Vad var det jag sa redan i andra inlägget? Tids nog kommer uppdateringsfrekvensen av bloggen att avta. Men vem hade anat att det skulle ske redan första månaden utav detta 18 månders åtagande? Jag, i och för sig, eftersom jag är väl medveten om min tendens till oföretagsamhet, vilket är en av anledningarna till att jag avlade nyårslöftet som gav upphov till den här bloggen redan från första början. Men nu har jag hur som helst kommit mig för till att skriva ett inlägg så att ni ska få veta att jag inte har gett upp redan och för att inskärpa ännu en gång att jag inte har för avsikt att ge upp över huvud taget!

 

Även om jag har legat lite på latsidan på sistone ...

 

Jag vill dra mig till minnes att jag skrev att jag övervägde en powernap följt av en visit till simhallen i mitt förra inlägg, men faktum är att jag varken gick till simhallen den dagen ELLER någon av de resterande dagarna som lett upp till denna (och inte var jag där idag heller). Jag vet, jag vet, men jag har inte varit på övervägande bra humör den sista tiden och har dessutom försökt ta itu med andra ärenden.

 

Till exempel har jag försökt kontakta före detta arbetsgivare för att fråga ifall det är okej att jag anger dem som referens när jag söker extraarbete nu till vårterminen och efter att ha fått tag på dem så skred jag genast till verket med att författa ett anständigt CV samt ett personligt brev (vilket många arbetsgivare avkräver sina arbetssökande) som var både imponerande och allmängiltigt. Detta blev en smal sak för mig eftersom jag, vilket alla ni som följt bloggen inte kan neka till, har förlänats med en utsökt elokvens och det säger jag inte för att skryta om min egen självupplevda förträfflighet men det gör jag visst så AAAAAAAAW YEEEEEAAAAH!!!

 

Hur som helst så har jag sökt en hel del jobb, en del av dem verkade dessutom väldigt givande, och jag fortsätter att söka, så det känns faktiskt rätt bra just nu på den fronten. Jag är ju förvisso utav en väldigt pessimistisk och cynisk läggning, men jag tror nog att jag tillåta mig själv att ha lite mer tillförsikt den här gången och hoppas på det bästa för att sedan låta Robin-om-nån-månad ta en tugga av bajsmackan ifall livet beslutar sig att ännu en gång neka mig tillträde till buffén. Makalös plan, n'est-ce pas?

 

Helt lat har dock inte varit, när det gäller motion, eftersom jag trots allt har varit ute och gått en försvarlig distans minst ett par gånger under de senaste dagarna. Men det betyder inte att jag inte har något material till bikten: jag åt ett par bitar av sockerkaka hemma hos mamy och papy, jag har druckit lite läsk som INTE har varit light och idag åt jag en pizza tillsammans med Stefan.

 

Efter svintårtan gick vi hem till honom och han introducerade mig till "Game Of Thrones"; en serie som jag har varit varse om ett bra tag nu, samt hört mycket bra om, men som jag av någon anledning inte tagit mig tid till att se. Efter att ha sett de fem första avsnitten måste jag nog säga att folk inte har snackat skit, för det är en mäktigt bra serie. Det faktum att jag ger den mitt bifall kanske inte betyder särskilt mycket för er, men ta då hänsyn till det faktum att jag inte alls är något fan av fantasy och/eller riddarhistorier. Den är, helt enkelt, något lite utöver det vanliga.

 

På tal om saker som är utöver det vanliga; Farfar Skrot är äntligen klara med sin nya "skiva"! Javisst, mina damer och mårdar, och den har fått den självförklarande titeln "Kamel vs Riktig El". Det bästa av allt är att det endast tog 3 år att sammanställa detta mästerverk av banal musikalitet, undermåliga sångprestationer, obefintlig mixning och infantila texter. Alla ni som redan är fans kommer inte att bli besvikna och alla ni som aldrig har hört talas om Farfar Skrot läser förmodligen inte den här bloggen.

 

Avslutningsvis kan jag bara passa på att säga att det förmodligen återigen kommer att dröja innan nästa inlägg eftersom min familj, exklusive yngre bror, ska åka upp till Gästrikland (utav alla ställen i universum) i en vecka för att fira min fars 60-årsdag. Kanske kommer jag att stanna hemma, ifall jag blir kallad till intervju eller erbjuden jobb, men mycket tyder på att jag inte kommer att vara anträffbar under större delen utav nästa vecka. Däremellan måste även jag och mina bröder försöka tänka ut en tillständig present till karln, men för att göra det måste vi söka svaret på den uråldriga gåtan "vad ger man till en mas som inte vill har något?" (och då menar jag det bokstavligt talat).

 

Adios, biatches!

Heliga härjedalshäxor, Batman! Klockan är ju faktiskt bara halv tre och ändå känns det som dagen börjar lida mot sitt slut. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så konstigt, om man beaktar att jag varit så pass produktiv idag att jag åkte ända bort till Orminge för att hjälpa Arlene med sin flytt till the swamps of sadness ... nej, jag menar Småland (det är lätt att ta miste). Flytten började vid klockan 9 på morgonen, så jag har haft fullt upp under några timmar. Innan hade jag börjat undra över ifall mitt SL-kort fortfarande var giltigt och kände en stark ambivalens inför möjligheten att det inte skulle vara det:

 

Å ena sidan kände jag mig en aning lättad, eftersom det är en cirka 2 timmars enkelresa mellan min lägennhet i Märsta och Arlenes lägenhet i Orminge och jag skulle därmed ha kunnat gått tillbaka upp i lägenheten och gosat ner mig under täcket igen med laga förfall (eftersom jag har det lite påvert, rent ekonomiskt, just nu och SL-kort kostar mer än vad jag skulle vara beredd att betala för att rädda livet på en isbjörn).

 

Å andra sidan kände jag mig en aning nervös, eftersom jag hade lovat långt i förväg att ställa upp och hade därmed ingen lust att vara den ringmuskellaparen som ringer 2 timmar innan start för att lämna återbud på grund av något som, med största sannolikhet, kommer att uppfattas som en lögn för att slippa undan.

