Dra mig baklänges på en rostig skottkärra med punktering; två inlägg på två dagar. Sicken produktiv gosse man kan vara då. Nåväl, jag misstänker emellertid att uppdateringsfrekvensen kommer att avta en aning med tiden, eftersom jag just nu känner en nästintill övernitisk entusiasm så här i den initiala fasen av detta projekt. Jag kommer nog ha perioder då det haglar tätare mellan inläggen också, men jag är säker på att jag kommer att finna en lite mer sansad takt allt eftersom. Men just nu är jag angelägen om att få dela med mig av allt från det generella till det minutiösa, vilket (förutsätter jag) även ni kära läsare är enträget vetgiriga om. Så låt härmed skrönan ta vid!

 

Jag kan börja med att bikta mig; igår (wow, det gick inte ens en dag!) drack jag läsk, något som jag vet är en ovanskligt stor bidragsfaktor till mitt nuvarande tillstånd, och för övrigt är det just det här gisslet som jag har gruvat mig mest inför, jag har ju trots allt försökt lägga ner/åtminstone trappa ner vid ett flertal gånger. Åh, en sån skam, men om jag med förlov får försöka urskulda mig; jag hade läsken hemma sedan innan nyårsafton. Visst, jag skulle kunna ha hällt ut det, men i grund och botten rör det sig om ett nyårslöfte, inte en handpåläggning av en helbrägdagörare. Jag kommer att trampa i klaveret lite till och från, ömsom försumbart, ömsom Viktor Borge-style, men i slutändan står jag fast vid att fulfölja mitt mål.

 

Dessutom tycker jag inte det är så farligt, det är ju inte precis som om jag pressat i mig en hel låda Cocodise.*

(*som Bounty, fast billigare och med ett roligare namn)

 

Annars har jag inte hunnit syssla särskilt mycket med just nyårslöftet idag eftersom jag varit på praktiken från 10 till 20. Som jag nämnde i föregående inlägg så håller jag för närvarande på med högskolestudier (socionomprogrammet) och är inne i slutskedet av min halvårslånga praktik, som jag gjort på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Praktiken började i Upplands Väsby, bara två hållplatser med pendeltåget från min hemort Märsta, men när ett nytt boende öppnades i Jakobsberg började min handledare jobba där och jag fick utan vidare följa med honom. Nu har jag en och en halv timmes resfärd att se fram emot varje morgon och en dito återresa.

 

Så förutom att låta bli läsk, godis och överdimensionerade portioner krubb har jag inte hunnit ta itu med nyårslöftet idag, i alla fall inte på något salivalstrande fenomenalt sätt. Jag gick från tågstationen till praktiken istället för att ta bussen och jag anmälde mig frivilligt till att ta itu med de tyngre sysslorna som dagen bjöd på. Det sistnämnda hade jag nog åkt på ändå, eftersom "praktikant" är ett annat ord för "gimp".

 

Imorgon ska jag åka iväg till Göteborg, eftersom jag bedriver mina studier under Göteborgs universitet (ja, fastän jag bor i Märsta, det är en lång historia som jag kan dra i en förkortad version för er som inte känner till den), och ha det sista och exminerande seminariet för praktiken, till vilken jag varit tvungen att skriva en text där jag analyserar mina erfarenheter under praktikperioden med hjälp av kurslitteraturen. Texten skulle vara två sidor lång och jag hade sju sidor av anteckningar. Efter att ha strukit, kasserat och omformulerat fram till klockan halv 2 på morgonen hade jag äntligen bringat världens mest kompakta skitsnacksdokument till existens.

 

 

 Jag kommer hur som helst att åka ner imorgon eftemiddag och hem igen ganska tätt efter seminariet, med andra ord en förhållandevis kvick visit till Sveriges framsida (eller var det Sveriges baksida? Det är i och för sig både blött och blåsigt, så jag antar att vilket som är tillbörligt). Jag befarar dock att jag under mitt hastiga besök hinner få i mig onyttig "färdkost", vilket jag i så fall har för avsikt att, ensam med skammen, oförställt bikta mig om här vid min återkomst.

 

Jag tror att jag startade denna blogg med samma bevekelsegrunder som Tage Danielsson hade när han skrev "Mannen Som Slutade Röka"; att så pass många skulle bli varse om företaget att hundhuvudet kommer att bli för tungt att bära vid ett eventuellt misslyckande. Att misslyckas i det tysta är en smärtfri och bekväm historia, vilket är anledningen till att jag hoppas att den här bloggen får ett skapligt antal läsare. Jag kommer att ta några snedsteg på vägen, men vi kommer att ses i Vansbro 2014!

 

Och nej; jag har inte hunnit köpa mjölk än.