Vamos a la Götet!
Då var det snart dags, flytten är förestående och detta blir med största säkerhet det sista inlägget på bloggen innan jag temporärt bosatt mig i Göteborg för att läsa in den kvarstående terminen av mina universitetsstudier innan jag erhåller min socionomexamen. Biljetten bokades igår och klockan 11.14 på onsdag rullar tåget ifrån Stockholms centralstation till Fisk- och regnköping Göteborg. Jag har dessutom betalat alla räkningar som ska betalas, packat ner allt som jag ska ta med mig, mailat uppsatsen till min handledare samt skrivit ut schemat och kurslitteraturlistan inför hösten.
Först fick jag en halvmild infarkt när jag såg listan, som var 3 jävla sidor lång, men återfick merparten av mitt väldokumenterade och karaktärstypiska lugn när jag insåg att det mesta på listan var kompendier på 15-40 sidor, inte böcker på 300 sidor. Det jag oroar mig för i första hand är inte sidorna - vilket alla som någonsin läst en kurs på universitetsnivå förmodligen insåg direkt - utan priset på dessa sidor; en tjock bok med facklitteratur kostar förbålnat mycket. Ni hörde mig; så mycket att jag fick ta till ett så pass antikt invektiv som förbålnat ...
Kursstarten - och givetvis flytten - innebär även slutet för min karriär som återlämningskurpersonal på Avis, vilket är lite av en tragedi. Men jag satsade allt under en säsong och blev ändå inte erbjuden ett proffskontrakt från någon av de större ligorna, så kanske det är bäst att bara låta den drömmen om odödlighet och ära kväsas och dö, tillsammans med en liten del av min stolthet.
Nej, ärligt talat; fy faaaaaaaaaan, vad skönt det ska bli att slippa det där cerebralt hälsovådliga och själsligt förtvinande så kallade "yrket"! Jag kommer aldrig att kunna se en Peugeot igen utan att känna en makaber rysning slingra sig nerför ryggrade och ända ner i ringmuskeln! Jag menar, om man nu ska ha PTSD så är väl min "automobilalstrade ringmuskelryckningar"-version att föredra jämfört med "bränn dina vänners rådbråkade kvarlevor för att kunna köpa ett skrovmål på donken med deras kreditkort"-versionen*, men det betyder inte att jag måste skatta mig lycklig! Däremot skattar jag mig väldigt lycklig när jag tänker på att idag var sista dagen på jobbet!
Jag har (förhoppningsvis) gjort denna golgatavandring för sista gången!
Jag hade självklart hoppats på att få en lugn och värdig sista dag på jobbet. Självfallet - och det kan väl till och med en daggmask med ADHD räkna ut - blev det inte så. Fan heller! På söndagen hade det nämligen varit full fart hela dagen, vi hade runt 200 bilar som skulle komma in, och tack vare ett stort mirakel - alternativt flertalet mindre mirakel - samt mina mångåriga och omfattande erfarenheter av Tetris så lyckades vi parkera undan alla jävla bilar.
De dåliga nyheterna var ju då att alla dessa bilar - tätpackade som japaner på Tokyos tunnelbana - fortfarande stod kvar på måndagen, alltmedan nya bilar fortsatte att rulla in. Vi hade nu kommit till en av de sinnesjukt snabba och svåra nivåerna på Tetris! Direkt då jag hade börjat fick jag springa fram och tillbaka, upp och ner för parkeringsplatsen, leta efter lediga platser, allt detta i den luftfuktiga sensommarvärmen, och när platserna var slut så fick jag köra bort bilar bort till någon sunkig och gudsförgäten reservplats för att sedan driva tillbaka min svettiga kropp till kuren för att upprepa samma procedur. In i nästa bil, dundra iväg, hoppa ut, flåsa tillbaka och upprepa. In och ut, in och ut, om och om igen, bara dundra på tills svetten lackar, flåsandes fram och tillbaka medan pärlorna sakta rinner nerför min glödheta kropp.
Vänta lite; är det min blogg eller min erotiska novell för medelålders bibliotekarier och studievägledare jag skriver på nu?
Påtal om att hetsa upp de sexuellt svältfödda; senare under dagen stod det en brokig skara män framför vår kur och bara ... umgicks (?), med sitt baggage utspritt. Den yngsta såg ut att vara i sina sena trettiotal medan den äldsta gott och väl kunde ha stridit för Mannerheim. Vilka skäl de hade för att frottera sinsemellan förblir ett mysterium för mig, men de stod där i över en timme, drack mer Festis än vad som anses lämpligt för män över en viss ålder och inte nog med det; varje gång de hade druckit upp en Festis så gick de makligt - en åt gången - fram till vår soptunna, slängde den och svassade lika sorgfritt tillbaka och anslöt sig till sin flock. Som en jävla Dressmanreklam!
