Vamos a la Götet!
Då var det snart dags, flytten är förestående och detta blir med största säkerhet det sista inlägget på bloggen innan jag temporärt bosatt mig i Göteborg för att läsa in den kvarstående terminen av mina universitetsstudier innan jag erhåller min socionomexamen. Biljetten bokades igår och klockan 11.14 på onsdag rullar tåget ifrån Stockholms centralstation till Fisk- och regnköping Göteborg. Jag har dessutom betalat alla räkningar som ska betalas, packat ner allt som jag ska ta med mig, mailat uppsatsen till min handledare samt skrivit ut schemat och kurslitteraturlistan inför hösten.
Först fick jag en halvmild infarkt när jag såg listan, som var 3 jävla sidor lång, men återfick merparten av mitt väldokumenterade och karaktärstypiska lugn när jag insåg att det mesta på listan var kompendier på 15-40 sidor, inte böcker på 300 sidor. Det jag oroar mig för i första hand är inte sidorna - vilket alla som någonsin läst en kurs på universitetsnivå förmodligen insåg direkt - utan priset på dessa sidor; en tjock bok med facklitteratur kostar förbålnat mycket. Ni hörde mig; så mycket att jag fick ta till ett så pass antikt invektiv som förbålnat ...
Kursstarten - och givetvis flytten - innebär även slutet för min karriär som återlämningskurpersonal på Avis, vilket är lite av en tragedi. Men jag satsade allt under en säsong och blev ändå inte erbjuden ett proffskontrakt från någon av de större ligorna, så kanske det är bäst att bara låta den drömmen om odödlighet och ära kväsas och dö, tillsammans med en liten del av min stolthet.
Nej, ärligt talat; fy faaaaaaaaaan, vad skönt det ska bli att slippa det där cerebralt hälsovådliga och själsligt förtvinande så kallade "yrket"! Jag kommer aldrig att kunna se en Peugeot igen utan att känna en makaber rysning slingra sig nerför ryggrade och ända ner i ringmuskeln! Jag menar, om man nu ska ha PTSD så är väl min "automobilalstrade ringmuskelryckningar"-version att föredra jämfört med "bränn dina vänners rådbråkade kvarlevor för att kunna köpa ett skrovmål på donken med deras kreditkort"-versionen*, men det betyder inte att jag måste skatta mig lycklig! Däremot skattar jag mig väldigt lycklig när jag tänker på att idag var sista dagen på jobbet!
Jag har (förhoppningsvis) gjort denna golgatavandring för sista gången!
Jag hade självklart hoppats på att få en lugn och värdig sista dag på jobbet. Självfallet - och det kan väl till och med en daggmask med ADHD räkna ut - blev det inte så. Fan heller! På söndagen hade det nämligen varit full fart hela dagen, vi hade runt 200 bilar som skulle komma in, och tack vare ett stort mirakel - alternativt flertalet mindre mirakel - samt mina mångåriga och omfattande erfarenheter av Tetris så lyckades vi parkera undan alla jävla bilar.
De dåliga nyheterna var ju då att alla dessa bilar - tätpackade som japaner på Tokyos tunnelbana - fortfarande stod kvar på måndagen, alltmedan nya bilar fortsatte att rulla in. Vi hade nu kommit till en av de sinnesjukt snabba och svåra nivåerna på Tetris! Direkt då jag hade börjat fick jag springa fram och tillbaka, upp och ner för parkeringsplatsen, leta efter lediga platser, allt detta i den luftfuktiga sensommarvärmen, och när platserna var slut så fick jag köra bort bilar bort till någon sunkig och gudsförgäten reservplats för att sedan driva tillbaka min svettiga kropp till kuren för att upprepa samma procedur. In i nästa bil, dundra iväg, hoppa ut, flåsa tillbaka och upprepa. In och ut, in och ut, om och om igen, bara dundra på tills svetten lackar, flåsandes fram och tillbaka medan pärlorna sakta rinner nerför min glödheta kropp.
Vänta lite; är det min blogg eller min erotiska novell för medelålders bibliotekarier och studievägledare jag skriver på nu?