 

Som tur var löste det sig, eftersom det förhöll sig på det viset att mitt SL-kort gällde till och med idag, och trots sömnbrist, morgonmörker, vinterkyla och allmänt enerverande aber man kan tänkas att stöta på under en 2 timmars resa med SL (så som tre ungar som högröstat "diskuterar" vilken siffra som kommer före en miljon och deras pappa som sporadiskt infliker med pregnanta tankekorn som "oj, titta; en DÖRR!") så var det inte så farligt som jag i viss mån hade befäst mig på; allt var redan nedpackat, det fanns hiss och vi var ganska många arbetsföra människor tillstädes, så det hela flöt på väldigt problemfritt och gesvint. Jag var åter hemma runt klockan 13, vilket betyder att jag varit iväg i cirka 6 timmar, vilket blir typ forever omräknat i lördagstid, så inte undra på att det känns som den längsta dagen sedan "Den Längsta Dagen".

 

Lägg dessutom till det bemälda sömnproblemet in i den smeten; jag vaknade alltså klockan halv motherfudgin' fyra på morgonen idag och låg sedan och vred och vände mig fram tills klockan ringde vid 6. Vad har gett upphov till detta berövande? Jo, en hel malström med saker. För det första har jag väldigt torr och irriterad hud, så vintern är lite extra jävlig för mig i det avseendet. Jag kan göra mitt yttersta för att inte klösa sönder mig själv i vaket tillstånd, men jag har ingen kontroll alls över vad mina nagelbestyckade dasslock till händer gör rent instinktivt i sleepmode och då händer det, till och från, att man vaknar upp med en skaplig sveda samt rivmärken över kroppen som nästan får mig att vilja köpa ett graviditetstest bara för att försäkra mig om att jag inte bär på Satans avkomma*. Tänk er ifall jag inte hade för ovana att bita på naglarna; jag hade fan haft permenenta ärr!

 

Sen har jag börjat drömma mardrömmar (som av någon outgrundlig och högst ouppskattad anledning har börjat få karaktär av body horror!) mer och mer på sistone och föregående natt var inget undantag. Eller, på sätt och vis var den nog ett litet undantag, med tanke på hur jävla grotesk den var. Jag tror faktiskt inte jag ens har lust att återge den i bloggen då jag befarar att läsare skulle tro att jag är ... vad är den medicinska termen nu igen ... fucked up!

 

Dessutom är det även det gamla vanliga; ångest och oro inför framtiden, pengar, studierna, kärleken, livet, monster under sängen och allt det där som jag inte heller orkar vidareutveckla i just det här inlägget, eftersom jag (som ni förmodligen redan har gissat er till) är ganska trött och överlägger just nu ifall man ska ta sig en powernap för att sedan se ifall man finner lite kraft till övers idag för att släpa iväg sitt sönderklösta kadaver till simhallen.

 

Jag kan ju dock avsluta med en kort bikt: Jag åt ett par vaniljgifflar hemma hos min bror igår och idag tog jag en pralin ur en chokladask som Arlene hade ställt fram för oss flyttgubbar att snaska på vid tillfälle (ett tillfälle som jag påpassligt tog i akt!).

Med hälsningar och hedersbetygelser från ett källarhål på fjärde våningen. Dagarna har varit långa och förhållandevis händelsefattiga, men hur stor tror ni att den käppen är i hjulet som driver mina storhetsvansinniga planer på att omständligt kåsera om handeln och vandeln i mitt futila liv? Faktum är att den måste ha missat hjulet helt och hållet, för här sitter jag, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts (klockan halv fyra på en vardag, till på köpet), framför min diminutiva dammagnet till laptop och knappar mig lättsinnigt vidare mot livets ände, ett tangentslag åt gången.

 

 

Men när jag nu ändå håller på att dela ut kängor till mig själv kanske jag skulle passa på att få bikten överstökad: jag var hemma hos mina föräldrar och yngre bror igår och där bjöds det på lasagne. Jag, precis som katten Gustaf (i sin oändliga vishet), älskar lasagne och tog därmed för mig av en skamligt väl tilltagen portion, utan en tanke på mitt nyårslöfte eller min något mindre än späda figur (jag åberopar temporär sinnesförvirring på grund av kulinarisk psykos). Dessutom, när vi senare satt och tittade på "Hot Fuzz", som gick på TV, är det även möjligt att en eller annan pralin från Aladdin asken på vardagsrumsbordet fick en rundtur av mitt matsmältningssystem. Men utöver det har jag nog inget annat att bekänna.

 

Ja, läsk har jag ju druckit, såklart. Men, som ett par av er har uttryckt er oro över, jag dricker enbart light läsk, så det tror jag nog att jag kommer utesluta från bikten framgent.

 

Fast nu har jag inte bara knallat runt i kallingar och kalasat som kakmonstret (shit, oavsiktligt många K:n), lite produktiv har jag ju även lyckats vara mellan varven av frosseri och lättja. Jag gjorde Stefan sällskap till Uppsala där han skrev in sig på ÖG igen, efter ett halvårs uppehåll. Detta innebär att vi kan dra runt på nationerna igen (jag måste fixa gästpass, eftersom jag inte ligger vid Uppsala univsersitet, men ändå)! Jag får nog erkänna att Uppsala är en av mina favoritstäder i Sverige (kanske numero uno) och jag har vid ett flertal tillfällen funderat på att flytta dit. Kanske när jag är klar med min utbildning och har hittat ett bra jobb?

 

Vissa drömmer om att flytta till New York eller någon annan metropol ... Nåväl, jag är en förnöjsam man, jag behöver inga stora drömmar (de går ändå bara käpprätt åt helvete).

