Här kommer ett nytt inlägg vars huvudsakliga syfte är att försäkra de få - men hängivna - läsare jag har om att jag inte har övergivit varken bloggen eller bevekelsegrunden bakom den (det vill säga att ställa upp i Vansbrosimmet 2014) helt och hållet. Åtminstone inte ännu.

 

Nej, skämt åsido, har jag avlagt ett så pass stort löfte som det här till mig själv så tror jag (eller så vill jag tro) att jag har så pass stark karaktär att jag vägrar ge mig, oavsett omständigheterna. Fast, det måste jag erkänna, jag har ju inte ansträngt mig remarkant mycket sedan föregående inlägg för att finjustera min fysiska hälsa. Jag har hållit mig 100% rökfri - vilket ingen har berömt mig för ännu - men utöver den dubiösa bedriften har jag inte särskilt mycket att skrodera över. Jag har tagit flertalet långa och mödosamma promenader, men känner att jag är långt ifrån redo att börja jogga dessa sträckor. Faktum är att en person som är så pass reslig och omfångsrik som jag är får fysiskt ont av att jogga. Jag måste, med andra ord, tappa några kilon först.

 

Annars har jag jobbat en hel del. Det föresvävar mig att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men jag har ju faktiskt två stycken deltidsjobb för tillfället; ett på Avis biluthyrning uppe på Arlanda och ett på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Upplands Väsby (ja, jag är medveten om hur pass vitt skilda dessa två yrken är). Bara den här veckan har jag jobbat nattpass 16.00 på måndag till 12.00 på tisdag samt 12.00 på onsdag till 08.00 på torsdag vid boendet, har dessutom jobbat 10.00 till 19.00 på Avis i torsdags (ja, jag åkte direkt från mitt nattpass till mitt jobb på Avis) och ska även jobba på Avis från 10.00 till 21.00 imorgon.

 

Så våga fan inte påstå att jag är oföretagsam!

 

På måndagkvällen inträffade förvisso en incident som jag skulle vilja ventilera om i den här bloggen, för jag kan helt enkelt inte sluta tänka på den, hur mycket jag än diskuterar om den med både kollegor på boendet, familjemedlemmar samt bekanta. Jag vet förvisso inte vad det skulle tjäna till att skriva om saken här, men jag gör det ändå.

 

I måndags när jag anlände till boendet i Upplands Väsby klockan 16-00 för att påbörja mitt 20-timmarsskift höll en ung kille redan på att ställa till med bråk då han skulle närvara vid ett möte med sin socialsekreterare i Vallentuna klockan 18.00 (ett möte som han själv erhållit om) och vägrade åka dit kommunalt via buss. Han slog sig ner inne på personalkontoret och vägrade gå utan ett få svar på sin fråga; "Vem ska köra mig?". Vi i personalen behövde personalkontoret ifred, eftersom vi skulle ha överlämning, men det struntade killen fullständigt i. Efter en halvtimmes enträget bedjande ifrån personalen gick han äntligen med på att gå ut i fem minuter så att vi kunde ha vårt möte (två minuter senare började han banka på dörren). Vi hade överlämningen och kom sedan överrens om att en av oss borde skjutsa honom till socialsekreteraren, eftersom mötet blivit uppskjutet sedan tidigare och för att undgå bråk på en underbemannad kväll.

 

När han kom hem började han genast kräva ett möte med sin kontaktperson (som lyckligtvis jobbade under kvällen) och en tolk. Klockan var nu runt 21.00 och vi sa att det förmodligen skulle bli svårt att få tag på en tolk, men för att återigen värna om husfriden på en underbemannad natt i boendet så fixade vi en telefontolk. Min kollega hade mötet och förklarade att det mest hade handlat om missnöje med god man samt oro över ekonomi. Efter det ville grabben prata med sin god man via telefon - även fast de har egna telefoner så får de ringa på boendets räkning till god man, socialsekreterare eller familjemedlemmar i andra länder - och han bråkade bullersamt med denne i cirka 20 minuter.

 

Boendets regler är att vi stänger köket klockan 22.00, men runt 22.15 ropade min kollega på mig och bad mig komma till köket. Där stod samma kille och tänkte steka ägg, trots att min kollega sagt åt honom att köket snart ska stänga. Han struntade totalt i vad vi sa, hade slängt ner en hel del rester på golvet och stekte sitt ägg och satte sig sedan ner vid ett av borden där, varpå min kollega gick iväg för att lugna ner sig. Jag sa åt killen att han får ta och göra rent efter sig i köket efter att han har ätit klart, men så fort han ätit klart gick han iväg utan att ens lägga tallriken i diskmaskinen. Jag gick efter och sa att han skulle gå tillbaka och göra rent efter sig. Han växlade mellan att säga "flytta på dig", "håll käften" och "jag är arg", men jag gav inte efter. Till slut skrek han "JAG ÄR ARG!" i ansiktet på mig och då tappade jag allt mitt tålamod och skrek "JAG MED!" i ansiktet på honom.

 

Jag insåg direkt att detta var oerhört oprofessionellt men tryckte ändå iväg honom i riktning mot ungdomarnas rum och sa - förbannad bortom förstånd - "Iväg med dig, jag vill inte se dig här nere något mer!". Allt detta skedde framför många av de andra killarna på boendet. En kort stund senare, efter det att jag börjat göra rent i köket som han hade grisat ner, fick jag se honom i uppehållsrummet precis bredvid. Vi började skrika åt varandra igen - utan några som helst framsteg från varken min heller hans sida - och till slut kom min kollega ut i köket igen och hjälpte mig att städa.

 

Vi gjorde rent i köket och diskuterade även kvällen. Jag kom till slut underfund med vad jag - som vuxen människa i en institutionell miljö - måste göra; tala lugnt och sansat med killen om vad som inträffat. Jag sökte upp honom, bad att få tala med honom och sa att jag förstod att han har känt sig arg under dagen och att man ofta tar ut sin ilska på andra, men att man då får räkna med att få tillbaka den ilskan - precis som han fick av mig när jag skrek.

 

Det tog några minuter och sedan gick han och lade sig. På onsdagen, när jag jobbade nästa gång, var han hur mysig som helst. Vem är socionomstudenten som kan sluta fred med en uppretad och hormonstinn tonåring från en annan världsdel? YO!

 

På onsdag jobbade jag dessutom natt till och med torsdag, plus att jag även jobbade en heldag på mitt andra jobb på torsdagen. Det var inte det roligaste jag någonsin gjort, men jag överlevde och kommer dessutom att få mucho dinero för mödan! Imorgon är nästa pass.

 

Allt detta och ändå går jag inte på uppåttjack ... Jag borde få så jävla mycket beröm av er tunnsådda, men trogna, läsare att jag rodnar!