Så var det dags för mig att återigen delge er lite av min vishet och fåvitskhet, pregnans och profanitet samt patos och plattityder. Ifall jag orkade skulle jag kunna sitta resten av kvällen och försöka hitta på fler Tage Danielsson-inspirerade kontraster, men dessvärre - eller dessbättre - för er så har jag faktiskt varit sjuk på sistone och jag har inte riktigt ork eller lust till något sådant.

 

Med sjuk menar jag fysiskt sjuk, jag åkt på en förkylning som dessutom bjöd med sin polare huvudvärken till festen, utan att fråga mig ifall det var lugnt. Vilket jävla rövhål ...

 

I vilket fall som helst så har vi äntligen blivit helt klara med projektarbetet som vi har hållit på med under hela terminen och ifall jag vore det minsta lilla religiös så hade jag tackat någon form av högre makt för att det äntligen är tillända! Jag - och mina projektgruppskamrater - har inte känt någon form av motivation eller upprymdhet för den här uppgiften sedan någon gång i typ september, så att äntligen ha sammanställt arbetet, lämnat in det och redovisat det i helklass på ett godkänt manér känns för jävla bra!

 

Sedan blev jag aningen irriterad när en tjej i vår klass var tvungen att påpeka att samtliga grupppresentationer - vilket till och med innefattade hennes egen - inleddes av en manlig medlem i respektive projektgrupp* och att detta på något sätt skulle ha varit ett utövande i mansdominans och kvinnoförtryck. Det faktum att samtliga presentatörer som introducerade sig själva som verksamhetsledare (uppgiften gick ut på att presentera en fiktiv verksamhet) var kvinnor vägde inte ett gram i hennes självrättfärdigande skål av indignation. Hon fick ändå en rejäl omgång applåder utav klassen.

*Min projektgrupp lottade för övrigt ut turordningen

När hon dessutom stämplade sig själv som en kvinna med maskulina personlighetsdrag var det inte en jävel som hade något att invända mot hennes könsstereotypa uttalande eller ordval.

 

 

Jag tror dessutom att ni som läser detta är personer som känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är en sexistisk och backåtsträvande mansgris som tror att det räcker med att skrika "omvänd sexism!" för att nivellera åratal av förtryck - vars efterdyningar fortfarande finns djup rotade i de rådande normerna. Förhoppningsvis tycker även ni att detta mest lät som ett skrik på lärarens uppmärksamhet, vilket innebär att personen ifråga enbart försökt exploatera kvinnokampens ideal för personlig vinning. Och lyckats!

 

Jag vet inte, kanske jag bara är bitter och letar irritationsmoment varhelst jag kan finna dem. Ni som läst de senaste inläggen kanske har märkt att jag inte trivs här i Göteborg och att jag inte trivs med en hel del aspekter av livet just nu, så jag har varit en aning snarstucken på sistone. Till exempel har Miina - min roomate - besök* utav en kille som jag faktiskt har träffat förut. Men istället för att snacka och umgås - som de flesta förmodligen skulle ha gjort - så har jag isolerat mig själv till min del av huset och knappt hälsat.

*Han har varit här i ett par dagar nu.

 

Innan det blir för dystert så tänkte jag dessutom berätta att jag var på Dubliner - som jag i stort sett alltid är - i måndags och uppträdde. Denna vecka blev det först en cover utav Johnny Cashs version utav "Hurt", följt utav en någorlunda egenförfattad cover utav Thåströms "Elvis Presley För En Dag" och det hela avslutades med ännu en uppspelning* utav Keith Richards' "Wicked As It Seems". Det blev en ganska rolig kväll, även ifall det inte var överdrivet mycket folk på plats, varav endast hälften hörde på med intresse.

*Jag spelade den förra veckan med.

Min vän Jonas - som är standupkomiker* - var för övrigt på Dubliner i måndags och vi snackade väldigt mycket om musik, komedi och humor. När det var min tur att inta scenen fick jag enormt publiksstöd ifrån honom, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom tyckte han att många utav mina idéer till skämt och rutiner var bra, så jag kanske borde prova på standup, innan det rinner ut i sanden (som jag befarade i föregående inlägg)?

*Han körde för övrigt standup på Dubliner samma kväll, vilket är obeskrivligt modigt med den sortens publik.