 

Igår såg jag på Jean Renoirs "La Grande Illusion" från 1937, en film som jag har velat se länge och som jag dessutom har haft i samlingen i ett par månader nu. För er som är mindre bekant med filmhistoria (och som inte orkar googla) kan jag i korthet berätta att den handlar om krigsfångar (i synnerhet tre franska soldater) under första världskriget som försöker hålla sin kamratliga solidaritet vid liv. En till synes väldigt enkel historia som vidrör djupare ämnen som klasskillnader, mänskliga relationer och självbedrägeri. Soldaterna i filmen tillåter sig själva att eskapistiskt tro på "den stora illusionen" (det är vi mot dem, här och nu) för att ge sin situation en anstrykning av mening.

Trots min pompösa presentation av filmen måste jag dock erkänna att jag inte ansåg filmen vara riktigt det mästerverk som så många andra, även om jag tyckte att den var väldigt bra. Den sista akten kunde ha fått mer utrymme och även om Erich von Stroheim gör en enorm insats så tycker jag att hans rollfigur inte utforskades tillräckligt. Men om ni, som jag, är pretentiösa filmnördar så är denna film en obligatorisk upplevelse, inte minst för sitt historiska värde.

 

Sedan promenerade jag hela vägen hem till mina föräldrar, för att hämta mina badbyxor n' stuff, innan det bar iväg till Valsta sim- och sporthall för ännu en kilometers simning. Om jag får lov att spotta ur mig allt gnäll först så vill jag bara få sagt att jag tycker att det var jävligt onödigt av dem att spärra av hela bassängen förutom EN bana (cirka 2.5 meter bred), när de ser att 6 personer håller på och motionssimmar, bara för att en grupp på runt 8 personer ska ha vattengympa! För all del, det var inga gracila små damer men så jävla tjocka var de inte att det behövde tre fjärdedelar av hela bassängen, god damn it!

 

Med det sagt tycker jag för övrigt att det gick väldigt bra att simma igår. Väldigt bra! Det kändes inte i närheten lika utmattande att simma en kilometer som det gjorde vid årets första besök till simhallen, så jag tror nog att det inte kommer att dröja allt för lång tid innan jag beslutar mig för att utöka sträckan. Det känns väldigt skönt, eftersom jag själv inte har märkt någon synlig rent fysisk förändring än så länge. Faktum är att när jag fick syn på mitt nakna jag reflekterat i en spegel i omklädningsrummet insåg jag att om jag någonsin huxflux skulle drabbas av en akut släng av irrationell homofobi så behöver jag inte oroa mig, för åsynen av min nakna kropp har nog samma effekt på homosexuella män som förbundsarkens innehåll har på matinénazister*. Men om man ska se det från den ljusa sidan så kommer samkönade omklädningsrum förmodligen inte att få något genombrott under en överskådlig framtid.

*Någon som inte fattade?

 

Efter att ha övernattat hos mina föräldrar tog jag mig även en uppfriskande promenad hela vägen hem igen, som grädde på moset. Eller, den hade nog, potentiellt, varit rätt uppfriskande ifall det inte vore så jävla kallt. Och här sitter jag nu i min lägenhet, iförd Dirty Harry t-shirt och boxershorts, framför min diminutiva dammagnet till laptop och därmed har vi gått hela varvet runt för att till slut hamna där vi började; i ett källarhål på fjärde våningen.

Låt mig tänka efter litegrann ... När var det jag uppdaterade senast, det föresvävar mig att det bara vara för några dagar sedan, men jag är av någon outgrundlig anledning inte 100% säker. Det känns som om det borde ha varit i onsdags, eftersom jag blev klar med praktiken då. Ja, så var det nog.

 

Med andra ord; inte alltför längesedan. Ändå har jag inga bjärta minnen ifrån varken torsdag eller fredag som hjular runt hjärnbarken och längtar otåligt efter att bli delade med allmänheten, utan dessa tvenne dagar förefaller i dagsläget endast som två ytterligare kritstreck på le grand tableau noir de la vie.

 

Precis som denna dag.

 

Trots att gårdagen bjöd på en hel del begivenheter; jag började dagen med att väga mig för att se ifall jag har gjort några som helst framsteg sedan nyår och till min stora glädje hade jag faktiskt gått ner 3 kilo (okej, det är ingen siffra att göra ifrån sig av extas över, men osäker och självkritisk som jag är hade jag förväntat mig mindre). Vederkvickt av de goda nyheterna for jag upp till simhallen och avverkade ytterligare en kilometer. Denna gång kände jag dessutom att jag hade gjort framsteg, eftersom det inte alls kändes lika kämpigt som under de tidigare passen.

 

Ifall jag har något att invända mot simturen så är det de två klunkarna med klor- saliv- och urinberikat bassängvatten som jag råkade svälja (vad sägs om en tungkyss?). Drink ALL of the pee!

 

Senare på kvällen bar det av till den kungliga huvfudstaden och Allan Edwalls gamla teater på brunnsgatan 4 med det passliga namnet Teater Brunnsgatan Fyra (som numera drivs som en ideell förening av Kristina Lugns dotter). Där höll Johannes Brost en välskriven monolog baserad på en bok vid namn Limpan, skriven av Allan himself. Brost gjorde en väldigt trovärdig och engagerande rollprestation som titelfiguren, en förbittrad och modfälld man hemsökt av alkoholmissbruk, byråkrati, stigma, moraliska trångmål och skuggor ur det förflutna, som både vädjar om att bli accepterad för den han är, samtidigt som han anser att den han är endast förtjänar förakt och fördömelse. Limpan växlar mellan att vara prosaisk, melodramatisk, idealistisk och solipsistisk i sitt anförande (en motstridighet som jag nästan skulle våga påstå är ett ganska allmänmänskligt karaktärsdrag) och jag anser, efter att, som biträde inom äldrevården, ha träffat män av samma beskaffenhet som Limpan, att Brost otadligt fångade tonen och åthävorna hos karaktären.

