Utan glädje
Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.
Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".
1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?
2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.
Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.
Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.
Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.
Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.
När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.
Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).
Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...
Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.
"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"
"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"
"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"
Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.
Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.
Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).
Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".
"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!
Grisen vingad syns över Battersea
Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!
Oh captain, my captain!
Så dessvärre måste jag göra fröken Hålsten besviken; de hade varken "My Lips Are For Blowing" eller något alls (!) av Dan-Jakob. Inte ens några av hans senare mer komersiella och lättillgängliga släpp, men du vet ju hur pass massiv efterfrågan det finns.
Dessutom vandrade jag runt en dag nere på stan och bara tittade in genom olika skyltfönster, försökte känna efter litegrann inför julklappsshoppingen, när jag plötsligt gick förbi en butik som sålde inredningsföremål i retrostil (cirka 50-talet eller tidigare). Det var dock inte själva retrostilen som lyckades fånga min blick, utan en av skyltarna som de hade dekorerat sitt fönster med.
That's good ol' family fun kind of racism
Säg mig; är jag på något sätt en sämre människa för att jag känner ett begär till att köpa den här skylten? Det känns som att det är lite av ett gränsfall. Hemma i lägenheten i Märsta har jag dock en extremt rasistisk spargris vars produktnamn (ja, jag har googlat det) faktiskt är "Jolly Nigger Bank"*, så den här skylten skulle inte vara 100% malplacerad.
*Nej, jag köpte den inte, jag fick den av min mamma som fick den av sin mamma som fick den av sin pappa. Det är lite av en släktklenod, skulle man kunna säga
Ja ja ... Annars har jag inte mycket till val än att tuffa på som vanligt här i denna avskrädeshög till stad. Ja, ni gissade rätt, jag avskyr verkligen den här staden. Det är lite svårt att förklara, men för någon som inte är en inhemsk göteborgare känns den här staden ... underlig, på ett obehagligt sätt. Litegrann som Polanskis film "Hyresgästen", man är en utböling som hamnar mitt uppe i någon mystisk sammansvärjning som man inte riktigt kan uttyda eller förklara, det enda man vet med säkerhet är att alla andra verkar vara invigda och de vill inte ha dig här.
Nej, innan jag låter för mycket som en paranoid, självmordsbenägen transvestit med en rubbad form av narcissistisk personlighetsstörning* så tänker jag avsluta det här inlägget med något som visar min mer omtänksamma sida, den som fått er att stå ut med mig och läsa min blogg från första början. Det är nämligen så att när jag nyligen hade flyttat ner hit och gick runt bland skivbutikerna och letade efter väggprydnader så påmindes jag även om en gammal idé jag hade till en present. Stefan och Josefin - ett gift par som är två av mina absolut närmsta vänner - fyller år ungefär en månad ifrån varandra och detta blev således en gemensam present till dem båda. När mina föräldrar var här för att lämna några saker som jag inte fick med mig i flytten bad jag dem att ta med sig presenten hem och för någon vecka sedan - äntligen! - var makarna förbi mina föräldrar för att hämta den.
*Det är ännu en referens till Polanskis "Hyresgästen"
Har den äran, ni underbara människor!
Detta är alltså en LP-singel av låten som de dansade sin bröllopsdans till ("Always on my mind" av Elvis Presley) och en bild ifrån när de dansade sin bröllopsdans inramade i en och samma ram, med passepartout och allt. Jag kanske inte skänker bort de mest praktiska presenterna eller de mest kostsamma*, men ni kan lita på att jag lägger ner tankeverksamhet åtminstone. Och det är ju tanken som räknas, eller hur?
*Missförstå mig inte; den här presenten kostade mycket mer än en kopp kaffe och en muffin!
Nå väl, jag har åtminstone tillräckligt med vett nu att inte utlova ett nytt inlägg inom en snar framtid. Man vet ju aldrig, men jag skulle inte hoppas på alltför mycket ifall jag vore ni - som om någon faktiskt hoppas på ett nytt inlägg).
Kandidaten
Oooookej, då var man visst tillbaka i bloggsadeln igen. Har ni saknat mig? Så klart ni inte har, men jag kan i alla fall sannskyldigt säga att jag har saknat att skriva något annat än akademiska arbeten. För, sanningen att säga, så är det just studierna som i grund och botten har hållit mig borta ifrån den här bloggen på sistone.
