro Ozu skildrade i sina verk. Det var en välgjord, stillsam och intressant film - åtminstone för en filmnörd som undertecknad.

 

Ifall ni sedan undrar "Vad har du att koppla av ifrån?" så förtjänar ni ett pris för förmätenhet i form av en kängspark från en Doc Martens rakt under hakan. Skulle inte jag kunna ha legitima skäl för att känna mig stressad och förbittrad till och från?

 

 

 

 

Innan ni ens tänker tanken så låt mig bara få klargöra att detta inte sades med en förförisk antydan om att hon spelade svårfångad, bara med ren och skär likgiltighet.

 

Jag vet att det kanske inte är särskilt tillständigt att skriva det här så tätt inpå internationella kvinnodagen men må fan ta alla kvinnor! Det verkar inte finnas varken rim eller reson vad gäller deras beteende eller sätt att kommunicera och den minoritet av dem som kan konsten att tala klarspråk har istället andra skrämmande egenheter - till exempel en oförmåga att kunna särskilja hångel från mordförsök genom att kväva offret med tungan utanför en pubtoa (true story). Man får en nästintill oemotståndlig lust att slå nävarna i marken a la Charlton Heston och fördömma hela kvinnosläktet till evig pina i helvetets renande eldar.

 

 

Så en aning förbittrad kan jag känna mig ...

 

Men, efter en lugn dag som denna utan några måsten och istället bara lite avkopplande filmtittande eller musik från Chet Baker kan jag ta ett steg bakåt och se över uppsatsen och inse att det inte alls är så farligt som det kan kännas till och från samt kväsa den irrationella misogynisten inom mig som sparkar åt alla håll när han känner sig en aning konfys och eftersatt.

 

OBS! Jag hoppas att den humoristiska glimten i ögat inte gick någon obemärkt förbi. Speciellt inte någon av kvinnorna i mitt liv - såväl släktingar som väninnor - som gör det mycket mer värt att leva.