 

Väl tillbaka i Märsta upptäckte jag att de skulle visa "The Road Warrior" (även känd som "Mad Max 2", allmänt accepterad som den bästa i trilogin) på TV samma kväll, en film som jag har velat se i flera år, men som av någon anledning undflytt mig. Utan förhinder bänkade jag mig framför TVn och genomled kanal 5s oändliga reklampauser för att äntligen ta in denna vägröjande (i flera avseenden än ett) kultklassiker.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att mina ansträngningar har börjat ge resultat, jag hade ett väldigt trevligt teaterbesök och strök ännu en film från min personliga "Vill/MÅSTE se"-lista. En väldigt bra dag, enkelt uttryckt.

 

Så varför känner jag mig så låg idag ...?

 

Jämte nyårslöftet som ligger bakom hela den här bloggen lovade jag även mig själv att jag skulle försöka bli lite gladare det här året. Att inte vara så gnällig, tjurig, bitter och håglös som jag så jävla ofta kan vara och som jag, tro det eller ej, verkligen inte vill vara. Nej, självklart vill jag inte det! Det finns väl inte en enda normalt gängad person som faktiskt önskar sig ett pessimistiskt och förstämt lynne, eller har jag fel? Och jag har försökt, tro mig, jag har försökt, till och med idag har jag (förvisso sporadiskt) ansträngt mig någorlunda för att vara mer gemytlig, men det är så jävla mycket enklare sagt än gjort. Det räcker inte bara med att försöka dra på ett leende eller att krysta fram någon ytlig konversation eller oförarglig kommentar när man egentligen bara känner för att hålla käft och försvinna in i tystnaden, det enda som kvarstår är en rent kosmetisk åtgärd vars raison d'etre är att göra dagen mer trivsam för alla andra. Så vad krävs det egentligen? Jag vet inte. Jag önskar att jag gjorde det.

 

Idag, till exempel, hjälpte jag min mamma med att handla och utan att jag lade märke till det köpte hon ett par vantar till mig, men istället för att tacka och ta emot (som tillbörligt) så var jag ett ohövligt as. Jag vet egentligen att hon inte menade det så, men jag kände mig förringad, som om jag inte kan köpa ett par vantar själv, som om jag måste bli ompysslad, som om jag är helt oförmögen till att ta hand om mina egna bestyr, som om jag aldrig kommer att kunna bli något annat än ett otillräkneligt jävla barn! Jag vet att hon inte menade det. Jag VET det. Och ändå kan jag inte hjälpa det.

 

Jag tänker på allt som hände igår och undrar om jag verkligen är så pass anhedonisk? Är jag helt oförmögen till att kunna känna något annat än ren tillfällig glädje? Jag försöker se många olika och intressanta filmer, jag försöker läsa alla de där böckerna som låter fascinerande, jag försöker gå på och se shower och pjäser, jag försöker umgås mer med vänner och släkt, jag försöker läsa klart på universitetet och jag försöker att förnya mitt liv genom ett övermodigt nyårslöfte, men gäckas ständigt av tanken att det inte spelar någon roll. Att jag inte spelar någon roll.

 

 

Jag var uppriktig redan i första inlägget och sa att det här inte skulle vara någon renodlad fitnessblogg, utan mer som en personlig ventil för mig själv, så klaga inte över allt självömkande gnäll i det här inlägget (eller framtida inlägg heller, för den delen).

 

Jag hoppas ni har överseende med att jag skippar bikten över dietöverträdelser. Jag tycker det finns nog med negativ input i det här inlägget.

Okej, vi börjar med en bikt direkt i det här inlägget, för idag var det sista dagen på praktiken (jag läser till socionom, för er som inte kommer ihåg eller som inte vet det alls, och har precis avslutat min handledda praktik på ett boende för ensamkommande flyktingbarn) och jag hade köpt med mig lite fika som en slags kombinerad avskeds- och tackgåva, för om ni tror att jag tänker köpa två separata gåvor kan ni lika gärna tro på lila- och gulrandiga flygande järvar med namn som Örjan och Brandon because it ain't gonna happen! Hur som helst så var det även min handledares sista dag, eftersom han hittat ett nytt jobb, och även han hade kört på samma bana, så nu var konferensbordet översvämmat med en tsunami av fikabröd och andra nyttigheter. Frestelsen pockade på för hårt och enträget, så i slutändan gav jag vika för den. Dock lyckades jag behärska mig förvånansvärt väl, eftersom jag lyckades ta mig därifrån med endast ett par dammsugare och ett par ballerinakakor på samvetet, så ifall ens stolthet kunde uppvisa synbara krigsskador, i stil med granatsplitter, skulle jag kommit undan med lindrigare brännskador. Förhoppningsvis tillräckligt märkbara för att kunna skryta med på krogen.

 

 

Men som jag tidigare nämnt så var det ju sista dagen på praktiken idag, det kändes lite konstigt faktiskt, även om jag bara har varit där sedan i början av oktober. Jag har verkligen trivts med både arbetet och de som jag har arbetat med, därför känns det lite tungt att lämna det bara sådär utan vidare. Enhetschefen sa några ord, angående praktikens avslu,t under mötet, vilket kändes väldigt bra eftersom hon enbart sa en massa positiva saker om min tid och min insats som praktikant, men desto tråkigare kändes reaktionen som jag fick när jag påminde henne (och samordnaren) om att jag bara har c-uppsatsen under den kommande terminen och att jag mer än gärna skulle vilja jobba extra hos dem, eftersom jag verkligen har trivts under det här halvåret. De mest nickade och log bifallande, men ingenting sades som kunde tolkas som varken ett löfte eller ett refuserande. Jag kanske bara är cynisk och pessimistisk som vanligt, men det hade verkligen varit uppskattat med lite mer tydlighet.

 

Inte för att det har något med något att göra, men på hemvägen gick jag bort till 7Eleven för att köpa läsk (ja, jag vet att jag inte nämnde det i bikten, men vid det här laget är det ju nästan standard att jag dricker åmtinstone lite läsk ...) och då hörde jag en äldre kvinnoröst som skrek "De har stulit stjärnorna!". Jag ska inte svära på min blåsas funktionsduglighet att det var exakt det hon sa, men det lät verkligen som det, plus att hon följde upp det med att häva ur sig saker som "Ring polisen!" och "Banditer!". Jag såg mig omkring för att se ifall jag kunde få syn på denna himlakroppsberövade hysterika, men hon var utom synhåll (thank you, GOD!).

