Nu har jag återvänt från min senaste resa ner till Göteborg. Jag återvände faktiskt redan igår, men det har inte riktigt känts som om jag har landat till fullo förrän nu eftersom jag, fram till för en timme sen, endast hade varit hemma i min lägenhet i ungefär 50 minuter sedan tåget rullade in på Stockholms central igår. Först och främst var jag bjuden till en fest hemma hos Markus och även om tåget anlände så sent som halv elva på kvällen kände jag att det var alldeles för länge sedan vi sågs sist (på begravningen, tror jag) och gick alltså direkt till Ulriksdal, där jag även blev kvar över natten. Precis som jag förväntat mig var det enormt kul att träffa Markus igen plus att det var mycket skönt folk närvarande. Synd att Mani, Alex och Sam inte var där men det blev, som sagt, bra ändå. Tjockt värt ännu en natt på en extramadrass.

 

Sedan var det bestämt att jag skulle firas idag eftersom jag jobbade på min riktiga födelsedag och var tvungen att kila ner till Göteborg direkt efter det, så jag åkte bara hem till lägenheten för att rykta mig och ett klädombyte innan det bar iväg hem till mina föräldrar. Anledningen till att jag firar hemma hos mina föräldrar (förutom att jag bara är FÄM år) är att min lägenhet är alldeles för liten för samkväm med fler än tre deltagare, förutsatt att alla tre tänker på att inte andas för mycket. Familjen var där, en och annan släkting och Stefan, som hade en ledig dag. Senare på dagen åkte vi iväg för att hämta Josefin, handla och hänga. SEN kunde jag gå hem till lägenheten igen.

 

På min riktiga födelsedag jobbade jag ju natt på boendet där jag gjorde min praktik och ifall jag får säga det själv (vilket jag får; det är min blogg, ditt luder) så tyckte jag att det gick väldigt bra, även om jag blev tvungen att spendera halva kvällen på Danderyd med en kille som hade problem med magsmärtor, för jag hanterade situationen utan att tappa lugnet. Eftersom jag gärna vill ha fler arbetspass hos dem så bådar en sådan incident endast gott för mig, om jag får lov att uttrycka mig en aning krasst (vilket jag får; det är min blogg, din horkarl).

 

Imorgon bitti är det dessutom dags för nästa arbetsintervju, så hoppas att ni håller tummarna!

 

MEEEEEEEEN, Göteborg var det ja. Först och främst var det ju den förbenat långa tågresan ner, fyra och en halv jävla timme (snubben bredvid mig satt hela resan och spelade ett spel som såg väldigt monotont ut i sin iPad. Hans hjärna måste ha antagit en smegmaliknande substans efter att ha riktat sin uppmärksamhet på en sådan intellektuellt ostimulerande syssla under en så långa tid). Det var INTE chill, speciellt inte efter att han jobbat natt. MEEEEEEEEN, jag överlevde.

 

Annars var det en rätt trevlig tripp. Förutom att jag äntligen fick träffa min handledare och utbyta några ord med honom personligen så bestämde jag mig även slutgiltigt för vad min uppsats ska handla om OCH jag var med på en väldigt nyttig föreläsning om att söka i databaser, därav kan man utan förbehåll klassificera den akademiska delen av resan en formidabel succé.

 

Detsamma gäller pretty much för den sociala delen av resan. Jag festade lite med John Båt, tog några öl med Nadja, sprang på Erik från gamla universitetsklassen på stan, hängde lite med Anton, träffade lite nya människor samt fick ett underhållande telefonsamtal från en klämkäck tjej som erbjöd mig "fina erbjudanden" från Bredbandsbolaget. När jag sa att jag inte var intresserad förbyttes hennes ton till en mycket mer bitter en när hon sa "Du vet ju inte ens vad jag har, jag kanske ringer och vill bjuda dig på en gratis resa till Thailand, det vet väl inte du!?" och när jag svarade "Har du något sånt?" förbyttes tonen ännu en gång till med mer förgrymmad en när hon, efter en kort tystnad, svarade "NEJ, inte direkt!". Jag var, med andra ord, inte intresserad.

 

Men det mest sällsamma som inträffade under resan var på torsdagen, då jag efter en bra dag i plugget kände mig på topp och sugen på att hit the town. Kruxet var att det bara var torsdag kväll och ingen som jag kände i Göteborg kunde följa med ut. Detta gjorde mig ganska amper och efter en lång stunds muttrande bestämde jag mig för att gå ut och ta en öl själv på Pustervik. Där var det lagom med folk och väldigt lugnt, så jag ställde mig i baren och tog en bärs.

 

Sedan kom det fram en man runt 35-40 års åldern och ställde sig bredvid mig. Han inledde en konversation på engelska, för han var britt, och ganska omgående stod det klart för mig att denna man mycket väl skulle kunna vara den bittraste mannen sedan Karl Pilkington (han var till och med från Manchester!). Han var inte alls otrevlig eller påstridig på något sätt, men han ställde många frågor och vad jag än svarade så tyckte han antingen att var ointressant, dåligt eller onödigt. När jag sa att Storbrittanien gör bra filmer höll han inte med, när jag pekade på Trainspotting som en bra film från Storbrittanien så tyckte han att den var värdelös för att den var "naiv", när jag sa att den blivit lovprisad för att den visar heroinisters vardag på ett verklighetstroget sätt utan att vara predikande sa han "Why should I watch a movie that shows me real life? I can see real life in real life".

 

Ett annat skönt utdrag ur konversationen var när han frågade ifall jag var gift eller hade flickvän. Jag svarade nej och då tittade han på mig lite och sa;

"But you're in love with someone?"
"Maybe"
"Who is she?"

"It doesn't matter"

"I know it doesn't matter. So who is she?"

"You don't know her"

"Of course I don't know her. I don't need to know her. I don't want to know her. So who is she?"

"Why do you want to know?"

"I don't want to know, YOU want to tell me. So who is she?"

"I don't want to talk about it"

"And I don't need to hear it"

 

Vi talades vid i minst en timme och han bjöd mig dessutom på två öl under den tiden. När han sedan började ta på sig jackan för att lämna stället sa jag "It was nice talking to you", som man ju gör. DÅ, av någon anledning, tittar han på mig och säger;

"Do you think I've enjoyed talking to you? You're the most pathetic man I ever met."

Sedan gick han.

 

Jag vet inte om hela den här konversationen var någon form av utstuderat skämt som går hem hos Manchesterbor eller ifall han hade haft en dålig dag och bara behövde gnälla av sig, men efter att ha begrundat det bisarra och ironiska i hela situationen (att bli kallad patetisk av en man som har samma världsåskådning som Gargamel) började jag skratta högt och var inte längre på dåligt humör. Han dök upp från ingenstans och försvann lika kvickt bara för att muntra upp min torsdagkväll med sin grämelse, nästan som en fabel eller Frank Capra möter An Idiot Abroad.

 

Dessutom antar jag att den enda personen som är mer patetisk än den gnälliga britten som står och kverulerar på Pustervik en torsdagkväll är killen som står bredvid och lyssnar ...

 

En snabb bikt kanske? Okej då; jag har under de här dagarna druckit en hel del öl och vin samt ätit skräpmat. Plus att jag fick i mig en bit kladdkaka och lite läsk som inte var light tidigare idag under det sena födelsedagsfirandet.

 

På tal om födelsedagsfirandet (igen) fick jag en perfekt födelsedagspresent av Tim, nämligen ett par simglasögon. De kommer definitvt att behövas på vägen till Vansbro 2014.