Med det sagt har jag dock inte gett upp än! Jag kan ge er mer än mitt ord denna gång också; jag var iväg till simhallen och simmade idag! Jag jobbade både på måndagen och tisdagen, men idag var jag ledig (jag är även ledig imorgon) och bestämde mig för att ta tillfället i akt och göra något annat än att sitta inne och kolla på gamla avsnitt av "Curb Your Enthusiasm"*, och lotten föll sedermera på att knalla upp till simhallen och simma några längder.

 

Jag planerade på att ta en uppfriskande promenad upp till simhallen, simma några längder, för att sedan ta en uppfriskande promenade hem igen, vilket hade gett resultat i det här strålande solskenet som vi har haft idag i Märsta (för en gångs skull!). På väg upp åkte dock min bror Tim och hans flickvän förbi och erbjöd skjuts. Hövlig som jag är tackade jag inte nej, så därmed uteblev promenaden upp till simhallen.

 

Väl uppe vid simhallen flöt dock planerna på som vanligt; jag släppte in mig själv med hjälp av mitt stämpelkort, bytte om och tågade övermodigt in i simhallen. Jag tyckte att det kändes en aning kymigt dock, med tanke på att jag var den enda simmaren där. Jag menar inte att jag var den enda som motionssimmade; jag var den enda som var på besök i simhallen överhuvudtaget! Föreställ er en tom simhall, min överviktiga kroppshydda och en övervakande badvakt; knappast ett klassiskt avsnitt av "Baywatch".

 

Oj då, så var man redan tillbaka här med ett sprillans nytt inlägg, som - dessvärre - blott skildrar samma gamla lappri som alla föregående inlägg. Förhoppningsvis lyckas jag ändock framställa denna lappri på ett tillräckligt roligt och läsvärt sätt, samt att mänga den med intressanta* nyheter från min handel och vandel, för att inte förtunna min allaredan lätträknade läsarskara.

 

Då ska vi se ... vad finns det då att förtälja om förutnämnda handel och vandel? Sanningen att säga så har jag faktiskt inte haft så värst mycket för mig, utöver jobbet. Just nu är jag tillbaka i lägenheten, eftersom utrotaren* kommer imorgon någon gång mellan klockan 8 och 12. Denne har ingen nyckel till lägenheten, vilket helt sonika innebär att jag måste befinna mig på plats och öppna dörren när denne anländer för att göra sitt skit, vilket helt sonika innebär att jag inte har någon lust att gå upp klockan 6 för att kunna komma tillstädes vid lägenheten klockan 8 på morgonen. Jag vet att det är mindre än troligt att denne väljer att komma så pass tidigt, men jag utgår ifrån Murphys lag när det gäller ärenden av den här sorten.

 

Nu är det bara att hålla tummarna för att ohyran i lägenheten inte naggar av mitt ansikte under natten.

 

Efter att utrotaren varit här och markerat mitt revir med sin insektsvådliga smörja så ska jag försöka lämna in mitt ravioliskadade sofföverdrag på kemtvätten i Valsta, men jag tror nästan att det vore en god idé att ta reda på ifall de har stängt för semester eller något åt det hållet, för det vore ju ganska fåvitskt av mig att släpa dit hela överdraget utan att vara säker på att stället verkligen är open for business? Allvarligt; vem skulle få för sig att göra något så urbota korkat?

 

Senare under dagen, någon gång framåt eftermiddagen, ska jag ta och träffa Matti för första gången sedan ... ja, jag är faktiskt inte helt säker på när vi sågs senast. Kanske var det senaste gången som jag följde med till High Chaparall, vilket i så fall var 2 år sedan*. Nu har han dock flyttat till Enköping, vilket krympt avståndet mellan oss avsevärt, och eftersom vi båda är lediga imorgon tänkte vi passa på att råkas och språkas.

 

Ni läsare med Poirot-lika anlag har därmed redan kommit fram till att det gunås inte blir någon simtur imorgon heller, trots att jag lovat så stort efter min comeback i simhallen i måndags, men jag är ju trots allt ledig hela helgen, så bli inte överraskade ifall det kommer ett till roligt och intressant* inlägg - dessutom med nyheter om träning, simning och/eller annat sunt leverne - redan då!

 

På jobbet går det fortfarande rätt okej, även om jag jobbar väldigt långa pass med få lediga dagar, oräkneliga kunder vars hjärnbedövning sedan de tittade förbi neurologen inte har släppt än och arbetsuppgifter så monotona och rutinmässiga att jag snart hamnar i samma riskgrupp som Jack Torrence* beträffande "arbetsplatsinducerade bärsärkargångar". Men jag klagar inte. Eller, vänta lite ... jo, det är ju exakt vad jag gör!