 

När jag sedan satte mig på pendeln hamnade jag mitt emot en tant som satt hopsjunken i sätet likt en livstrött Skalman och läste en bok (till och från). Hon smackade och smaskade väldigt högljutt (ja, hela vägen till Märsta), ungefär som ett barn som har en suris i munnen, men jag såg henne aldrig singla in en godis i munnen. Antingen hade hon lyckats få tag i Willy Wonkas evighetskaramell* eller så var hon och stjärnstöldstanten på väg hem ifrån OTINS**-konventet i Sundbyberg.

*Fy skäms ifall ni tänkte på Johnny Depp och inte Gene Wilder

**Otäcka Tanter I Norra Stockholm

 

Fast nu är det ju faktiskt så att det föresvävar mig att jag, i förra inlägget, nämnde mina planer på att ta ännu en simtur i tisdags. Huruvida jag nu gjorde det eller inte ändrar dock ändå inte det faktum att jag faktiskt drev upp min vidriga kropp till simhallen och simmade en kilometer, denna gång tror jag dessutom att det gick ännu fortare än förra gången. Sedan om jag ser ut som en neurosedynskadad sjöko när jag plaskar runt i bassängen är bara sekundärt; faktum kvarstår att jag gör framsteg (eller åtminstone känner att jag gör det) och det är verkligen sporrande. I vattnet funderade jag lite över Vansbro och blev en aning nervös inför tanken av hur min självkänsla skulle påverkas ifall jag av någon anledning skulle välja/bli tvungen att avbryta loppet och hur alla som jag har upplyst om mitt nyårslöfte skulle uppfatta det misslyckandet.

 

Mina orosmoln över just det spörsmålet skingrades dock tämligen kvickt när banan bredvid motionssimmet oförhappandes ockuperades utav en simskola för småbarn. Min brydsamhet skiftade således fokus till hur pass hög procentnivån av kiss i vattnet skulle komma att stiga i bassängen. Ni anar inte hur svårt det är att motionssimma med munnen stängd. Senare borstade jag tänderna sorgfälligt.

 

 

Efteråt köpte jag även simmärket "Baddaren" i kassan. Nej, jag skämtar inte; jag gick faktiskt fram till expediten i kassan på simhallen och bad att få köpa den. Efter en dömande blick gick hon iväg och hämtade den, utan att ens be mig bevisa att jag kan koka kaffe och doppa huvudet 5 gånger (lazy bitch!).

 

 

Den här styggingen kommer att fästas i min våtdräkt, när den väl har införskaffats, och när det sedan är dags för det stora loppet kommer vi att kämpa oss nerför Vanån och uppför Västerdalälven tillsammans.

 

Förresten har jag börjat sammansätta en playlist med workoutlåtar. Filmnörd som jag är skulle jag gärna vilja ha fler anthems från 80-tals filmer som passar. Hittilldags har jag:

Joe Esposito - You're The Best (Karate Kid)

Kenny Loggins - Danger Zone (Top Gun)

Paul Engemann - Push It To The Limit (Scarface)

Bill Conti - Gonna Fly Now (Rocky)(JAG VET; den är från 70-talet, men det är ju THE adrenalinpumparlåt)

Survivor - Eye Of The Tiger (Rocky III)

Vince DiCola - Training Montage (Rocky IV)

Sedan har jag även andra låtar som jag tror skulle hålla mig igång under ett hårt träningspass, men jag skulle som sagt helst ha fler låtar utav den här kalibern.

 

Ifall någon därute har något förslag till liknande låtar (eller bra träningslåtar överhuvudtaget) så tycker jag inte ni ska vara blyga för att lämna ett förslag i kommentarerna. Get me into the groove!

Först och främst vill jag, av någon anledning, bara informera alla om att jag nyss såg om "The Goonies", en vördad skatt från min barndom, för första gången på många år och trots att man alltid riskerar att förstöra fina minnen, genom att upptäcka alla skavanker då man ser filmen genom ett par mer kritiska, cyniska och vuxna ögon (som i fallet med Tim Burtons "Batman"), så är det alltid så jävla värt när man lyckas hitta gamla rullar från ens forntid som fortfarande lyckas göra ett starkt intryck (lyckligtvis som i fallet med "The Goonies").

 

 

Nåväl, låt mig då få bikten överstökad lite hastigt; jag har ätit ett mål på Max, jag har ätit kanelgifflar (som min mamma bjöd på), jag har ätit en glass (även den compliments of mama mia) och jag har, som ovanligt, druckit läsk (och återigen i mycket mindre kvantiteter än före nyårslöftet). Annars tycker jag verkligen att det börjar ta sig rätt ordentligt med snaskandet, med tanke på att jag egentligen inte känner suget efter godis särskilt starkt längre, så rent logiskt borde det avta mer och mer.

 

Annars då? Jo, tack, jag har haft en hel del på schemat de senaste dagarna. På torsdag åkte jag till exempel ut till Orminge och hälsade på en väninna, Arlene, innan hon tar sitt pick och pack och flyttar in hos Åsa-Nisse någonstans nere i Småland. Samma dag bokade jag även biljetter till att se "Limpan", en pjäs baserad på en bok av Allan Edwall som ska framföras på just Allan Edwalls gamla teater inne i Stockholm med Johannes Brost i huvudrollen. Senare, såg jag, ska de spela "The God Of Carnage" (en väldigt känd enaktare) på samma teater, kanske skulle man gå och se den också? Kanske skulle man införskaffa en monokel med tillhörande cylinderhatt och öva på sina manierade åthävor, så som det högdragna skrattet?

 

Ingen kan påstå att jag inte har mycket att grubbla över ...