De goda nyheterna först, för er som inte visste det; jag har klarat opponeringen och fått uppsatsen godkänd! Detta innebär att jag numera har en kandidatexamen, så det vore tillbörligt ifall ni alla benämnde mig som "kandidaten" från och med nu! Opponeringen var faktiskt inte lika jävlig som jag hade förväntat mig. Fast, om sanningen ska fram, så kan knappt något på denna jord - förutom elektronisk testikeltortyr - vara så pass jobbigt som jag förväntat att opponeringen skulle vara. Jag skojar inte; jag har haft det riktigt svårt med att försöka kontrollera nerverna tillräckligt för att kunna få studiero och sömn inför opponeringen. Jag hade ju även hemtenta samtidigt, så jag skrev den så pass fort jag kunde för att kunna få tillräckligt med tid över till opponeringen. Nu när opponeringen är över är jag istället orolig för att hemtentan inte ska bli godkänd, så att jag ändå har ett moment som släpar efter.
Seriöst; detta var en av de sämst utformade hemtentor jag någonsin har beskådat! Det var inte ens en fråga; uppgiften var att vi självaskulle ställa en fråga som tar minst 6 sidor att svara på. Jag kände mig tvingad till att fråga en av lärarna vilken typ av fråga de hade tänkt sig att vi ställer, för jag - och de flesta i klassen, antar jag - kommer bli helt jävla rasande om vi spenderar flera dagar på att besvara en fråga som lärarna inte ens anser vara relevant. Efter många om och men framkastade jag ett förslag till en frågeställning och frågade läraren ifall den var acceptabel, varpå hon svarade jakande. Så, ifall jag nu skulle få underkänt på hemtentan (även ifall jag skrev den på endast två dagar) så kommer jag bli mighty pissed!
Opponeringsarbete in progress
Efter opponeringen - som jag dominerade - firade jag först med en segerlunch på McDonalds i Nordstan, där fjolårets vinnare av "Årets Farsa"* lät sin högst 18 månaders bebis krypa runt på golvet. Fattar ni hur vidrigt golvet på McDonalds är, speciellt på en högtraffikerad plats som Nordstan!? Det är så vidrigt att ifall man stod i kö och helt oförhappandes blev skjuten rakt i förlängda märgen av någon skjutglad galning, så skulle man ändå snubbla ut ur restaturangen innan man ramlade ihop på golvet! Nå väl, jag åkte i alla fall hem efter maten och tog mig en tupplur, som en sann 80-åring. Vad fan begär ni? Jag hade svettats i nästan två veckor över opponeringen och knappt sovit en jävla blund! Sedan bar det iväg till Nadja, på hemmafest.
*Jag antar att han vann i fjol, eftersom han inte verkar anse sig ha ett skit att bevisa i år
Jag firade aningen för mycket hemma hos Nadja, eftersom jag runt 3 på morgonen - efter en massa öl och festande med övriga gäster - beslöt mig för att skita i allt och bara lägga mig ner och somna rakt på hennes soffa. Runt 4 vaknade jag av att Nadja höll på att bädda ner mig med filtar, men innan jag hann säga något sa hon:
Du ser så mysig ut när du sover. Fortsätt!
"Okej", tänkte jag, och somnade igen, för att sedan vakna upp runt klockan 10 nästa morgon med tre filtar runtom mig i ett svep. Trots att jag mådde ungefär som jag förtjänade så mindes jag även att detta var dagen då jag planerade att åka in till bokmässan, fast eftersom jag var orolig för att jag inte skulle hinna hem och fräscha till mig så funderade jag på att skita i det, eftersom jag inte ville dyka upp på bokmässan med gårdagens feststank i både kläder och andedräkt. Fast återigen gav Nadja mig några uppmuntrande visdomsord, när hon sa:
Det är bokmässan i Göteborg; du kommer vara den mest normala människan där!
Jag begav mig därefter till bokmässan, trots gårdagens feststand i både kläder och andedräkt. Och inte fan är jag missnöjd med det!
