Från de inställda upprorens tid
I föregående nämnde jag att jag, Zeke* och Tommy skulle gå ut i Uppsala i lördags för att fira min socionomexamen och jag lovade även att ta många bilder under denna begivenhet för att kunna ge er ett underhållande referat i den här bloggen.
*Återigen; Stefans nya farsanamn
Dessvärre blev lördagens planer inställda, på grund av att Zeke var sjuk med feber, därmed är ett underhållande referat ifrån lördagens begivenheter omöjligt, då dessa effektivt uteblev (som ni förmodligen redan gissat vid det här laget).
Istället har jag mest sysselsatt mig själv med smärre nervösa sammanbrott inför första dagen på mitt nya jobb, som timar imorgon klockan 09.30. Som ni vet - åtminstone ifall ni känner mig eller har följt den här bloggen någorlunda - så är jag väldigt nervöst lagd och lider av ett katastrofalt självförtroende, så när jag nu redan imorgon ska börja arbeta på en helt ny arbetsplats och inom ett helt nytt arbetsområde så är det rättvist att anta att jag blir en aning ängslig. Jag försöker dock lugna mig själv genom att tänka på alla de gånger som jag har överraskat mig själv och att jag har kommit ljusår längre fram i livet än dagen då jag började studera.
Nyinflyttad i Göteborg (2007). Vad liten min filmsamling var en gång i tiden ...
För att koppla av lämnade jag tillbaka filmerna som jag hade hyrt och passade på att hyra två nya, nämligen "Blue Jasmine" och "Before Midnight". Jag har dock endast sett på den förstnämnda än så länge, Woody Allens senaste opus. Kritiker har (med all rätt) noterat likheterna med Tennessee Williams' pjäs "Linje Lusta" och även i denna film känns huvudkataktärens syster en aning platt, här med en flyktig bihistoria som inte riktigt engagerar. Cate Blanchett briljerade dock i huvudrollen och till min stora överraskning så visade Andrew Dice Clay imponerande närvaro i en viktig scen.
Woody Allen har ju för övrigt hamnat i hetluften igen efter att hans numera vuxna adoptivdotter publicerade ett öppet brev till The New York Times igår där hon relativt detaljerat beskrev hur han förgrep sig på henne i början av 1990-talet, då hon endast var 7 år gammal. Jag har ingen aning om ifall det är sant eller inte och jag tänker definitivt inte låtsas om att jag gör det, som vissa andra på internet anser sig göra bara för att snart 50 år med filmer har fått dem att tro att de känner Woody Allen. Jag säger bara att det är hemska och seriösa anklagelser som förtjänar att tas på allvar innan man godtyckligt dömer ut Woody Allen som monster, hans dotter som moraliskt bankrutt lögnare eller - som jag läst att några gör - Mia Farrow* som kriminellt ansvarslös förälder (att urskulda faderns övergrepp genom att ifrågasätta moderns passivitet är för övrigt ett resonemang som jag aldrig till 100% har förstått mig på).
*Woody Allens exfru och mamman till deras dotter
Med risk för att låta arrogant; Ett komiskt geni, i vilket fall som helst
På tal om tråkig nyheter inom filmvärlden så fick jag igår även reda på att Philip Seymour Hoffman har gått ur tiden, enbart 46 år gammal. Han hade inte överdrivet många huvudroller - med ett enormt undantag för hans Oscarbelönade insats i "Capote" - men gav oss ändå mycket minnesvärda rollprestationer i till exempel "Tvivel", "Boogie Nights", "Almost Famous", "The Big Lebowski", "Magnolia" och "Happiness".
1967 - 2014
Det här var inget överdrivet uppsluppet inlägg, jag vet. Tyvärr blir det så ibland. Imorgon ska jag ju dock - som sagt - ha min första arbetsdag på mitt nya jobb och även om jag är otroligt nervös så borde inte det hindra er ifrån att se fram emot nästa inlägg då jag berättar hur det gick.
Kommentarer
Trackback