Påtal om att hetsa upp de sexuellt svältfödda; senare under dagen stod det en brokig skara män framför vår kur och bara ... umgicks (?), med sitt baggage utspritt. Den yngsta såg ut att vara i sina sena trettiotal medan den äldsta gott och väl kunde ha stridit för Mannerheim. Vilka skäl de hade för att frottera sinsemellan förblir ett mysterium för mig, men de stod där i över en timme, drack mer Festis än vad som anses lämpligt för män över en viss ålder och inte nog med det; varje gång de hade druckit upp en Festis så gick de makligt - en åt gången - fram till vår soptunna, slängde den och svassade lika sorgfritt tillbaka och anslöt sig till sin flock. Som en jävla Dressmanreklam!
Grattis, Arlanda!
Sista dagen - återigen; självfallet - bjöd även på den drygaste kunden som jag har stött på under hela denna arbetsperiod hos Avis. Jag har förståelse för kunder som blir konfronterade med en skada som de inte själva har åsamkat bilen och att det är mycket möjligt att skadan fanns där sedan innan, men de lade inte märke till den innan de åkte iväg. Även om de får skylla sig själva - eftersom vi klart och tydligt uppmanar dem till att kolla igenom bilen och rapportera till oss direkt ifall något skulle vara på tok - så förstår jag att man blir en aning förbenad av detta.
Det som gjorde dagens kund till den drygaste fittan jag har stött på under min tid hos Avis* var att han hade kollat runt bilen, han hade sagt till innan avfärd, han hade fått en signatur på sitt kontrakt och han fick mitt godkännande när han visade upp kontraktet. Snubben skulle ändå gnälla om att han hade kunnat bli skyldig att betala för skadan ifall han inte hade sett den innan avfärd! Med andra ord; exakt det som står i kontraktet, kontraktet som han själv hade skrivit på, mind you! Man kan vara dryg och klaga på något som till syvende och sist är ens eget fel. Men att klaga på ett hypotetiskt problem som aldrig inträffat, eftersom man har följt alla anvisningar, är något som endast de drygaste fittorna gör.
*Jag borde ha gett honom någon slags trofé, eller åtminstone en high-five ... i ansiktet.
Jag överlevde dock även denna arbetsdag, utan att lätta på trycket genom massmord, och tog farväl av Avis' biluthyrning på Arlanda. Inte för att Avis' biluthyrning på Arlanda tog farväl av mig; inga kakor, inga biobiljetter eller ens ett par ord av uppskattning ifrån chefen. Därav känns det genast lättare - som om det inte vore lätt redan - att bara ta sitt pick och pack och dra därifrån så jävla snabbt att dörren inte har en chans att slå till en i röven på vägen ut. Jag var faktiskt på så gott humör att jag tog en hälsosam promenad ifrån Märsta station ända hem (det tog cirka 50 minuter).
Wiggle those childbearing hips!
Under denna promenad lyssnade jag rätt mycket på svensk musik. Till exempel lyssnade jag på den gamla låten "Precis som du" av Irma för första gången på väldigt länge. Mitt väsen hyser förmodligen en stark sida som dras till antingen romantik eller tragedi, för jag har alltid haft för mig att den handlar om en kvinna vars son påminner henne om dennes far, som antingen är död eller har stuckit. Man kan inte ha rätt jämt*! Andra svenska låtar som jag lyssnade på var "Be mig" av Nordman, "Upp på sociala, ner på systemet" av Florens Valentin, "Ishockeyfrisyr" av De Lyckliga Kompisarna samt "Hon har blommor i sitt hår" av Anders Glenmark.
*Den handlar om en kvinna som faller för samma typ av män gång på gång
Annars har jag även lyssnat väldigt mycket på "Hey princess" av Popsicle under de senaste dagarna. Jag ska erkänna att jag aldrig ens hade hört talas om den låten - jag visste dessutom knappt om Popsicle heller - innan jag såg Henrik Schyfferts scenshow "The 90's" på TV för några år sedan, men den är helt förbålnat fantastisk! Inte minst är det en låt som jag känner att jag relaterar till just nu.
Imorgon är jag i alla fall helt ledig, förutom att jag ska träffa Stefan på lunch. Det ser jag dock inte som ett måste, bara som ett nöje. Även om det mer eller mindre är ett måste; jag tänker inte flytta iväg ett halvår utan att säga hej då ordentligt till honom. Men förutom våra homoerotiska eskapader så är jag ledig, sedan på onsdag bär det av till De inbillade proletärernas stad Göteborg! Innan ni vet ordet av det - eller långt innan, ifall ni följer denna blogg - så är jag certifierad socionom!