 

Den verkliga nyheten, och egentligen det enda som är värt att skriva ner i det här inlägget, är att jag faktiskt stod vid mitt ord och gick till simhallen i fredags för att ta årets första simtur. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av mig själv! Inte nog med att jag fortfarande kan koka kaffe (!); jag simmade mycket längre än vad jag trodde att jag skulle orka, närmare bestämt 1 kilometer och jag gjorde det på cirka 35 minuter. Innan någon gör ett nesligt försök till att spräcka min bubbla så vill jag poängtera att jag är fullt medveten om att jag inte slår några rekord med den tiden, men jag är väldigt belåten på grund av att jag absolut inte förväntade mig ett i närheten lika bra resultat, med tanke på att jag inte har simmat regelbundet på flera år. Lägg dessutom till att jag gick hela vägen hemifrån mig till mina föräldrar tidigare på dagen (för min mamma och brorsdotter skulle med till simhallen och bada) och att jag inte behövde personlig assistent för att uträtta mina dagliga sysslor och behov dagen efter så skulle jag nog våga dubba årets premiär i simhallen en succé. Fast jag upplevde dock att nacken började värka rätt fort, så jag får nog ta och jobba lite på min teknik samt träna upp rygg- och nackmuskler. Nästa besök till simhallen kommer förhoppningsvis att tima på tisdag, ifall inget oförutsett fuckar upp min skit.

 

Avslutningsvis kan jag tala om att jag fick ett brev från inkasso för ett par dagar sedan, tydligen på grund av att jag inte betalade hyran förra månaden. Jag var fullt övertygad om att det måste skett ett misstag, men när jag noggrant gick igenom min historik på internetbanken kunde jag se att det var sorgligt men sant, trots att jag hade betalat alla andra räkningar (till och med den som jag inte får hemskickad, utan får hämta från deras hemsida varje månad). Den enda logiska förklaringen är att fakturan måste ha kommit bort i posten och att jag under juletidens villervalla in tänkte på det. Men det som verkligen gjorde mig förgrymmad var det faktum att jag har betalat hyran i tid under de nästan 2 åren som jag har bott i den här lägenheten och när jag nu råkar glömma det en för första gången (dessutom under julrushen på grund av att fakturan förmodligen kommit bort i posten) tyckte min hyresvärd att det enda alternativet var att låta ärendet gå till inkasso direkt, istället för att skicka en påminnelse. Därmed tillkom både en extra avgift samt en ilska gentemot min hyresvärd på grund av deras respektlösa förhållningssätt till sina gäster. Jag tog itu med situationen på det enda följdriktiga sättet som påbjöds; gnällde på facebook och drog sedan över till Stefan, tillsammans med Tommy och Rebecca, och det blev en trevlig kväll (även om Josefin var tvungen att låsa in sig för att plugga) med xbox, kinect och amerikansk fotboll som slutade med att jag somnade (gissningvis snarkandes) på en madrass framför TVn medan Green Bay fick stryk av San Francisco, cuz daz how I roll, maddafakkas! Ibland går det sannerligen vilt till i metropolen Märsta.

Idag var tredje dagen raka dagen på praktiken, från 10 till 20, med en och en halv timmes resväg till boendet samt en och en halv timmes resväg tillbaka hem. Inte för att jag vantrivs på praktiken (för det vill jag absolut inte ge intrycket av att jag gör) men det börjar bli lite träligt. Speciellt om man håller det faktum att jag jobbar till 20 imorgon igen i åtanke. Fast, det ska erkännas, det är inte ebart jämmer och ve med den nya (och avsevärt längre) resvägen till och från praktiken; jag är en riktig periodare när det gäller läslust (jag slukar böcker under en period och läser sedan knappt en endast under följande, fram och tillbaka) och just nu är jag off the wagon big time, vilket innebär att min nya resväg till jobbet möjliggjort läsandet av (hittills) 4 böcker.

 

Jag har avverkat "Hotellet" av Ola Klippvik (som nästan föreföll vara en slags uppbyggelseroman skriven under fri association), "Berömda Män Som Varit I Sunne" av Göran Tunström (Tunströms omisskännliga prosa är svårslagen), "Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna" av Fredrik Lindström (en samling med noveller om vardagslivet som växlar mellan klarsynta och flacka) samt "Alla Mina Vänner Är Superhjältar" av Andrew Kaufman (en säregen liten bok som med hjälp av flashbacks och sidospår lyckas klämma in en hop av liknelser om modernt liv, parabler till filosofiska frågor och fabler om storslagna teman på endast 108 sidor, rekommenderas varmt till den som är ute efter en feelgoodbok). Idag började jag på den femte boken, "Kris" av Karin Boye. Jag har läst ungefär 70 sidor och den var rätt slö i starten, stundtals en aning omständlig, men den börjar ta fart nu. Dessutom; Jesus H Tapdancin' Christ, vilket vackert språk hon hade.

 

Jag lyckades även få tag på rätt person vid universitetet per telefon för att kunna verifiera att jag är anmäld till nästan termin (vilket min praktiklärare bad mig dubbelkolla) samt att jag endast behöver skriva C-uppsatsen, eftersom jag tentade av de två mindre kurserna innan jag tog studieuppehåll.

 

Och om du tror att jag har anledning till att fira med ett nästintill gutturalt "Like a BOWSS!!!" bara av den anledningen, kohohohompis, stäng munnen och andas genom näsan, det blir bättre ändå; min handledare skrev praktikutlåtandet idag och förutom att (givetvis) rekommendera att jag blir godkänd skrev han även en motivering som var ytterst fördelaktig för mig, inte minst i fråga om självförtroende, så för att skryta lite med min egen förmenta förträfflighet tänkte jag återge den här;

"Robin har visat engagemang, ambition och noggrannhet under sin praktik i boendet. Robin har visat ha goda teoretiska kunskaper och goda analytiska förmåga som har präglat hela hans praktikperiod"

 

Nu kommer det: Like a BOWSS!!!