 

Men, allvarligt talat, det finns några riktigt gedigna fördelar med ett jobb som mitt (returen på en biluthyrning, för er som inte tagit del av den informationen), även om de är tunnsådda. Till exempel, till skillnad från mina föregående jobb inom vård- och omsorgsyrken, finns det ingen policy inom företaget som hindrar oss att ta emot gåvor från våra kunder. Återigen förstår säkerligen alla mini-Herculear där ute att det inte rör sig om förlovningsringar och diamanttiaror (ännu), utan om föremål som en genomsnittsmänniska med undermålig smugglarmentalitet och givmild läggning hellre ger bort än riskerar att föra ombord på ett flygplan. Det rör sig heller inte om stillettknivar och guldpläterade AK-47:or (ännu), utan om något så prosaiskt som ät- och drickbara produkter. Med betoning på drickbara produkter!

 

Jag vill minnas att jag mer eller mindre avlade en ed i förra inlägget om att jag skulle använda denna dag - min första lediga dag sedan dess - till att bevista simhallen ännu en gång och avverka några längder. Tyvärr måste jag dock meddela att det inte har blivit så, eftersom förutsättningarna för att avsätta tid för ett sådant besök just idag har förändrats sedan föregående inlägg.

 

För det första har jag ohyra i min lägenhet. Nej, inte din mamma (ja, just DIN), utan jag pratar om skadedjur. Nej, inte din pappa (ja, just DIN), utan insekter - närmare bestämt något som kallas plattbaggar, vilket tydligen ska vara någon form av mjölbagge. Jag hade massor av dem på diskbänken för ett par månader sedan och hur jag än gick till väga för att bli av med dem så kom de tillbaka. Till slut ringde jag din mam ... nej, jag menar till skadedjursutrotaren och bad dem komma över. Det var de som identifierade krypen och sa att de dras till torrvaror, så jag slängde ut allt som jag hade i matväg som inte var fruset eller i konserver och de sprayade mitt kök med något som verkade vara ett par pinnhål längre ner på intensivitetsskalan än senapsgas (snubben som gjorde det drog även på sig en gasmask som ut att vara från första världskriget. Han sa att jag inte borde vara hemma på några dagar och att ohyran skulle försvinna efter cirka fem veckor (ja, fem jävla veckor). Nå väl, nu har det gått ungefär två månader och problemet är fan värre än det var från början; de är fler, de är mer utspridda och din mamma är fortfarande kvar!

 

På tisdag kommer utrotaren tillbaka och för att undvika att bli söndergnagad tills dess så har jag packat och flyttat in temporärt hos mina föräldrar. Jag är inte överdrivet nöjd med det, men jag vågar ju knappt gå in i köket längre, eftersom de är överallt även på golvet nu och jag vill inte att de ska fasta på mina strumpor - alternativt mina cro magnon-håriga ben - och släpas med ut i resten av lägenheten. Så jag spenderade en del av min tid idag med att packa, samla ihop skräp, slänga skräpet samt göra i ordning det som behövts göras i ordning i lägenheten.

 

För det andra lyckades jag spilla ravioli i min (tyg)soffa i förrgår och även om jag hade haft tvättmaskin i min lägenhet så hade den med allra största säkerhet varit för liten för att kunna tvätta hela överdraget, så då återstår endast två alternativ; tvättstugan eller kemtvättet. Som ni kanske har misstänkt vid det här laget så jobbar jag väldigt mycket under sommaren och har därmed endast ett fåtal dagar då jag hinner med att boka tvättid och finna ro till att göra något så sinnesförkrossande tråkigt som att tvätta, så jag bestämde mig för att satsa på de andra alternativet, nämligen kemtvätt.

 

Nu råkade det ju - självfallet - vara så att kemtvätten närmast mig hade semesterstängt, vilket innebar en frisk och stimulerande promenad konkandes ett raviolinedstänkt jävla sofföverdrag fram och tillbaka helt i onödan. Det ska tydligen finnas en till kemtvätt på Valsta centrum så jag får ta och lämna in skiten där istället. För tillfället ligger överdaget i min garderob i en Willyskasse, men jag måste ju tillbaka på tisdag ändå för att släppa in utrotaren, så jag tar och samlar ihop allt då (och med allt menar jag överdraget och min dator, som jag kommer att behöva när jag skriver klart min uppsats, vilket jag hade hoppats på att kunna göra nån gång under den närmaste tiden).