Jag hoppas att jag inte ser detta förrän nästa semester.
Gnissel och surr
Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.
"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.
"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".
Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.
Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.
*Mer om det senare i inlägget.
Någon mer än jag som hör en kverulant banjo?
Under soliga dagar kan man vandra runt enbart till ljudet av alla de syrsor som döljer sig i gräset vi sidan av de smala stigarna och spelar ackompanjerade av vindens bris, i vilken trollsländorna tycks flyga ikapp fram och tillbaka mellan de olika dungarna, alltmedan humlorna sitter slumrandes i blommorna, som om de vore patienter som sitter på en fåtölj i ett väntrum på vårdcentralen, och surrar högljutt men förstulet, tankar som måste uttalas men inte höras.
För somliga kan detta låta som en apoteos av högsommaren, men för en entomofob* som jag är det en ren och skär mardröm! Allt detta dolda surrande och gnisslande i det höga gräset och kringgärdar mig är som ett förebådande rekviem innan de slår till för att sänka sina vidriga mandibler i mitt fett, innan jag ens hunnit få en chans att banta av det! Ännu ett skäl till att kroka fast hörlurarna i öronen och dränka ut olåten ifrån naturens mikrokosmos med musik, utöver det uppenbara faktum att man blir mer peppad.
*Någon som är rädd för insekter, det vill säga jag och små flickor
Låtar som går varma i mina hörlurar just nu, när jag vill känna mig extra peppad under mina powerwalks, är "Scarface" av Paul Engeman, "Raining Blood" av Slayer, "Ståaldrigstill" av Thåström samt, av någon anledning, "Shy Guy" av Diana King. Anledningen är väl förmodligen för att jag - en patologiskt blyg man - finner lite hopp/tröst i en låt om en kvinna som föredrar blyga mäns hängivenhet framför självsäkra mäns passion. Fast jag tror att jag för talan för alla blyga män när jag säger att vi visst har passion, den behöver bara lockas fram.
Men, hur som helst, det finns mycket mer bland dessa environger än exoskelettförsedda minimonster och annalkande analskändning*. Eller, nja, kanske inte mycket mer, men det finns en hage full med hästar. Åtminstone så var den full, nu verkar de ha flyttat hästarna. Det var i alla fall kul att ta med brorsbarnen dit för att mata dem med morötter (tyvärr, jag tänker inte posta bilder på mina brorsbarn i ett skamlöst försök att casha in på deras söthet) och ett tag var det stört många av dem.
*Googla "kverulant banjo+analskändning", klicka på "Deliverance"/"Den Sista Färden"
Hästfest.
Det var minst sju hästar till, som jag inte fick med på bilden. Men jag lovar; bilden visar ungefär en femtedel av hagen, så det var galet många hästar samlade på ett ställe. Den här hagen ligger för övrigt cirka 100 meter ifrån mina föräldrars lägenhet.
Och för er klentrogna som säger att ni inte kan vara säkra på att jag ens har lämnat lägenheten, eftersom vem som helst kunde ha tagit dessa bilder - vilket är bullshit, hantverket visar att det är omisskännliga verk av mig - publicerar jag denna bild på mig själv, tagen i dagsljus under solen (bevisligen).
Vissa av oss ser bättre i motljus.
Men om vi ska ta och fjärma oss - flyktigt - ifrån viktminskning, hästar och analskändning, så har jag även styrt upp en massa andra detaljer i mitt liv. Den allra största nyheten är väl ändå att jag har hittat ett rum att hyra i Göteborg, vilket betyder att jag kan flytta ner och få ut min socionomexamen redan nu till vintern! Jag har även pratat med universitetet och fått bekräftelse på att jag ska plugga nästa termin, trots att jag inte hann klart med C-uppsatsen. Men, maddafakkaz, C-uppsatsen är numera färdig! Jag kommer förmodligen få lite tips ifrån min handledare, sen är det opponering, men efter det (i slutet av september) är det klart, och jag blir officiellt en socionomkandidat!