Hell to tha yeah!
Dessvärre var det en rejäl kö till bankomaten, sedan en saftig kö för att komma in på Svenska Mässan och sedan en köttig kö till att få köpa en inträdesbiljett till själva Bokmässan! Värst utav dessa köer var ändå kön för att komma in i byggnaden, då jag var tvungen att stå i kö i 45 minuter med ett medelålders par precis bakom mig, vars begränsade intellektuella och kreativa begåvning inom konverserandets konst endast tillät dem att dryfta om själva kön som de för närvarande stod i! "Snart ska vi in på mässan. Men jag vet inte hur lång tid det tar, det är ju en väldigt lång kö. Jag vet inte hur ofta de släpper in folk, kanske i klumpar eller när de känner att tillräckligt med folk gått ut. Jag vet inte, det kan vi ju inte veta nu när vi står i kö. Men vi rör oss ju framåt, han där framme i beige jacka, han stod längre bak förut, så vi rör oss ju onekligen framåt. Men jag vet inte hur snabbt, för jag vet inte hur och när de bestämmer för att släppa in folk".
Detta snudd på senildementa babbel till trots, så var det absolut värt det! Även om det var så pass övertrångt med människor att man inte kunde vända sig om för snabbt utan att riskera att ofrivilligt våldta någon. Hur som helst så hade jag valt ut just lördagen på grund av två gäster som skulle närvara; Per Olov Enquist och Frode Överli! Men en av de första sakerna som jag lade märke till när jag kastade ett öga på programmet var att Jonas Gardell var på bokmässan för att prata om den avslutande delen i sin nya boktrilogi "Torka Aldrig Tårar Utan Handskar". Jag erkänner att jag aldrig har varit ett stort fan av Gardell (fast jag gillar verkligen Mark*), men jag beslöt mig ändå för att köpa hela trilogin och försöka få böckerna signerade åt min mamma, som har varit en stor beundrare av Gardell under en lång tid. Jag gick till en monter där Gardell höll ett anförande om motivationen till att skriva denna trilogi om AIDS-utbrottet på 80-talet, samt hela upplevelsen av att vara utstött på grund av sin sexualitet, och jag - det vill jag lova - det var ett av de mest gripande anförandena som jag någonsin har bevittnat!
*Mark Levengood, för er som inte visste vem jag syftade på.
Gardell briljerar
Efteråt ställde jag mig i kö för att få samtliga böcker i trilogin signerade åt min mamma, och när jag kom fram så var Gardell väldigt trevlig och lyhörd. Jag sade att jag tyckte att talet var väldigt gripande och att jag ville få böckerna signerade till min mamma, eftersom jag vet att hon skulle betyda oerhört mycket för henne, varpå han frågade efter min mammas namn och lugnt tog sig tid att signerade alla tre, med en kort hälsning till Susanne.
Hälsa din mamma från mig! sade Gardell med ett leende, innan jag avlägsnade mig från kön. Detta oplanerade möte blev ändå dagens mest minnesvärda.
Sedan begav jag mig bort till Egmonts monter, där Frode Överli* signerade samlingsalbum. Jag köpte tre stycken och ställde mig i kö, vilket tog mycket längre än väntat, eftersom han inte endast signerade albumen; han ritade en figur ifrån serien också. När det väl blev min tur, efter en mycket lång väntan, kände jag att jag inte kunde be honom att rita en figur i varje album, så jag bad honom att endast signera två av dem och rita Günther i det tredje albumet. Han ritade Günther - som är en tysk dvärg - och skrev en hälsning där han substituerat alla "S" med "Z", precis som Günther talar i serien. Nördig som jag är blev jag helt euforisk och avslutade mötet med ett handslag och avskedsorden "Tack så mycket, jag ÄLSKAR serien!" varpå Överli endast svarade - på norska - något i stil med "Jag märker det". Sedan var det tack och hej.
*Mannen som tecknar världens överlägset roligaste serie, Pondus!
En av världens roligaste människor, tro det eller ej!
