Med hälsningar och hedersbetygelser från ett källarhål på fjärde våningen. Dagarna har varit långa och förhållandevis händelsefattiga, men hur stor tror ni att den käppen är i hjulet som driver mina storhetsvansinniga planer på att omständligt kåsera om handeln och vandeln i mitt futila liv? Faktum är att den måste ha missat hjulet helt och hållet, för här sitter jag, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts (klockan halv fyra på en vardag, till på köpet), framför min diminutiva dammagnet till laptop och knappar mig lättsinnigt vidare mot livets ände, ett tangentslag åt gången.

 

 

Men när jag nu ändå håller på att dela ut kängor till mig själv kanske jag skulle passa på att få bikten överstökad: jag var hemma hos mina föräldrar och yngre bror igår och där bjöds det på lasagne. Jag, precis som katten Gustaf (i sin oändliga vishet), älskar lasagne och tog därmed för mig av en skamligt väl tilltagen portion, utan en tanke på mitt nyårslöfte eller min något mindre än späda figur (jag åberopar temporär sinnesförvirring på grund av kulinarisk psykos). Dessutom, när vi senare satt och tittade på "Hot Fuzz", som gick på TV, är det även möjligt att en eller annan pralin från Aladdin asken på vardagsrumsbordet fick en rundtur av mitt matsmältningssystem. Men utöver det har jag nog inget annat att bekänna.

 

Ja, läsk har jag ju druckit, såklart. Men, som ett par av er har uttryckt er oro över, jag dricker enbart light läsk, så det tror jag nog att jag kommer utesluta från bikten framgent.

 

Fast nu har jag inte bara knallat runt i kallingar och kalasat som kakmonstret (shit, oavsiktligt många K:n), lite produktiv har jag ju även lyckats vara mellan varven av frosseri och lättja. Jag gjorde Stefan sällskap till Uppsala där han skrev in sig på ÖG igen, efter ett halvårs uppehåll. Detta innebär att vi kan dra runt på nationerna igen (jag måste fixa gästpass, eftersom jag inte ligger vid Uppsala univsersitet, men ändå)! Jag får nog erkänna att Uppsala är en av mina favoritstäder i Sverige (kanske numero uno) och jag har vid ett flertal tillfällen funderat på att flytta dit. Kanske när jag är klar med min utbildning och har hittat ett bra jobb?

 

Vissa drömmer om att flytta till New York eller någon annan metropol ... Nåväl, jag är en förnöjsam man, jag behöver inga stora drömmar (de går ändå bara käpprätt åt helvete).

 

Igår såg jag på Jean Renoirs "La Grande Illusion" från 1937, en film som jag har velat se länge och som jag dessutom har haft i samlingen i ett par månader nu. För er som är mindre bekant med filmhistoria (och som inte orkar googla) kan jag i korthet berätta att den handlar om krigsfångar (i synnerhet tre franska soldater) under första världskriget som försöker hålla sin kamratliga solidaritet vid liv. En till synes väldigt enkel historia som vidrör djupare ämnen som klasskillnader, mänskliga relationer och självbedrägeri. Soldaterna i filmen tillåter sig själva att eskapistiskt tro på "den stora illusionen" (det är vi mot dem, här och nu) för att ge sin situation en anstrykning av mening.

Trots min pompösa presentation av filmen måste jag dock erkänna att jag inte ansåg filmen vara riktigt det mästerverk som så många andra, även om jag tyckte att den var väldigt bra. Den sista akten kunde ha fått mer utrymme och även om Erich von Stroheim gör en enorm insats så tycker jag att hans rollfigur inte utforskades tillräckligt. Men om ni, som jag, är pretentiösa filmnördar så är denna film en obligatorisk upplevelse, inte minst för sitt historiska värde.

 

Sedan promenerade jag hela vägen hem till mina föräldrar, för att hämta mina badbyxor n' stuff, innan det bar iväg till Valsta sim- och sporthall för ännu en kilometers simning. Om jag får lov att spotta ur mig allt gnäll först så vill jag bara få sagt att jag tycker att det var jävligt onödigt av dem att spärra av hela bassängen förutom EN bana (cirka 2.5 meter bred), när de ser att 6 personer håller på och motionssimmar, bara för att en grupp på runt 8 personer ska ha vattengympa! För all del, det var inga gracila små damer men så jävla tjocka var de inte att det behövde tre fjärdedelar av hela bassängen, god damn it!

 

Med det sagt tycker jag för övrigt att det gick väldigt bra att simma igår. Väldigt bra! Det kändes inte i närheten lika utmattande att simma en kilometer som det gjorde vid årets första besök till simhallen, så jag tror nog att det inte kommer att dröja allt för lång tid innan jag beslutar mig för att utöka sträckan. Det känns väldigt skönt, eftersom jag själv inte har märkt någon synlig rent fysisk förändring än så länge. Faktum är att när jag fick syn på mitt nakna jag reflekterat i en spegel i omklädningsrummet insåg jag att om jag någonsin huxflux skulle drabbas av en akut släng av irrationell homofobi så behöver jag inte oroa mig, för åsynen av min nakna kropp har nog samma effekt på homosexuella män som förbundsarkens innehåll har på matinénazister*. Men om man ska se det från den ljusa sidan så kommer samkönade omklädningsrum förmodligen inte att få något genombrott under en överskådlig framtid.

*Någon som inte fattade?

 

Efter att ha övernattat hos mina föräldrar tog jag mig även en uppfriskande promenad hela vägen hem igen, som grädde på moset. Eller, den hade nog, potentiellt, varit rätt uppfriskande ifall det inte vore så jävla kallt. Och här sitter jag nu i min lägenhet, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts, framför min diminutiva dammagnet till laptop och därmed har vi gått hela varvet runt för att till slut hamna där vi började; i ett källarhål på fjärde våningen.