Annars är det bara den här sista terminen på universitetet, som består av en kort utvärderingskurs samt en valbar kurs, där jag har valt "Verksamhetsledning och organisation". Nu när jag tittar i backspegeln kanske det hade varit enklare för mig ifall jag hade valt ett ämne som fokuserar mer på mänskliga beteende och det mytomspunna mänskliga tillståndet - eftersom det nog är studier som bäst lämpar sig för mina anlag - men det känns ganska tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Det är aldrig för sent att lära sig något nytt". Jag drar ner till Göteborg den 28e, sedan är det nedräkning tills ni alla kan börja tilltala mig som socionom Grubbström Gjuraj*. Jag hoppas dessutom att jag lyckas ha mer kul den här gången än förra gången jag bodde i Göteborg, vilket känns som tre år av ångest och känslomässig isolering.
*Ja, jag kommer att kräva båda namnen av er - de är släktnamn, båda två
Hur som helst, det enda som återstår att fixa till är min jävla lägenhet. Som ni kanske minns - eller inte, jag uppdaterar inte ofta och jag antar att ni inte följer bloggen slaviskt - så har jag haft problem med min lägenhet över hela sommaren. Först kände jag en vämjelig stank och sedan upptäckte jag ohyra. Jag kontaktade värden, som bad mig kontakta skadedjursbekämparna som de har kontrakt med, som, efter en kort beskrivning, avgjorde att ohyran var plattbaggar*. De sprayade, problemet var endast värre ungefär en månad senare, och de kom förbi igen. Den här gången pekade jag ut ohyran för dem, varpå de konstaterade att detta var ohyra som dras till fukt, inte torrvaror. De sprayade ändå och sa att jag skulle kontakta värden ifall det inte fungerade.
*Som mjölbaggar ungefär, dras till torrvaror.
Det fungerade inte och jag kontaktade värden för att berätta vad skadedjursbekämparen sa, plus att det fortfarande luktar äckligt ifrån köket. De skicka någon som gjorde en fuktmätning, som avgjorde att det kanske fanns något under diskbänken och skickade tillbaka ärendet till min värd. De skickade in en snickare som skulle åtgärda problemet, men istället för att byta ut skåpet under diskbänken så spikade han fast en planka ovanpå den gamla, vilket inte hjälpte det minsta lilla dugg. Jag gick till områdeskontoret och berättade om mitt fantastiska sommarlov och dagen efter ringde en kille och sa att det hade blivit ett missförstånd mellan dem och snickaren* samt att de skulle åtgärda bryta upp plankorna och titta efter eventuella fuktskador. Jag sa att det vore en god idé, eftersom lägenheten stinker av mögel, varpå killen säger "Ja, nu kan man ju inte veta hur mögel luktar ...". Jävla muppfitta, självklart vet folk hur mögel luktar, samtliga personer jag har återberättat historien för vet hur mögel luktar. De skulle, hur som helst, åtgärda problemet och höra av sig.
*Skitsnack, de ville spara pengar och trodde att jag inte skulle märka av en stinkande fuktskada.
Fram till idag hade jag fortfarande inte hört av dem och jag ringde dem därför av två skäl; först och främst ville jag veta när de skulle bli klara med lägenheten sedan ville jag veta vilken slags kompensation jag kommer att få erhålla på grund av allt detta. Jag blev bemött med samma arrogans som jag alltid har fått finna mig ifrån min hyrsevärd (Sigtunahem, people, lägg det på minnet!) och jag tappa humöret. Jag tror aldrig att jag har skrikit på någon som jag gjorde på min värd imorse. Tyvärr blev jag bemött med samma nedlåtande vrövel som alltid och jag ringde genast min äldre bror - juristen - och fick råd, så jag har befäst mig på att kämpa mig till den hyresfria tiden som min värd är skyldig mig. Jag har kämpat med övervikt, lägenhetssökning i Göteborg, C-uppsats, ett monotonare arbete än broschyrskribent för Sverigedemokraterna* samt mina vanliga demoner, så tro inte att jag är rädd för Sigtunahem! Jag kommer inte att vila förrän jag går segrande ur den kampen också!
*Satir på transcendentalt hög intellektuell nivå.
Vi vänder blicken (och näbben) framåt mot nya erövringar!
