Byxångest
Jävlar i min själ, de senaste två dagarna har inte varit en segeltur på vaniljglass ska jag säga er. Jag antar att det jag ämnar skriva ner i detta inlägg är en aning personligt, men eftersom denna blogg - mig veteligen - endast läses av folk som jag känner och litar på så anser jag att jag kan dela med mig av detta utan att det besvärar mig.
Om vi tar det hela från början så kan jag öppna med att berätta för er att jag, under cirka en månads tid, tidvis har känt en smärre värk i skrevområdet. Ibland i själva scrotum, ibland i ljumsken och ibland i nedre delen av buken. Måhända har jag helt enkelt försökt stänga ute det, men jag har i vilket fall som helst, enfaldigt, försökt att inte låtsas om det.
Men så igår morse skedde det som alla män bävar för; jag tyckte att jag kände en knöl vid ena testikeln! I ett tillstånd av någorlunda återhållen panik gick jag genast upp på internet för att läsa mer om cancersymtom. Det jag fann erbjöd ingen tröst:
- Värk i skrev och lägre buk
- Känslan av ändrad form på eller en extra knöl vid testikeln
- Ömma punkter i pungen
Min reaktion var vederbörlig en vuxen karl; jag regredierade till en liten pojke, ringde pappa och lyckades klämma fram orden "Jag tror att jag måste till doktorn ...". När jag ett par sekunder senare insett att jag med dessa 7 framhuttrade ord effektivt riskerat att utsätta min far för en dödsbringande hjärtinfarkt förklarade jag vad det var som stod på. Icke desto mindre hämtade han upp mig för att skjutsa mig till doktorn.
Självfallet fanns det ingen tid redan samma dag, jag fick istället boka in en tid dagen efteråt för en undersökning, och även ifall pappa erbjöd tröstande och försäkrande ord så hade de, dessvärre, endast en begränsad verkan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän jag fått undersökningen - så vida doktorn nu inte kom med tråkiga nyheter. Pappa föreslog att jag skulle följa med hem för att slippa vara ensam med min oro och dessutom bli bjuden på mat och annat gott. Jag tackade givetvis ja.
Med andra ord har jag även en kvick bikt att framföra; jag åt chips och choklad hemma hos mina föräldrar.
Jag ansträngde mig till det yttersta för att inte tänka på mitt stundande läkarbesök och bevekelsegrunden till det samt gjorde en ansats för att verka samlad och munter, men inombords raserades jag utav nervositetskälvningar vid blotta tanken av möjligheten att jag kunde komma att bli en canceranfäktad eunuck. Jag kände mig inte redo att kasta mina sädeskulor överbord. De har ju inte ens fått tillfälle att avla fram en abort ännu!
24 timmar med illa dold ängslan senare ...
Pappa skjutsade mig till läkarmottagningen, där jag fick betala 200 kronor i förskott för att sedan sätta mig i ett trångt väntrum där jag blev kvar i vad som kändes som eoner (det var förmodligen knappt fem minuter i verkligheten) innan doktorn ropar in mig.
"Vad kan jag hjälpa dig med idag då?" frågar doktorn, som om han inte blivit informerad vad jag har bokat tiden för. Jag berättar, det oaktat, om mina intentioner med besöket och får sedan en utomordentligt klumpigt formulerad fråga:
Brukar du känna dig själv på pungen?
Efter en kort pinsam tystnad tillade han:
Det vill säga, som man ska?
Efter ännu en pinsam tystnad tillade han ytterligare:
När man letar efter abnormaliteter, det vill säga?
Jag erkände att det brukar jag icke göra. Efter vidare frågor kom vi då till momentet där doktorn utan vare sig omsvep eller tidigare uppvaktning ber patienten att dra ner byxorna. Han satte sig på en pall framför min nakenhet och börja känna runt med handskar och fundersamma "hmmm ...". När jag stod där i min Kalle Anka-utstyrsel med ett par-tre gummibeklädda fingrar runt ena kulan tyckte doktorn att det var passande att formulera nästa frågade således:
Förutom att en främmande karl klämmer på dina pungkulor, känner du något obehag?
Efter undesökningen berättade doktorn att han tänkte skicka en remiss till Löwenströmska för röntgen. En skräckframkallad stroke senare frågade jag varför, varpå han försäkrade mig om att allting verkade helt normalt och att det inte fanns några tecken på cancer men att jag hade en öm punkt som kan tyda på en vattenfylld blåsa, som förvisso är ofarlig och som i många fall försvinner av sig självt, men det är bäst att vara på den säkra sidan.
