Gnissel och surr
Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.
"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.
"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".
Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.
Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.
*Mer om det senare i inlägget.

Någon mer än jag som hör en kverulant banjo?
Under soliga dagar kan man vandra runt enbart till ljudet av alla de syrsor som döljer sig i gräset vi sidan av de smala stigarna och spelar ackompanjerade av vindens bris, i vilken trollsländorna tycks flyga ikapp fram och tillbaka mellan de olika dungarna, alltmedan humlorna sitter slumrandes i blommorna, som om de vore patienter som sitter på en fåtölj i ett väntrum på vårdcentralen, och surrar högljutt men förstulet, tankar som måste uttalas men inte höras.
För somliga kan detta låta som en apoteos av högsommaren, men för en entomofob* som jag är det en ren och skär mardröm! Allt detta dolda surrande och gnisslande i det höga gräset och kringgärdar mig är som ett förebådande rekviem innan de slår till för att sänka sina vidriga mandibler i mitt fett, innan jag ens hunnit få en chans att banta av det! Ännu ett skäl till att kroka fast hörlurarna i öronen och dränka ut olåten ifrån naturens mikrokosmos med musik, utöver det uppenbara faktum att man blir mer peppad.
*Någon som är rädd för insekter, det vill säga jag och små flickor
Låtar som går varma i mina hörlurar just nu, när jag vill känna mig extra peppad under mina powerwalks, är "Scarface" av Paul Engeman, "Raining Blood" av Slayer, "Ståaldrigstill" av Thåström samt, av någon anledning, "Shy Guy" av Diana King. Anledningen är väl förmodligen för att jag - en patologiskt blyg man - finner lite hopp/tröst i en låt om en kvinna som föredrar blyga mäns hängivenhet framför självsäkra mäns passion. Fast jag tror att jag för talan för alla blyga män när jag säger att vi visst har passion, den behöver bara lockas fram.
Men, hur som helst, det finns mycket mer bland dessa environger än exoskelettförsedda minimonster och annalkande analskändning*. Eller, nja, kanske inte mycket mer, men det finns en hage full med hästar. Åtminstone så var den full, nu verkar de ha flyttat hästarna. Det var i alla fall kul att ta med brorsbarnen dit för att mata dem med morötter (tyvärr, jag tänker inte posta bilder på mina brorsbarn i ett skamlöst försök att casha in på deras söthet) och ett tag var det stört många av dem.
*Googla "kverulant banjo+analskändning", klicka på "Deliverance"/"Den Sista Färden"

Hästfest.
Det var minst sju hästar till, som jag inte fick med på bilden. Men jag lovar; bilden visar ungefär en femtedel av hagen, så det var galet många hästar samlade på ett ställe. Den här hagen ligger för övrigt cirka 100 meter ifrån mina föräldrars lägenhet.
Och för er klentrogna som säger att ni inte kan vara säkra på att jag ens har lämnat lägenheten, eftersom vem som helst kunde ha tagit dessa bilder - vilket är bullshit, hantverket visar att det är omisskännliga verk av mig - publicerar jag denna bild på mig själv, tagen i dagsljus under solen (bevisligen).

