Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Här kommer ett nytt inlägg vars huvudsakliga syfte är att försäkra de få - men hängivna - läsare jag har om att jag inte har övergivit varken bloggen eller bevekelsegrunden bakom den (det vill säga att ställa upp i Vansbrosimmet 2014) helt och hållet. Åtminstone inte ännu.

 

Nej, skämt åsido, har jag avlagt ett så pass stort löfte som det här till mig själv så tror jag (eller så vill jag tro) att jag har så pass stark karaktär att jag vägrar ge mig, oavsett omständigheterna. Fast, det måste jag erkänna, jag har ju inte ansträngt mig remarkant mycket sedan föregående inlägg för att finjustera min fysiska hälsa. Jag har hållit mig 100% rökfri - vilket ingen har berömt mig för ännu - men utöver den dubiösa bedriften har jag inte särskilt mycket att skrodera över. Jag har tagit flertalet långa och mödosamma promenader, men känner att jag är långt ifrån redo att börja jogga dessa sträckor. Faktum är att en person som är så pass reslig och omfångsrik som jag är får fysiskt ont av att jogga. Jag måste, med andra ord, tappa några kilon först.

 

Annars har jag jobbat en hel del. Det föresvävar mig att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men jag har ju faktiskt två stycken deltidsjobb för tillfället; ett på Avis biluthyrning uppe på Arlanda och ett på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Upplands Väsby (ja, jag är medveten om hur pass vitt skilda dessa två yrken är). Bara den här veckan har jag jobbat nattpass 16.00 på måndag till 12.00 på tisdag samt 12.00 på onsdag till 08.00 på torsdag vid boendet, har dessutom jobbat 10.00 till 19.00 på Avis i torsdags (ja, jag åkte direkt från mitt nattpass till mitt jobb på Avis) och ska även jobba på Avis från 10.00 till 21.00 imorgon.

 

Så våga fan inte påstå att jag är oföretagsam!

 

På måndagkvällen inträffade förvisso en incident som jag skulle vilja ventilera om i den här bloggen, för jag kan helt enkelt inte sluta tänka på den, hur mycket jag än diskuterar om den med både kollegor på boendet, familjemedlemmar samt bekanta. Jag vet förvisso inte vad det skulle tjäna till att skriva om saken här, men jag gör det ändå.

 

I måndags när jag anlände till boendet i Upplands Väsby klockan 16-00 för att påbörja mitt 20-timmarsskift höll en ung kille redan på att ställa till med bråk då han skulle närvara vid ett möte med sin socialsekreterare i Vallentuna klockan 18.00 (ett möte som han själv erhållit om) och vägrade åka dit kommunalt via buss. Han slog sig ner inne på personalkontoret och vägrade gå utan ett få svar på sin fråga; "Vem ska köra mig?". Vi i personalen behövde personalkontoret ifred, eftersom vi skulle ha överlämning, men det struntade killen fullständigt i. Efter en halvtimmes enträget bedjande ifrån personalen gick han äntligen med på att gå ut i fem minuter så att vi kunde ha vårt möte (två minuter senare började han banka på dörren). Vi hade överlämningen och kom sedan överrens om att en av oss borde skjutsa honom till socialsekreteraren, eftersom mötet blivit uppskjutet sedan tidigare och för att undgå bråk på en underbemannad kväll.

 

När han kom hem började han genast kräva ett möte med sin kontaktperson (som lyckligtvis jobbade under kvällen) och en tolk. Klockan var nu runt 21.00 och vi sa att det förmodligen skulle bli svårt att få tag på en tolk, men för att återigen värna om husfriden på en underbemannad natt i boendet så fixade vi en telefontolk. Min kollega hade mötet och förklarade att det mest hade handlat om missnöje med god man samt oro över ekonomi. Efter det ville grabben prata med sin god man via telefon - även fast de har egna telefoner så får de ringa på boendets räkning till god man, socialsekreterare eller familjemedlemmar i andra länder - och han bråkade bullersamt med denne i cirka 20 minuter.