Idag var jag tvungen att närvara vid ett obligatoriskt moment i skolan, vilket sög gristestikel eftersom jag är sjuk, men efteråt gick jag förbi skivbutiken som jag har besökt tidigare under min sejour i Göteborg och köpte en ny LP att rama in och montera upp på väggen - jag vet, jag är enkelspårig, men åtminstone konsekvent. Denna gång blev det en svensk legend*, nämligen Cornelis Vreeswijk!

*Jag vet; han var holländare, men vill de inte ha honom så tar vi mer än gärna credd för honom!

 

Yo! Ännu ett inlägg i den här tämligen meningslösa bloggen, det blir nästan tre på en vecka. Wow, jag förvånar mig själv ibland, inte visste väl jag att jag hade så mycket att säga som berör så många personer förutom mig själv. Spoiler: det har jag inte. Men jag gillar det.

 

Jag nämnde i det föregående inlägget att jag blev bekant med ett par killar ifrån Göteborgs standupscen och att de tipsade mig om ett par events som jag hade för avsikt att bevista, och bevista I did in deed. I onsdags bjöds det på stand up på Sticky Fingers ifrån ett gäng komiker med varierande grad av erfarenhet (en kille hade tydligen uppträtt på TV-programmet "Raw") och jag hängde med dem innan, under och lite efter showen. Sedan på torsdagen var det dags igen med en lite mindre tillställning kallad "Flabb" på Frilagret. Okej, "lite mindre" är väl ett understatement eftersom faktum är att majoriteten av publiken utgjordes av de komiker som uppträdde. Det var icke desto mindre trevligt och även under denna tillställning snackade jag med komikerna om humor, skämt och influenser.

 

I början utav förra året blev jag faktiskt sugen på att testa på stand up* så jag började skriva på en del skämt och rutiner. Jag lade dock ner projektet innan jag ens hann ställa mig på en scen, eftersom jag inte ansåg att mitt material höll måttet. Under dessa två dagar av stand up och snack med komiker har dock mitt intresse för att pröva på stand up själv fått en nytändning, inte minst på grund utav att samtliga komiker som jag talat med under dessa två dagar har trott att jag redan är en standup, på grund av min kunskap om komedi och mina åsikter om skämt.

*Folk brukar ju säga att de tycker att jag är rolig, så ...

Dessutom har jag äntligen accepterat det faktum att det enda sättet att bli en bra komiker på är att gång på gång testa sitt material på en riktig publik och utveckla sin stil utifrån sina erfarenheter på scenen. Jag frågade därför Christoffer - mannen bakom båda dessa event samt några fler standuprelaterade sådana runtom i Göteborg - ifall det skulle finnas en möjlighet för mig att få uppträda någon gång för att testa på. Han tyckte att det lät som en kul idé och skulle se vad som skulle kunna passa.

 

Jag glömde förresten att dela med mig av en tämligen amusant incident som inträffade för kanske ett par veckor sedan, ifall jag inte missminner mig fullständigt så var det nog måndagen innan jag drog tillbaka upp till Stockholm för min semester.

 

Som ni alla - eller åtminstone alla ni som har läst min blogg någorlunda under den flyktiga tid som den har existerat - vet så brukar jag ställa kosan mot Dubliner på Järntorget här i Göteborg varje måndagskväll, eftersom det är då som open mic night timar. Måndagen ifråga var inget undantag, så jag var där för att spela/sjunga tre låtar som jag själv valt ut. Just denna måndag hade jag valt ut "Ballad på en soptipp" av Cornelis Vreeswijk, "Poison Darts"* som jag själv skrev för ett antal år sedan och "Änglar" som min bror Tims band har covrat/vidareutvecklat ifrån en engelskspråkig ska-låt.

 

Efter att jag skränat mig igenom "Poison Darts" så raglade en överförfriskad kvinna i 35-årsåldern fram till scenen och skrek, "Jag har en request!". Utan något utrymme för svar ifrån mig tillade hon "Honky-Tonk Women!" och avslutade med ett partyskrik innan hon föll tillbaka i sin stol igen. Några veckor tidigare hade jag spelat "Start Me Up" av Rolling Stones, som fått väldigt positivt gensvar ifrån publiken, men hennes eldhåg till trots var jag tvungen att luta mig fram emot mikrofonen och säga "Tyvärr, jag kan inte den.".