Utöver det så kan jag väl även meddela att jag såg "Elysium" på bio, vilket verkligen var en film värd att se på bio tack vare dess specialeffekter. Men även om den drog en hel del relevanta paralleller till hur världen ser ut idag så tyckte jag att en del av filmens slagkraft i det avseendet förlorades på grund av att blodiga närstrider fick ta plats framför karaktärs- och relationsutveckling i dramaturgin. Sedan har jag sett "Jakten" på DVD, en dansk film med Mads Mikkelsen regisserad av Thomas Vinterberg, som jag enbart har hört mycket bra om. Jag tyckte om filmen, men även om den handlade om en häxjakt på en man som dessutom var medlem i ett jaktgille* så tyckte jag att det största fokuset inte borde ha legat på individens utsatthet, utan den stora massans brist på reson och närhet till panik/kaos.
*Temaception
Som en avslutande bikt bör jag väl använda min egen mors ord emot mig själv och säga att jag fortfarande äter för onyttigt och borde ändra mina matvanor. För det råkar vara sanningen; jag har inte ätit sallad varje dag sedan sist, men jag har ju uppenbarligen gått ner i vikt - som min kollega sa - och jag tänker fortsätta med det! Fast jag kommer att göra det i Göteborg från och med på onsdag.
Kanske ses vi i Göteborg. Kanske läser du endast om min tid i Göteborg och så ses vi i Vansbro nästa år. Kanske läser du endast om min tid i Göteborg och min insats i Vansbro nästa år. I vilket fall som helst så tänker jag avsluta med Paul Simons bästa textrad, enlig mig..
Losing love is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Rent guld
Jag ska vara helt ärlig redan i första meningen av detta inlägg och informera er om att jag inte har besökt simhallen sedan förra inlägget. Men, med det sagt, så har jag inte helt och och hållet legat på latsidan, vi har haft en tämligen varm vecka och jag har promenerat rätt mycket, och innan ni fnyser åt det (som de högdragna framstjärtarna ni är!) så vill jag passa på att upplysa er om att jag gick ner hela 25 kilo sommaren efter gymnasiet, enbart genom ändrade matvanor och promenader.
Redan dagen efter föregående inlägg gick jag, till exempel, ut på ännu en långpromenad i stekande sol och skavande kallingar, en rundtur som tog in mestadelen av Märsta innan det var dags att vända tillbaka till Steningehöjden där päronen har sin boning.
Porten till Steningehöjden. Arbeit macht frei!
Jag har promenerat till päronen eftersom jag - som tidigare sagt - temporärt flyttat tillbaka hem dit, eftersom min lägenhet fått både ohyra samt fuktskador, vilket har gjort boendeförhållande en aning subpar för en person med både astma och insektsfobi (se mig). Jag har dock pratat med min hyresvärd, som redan har ordnat fuktmätning samt personer för att åtgärda problemet, därmed hoppas jag på att kunna flytta tillbaka relativt snart.
Vistelsen hemma hos föräldrarna har ju inte heller förbättrats genom att mammas katt pissade ner min väska, i en kärleksfull gest ämnad åt att låta mig få vädra hennes urinstank även på jobbet (eller någon annan plats där jag nu kan tänka mig ta med väskan). Jag började påpassligt att leta efter en ny väska och råkade av en slump få syn på denna online.
Space Invaders, for the maddafakkin' WIN!
Jag svär uppriktigt, på allt som är dyrt och heligt, att jag faktiskt (på hedersord!) stannade upp en ansenlig stund och tänkte "Jag kommer, ta i trä, att få ut min socionomexamen om ett halvår, och kommer därmed att börja gå ut på arbetsintervjuer. Måhända är inte just denna väska prototypen av professionalitet personifierad i en accessoar", men denna rationella flank av min karaktär kvästes emellertid av mitt puerila sinne för mode, som överröstade all form av reson. Beakta dock att jag även köpte nya skor, eftersom mina förra blivit oerhört medfarna och endast ren och skär viljestyrka, känns det som, hindrar paret ifrån att rämna helt och hållet. Även denna gång blev det freakstora Puma skor, och med matchande skor och väska är jag numera fabulous!
En är ny och en är begagnad. Men vilken är vilken!?
Jag är inte helt hundra på ifall jag redan har nämnt det eller inte, men ifall jag inte har det så får detta bli den stora nyheten i det här inlägget; jag måste flytta ner till Göteborg igen för att ta gå sista terminen vid deras universitet. Jag har - det ska erkännas, en smula förmätet - räknat med att få hyra ett rum hos en väns farsa där nere, men jag fick nyligen reda på att det icke kommer att vara möjligt. Jag har därmed en månad (give or take) på mig att lösa detta problem. Jag letar runt på internet, under lugna stunder på jobbet, och jag har dessutom bett ett par vänner att höra sig om och hålla ögonen öppna. As a matter of fact; ifall någon av er läsare har någon lösning så är jag idel öra.