Grattis, Arlanda!
Sista dagen - återigen; självfallet - bjöd även på den drygaste kunden som jag har stött på under hela denna arbetsperiod hos Avis. Jag har förståelse för kunder som blir konfronterade med en skada som de inte själva har åsamkat bilen och att det är mycket möjligt att skadan fanns där sedan innan, men de lade inte märke till den innan de åkte iväg. Även om de får skylla sig själva - eftersom vi klart och tydligt uppmanar dem till att kolla igenom bilen och rapportera till oss direkt ifall något skulle vara på tok - så förstår jag att man blir en aning förbenad av detta.
Det som gjorde dagens kund till den drygaste fittan jag har stött på under min tid hos Avis* var att han hade kollat runt bilen, han hade sagt till innan avfärd, han hade fått en signatur på sitt kontrakt och han fick mitt godkännande när han visade upp kontraktet. Snubben skulle ändå gnälla om att han hade kunnat bli skyldig att betala för skadan ifall han inte hade sett den innan avfärd! Med andra ord; exakt det som står i kontraktet, kontraktet som han själv hade skrivit på, mind you! Man kan vara dryg och klaga på något som till syvende och sist är ens eget fel. Men att klaga på ett hypotetiskt problem som aldrig inträffat, eftersom man har följt alla anvisningar, är något som endast de drygaste fittorna gör.
*Jag borde ha gett honom någon slags trofé, eller åtminstone en high-five ... i ansiktet.
Jag överlevde dock även denna arbetsdag, utan att lätta på trycket genom massmord, och tog farväl av Avis' biluthyrning på Arlanda. Inte för att Avis' biluthyrning på Arlanda tog farväl av mig; inga kakor, inga biobiljetter eller ens ett par ord av uppskattning ifrån chefen. Därav känns det genast lättare - som om det inte vore lätt redan - att bara ta sitt pick och pack och dra därifrån så jävla snabbt att dörren inte har en chans att slå till en i röven på vägen ut. Jag var faktiskt på så gott humör att jag tog en hälsosam promenad ifrån Märsta station ända hem (det tog cirka 50 minuter).
Wiggle those childbearing hips!
Under denna promenad lyssnade jag rätt mycket på svensk musik. Till exempel lyssnade jag på den gamla låten "Precis som du" av Irma för första gången på väldigt länge. Mitt väsen hyser förmodligen en stark sida som dras till antingen romantik eller tragedi, för jag har alltid haft för mig att den handlar om en kvinna vars son påminner henne om dennes far, som antingen är död eller har stuckit. Man kan inte ha rätt jämt*! Andra svenska låtar som jag lyssnade på var "Be mig" av Nordman, "Upp på sociala, ner på systemet" av Florens Valentin, "Ishockeyfrisyr" av De Lyckliga Kompisarna samt "Hon har blommor i sitt hår" av Anders Glenmark.
*Den handlar om en kvinna som faller för samma typ av män gång på gång
Annars har jag även lyssnat väldigt mycket på "Hey princess" av Popsicle under de senaste dagarna. Jag ska erkänna att jag aldrig ens hade hört talas om den låten - jag visste dessutom knappt om Popsicle heller - innan jag såg Henrik Schyfferts scenshow "The 90's" på TV för några år sedan, men den är helt förbålnat fantastisk! Inte minst är det en låt som jag känner att jag relaterar till just nu.
Imorgon är jag i alla fall helt ledig, förutom att jag ska träffa Stefan på lunch. Det ser jag dock inte som ett måste, bara som ett nöje. Även om det mer eller mindre är ett måste; jag tänker inte flytta iväg ett halvår utan att säga hej då ordentligt till honom. Men förutom våra homoerotiska eskapader så är jag ledig, sedan på onsdag bär det av till De inbillade proletärernas stad Göteborg! Innan ni vet ordet av det - eller långt innan, ifall ni följer denna blogg - så är jag certifierad socionom!
Jag hoppas att jag inte ser detta förrän nästa semester.
Kommentarer
Postat av: Tjelsi
Alltså jag älskar din blogg, jag har missat mycket så jag läser ikapp, bakåt! Dina äventyr alltså <3
Svar:
Robin
Trackback