Som sagt har det inte varit världens roligaste två dagar på det stora hela taget, men det är ju alltid fint med lyckliga slut, eller hur?
Elva
YO! Här var det längesen (känns det som) man uppdaterade senast. Nåväl, ingen verkar ha tagit skada av denna uppdateringsfrånvaro, så vi fortsätter med inlägget utan omsvep;
Jag har, dessvärre, inte överdrivet mycket att förtälja om den senaste tiden i mitt liv. Förutom kanske att jag äntligen slagit hål i saken och skridit till verket vad gäller mina intentioner om att göra min lilla skitlägenhet mer visuellt attraktiv; Jag har nämligen infriat mina planer om att pryda mina väggar med de tre LP-skivorna som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Vill ni ha bildbevis? Här kommer det;
Från vänster till höger; "Rain Dogs" av Tom Waits, "Pink Moon"
av Nick Drake samt "Swordfishtrombones" av Tom Waits (igen)
Detta, plus det faktum att min inramade "Superbad" affisch äntligen är stadigt uppborrad på väggen, är tack vare Stefan, som kan mycket mer om väggmaterial och dess mottaglighet för upphängda föremål än jag.
Vad gäller träningen, som denna blogg ursprungligen skulle ha handlar om, har jag fortfarande dessvärre inget att förtälja.
Vad gäller bikten så har jag kanske en anekdot som passar in i den kategorin, men som inte handlar om Vansbro eller fitness, så därvidlag känner jag mig inte tvungen att dela med mig av den till er läsare. Det enda jag har att säga om den saken är att mitt nya personbästa är elva (11).
Jag hoppas att ni fortfarande stöttar mig och fortsätter att läsa bloggen!
Tack som fan
Har man sett på maken, det verkar som om jag åtminstone har kommit någonvart på denna nya väg av sunt (okej, sundare) leverne som jag givit löfte om att vandra härefter, eftersom jag fick - inte en utan TVÅ - komplimanger igår beträffande min reducerade kroppsvikt. En av dessa komplimanger kom förvisso ifrån min mamma ... och den andra ifrån min yngre bror, så jag antar att jag inte helt sanningsenligt skulle kunna påstå att dessa komplimanger kom ifrån två oberoende och ojäviga källor. Icke desto mindre tänker jag tillåta mig själv att blunda för detta sistnämnda faktum och tillåta mitt ego att flanera runt ett tag och hovera sig med "Stayin' Alive" på repeat i andanom.
Can you dig it? I knew that you could!
Men om vi utgår ifrån att mor och bror inte burit falsk vittnesbörd bara för att vara stöttande verkar det ju förefalla som om den nya vettiga (okej, vettigare) dieten, i kombination med de promenader som jag nämnde i föregående inlägg, har börjat ge resultat. Med det sagt är jag fortfarande besviken över mig själv eftersom jag har varit slarvig med simningen på sistone. Faktum är att "på sistone" håller på att expandera till "under en längre tid", vilket är något som jag inte alls är nöjd med. Jag får ta mig i kragen och börja ställa lite högre krav på mig själv, inte bara nöja mig med att äta sallad till lunch och gå promenader som ett svepskäl för att slippa ifrån uppsatsarbetet ett slag.
Och nej; jag äter inte sallad till lunch varje dag, men mer och mer frekvent.
Idag har jag dock inte gjort särskilt mycket för att ta tag i träningen, faktum är att det enda jag har gjort för att motionera idag var att ta en omväg när jag gick till Willy's för att handla (cue the "Rocky" theme!). Jag kände att jag behövde ta det varligt idag och försöka koppla av lite, så jag har till exempel kollat på Wim Wenders' dokumentär "Tokyo-Ga" från 1985 om hans resa till Japan för att söka efter det Tokyo som filmlegenden Yasujiro Ozu skildrade i sina verk. Det var en välgjord, stillsam och intressant film - åtminstone för en filmnörd som undertecknad.
Ifall ni sedan undrar "Vad har du att koppla av ifrån?" så förtjänar ni ett pris för förmätenhet i form av en kängspark från en Doc Martens rakt under hakan. Skulle inte jag kunna ha legitima skäl för att känna mig stressad och förbittrad till och från?