 

Kvinnan gjorde en helomvändning ifrån heltänd till skitlack inom tidsomfånget av ett ögonblick och skrek - jag skojar inte; skrek - rakt ut:

- Jag VET att du kan den!

Jag svarade kvinnan - som jag inte känner alls - på ett saktmodigt manér att ifall hon var så pass säker på sin sak så kände hon mig "mycket bättre än vad jag känner mig själv, eftersom jag kunde ha svurit på att jag inte kan den". Kvinnan godtog, självfallet, inte denna förklaring utan övergav sin koleriska inställning för att anta en mer vädjande sådan och med en tillstymmelse av appell - dock med en bevarad känsla av indignitet - basunerade hon ut "Varför är du sån!?". Som när Julius Caesar regignerat klämde ur sig "Et tu, Brute?" fast med ett mer ansenligt mått av ilska.

 

Jag förklarade dock för henne - och alla andra tillstädes - att hon måste ha förväxlat "Honky-Tonk Women" med "Start Me Up", som jag faktiskt spelade. Hennes svar var ett gutturalt stön av irritation, ungefär som om dessa två låtar är så pass lika att det inte spelar någon roll*. Jag svarade dock att jag endast har tre låtar på mig varje vecka och att jag därför inför varje vecka väljer ut tre låtar med omsorg och att jag därför varken kan eller känner för att improvisera eller substituera någon av mina redan utvalda låtar.

 

I måndags spelade jag dock "Start Me Up" igen, men dessvärre var inte lika många människor närvarande som vid första gången och det blev inte lika hårt drag. Höjdpunkten denna kväll - för mig i alla fall - blev två killer som gick upp på scenen och körde standup istället för musik, och även ifall publiken var svalare än ljummen så gick jag fram till dem och berömde dem för att de åtminstone försökte*. Vi snackade om humor och komedi ett tag och jag framkastade till och med förslag till deras rutiner, som de tog till sig istället för att vifta bort dem.

 

Faktum är att jag ska gå på en komediklubb ikväll som de rekommenderade och ytterligare en imorgon. Ifall ni känner mig det minsta lilla så vet ni att jag ÄLSKAR komedi, så jag ska dra till den första klubben redan nu.

 

Sayonarna, bitches!

 

P.S.

Som de säger i Tomanien: "Se vi maltrankviligis min, kontaktu min kaj ne estas mia patrino"

Hallå där, Internetland, hur har ni haft det? Bra? Vad kul! Hur jag har haft det? Lustigt att ni frågar!

 

Den stora nyheten är väl att jag blivit godkänd på ekonomitentan. Faktiskt fick jag mer än godkänt; jag fick VG (fem poäng ifrån full pott!)! Helt sjukt, med tanke på att jag knappt kan dra mig till minnes senaste gången jag kände mig så pass osäker inför en tenta om jag gjorde inför den här. Nå väl, jag antar att det bara är att tacka och ta emot. Fast dessvärre blev inte glädjen långvarig. Orsaken; vem fan vet? Jag har fortfarande svårt att ta till mig glada nyheter och bevara lycka - precis som jag skrev i det förra inlägget. Inom beloppet av en timme efter det att jag fått kännedom om tentaresultatet kände jag mig på lika pissigt humör som vanligt.

 

På sistone känns tycks det som att livet ger mig en bajsmacka och säger "Du MÅSTE ta en stor tugga och svälja!", vilket jag med stor möda och leda gör. När jag väl har svalt och det är fritt fram att skölja ur den vidriga smaken av träck från smaklökarna så känner jag givetvis en stor lättnad. Dessvärre placeras ytterligare en bajsmacka på min tallrik snart därefter och jag får samma direktiv. Vad jag vill ha sagt med denna dagishumorinspirerade liknelse är att jag enbart känner lättnad, inte glädje, vilket inte är en långvarig känsla. Att känna sig "fri från" är inte samma sak som att känna sig "fri till".

 

Samtidigt som jag har väntat på resultatet ifrån ekonomitentan har jag haft en kurs angående ledarskap. Fastän vi har ansatts av en massa föreläsningar, seminarier, projektarbetesträffar och inlämningsuppgifter så försökte jag verkligen satsa för fullt på denna kurs genom att leta upp litteratur som inte ingick i kursen.