 

Tim hämtade mig med päronens bil och ganska kort efter att vi anlänt hem så behövde pappa skjuts till jobbet, vilket jag gick med på att hjälpa till med. Innan jag visste ordet av det var klockan ganska mycket och jag kände mig ganska trött och håglös.

 

Det låter inte som en alltför ansträngande dag, eller hur? Beakta att jag sov fram till 13.30 och fick även då tvinga mig själv upp ur sängen för att inte sova bort resten av dagen. Vad vill ni!? Jag jobbar mycket och jag jobbar långa pass, i ett serviceyrke på kuppen, vilket innebär att jag måste handskas med en massa muppar och tomtar varje arbetsdag*. Speciellt alla som värgar skriva en ordentlig skaderapport, förmodligen för att de tror att det är en slags bekännelse. I själva verket är det tvärtom; jag har redan upptäckt att skadan har åsamkats bilen medan den varit under deras tillsyn och skriver de INTE en ordentlig skaderapport så får de stå för kostnaden helt själv.

 

Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit vad jag lovat, angående simningen, men jag har faktiskt varit väldigt duktig på andra områden; jag har dragit ner rejält på godis och snacks, jag har ätit bättre (och framför allt i mindre portioner) och har lyckats klämma in en rask promenad om dagen, eftersom jag tagit flygplatsbussen från biluthyrningen till terminal 5 på Arlanda varje dag och därifrån powerwalkat bort till terminal 2* för att ta bussen tillbaka till Märsta. Okej, det tar bara cirka 15 minuter i rask takt, men det är trots allt efter en lång arbetsdag i en varm glaskur med endast en 30 minuters lunchpaus med en lätt lunch. Det ska jag dock erkänna; i tisdags åt jag lunch på McDonalds, men istället för min 20 bitars nuggetsmeny blev det bara en cheeseburgare.

*Ja, det går bussar från terminal 5, jag promenerar inte sträckan för att jag är tvungen.

 

Tillåt mig att avsluta detta inlägg med en amusant anekdot från mitt McDonaldsbesök i tisdags.

 

Jag hade ätit min välbalanserade och näringsrika hälsokostlunch cheeseburgare och satte mig i bilen som jag lånat från jobbet. Parkeringen var belägen precis innan drive-thru filen och låg närmast ingången (ej handikapparkering). Precis när jag skulle backa ut så ställde sig en rostig bil med tillhörande husvagn i vägen för mig och hela raden av parkerade bilar. Han hade motorn igång, så jag antog att han skulle till drive-thru och hade stannat för att fiska upp sin plånbok eller dylikt. Efter en lång väntan utan någon som helst förändring av läget började jag bli tämligen irriterad och när sedan kärringen i passagerarsätet lämnade bilen och gick in på McDonalds kände jag mig tvungen att gå fram och be hjärnkirurgen bakom ratten att maka på sig.

 

Jag gick fram till bilen och böjde mig ner för att tala genom den nedvevade rutan, men innan jag ens hunnit öppna käften så började mannen bakom ratten (cirka 60 år med grått hår och mustasch) att skrika. På tyska! Jag får skamset erkänna att jag - trots tre års högstadiestudier och 6 veckors gymnasiepraktik i Tyskland - inte är särskilt bra på tyska. Det enda jag förstod var "Ich komme nicht weiter!" ("Jag kommer inte längre fram") och, mycket riktigt, så hade en annan hjärnkirurg bestämt sig för att parkera sin bil på ett sätt som omöjliggjorde framfart för tyskens bil och tillhörande husvagn. Men han hade absolut ingenting bakom sig och kunde backa en bra bit.

 

Jag försökte kommunicera på artig engelska och be honom att backa lite, men herr Rommel von Öster-om-Donken bara fortsatte att gorma på det melodiösa tyska språket och efter flera misslyckade försök att lugnt göra mig förstådd så tänkte jag att ifall McHimmler inte tänker anstränga sig för att kommunicera civiliserat så behöver fan inte jag det heller. Jag önskar verkligen - verkligen - att jag kunde säga att jag skrek tillbaka, men jag är ingen skrikig människa, men jag höjde rösten och jag tjafsade tillbaka. På svenska! Under minst ett par minuter satt han och skrek vem-fan-vet-vad på tyska och i munnen på honom stod jag och sa något i stil med "Du kan väl för helvete ta och backa istället så att jag kan komma tillbaka till jobbet, för fan!". Det måste ha varit en underlig syn för förbipasserande.