 

Meeeeeeeeeeeeeeeen, om vi ska hålla oss till ämnet som den här bloggen ursprungliga var tänkt att behandla kanske? Frågan på allas (egentligen ingens, men jag skriver på ändå) läppar är; hur har det gått? Och svaret är; jo, tack, det tuffar egentligen på i samma takt som tidigare. Jag har, som tidigare nämnt, varit väldigt mycket på praktiken och inte haft för mycket tid över till att göra något alldeles fabulöst när det gäller nyårslöftet. Jag har varit helt rökfri sedan nyårsafton, jag har inte köpt godis och sträckan mellan tågstationen och praktiken har jag färdats med hjälp av mina apostlahästar (cirka 20 minuter i rask takt) och dessutom tagit ut dem på en liten motionsrunda under lugna stunder på praktiken.

 

Ifall jag nu skulle bikta mig om något, förutom att jag har druckit ett par flaskor läsk on the go på tågresorna de senaste dagarna, så skulle det väl vara lördagens dionysiska utsvävning hos Stefan. Han och Josefin skulle ha lite av en get together med familjemedlemmar (och som vän till familjen var även jag inbjuden) där slutspel i NFL ingick på programmet (Texans mot Bengals) och till sportens lov var kvällens kulinariska tema "amerika". Det bjöds på cheesy greasy obesy baconburgare, beef jerky, reese's pieces, marshmellows och ginger ale. Jag fick dock mer motion än jag fått på hela året under kvällen när jag och Patrik spelade kinect på Stefans sprillans nya projektor, men istället för gatorade (eller ens vanligt vatten) förstärkte vi oss mellan varven med southern comfort, vilket kanske inte är det hälsosammaste norr om sydpolen.

 

Southern comfort, för övrigt, smakar som en något stark juice efter bara några få smuttar. Livsfarligt.

 

Ju mer jag läser det jag själv skriver, och har skrivit, desto mer förvissad blir jag om att de som läst inläggen snart börjar tänka "han har ju fan redan gett upp; det står inte ett skit om Vansbro eller träning, förutom att det kommer". Och det kommer faktiskt; imorgon har jag praktik, på torsdag ska jag träffa en vännina men på fredag är jag helt ledig och då hade jag faktiskt tänkt åka upp till simhallen och ta årets premiärpass. Jag vet inte hur många längder eller hur lång tid jag ska köra, men jag antar att en del av just första passet är till för att försöka avgöra vilken nivå man ligger på så man kan lägga upp en lite mer strukturerad strategi utifrån empiriska rön.

 

Jag börjar med att se om jag fortfarande kan "koka kaffe", sen arbetar jag mig framåt därifrån.

 

Albanskämt: Vad heter den albanska motsvarigheten till Skrot-Nisse? Shqippen på tippen.

Då var man nyligen hemanländ från sin korta visit i Göteborg, staden på g. Jag hade läst alla slutredovisningar, förberett frågor, tänkt ut jämförelser till egna erfarenheter på praktiken och tänkt ut vad jag skulle säga om mitt eget alster, så när timmen väl var slagen för slutseminariet (som varade i 6 jävla timmar!); I didn't argue, didn't reason, just dominated!

 

Dags att trycka upp händerna mot himlen, likt två minareter med gäddhäng, och basunera ut "CHAMPIOOOONEEEE!".

It's good to be the king ...

 

Nåväl:Bikten framför allt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dra mig baklänges på en rostig skottkärra med punktering; två inlägg på två dagar. Sicken produktiv gosse man kan vara då. Nåväl, jag misstänker emellertid att uppdateringsfrekvensen kommer att avta en aning med tiden, eftersom jag just nu känner en nästintill övernitisk entusiasm så här i den initiala fasen av detta projekt. Jag kommer nog ha perioder då det haglar tätare mellan inläggen också, men jag är säker på att jag kommer att finna en lite mer sansad takt allt eftersom. Men just nu är jag angelägen om att få dela med mig av allt från det generella till det minutiösa, vilket (förutsätter jag) även ni kära läsare är enträget vetgiriga om. Så låt härmed skrönan ta vid!

 

Jag kan börja med att bikta mig; igår (wow, det gick inte ens en dag!) drack jag läsk, något som jag vet är en ovanskligt stor bidragsfaktor till mitt nuvarande tillstånd, och för övrigt är det just det här gisslet som jag har gruvat mig mest inför, jag har ju trots allt försökt lägga ner/åtminstone trappa ner vid ett flertal gånger. Åh, en sån skam, men om jag med förlov får försöka urskulda mig; jag hade läsken hemma sedan innan nyårsafton. Visst, jag skulle kunna ha hällt ut det, men i grund och botten rör det sig om ett nyårslöfte, inte en handpåläggning av en helbrägdagörare. Jag kommer att trampa i klaveret lite till och från, ömsom försumbart, ömsom Viktor Borge-style, men i slutändan står jag fast vid att fulfölja mitt mål.

 

Dessutom tycker jag inte det är så farligt, det är ju inte precis som om jag pressat i mig en hel låda Cocodise.*

(*som Bounty, fast billigare och med ett roligare namn)

 

Annars har jag inte hunnit syssla särskilt mycket med just nyårslöftet idag eftersom jag varit på praktiken från 10 till 20. Som jag nämnde i föregående inlägg så håller jag för närvarande på med högskolestudier (socionomprogrammet) och är inne i slutskedet av min halvårslånga praktik, som jag gjort på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Praktiken började i Upplands Väsby, bara två hållplatser med pendeltåget från min hemort Märsta, men när ett nytt boende öppnades i Jakobsberg började min handledare jobba där och jag fick utan vidare följa med honom. Nu har jag en och en halv timmes resfärd att se fram emot varje morgon och en dito återresa.

 

Så förutom att låta bli läsk, godis och överdimensionerade portioner krubb har jag inte hunnit ta itu med nyårslöftet idag, i alla fall inte på något salivalstrande fenomenalt sätt. Jag gick från tågstationen till praktiken istället för att ta bussen och jag anmälde mig frivilligt till att ta itu med de tyngre sysslorna som dagen bjöd på. Det sistnämnda hade jag nog åkt på ändå, eftersom "praktikant" är ett annat ord för "gimp".