Vissa av oss ser bättre i motljus.
Men om vi ska ta och fjärma oss - flyktigt - ifrån viktminskning, hästar och analskändning, så har jag även styrt upp en massa andra detaljer i mitt liv. Den allra största nyheten är väl ändå att jag har hittat ett rum att hyra i Göteborg, vilket betyder att jag kan flytta ner och få ut min socionomexamen redan nu till vintern! Jag har även pratat med universitetet och fått bekräftelse på att jag ska plugga nästa termin, trots att jag inte hann klart med C-uppsatsen. Men, maddafakkaz, C-uppsatsen är numera färdig! Jag kommer förmodligen få lite tips ifrån min handledare, sen är det opponering, men efter det (i slutet av september) är det klart, och jag blir officiellt en socionomkandidat!
Annars är det bara den här sista terminen på universitetet, som består av en kort utvärderingskurs samt en valbar kurs, där jag har valt "Verksamhetsledning och organisation". Nu när jag tittar i backspegeln kanske det hade varit enklare för mig ifall jag hade valt ett ämne som fokuserar mer på mänskliga beteende och det mytomspunna mänskliga tillståndet - eftersom det nog är studier som bäst lämpar sig för mina anlag - men det känns ganska tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Det är aldrig för sent att lära sig något nytt". Jag drar ner till Göteborg den 28e, sedan är det nedräkning tills ni alla kan börja tilltala mig som socionom Grubbström Gjuraj*. Jag hoppas dessutom att jag lyckas ha mer kul den här gången än förra gången jag bodde i Göteborg, vilket känns som tre år av ångest och känslomässig isolering.
*Ja, jag kommer att kräva båda namnen av er - de är släktnamn, båda två
Hur som helst, det enda som återstår att fixa till är min jävla lägenhet. Som ni kanske minns - eller inte, jag uppdaterar inte ofta och jag antar att ni inte följer bloggen slaviskt - så har jag haft problem med min lägenhet över hela sommaren. Först kände jag en vämjelig stank och sedan upptäckte jag ohyra. Jag kontaktade värden, som bad mig kontakta skadedjursbekämparna som de har kontrakt med, som, efter en kort beskrivning, avgjorde att ohyran var plattbaggar*. De sprayade, problemet var endast värre ungefär en månad senare, och de kom förbi igen. Den här gången pekade jag ut ohyran för dem, varpå de konstaterade att detta var ohyra som dras till fukt, inte torrvaror. De sprayade ändå och sa att jag skulle kontakta värden ifall det inte fungerade.
*Som mjölbaggar ungefär, dras till torrvaror.
Det fungerade inte och jag kontaktade värden för att berätta vad skadedjursbekämparen sa, plus att det fortfarande luktar äckligt ifrån köket. De skicka någon som gjorde en fuktmätning, som avgjorde att det kanske fanns något under diskbänken och skickade tillbaka ärendet till min värd. De skickade in en snickare som skulle åtgärda problemet, men istället för att byta ut skåpet under diskbänken så spikade han fast en planka ovanpå den gamla, vilket inte hjälpte det minsta lilla dugg. Jag gick till områdeskontoret och berättade om mitt fantastiska sommarlov och dagen efter ringde en kille och sa att det hade blivit ett missförstånd mellan dem och snickaren* samt att de skulle åtgärda bryta upp plankorna och titta efter eventuella fuktskador. Jag sa att det vore en god idé, eftersom lägenheten stinker av mögel, varpå killen säger "Ja, nu kan man ju inte veta hur mögel luktar ...". Jävla muppfitta, självklart vet folk hur mögel luktar, samtliga personer jag har återberättat historien för vet hur mögel luktar. De skulle, hur som helst, åtgärda problemet och höra av sig.
*Skitsnack, de ville spara pengar och trodde att jag inte skulle märka av en stinkande fuktskada.
Fram till idag hade jag fortfarande inte hört av dem och jag ringde dem därför av två skäl; först och främst ville jag veta när de skulle bli klara med lägenheten sedan ville jag veta vilken slags kompensation jag kommer att få erhålla på grund av allt detta. Jag blev bemött med samma arrogans som jag alltid har fått finna mig ifrån min hyrsevärd (Sigtunahem, people, lägg det på minnet!) och jag tappa humöret. Jag tror aldrig att jag har skrikit på någon som jag gjorde på min värd imorse. Tyvärr blev jag bemött med samma nedlåtande vrövel som alltid och jag ringde genast min äldre bror - juristen - och fick råd, så jag har befäst mig på att kämpa mig till den hyresfria tiden som min värd är skyldig mig. Jag har kämpat med övervikt, lägenhetssökning i Göteborg, C-uppsats, ett monotonare arbete än broschyrskribent för Sverigedemokraterna* samt mina vanliga demoner, så tro inte att jag är rädd för Sigtunahem! Jag kommer inte att vila förrän jag går segrande ur den kampen också!
*Satir på transcendentalt hög intellektuell nivå.

Vi vänder blicken (och näbben) framåt mot nya erövringar!
Utöver det så kan jag väl även meddela att jag såg "Elysium" på bio, vilket verkligen var en film värd att se på bio tack vare dess specialeffekter. Men även om den drog en hel del relevanta paralleller till hur världen ser ut idag så tyckte jag att en del av filmens slagkraft i det avseendet förlorades på grund av att blodiga närstrider fick ta plats framför karaktärs- och relationsutveckling i dramaturgin. Sedan har jag sett "Jakten" på DVD, en dansk film med Mads Mikkelsen regisserad av Thomas Vinterberg, som jag enbart har hört mycket bra om. Jag tyckte om filmen, men även om den handlade om en häxjakt på en man som dessutom var medlem i ett jaktgille* så tyckte jag att det största fokuset inte borde ha legat på individens utsatthet, utan den stora massans brist på reson och närhet till panik/kaos.
*Temaception
Som en avslutande bikt bör jag väl använda min egen mors ord emot mig själv och säga att jag fortfarande äter för onyttigt och borde ändra mina matvanor. För det råkar vara sanningen; jag har inte ätit sallad varje dag sedan sist, men jag har ju uppenbarligen gått ner i vikt - som min kollega sa - och jag tänker fortsätta med det! Fast jag kommer att göra det i Göteborg från och med på onsdag.
Kanske ses vi i Göteborg. Kanske läser du endast om min tid i Göteborg och så ses vi i Vansbro nästa år. Kanske läser du endast om min tid i Göteborg och min insats i Vansbro nästa år. I vilket fall som helst så tänker jag avsluta med Paul Simons bästa textrad, enlig mig..
Losing love is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Kommentarer
Postat av: Hålsten
ÄNTLIGEN ett nytt inlägg! Jag hör till gruppen "följer bloggen slaviskt". Tackar återigen för goda skratt och utökning av ordförrådet (som återigen våldtas - för tillfället inte av danskan, utan av sjölivet med tillhörande -busar). Synd att du åker till Göteborg redan onsdag, jag hade nämligen tänkt komma på en snabbvisit till Uppsala på torsdag, men våra vägar lär väl korsas igen. Grattis till lägenhet och att uppsatsen ät klar! :)
Svar:
Robin
Trackback