Jag glömde förresten att dela med mig av en tämligen amusant incident som inträffade för kanske ett par veckor sedan, ifall jag inte missminner mig fullständigt så var det nog måndagen innan jag drog tillbaka upp till Stockholm för min semester.

 

Som ni alla - eller åtminstone alla ni som har läst min blogg någorlunda under den flyktiga tid som den har existerat - vet så brukar jag ställa kosan mot Dubliner på Järntorget här i Göteborg varje måndagskväll, eftersom det är då som open mic night timar. Måndagen ifråga var inget undantag, så jag var där för att spela/sjunga tre låtar som jag själv valt ut. Just denna måndag hade jag valt ut "Ballad på en soptipp" av Cornelis Vreeswijk, "Poison Darts"* som jag själv skrev för ett antal år sedan och "Änglar" som min bror Tims band har covrat/vidareutvecklat ifrån en engelskspråkig ska-låt.

 

Efter att jag skränat mig igenom "Poison Darts" så raglade en överförfriskad kvinna i 35-årsåldern fram till scenen och skrek, "Jag har en request!". Utan något utrymme för svar ifrån mig tillade hon "Honky-Tonk Women!" och avslutade med ett partyskrik innan hon föll tillbaka i sin stol igen. Några veckor tidigare hade jag spelat "Start Me Up" av Rolling Stones, som fått väldigt positivt gensvar ifrån publiken, men hennes eldhåg till trots var jag tvungen att luta mig fram emot mikrofonen och säga "Tyvärr, jag kan inte den.".

 

Kvinnan gjorde en helomvändning ifrån heltänd till skitlack inom tidsomfånget av ett ögonblick och skrek - jag skojar inte; skrek - rakt ut:

- Jag VET att du kan den!

Jag svarade kvinnan - som jag inte känner alls - på ett saktmodigt manér att ifall hon var så pass säker på sin sak så kände hon mig "mycket bättre än vad jag känner mig själv, eftersom jag kunde ha svurit på att jag inte kan den". Kvinnan godtog, självfallet, inte denna förklaring utan övergav sin koleriska inställning för att anta en mer vädjande sådan och med en tillstymmelse av appell - dock med en bevarad känsla av indignitet - basunerade hon ut "Varför är du sån!?". Som när Julius Caesar regignerat klämde ur sig "Et tu, Brute?" fast med ett mer ansenligt mått av ilska.

 

Jag förklarade dock för henne - och alla andra tillstädes - att hon måste ha förväxlat "Honky-Tonk Women" med "Start Me Up", som jag faktiskt spelade. Hennes svar var ett gutturalt stön av irritation, ungefär som om dessa två låtar är så pass lika att det inte spelar någon roll*. Jag svarade dock att jag endast har tre låtar på mig varje vecka och att jag därför inför varje vecka väljer ut tre låtar med omsorg och att jag därför varken kan eller känner för att improvisera eller substituera någon av mina redan utvalda låtar.

 

I måndags spelade jag dock "Start Me Up" igen, men dessvärre var inte lika många människor närvarande som vid första gången och det blev inte lika hårt drag. Höjdpunkten denna kväll - för mig i alla fall - blev två killer som gick upp på scenen och körde standup istället för musik, och även ifall publiken var svalare än ljummen så gick jag fram till dem och berömde dem för att de åtminstone försökte*. Vi snackade om humor och komedi ett tag och jag framkastade till och med förslag till deras rutiner, som de tog till sig istället för att vifta bort dem.

 

Faktum är att jag ska gå på en komediklubb ikväll som de rekommenderade och ytterligare en imorgon. Ifall ni känner mig det minsta lilla så vet ni att jag ÄLSKAR komedi, så jag ska dra till den första klubben redan nu.

 

Sayonarna, bitches!

 

P.S.

Som de säger i Tomanien: "Se vi maltrankviligis min, kontaktu min kaj ne estas mia patrino"