Efter detta hade jag missat Per Olov Enquist* två gånger och hade nästan gett upp hoppet, men på vägen ut ifrån mässan gick jag förbi en informationsdisk och frågade ifall Enquist hade några fler framträdanden idag. Det visade sig att han hade ett kvar, men att man var tvungen att ha en viss typ av biljett för detta seminarium (vilket jag inte hade), så återigen var jag beredd att gå hem utan att ha fått min kopia av "Liknelseboken" signerad. Utan att jag frågat säger dock kvinnan bakom disken:
Ifall du bara vill träffa honom eller få något signerat så kommer han ju vara tillgänglig efteråt.
Jag satte av mot seminarieavdelningen på mässan och väntade utanför salen. Mycket riktigt så hade han boksignering efteråt, varpå jag påpassligt ställde mig i kö för att få min bok signerad. Enquist är dock över 70 år gammal och hade närvarat vid bokmässan hela dagen, så han var synbart trött. Icke desto mindre fick jag min bok signerad och jag kände att det var min plikt att informera Enquist om att hans bok "Ett Annat Liv" är en av mina favoritböcker. Enquist såg mig endast i ögonen och utan att röra en min eller ens höja på ett ögonbryn sade han endast "Hm." Zero fucks were given that day! Återigen; han är en trött gammal man, inte kan man förvänta sig att han ska hjula varenda gång någon säger att hans böcker är bra.
*Sitter i Akademien, en av Sveriges mest ansedda nu levande författare
- Nästa jävel som fotar utan att be om lov får en lavett!
Alltså har jag - efter årets bokmässa - lagt vantarna på signerade verk av Per Olov Enquist och Frode Överli, samt fått en trilogi med böcker signerade av Jonas Gardell åt min mamma. Lägg dessutom till att jag fick ett gratisexemplar av socionomernas egen facktidning "Socionomen" samt hade en kort men trevligt konversation med tidningens redaktör, efter det att jag gjort henne varse om att jag själv var några månader ifrån att få ut en socionomexamen. Jag är i alla fall nöjd med det resultatet.
Dessutom har jag köpt och ramat in ännu en LP-skiva, även denna gång en av mina favoriter. Nämligen Peter Gabriels tredje självbetitlade album (även känd som "Melt" bland fansen, på grund av omslagets beskaffenhet).
I know something about opening windows and doors ...
Annars så har jag ju fortfarande varit aktiv på Dubliners varje måndag, då det är open mic night och man får gå upp på scen för att spela/sjunga tre helt valfria låtar. Jag tror bestämt att det är hela tre måndagar sedan jag senast uppdaterade denna blogg, vilket betyder att jag har har hela tre uppträdanden. Vid första måndagen dök Nadja upp och lånade mig sin gitarr och jag spelade/sjöng "Fannin Street" av Tom Waits, "The Tempest" som jag har skrivit själv samt "Keep Me In Your Heart" av Warren Zevon. Bäst respons fick jag på den sista låten och därmed bestämde jag mig för att avsluta med den även följande måndag - mest på grund av att jag höll på med att plugga inför opponeringen och inte orkade tänka ut och plugga in fler låtar. Dessutom tillkom låtarna "When I Paint My Masterpiece" av Bob Dylan samt "Mind Contorted" av Daniel Johnston. Denna gång fick jag även hjälp av min vän Isak, en väldigt musikaliskt begåvad man som spelade med på ackompanjerande gitarr.
Innan jag flyktigt redogör för den senaste måndagens setlist så vill jag även återberätta en händelse som inträffade kort efter det att jag avslutat min spelning med Isak; ett par i runt 45-års åldern dök upp och började med att berömma mig för min insats och frågade sedan hur det funkade med open mic night. Jag sade att man måste anmäla sig i förväg och att det förmodligen var alldeles för sent nu. Sedan föreslog Isak att vi skulle dra vidare till Pustervik - som ligger tvärsöver gatan - och jag instämde, men var tvungen att gå på toaletten först.
Precis när jag var på väg ut ur toaletten så kom mannen ifrån det 45-åriga paret in, fick syn på mig och sken upp som en glödlampa. Vi hälsade, men innan han släppte förbi mig sade han:
Återigen; det var en jävligt bra spelning!
Jag tackade för komplimangen. Mannen tillade:
Och det där är en jävligt snygg tröja!
