Att återvända
Då var man nyligen hemanländ från sin korta visit i Göteborg, staden på g. Jag hade läst alla slutredovisningar, förberett frågor, tänkt ut jämförelser till egna erfarenheter på praktiken och tänkt ut vad jag skulle säga om mitt eget alster, så när timmen väl var slagen för slutseminariet (som varade i 6 jävla timmar!); I didn't argue, didn't reason, just dominated!
Dags att trycka upp händerna mot himlen, likt två minareter med gäddhäng, och basunera ut "CHAMPIOOOONEEEE!".
*sagt och gjort*
It's good to be the king ...
Nåväl:Bikten framför allt!
1. Jag åt på en kinakrog.
Ursäkt: Det var på torsdag innan jag åkte in till T-centralen. Mellan min lägenhet och tågstationen (kind of) ligger en kinakrog med en frigginawesome lunchbuffé. Jag hade inte ätit något sedan klockan halv sex dagen innan och jag hade inget hemma (och när jag säger "inget" så menar jag INGET). Planen var att gå upp tidigt och handla innan det var dags att ge sig av, men jag försov mig en smula. Jag vill dock skarpt framhålla att jag inte åt i närheten lika mycket som jag brukar vräka i mig och dessutom måste jag vidgå att det kändes skönt att för en gångs skull kunna avlägsna sig från buffén utan att känna sig på vippen av en matkoma.
2. Jag köpte en läsk på T-centralen.
Ursäkt: Jag anlände med god marginal innan avgång då en medelålders man kom fram till mig och hävdade att han saknade 19 kronor till sin tågbiljett, vilket han bad mig avvara. Jag sa att jag inte hade några kontanter, men han undrade om jag kunde ta ut lite växel på pressbyrån. Han var rakad, hade en snygg jacka med en skjorta under och när jag förstulet mönstrade honom fann jag att det enda som föranledde mig till att tro att han skulle köpa sig ett par burkar billig bärs, eller en flaska dyrare, var hans avsaknad av tungt baggage (vilket dock gällde även mig) och det faktum att han ens behöver fråga om 19 kronor. I all hast resonerade jag att vare sig min nådegåva skickade denna resenär hem eller hjälpte hans fredagsfylla på traven så förgyllde jag ändå hans dag för en blygsam summa, så jag köpte en dricka, bad att få 20 spänn i växeln och skänkte den till mannens dubiösa ändamål. Jag ångrade ganska snart transaktionen, då jag började fundera på ifall allt detta inte bara var ett svepskäl från min sida för att köpa en läsk.
Fotnot: På hemvägen kom ännu en främmande man fram till mig, denna gång på Göteborgs centralstation, och hälsade på mig som om jag vore en bekant som han inte träffat på sedan den där galna utekvällen för längesedan, även han bad om att få en slant, denna gång till bussen. Det mesta hos denna man föranledde mig till att tro att pengarna oavkortat skulle gå till billig bärs, inte minst då bussarna slutade ta emot kontanter som betalning för längesedan. No dice!
3. Jag köpte en korv och en dricka på 7Eleven.
4. Jag åt på Burger King.
Signe mig, ty dessa äro mina försyndelser.
Annars då? Jo tack, jag passade på att träffa Anton (en av de få vänner jag har med ett filmintresse som kan mäta sig med mitt) och vi såg på Roy Anderssons film "Du Levande", vilken jag inte hade sett förut. Den var bra, fast en aning ojämn och oenhetlig på sina ställen. Stundtals tycktes den tematiskt påminna lite om Luis Buñuels "Frihetens Fantom" (en fantastisk film som ska släppas på dvd i mars!), men inte på ett lika slagkraftigt sätt. Med det sagt vill jag även poängtera att en hel del fristående scener var klockrena. Min favorit är nog scenen med elektriska stolen ("Försök att tänka på något annat").
Utöver det känns det mest som att huvudbeståndsdelarna av resan har bestått av att åka (och att vänta in) tåg, vilket jag dessvärre inte är en beundrare av, sannerligen inte tillsammans med skrikiga, störiga, gudsfögätna, helvetsbegätna och vetahuterimaskätna ungar. Jag minns att jag och Stefan för en tid sedan diskuterade möjligheterna att skaffa vapenlicens, mest som en hobby, men efter de senaste dagarnas tågresor är jag nog för tillfället orubbligt övertygad om att jag förmodligen inte borde få tillåtelse att bära vapen eftersom jag endera dagen med största sannolikhet skulle flippa ur och brassa av några blykyssar mot något utav de bemälda monstrena, fast övertygad i mitt psykotiska tillstånd att frias från några lagliga påföljder eftersom rådande konsensus bland samtliga tillstädes medresenärer hade varit att det inte skulle "bli folk av den där ändå".
Inte särskilt mycket om simning, träning eller Vansbro än så länge i den här bloggen ... Men misströsta icke; jag har fortfarande ej för avsikt att sluta mina dagar som snubben som rultar ombord på pendeln likt en omåttligt trind pingvin, klämmer in sin tvåsitsröv mellan sätena med ett skohorn och tömmer tre fjärdedelar av en petflaska Troccadero i ett svep. Jag siktar istället på att kunna spankulera runt på med bar överkropp på stranden som om jag hette Mitch utan att bli bötfälld för sedlighetsbrott.
Eller åtminstone inte behöva oroa mig för en hjärtinfarkt innan jag fyllt 40.
Kommentarer
Trackback