Förutom det så jobbar jag fortfarande långa, monotona, kvava pass på Avis uppe vid Arlanda. På de få - och korta - raster jag har haft så har jag försökt ha kontakt med min hyresvärd och hålla mig uppdaterad med vad som är på gång med lägenheten, försökt få reda på mer om nästa termin på universitetet och på fritiden har jag tittat ännu mer på "Curb Your Enthusiasm" (världens kanske bästa komediserie!) samt "Extras" (världens kanska nästbästa komediserie!).
Jobbet bjuder dock på en del minnesvärda möten, vilket är rätt oundvikligt när man jobbar inom ett serviceyrke, antar jag. Men sedan föregående inlägg har jag haft två möten värda att nämna i denna blogg - vilket i och för sig inte säger särskilt mycket, med tanke på det mindre än kvalitetsrika innehållet som utgör majoriteten av skitsnacket som jag plitar ner här. Icke desto mindre så tog jag, för någon dag sedan, emot en bil från en kund som hette Joakim Larsson. Jag tyckte att jag kände igen denna herr Larsson, men insåg inte förrän han, och hans familj, hade gått att det var Joey Tempest*, med truckerkeps och solbrillor, men utan pudelfrilla. Inte undra på att jag inte kände igen honom direkt.
*Tillräckligt många personer på mitt jobb som har svarat "Vem?" föranlåter mig att påpeka att Joey Tempest är sångaren i Europe, som bland annat gjorde "The Final Countdown", "Carrie" och "Rock The Night"
Men vänta; det blir bättre! Nu kanske ni tänker "Hur kan det bli bättre än att få träffa Joey Tempest* i egen hög person!?", och det ska jag förklara för er; jag tog emot en bil från ett ungt tyskt par för några dagar sedan. Bilden såg okej ut, de hade varit nöjda med den och jag förklarade hur man tog sig till flyplatsen innan jag började stega tillbaka in i kuren.
*För er som redan glömt så står det vem Joey Tempest är i slutet av förra stycket
Killen skrek plötsligt till "Wait!" och dök illa kvickt ner i en väska som han hade i baksätet. Jag stannade upp och väntade artigt medan han rotade runt i sin väska, i tron om att han möjligtvis hade fått en parkingsbot som han hade frågor över - vilket händer förvånansvärt ofta. Efter en kort stund reste han sig åter ur bilen och lade ett litet häfte i min hand.
Låt er inte luras; det är bara papper.
"In case you want something to read" förklarade han, en aning kryptiskt, innan han och kvinnan skyndade sig bort mot bussen. En aning konfys tog jag, det oaktat, med mig häftet in till kuren och slog mig ner för att se vad som kunde tänkas stå däri, som kan vara värt titeln "Rent Guld", undantaget instruktioner i alkemi. Det visade sig vara en samling bibelverser, som någon person någonstans, onekligen, ansett vara rent guld, på ett plan som jag antar är mer estetiskt och spirituellt än faktiskt guld. Och inte fan kan Mr. Ts ackumulerade samling av bling mäta sig med klimpar på 24 karat som detta:
ur "Rent guld", copyright Gud
Först och främst; den nedre versen, den ur Efesierna, är ju inte på något sätt ett råd eller en liknelse, endast en ren och skär uppmaning, den teologiska motsvarigheten till "Lek inte med maten, annars blir det ingen efterrätt!". Som belöning för att man vandrar med Anden, istället för att bedröva den, skall man inte alls fullborda köttets begärelse. Jag vet inte vad ni tycker, men jag har inget emot köttets begärelse. Jag är, tvärtemot, en beundrare av köttets begärelse, i synnerhet fullbordandet av den. De som hjälpt mig med detta fullbordande har, även de, visat tydliga tecken på att de definitivt föredrar fullbordandet av köttets begärelse framför att inte alls fullborda köttets begärelse."Sex sells" är tydligen inte ett pr-koncept som Guds Helige Ande besvärar sig med, utan han kör med "Lek inte med underlivet, annars blir det inget paradis!".
Nej, det får nog ta och räcka för den här gången. Ta hand om er, och bedröva inte Guds Heliga Ande!