 

Imorgon ska jag åka iväg till Göteborg, eftersom jag bedriver mina studier under Göteborgs universitet (ja, fastän jag bor i Märsta, det är en lång historia som jag kan dra i en förkortad version för er som inte känner till den), och ha det sista och exminerande seminariet för praktiken, till vilken jag varit tvungen att skriva en text där jag analyserar mina erfarenheter under praktikperioden med hjälp av kurslitteraturen. Texten skulle vara två sidor lång och jag hade sju sidor av anteckningar. Efter att ha strukit, kasserat och omformulerat fram till klockan halv 2 på morgonen hade jag äntligen bringat världens mest kompakta skitsnacksdokument till existens.

 

 

 Jag kommer hur som helst att åka ner imorgon eftemiddag och hem igen ganska tätt efter seminariet, med andra ord en förhållandevis kvick visit till Sveriges framsida (eller var det Sveriges baksida? Det är i och för sig både blött och blåsigt, så jag antar att vilket som är tillbörligt). Jag befarar dock att jag under mitt hastiga besök hinner få i mig onyttig "färdkost", vilket jag i så fall har för avsikt att, ensam med skammen, oförställt bikta mig om här vid min återkomst.

 

Jag tror att jag startade denna blogg med samma bevekelsegrunder som Tage Danielsson hade när han skrev "Mannen Som Slutade Röka"; att så pass många skulle bli varse om företaget att hundhuvudet kommer att bli för tungt att bära vid ett eventuellt misslyckande. Att misslyckas i det tysta är en smärtfri och bekväm historia, vilket är anledningen till att jag hoppas att den här bloggen får ett skapligt antal läsare. Jag kommer att ta några snedsteg på vägen, men vi kommer att ses i Vansbro 2014!

 

Och nej; jag har inte hunnit köpa mjölk än.

Hej och välkommen till min nya blogg! Det var ett par år sedan jag bloggade sist, men jag hoppas på att jag ska bli varm i kläderna igen relativt snabbt. Jag heter förresten Robin (för de ytterst få läsare som inte känner mig på förhand) och jag hoppas att denna blogg kommer att bli mer intressant och sammanhängande än min förra, den handlar ju trots allt om mitt nyårslöfte som jag (vid skrivande stund) avlade igår.

 

 

Jag har på sistone blivit oerhört bekymrad över min fysiska hälsa; jag är överviktig, äter för onyttigt och oregelbundet, väldigt sällan bedriver jag något som kan kallas "motion", röker, dricker och, som förmodligen många andra i  min situation, har jag tagit itu med det genom att inte ta itu med det alls. Kalla det en försvarsmekanism eller ren och skär indolens; så har det varit.

 

Men så på julafton 2012 stod jag och pratade med min äldre bror, som hade funderat över att kanske köra en svensk klassiker år 2014 (Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätterrundan och Vansbrosimningen under loppet av ett år). Jag hade pratat om klassikern med en kille på praktiken bara några dagar innan och hade vid det tillfället sagt att jag aldrig skulle klara av klassikern, men ifall jag var tvungen att välja skulle jag valt att göra Vansbrosimningen. Min bror, och senare alla andra gäster som fick nys om mina planer, var kvick med att upplysa mig om att Vansbrosimningen sägs vara det absolut svåraste momentet under hela klassikern, vilket jag redan hade hört på förhand, men jag tänkte att ifall jag nu bara ska satsa på vad som känns enklast så kan kan lika gärna fortsätta på samma bana, för det kan jag bedyra; det har varit jobbigt men inte fan svårt.

 

Dessutom har jag alltid varit rätt bra på att simma, med tanke på hur lite jag egentligen har tränat på det. Jag skulle nästan vilja drista till med att påstå att jag har anlag för det och dessutom är jag född mellan vattumannens och fiskarnas stjärntecken, så man kan säga att jag till och med har kosmos på min sida. Vare sig man tror på sån rappakalja eller inte så kan det ju inte vara till något annat än min fördel ...

 

Helt sonika bestämde jag mig för mitt nyårslöfte 2012: Att simma Vansbrosimningen år 2014!

 

Detta nyårslöften innefattar en hel del subordinerade löften som måste infrias för att jag ska kunna stå fast vid mitt ord sommaren 2014 i Vansbro;

 

Bli starkare: Utav dessa 132 kilon är inte alltför många av dem muskler, vilket är ett måste om man ska simma 3 kilometer (varav 1 i motström). Armar, ben, bröst, rygg etcetera etcetera måste byggas upp!

Börja äta vettigare: Det kommer bli svårt att gå ner i vikt utan det här steget, eftersom det är främst det som försatt mig i sitsen som jag är i just nu. Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att laga mat, men det kommer ett skede i en mas liv då han inser att mikron kanske går lite för varm i hans kök.

Sluta röka: Som astmatiker var det ett korkat drag att ens börja och ifall jag ska ha tillräckligt med flås för att kunna orka hela loppet så är detta ett sannerligen vitalt steg.

Köpa mjölk: Det har inget med Vansbro att göra, men jag har slut på mjölk och ville skriva ner det innan jag glömmer bort det.

Dricka mindre: Det är väldigt få som jag har berättat det för (kanske finns det fler som misstänkt det) men jag har varit en aning oroad över mitt alkoholintag under det senaste året. Jag vill vara helt ärlig mot mig själv och andra och se till att det inte går överstyr.

 

Sedan vill jag också inflika att DETTA ÄR INGEN RENODLAD FITNESS-BLOGG utan kommer att innehålla mycket kring mitt övriga liv också, som en slags ventil för mig själv. Jag håller till exempel just nu på med socionomutbildningen och, ifall allt går enligt planerna, så kommer jag vara utexaminerad i slutet av året (förvänta er med andra ord en hel del gnäll om C-uppsatsen).

 

Vi kan kalla det för min egen personliga Rocky-historia om hur jag triumferande tog mig från ett skede i livet till ett annat, fast genom simning istället för boxning.

 

Så följ gärna min resa till Vansbro 2014 och visa ert stöd! ADRIAAAAN!!!