 

Till slut, som en blixt från klar himmel, lade tysken ilsket i backen och backade sin rosthög och husvagn med mer än tillräcklig marginal för mig att kunna backa ut och köra tillbaka till jobbet. Vilket jag sedan gjorde.

 

Jag vet inte vad som föranlett raseriutbrottet hos denna husvagn-Hess, men då jag sett "Vi hade iallafall tur med vädret" ungefär 100 gånger så antar jag att husvagnsmänniskor är extremt stressade och passiv-aggressiva människor. Lägg dessutom till frustrationen av att ha förlorat två världskrig!

Jag antar att jag får ta och börja detta inlägg med att klargöra att jag alltså siktar på att delta i Vansbrosimmet NÄSTA år, därav bloggtiteln "Vägen till Vansbro 2014" (för det är väl ändå 2013 vi är inne på för närvarande?). Jag känner att ett förtydligande av detta känns nödvändigt eftersom ett antal personer har frågat mig den senaste veckan om jag varit "redo inför helgen", det vill säga inför årets Vansbrosimning, plus att antalet besökare på bloggen ökat substantiellt de senaste dagarna.

 

Ledsen ifall ni blir besvikna, men planen var aldrig att ställa upp i år, men jag vill icke förty gratulera min bror Pierre, min svägerska Majsan och min vän Henrik som, till skillnad från undertecknad, ställde upp i årets Vansbrolopp OCH fullföljde det. Jag är glad för er skull och det känns - tro det eller ej - inspirerande att se.

 

Men sanningen att säga så hade jag väl nästan hoppats på att jag skulle ha kommit i tillräckligt bra form för att på allvar kunna ha övervägt att ställa upp i Vansbro i år. Dessvärre har det inte blivit så. Inte på lång väg. Jag försöker inte lura någon, speciellt inte mig själv; jag vet om att min så kallade "insats" än så länge knappt har varit märkbar, sannerligen inte värd att blogga om*. Man kan definitivt - med all rätt - börja fundera över hur pass engagerad eller uppriktig jag är när det gäller mitt förmenta projekt. Jag har själv gjort det och, sanningen att säga, så gör det mig lite nedslagen ibland.

 

Nedslagen? Måhända. Utslagen? Sug min ringmuskel!

 

För jag menar det när jag säger att helgens Vansbrobragder har varit inspirerande, för att inte tala om det intresse folk har visat för mina egna planer (även om de tagit fel på året*). Ni förtjänar att få er tilltro belönad och det skall ni även få, en vacker dag. Kanske en vacker dag som denna, till exempel. Varför inte exakt en vacker dag som denna? Den långa längtan är till syvende och sist över, mitt herrskap och tjänstefolk!

 

Det jag vill ha sagt med ovanstående harang är att jag äntligen är tillbaka i sadeln och har återupptagit träningen. "Otroligt", säger ni? Tro det eller dö, säger jag, medan jag sitter här i min lägenhet med klor- och kissberikat vatten i bihålorna fortfarande, som en minnesgåva från simturen i eftermiddags. Med det sagt vill jag först öppet undra ifall det är kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) som ger världen en doft av kassler? Eller är det så att kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) temporärt höjer prestandan på ens luktsinne och tillåter en att känna hur hela Märsta egentligen har en vag doft av kassler?

 

Jag förväntar mig inget definitivt svar på denna fråga, eftersom jag antagligen är ensam om detta "problem".

 

Hur som helst så har nämligen mina päron tagit hand om mina brorsbarn medan min bror och svägerska varit i Dalarna på sin lilla simtur. Idag hade de planerat att ta med dem upp till simhallen för att bada och eftersom detta är en av min två lediga dagar på hela veckan så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle för att få lite sällskap upp till hallen och skrida till verket för att iscensätta min majestätiska comeback. Jag trotsade de fyra elementen - förutom eld, luft och jord - och simmade 1000 meter utan uppehåll*. Jag slog inte några rekord - möjligtvis 1000 meter frisim för icke simkunniga - men jag simmade i en takt som personligen kändes ansträngande, men inte övermäktig, och även om banan bredvid mig ockuperades av Motherswimmer Jones, som crawlade en längd dubbelt så snabbt som mig lika ansträngningslöst som Hunter Thompson droppade syra, så lät jag det inte avskräcka mig; jag plaskade runt i vattnet som en vådaskjuten valross och tillryggalade kilometern i min egen takt. And don't it feel GOOD!?