Bevisföremål A: Jag har fortfarande mycket kvar att göra på uppsatsen. Mycket att läsa, mycket att skriva, många telefonsamtal att ringa och många samtal att ha med min handledare, samtidigt som jag har försöker jobba tillräckligt för att hålla mig flytande rent ekonomiskt, vilket är en mer eller mindre kymig balansgång.
Så en aning stressad kan jag känna mig ...
Bevisföremål B: Igår var jag på en blindträff i Uppsala. Min upplevelse av det hela var att vi kom bra överrens, hade liknande typ av humor, hade många gemensamma intressen och att även om det inte var kärlek vid första ögonkastet så skulle det definitivt vara värt att ses igen. Dessvärre, senare under kvällen, började ett live band att spela och ljudnivån var så pass hög att det inte var lönt att ens försöka prata med varandra. Hon hade sagt tidigare att hennes sista buss skulle gå från tågstationen tio över tolv, så cirka en kvart innan midnatt föreslog jag att vi skulle börja vandra för att slippa ha någon brådska.
På vägen till stationen sa jag att det är kul med live musik, men att det hade varit roligare ifall vi hade haft chansen att prata mer. Hon instämde. Framme vid tågstationen såg jag att mitt tåg skulle gå om cirka 10 minuter. Hon sa att hon hade haft trevligt. Jag instämde. Sedan sa hon:
"Det var i alla fall roligare än att sitta hemma framför TVn"
Tack som fan, part I!
Jag försökte att inte låtsas om den kommentaren utan nickade bara till bifall. En avskedsomfamning senare frågade ifall vi kanske kunde ses igen någon gång. Hon svarade:
"Vi får se"
Tack som fan, part II - The Final Insult!
Innan ni ens tänker tanken så låt mig bara få klargöra att detta inte sades med en förförisk antydan om att hon spelade svårfångad, bara med ren och skär likgiltighet.
Jag vet att det kanske inte är särskilt tillständigt att skriva det här så tätt inpå internationella kvinnodagen men må fan ta alla kvinnor! Det verkar inte finnas varken rim eller reson vad gäller deras beteende eller sätt att kommunicera och den minoritet av dem som kan konsten att tala klarspråk har istället andra skrämmande egenheter - till exempel en oförmåga att kunna särskilja hångel från mordförsök genom att kväva offret med tungan utanför en pubtoa (true story). Man får en nästintill oemotståndlig lust att slå nävarna i marken a la Charlton Heston och fördömma hela kvinnosläktet till evig pina i helvetets renande eldar.
Damn you! Damn you all to hell!
Så en aning förbittrad kan jag känna mig ...
Men, efter en lugn dag som denna utan några måsten och istället bara lite avkopplande filmtittande eller musik från Chet Baker kan jag ta ett steg bakåt och se över uppsatsen och inse att det inte alls är så farligt som det kan kännas till och från samt kväsa den irrationella misogynisten inom mig som sparkar åt alla håll när han känner sig en aning konfys och eftersatt.
OBS! Jag hoppas att den humoristiska glimten i ögat inte gick någon obemärkt förbi. Speciellt inte någon av kvinnorna i mitt liv - såväl släktingar som väninnor - som gör det mycket mer värt att leva.
Lånekort och LP-skivor
Oj då, det var visst ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen ... Nåväl, inte för att jag har fått någon som helst vädjan om fler inlägg, de flesta av er där ute verkar reda er alldeles utmärkt utan mina digitala luntor fulla med knappt sammanhängande svador om alla de triviala detaljerna i mitt liv vid sidan om simning. För det kan jag ju inte annat än tillstå; simning har verkligen fått allt mindre och mindre plats i den här bloggen sedan dess genesis, vilket jag misstänker har föranlett de flesta av er att tro att jag redan skulle ha gett upp.
Ack, ni klentrogna stänkskydd till livsformer!
Jag vill öppenhjärtigt bedyra att jag inte har gett upp och icke heller har jag för avsikt att ge upp överhuvudtaget. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att jag har varit lite sysselsatt på annat håll. Till exempel har jag på allvar kommit igång med uppsatsarbetet nu och jag har, måhända en smula övermodigt, hävdat att det känns rätt bra just nu, eftersom arbetet inte känns övermäktigt. Hittills tycker jag nog fortfarande det, men jag kommer nog att få äta upp de orden om drygt en månad eller så.