Jag tackade för komplimangen. Mannen tillade:
Du är en jävligt snygg man, över huvud taget!
Stämningen höll vid det här laget på att bli en aning obekväm, men jag tackade ändå för komplimangen. Mannen kände sig tydligen ändå trugad till att tillägga - en aning suggestivt:
Man träffar många snygga män på toaletten ...
Sedan gick han in i ett bås. Eftersom stämningen i och med denna avslutande kommentar hade eskalerat ifrån en aning obekväm till obehaglig på Jeffrey Dahmer-nivå så avlägsnade jag mig ifrån toaletten utan att se efter ifall mannen ifråga hade låst dörren till båset eller ej. Sedan gick jag och Isak vidare till Pustervik.
I måndags var jag - trots incidenten på toaletten - tillbaka på Pustervik; denna gång hade jag till och med köpt en ny gitarr! Det är första gången sedan jag fick min allra första gitarr vid den späda åldern av 16! Jag hade övat in tre stycken låtar; "Daysleeper" av R.E.M., "Plush" av Stone Temple Pilots och en version av "Tapetklister" av Jumper med kazoo och glimten i ögat. Dessvärre hade jag glömt att köpa batterier till min nya gitarr, så den gick inte att koppla in i systemet, plus att det var så många som skrivit upp sig så att man endast fick spela två sånger var. De hade gitarrer till låns och jag bestämde mig för att slopa "Daysleeper", sedan gick det rätt bra ändå. Även om ingen medelålders man kom med ett oanständigt förslag på toaletten denna gång.
Den enda bilden jag har ifrån någon av dessa kvällar är en bild föreställandes en toalettstol på Pustervik. Jag antar att jag i fyllan tyckte att den påminde skrattretande mycket om ett ansikte, till den grad att jag riskerade att tappa telefonen ner i fulla människors urin bara för att få en bild som inte ens är rolig.
Jaaa! Pissen Sie in mein Mund!
Okej, liiiite roligt är det ...
Vad gäller träningen - som denna blogg förment ska handla om - så tror jag faktiskt att jag har gått ner en hel del i vikt. Men inte helt och hållet medvetet. Jag har haft svårt att äta ordentligt under jobbet med tentan och opponeringen, plus att jag flera gånger om dagen varit tvungen att lugna ner mina nerver genom att gå ut och gå, ibland flera timmar i sträck! Om jag ska vara allvarlig - vilket är svårt efter att ha publicerat en bild av en pissfylld toalett - så har jag seriöst börjat oroa mig för min psykiska hälsa, eftersom jag till synes kan gå i bitar över allt som jag ens misstänker kan förpesta min tillvaro med ytterligare stress. Det kan fan inte vara normalt att man måste gå ut och gå i två timmar för att samla sig, bara för att man är rädd för att ens dator skulle kunna gå sönder mitt under skolarbetet? Eller för att man undrar ifall det finns en risk att man har missuppfattat hela uppgiften?
Jag har dock - tro det om ni vill - börjat se mig om efter träningsskor och hoppas på att kunna finna ett bra gym någonstans som inte ligger alltför långt bort, eller åtminstone något som är lätt att ta sig till med lokaltraffiken. Hedersord! Nästa gång jag uppdaterar denna blogg, beroende på hur lång tid det tar, har jag förmodligen redan gått med i ett gym och börjat arbeta på min vidriga kropp!
För att avsluta detta inlägg med ett dur istället för ett moll tänkte jag ladda upp en bild som jag tog när min yngre bror var här i Göteborg för att hälsa på sin flickvän. Hon bor väldigt långt bort ifrån stugan där jag hyr mitt rum, men jag åkte ändå dit för att dricka lite vin och ha lite trevligt, och drack vin samt hade trevligt we did indeed!
Jag är den enda som INTE grimaserar; så ser jag ut när jag ler
Framgent ska jag försöka uppdatera den här bloggen lite oftare. Inte för mina läsares skull - jag har fan knappt några - utan för min egen sinnesfrids skull, eftersom jag har insett att skrivandet är en fantastisk form av terapi. Så vi ses (förhoppningsvis) snart igen!
