Jag antar att jag får ta och börja detta inlägg med att klargöra att jag alltså siktar på att delta i Vansbrosimmet NÄSTA år, därav bloggtiteln "Vägen till Vansbro 2014" (för det är väl ändå 2013 vi är inne på för närvarande?). Jag känner att ett förtydligande av detta känns nödvändigt eftersom ett antal personer har frågat mig den senaste veckan om jag varit "redo inför helgen", det vill säga inför årets Vansbrosimning, plus att antalet besökare på bloggen ökat substantiellt de senaste dagarna.

 

Ledsen ifall ni blir besvikna, men planen var aldrig att ställa upp i år, men jag vill icke förty gratulera min bror Pierre, min svägerska Majsan och min vän Henrik som, till skillnad från undertecknad, ställde upp i årets Vansbrolopp OCH fullföljde det. Jag är glad för er skull och det känns - tro det eller ej - inspirerande att se.

 

Men sanningen att säga så hade jag väl nästan hoppats på att jag skulle ha kommit i tillräckligt bra form för att på allvar kunna ha övervägt att ställa upp i Vansbro i år. Dessvärre har det inte blivit så. Inte på lång väg. Jag försöker inte lura någon, speciellt inte mig själv; jag vet om att min så kallade "insats" än så länge knappt har varit märkbar, sannerligen inte värd att blogga om*. Man kan definitivt - med all rätt - börja fundera över hur pass engagerad eller uppriktig jag är när det gäller mitt förmenta projekt. Jag har själv gjort det och, sanningen att säga, så gör det mig lite nedslagen ibland.

 

Nedslagen? Måhända. Utslagen? Sug min ringmuskel!

 

För jag menar det när jag säger att helgens Vansbrobragder har varit inspirerande, för att inte tala om det intresse folk har visat för mina egna planer (även om de tagit fel på året*). Ni förtjänar att få er tilltro belönad och det skall ni även få, en vacker dag. Kanske en vacker dag som denna, till exempel. Varför inte exakt en vacker dag som denna? Den långa längtan är till syvende och sist över, mitt herrskap och tjänstefolk!

 

Det jag vill ha sagt med ovanstående harang är att jag äntligen är tillbaka i sadeln och har återupptagit träningen. "Otroligt", säger ni? Tro det eller dö, säger jag, medan jag sitter här i min lägenhet med klor- och kissberikat vatten i bihålorna fortfarande, som en minnesgåva från simturen i eftermiddags. Med det sagt vill jag först öppet undra ifall det är kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) som ger världen en doft av kassler? Eller är det så att kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) temporärt höjer prestandan på ens luktsinne och tillåter en att känna hur hela Märsta egentligen har en vag doft av kassler?

 

Jag förväntar mig inget definitivt svar på denna fråga, eftersom jag antagligen är ensam om detta "problem".

 

Hur som helst så har nämligen mina päron tagit hand om mina brorsbarn medan min bror och svägerska varit i Dalarna på sin lilla simtur. Idag hade de planerat att ta med dem upp till simhallen för att bada och eftersom detta är en av min två lediga dagar på hela veckan så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle för att få lite sällskap upp till hallen och skrida till verket för att iscensätta min majestätiska comeback. Jag trotsade de fyra elementen - förutom eld, luft och jord - och simmade 1000 meter utan uppehåll*. Jag slog inte några rekord - möjligtvis 1000 meter frisim för icke simkunniga - men jag simmade i en takt som personligen kändes ansträngande, men inte övermäktig, och även om banan bredvid mig ockuperades av Motherswimmer Jones, som crawlade en längd dubbelt så snabbt som mig lika ansträngningslöst som Hunter Thompson droppade syra, så lät jag det inte avskräcka mig; jag plaskade runt i vattnet som en vådaskjuten valross och tillryggalade kilometern i min egen takt. And don't it feel GOOD!?