För närvarande har jag lånat ut ... vänta lite, jag ska räkna dem ... 10 böcker som jag ska läsa till uppsatsen, plus att det kommer bli några till. Dessutom har jag en hel del artiklar och rapporter att läsa via datorn OCH så får jag ju inte glömma de fyra-fem intervjuerna som jag ska utföra, transkribera samt analysera. Alltså; fråga igen om den månad så får vi se vad jag har att säga om uppsatsens hanterbarhet då. Idag insåg jag även att jag har inte mindre än 5 (FEM!) lånekort i plånboken. Det är ju en aning stört, egentligen.
Från vänster till höger: Göteborgs universitetsbibliotek,
Göteborgs stadsbibliotek, Stockholms universitetsbibliotek,
Sigtuna kommuns bibliotek samt Kungliga biblioteket.
Jag har, utöver uppsatsen, även hunnit med att jobba lite. Jag har haft några pass på Avis, där jag tycker att det har funkat väldigt bra hittills, plus ett extra pass på Vårljus - boendet där jag gjorde min praktik. Passet på Vårljus gick väl lite sådär, jag har egentligen ingen lust att älta om det just nu, men jag kan i alla fall säga att jag blev ombedd att komma in vid klockan 8 för att skjutsa en av ungdomarna till Karolinska, där han hade tid klockan 9. När vi sedan kommer iväg (klockan 08.20) får jag reda på att han ska till Karolinska i Flemingsberg. För er som inte är överdrivet bekanta med Stockholm kan jag ju lugnt konstatera att det inte finns en chans i helvetet att du hinner från Upplands Väsby till Flemingsberg på 40 minuter i morgontrafik. Men men, vad dristar man inte till med för att tjäna lite pengar ...
Som tidigare nämnt så har jag ju inte skrivit särskilt mycket om själva tränandet i den här bloggen på ett tag, till den grad att fröken Hål-sten lade in ett önskemål om mer kåserier kring det, men även om jag mer än gärna gör allt för att behaga the ladies måste jag dock säga att jag helt enkelt inte har så mycket att förtälja på den fronten just nu. Fast, det är ju klart, sedan uppsatsarbetet drog igång på allvar har jag fått sånna oemotståndliga behov av att lämna lägenheten för att gå ut och gå, så det har minsann blivit en hel del långpromenader. Plus att jag gick fick åka in till Stockholms universitetsbibliotek för socialt arbete - i närheten av Norrtull - och sedan åka hela vägen hem igen med en väska full med sju böcker, för att till syvende och sist komma hem till en hiss under reparation. Fyra trappor med tung packning efter en halvdags spankulerande var ... uppfriskande.
I söndags gick jag även på en stadig kvällspromenad ända ner till Lindvägen, vilket förvisso inte säger ett skit för alla er som inte känner till Märsta men, lita på mig, det är inte ett ställe man hamnar på om man inte tar sig dit med vilje. Jag passade på att gå uppför Arenberga när jag ändå var där, eftersom mina första starka minnen är ifrån de krokarna. Inte för att jag vill låta som den gamla gubbfan jag redan är, men det var faktiskt ganska mysigt med en minnespromenad förbi gamla kvarter och oskuldfullare tider.
För numera känns det ibland som om jag bor i Twin Peaks. För det första har vi ju den underliga britten från föregående inlägg och i lördags var det dags för nästa egendomliga människomöte. Jag tror dessvärre inte att det känns helt okej att skriva detaljerat om händelseförloppet, men jag vill ändå utfärda en varning till alla singelkillar som läser detta; om en rysk tjej säger att hon är en "dålig flicka" så menar hon inte det ni tror ...
Avslutningsvis vill jag (av någon anledning ...) nämna att jag dessutom har tröttnat på den fängelsecell-aktiga stämningen som råder i min lägenhet, tack vare alla tomma väggar. Därför har jag först och främst tänkt hänga upp "Superbad" affischen igen (och den här gången ska den inte ramla ner) och sedan hotta till stället som en riktigt vidrig hipster genom att rama in och hänga upp LP-skivor på väggarna.
Jag bestämde mig för det när jag var inne i stan förra veckan och fick syn på en ram för just LP-skivor på Designtorget. Den var dessvärre dyrare än alla de klädesplagg jag bar vid det tillfället sammanlagt, men sedan upptäckte jag att de säljer billigare ramar på IKEA. Så igår när jag var inne i stan (den gången för att gå till Kungliga biblioteket, som inte ens lånar ut böcker) köpte jag "Swordfishtrombones" av Tom Waits plus "Pink Moon" av Nick Drake på LP, för att hängas upp på väggen tillsammans med "Rain Dogs" av Tom Waits, som jag redan har.
Vackert, n'est-ce pas?