 

Boendets regler är att vi stänger köket klockan 22.00, men runt 22.15 ropade min kollega på mig och bad mig komma till köket. Där stod samma kille och tänkte steka ägg, trots att min kollega sagt åt honom att köket snart ska stänga. Han struntade totalt i vad vi sa, hade slängt ner en hel del rester på golvet och stekte sitt ägg och satte sig sedan ner vid ett av borden där, varpå min kollega gick iväg för att lugna ner sig. Jag sa åt killen att han får ta och göra rent efter sig i köket efter att han har ätit klart, men så fort han ätit klart gick han iväg utan att ens lägga tallriken i diskmaskinen. Jag gick efter och sa att han skulle gå tillbaka och göra rent efter sig. Han växlade mellan att säga "flytta på dig", "håll käften" och "jag är arg", men jag gav inte efter. Till slut skrek han "JAG ÄR ARG!" i ansiktet på mig och då tappade jag allt mitt tålamod och skrek "JAG MED!" i ansiktet på honom.

 

Jag insåg direkt att detta var oerhört oprofessionellt men tryckte ändå iväg honom i riktning mot ungdomarnas rum och sa - förbannad bortom förstånd - "Iväg med dig, jag vill inte se dig här nere något mer!". Allt detta skedde framför många av de andra killarna på boendet. En kort stund senare, efter det att jag börjat göra rent i köket som han hade grisat ner, fick jag se honom i uppehållsrummet precis bredvid. Vi började skrika åt varandra igen - utan några som helst framsteg från varken min heller hans sida - och till slut kom min kollega ut i köket igen och hjälpte mig att städa.

 

Vi gjorde rent i köket och diskuterade även kvällen. Jag kom till slut underfund med vad jag - som vuxen människa i en institutionell miljö - måste göra; tala lugnt och sansat med killen om vad som inträffat. Jag sökte upp honom, bad att få tala med honom och sa att jag förstod att han har känt sig arg under dagen och att man ofta tar ut sin ilska på andra, men att man då får räkna med att få tillbaka den ilskan - precis som han fick av mig när jag skrek.

 

Det tog några minuter och sedan gick han och lade sig. På onsdagen, när jag jobbade nästa gång, var han hur mysig som helst. Vem är socionomstudenten som kan sluta fred med en uppretad och hormonstinn tonåring från en annan världsdel? YO!

 

På onsdag jobbade jag dessutom natt till och med torsdag, plus att jag även jobbade en heldag på mitt andra jobb på torsdagen. Det var inte det roligaste jag någonsin gjort, men jag överlevde och kommer dessutom att få mucho dinero för mödan! Imorgon är nästa pass.

 

Allt detta och ändå går jag inte på uppåttjack ... Jag borde få så jävla mycket beröm av er tunnsådda, men trogna, läsare att jag rodnar!

Ett valborgsfirande samt förvånansvärt många arbetspass senare så var det ännu en gång dags för ett nervkittlande (I wish ...) inlägg i den här rafflande (Dream on ...) bloggen.

 

Jag kanske borde klargöra vad jag menar med "förvånansvärt många arbetspass". Jo, det är nämligen så att jag har arbetat med min C-uppsats under våren och under april månad var jag dessvärre tvungen att avböja en del erbjudanden om jobbpass på mina två extrajobb. När deadline var i antågande började jag dock inse att jag knappt hade jobbat något under månaden och därvidlag skulle min plånbok få sig en rejäl törn, såvida jag inte agerade snarrådigt. Jag informerade således båda mina arbetsgivare om sakernas tillstånd och att jag var väldigt angelägen om att jobba så många pass som möjligt efter inlämningsdatum av uppsatsen.

 

Vare sig de blev imponerade på grund av den beslutsamma tonen i min stentorsröst eller visade misskund på grund av ynkedomen i mitt vädjande kvarstår det faktum att jag endast hade jobbat 20 timmar under april när deadline timade (det vill säga den 24e) men skred in i maj månad med 64 timmar avlönat arbete i bagaget.

 

Så, visst, när jag säger att jag har haft "förvånansvärt många arbetspass" på sistone så menar jag inte tangerat med en barnarbetare i Asien, en gruvarbetare i Sydamerika eller ens en ensamstående tvåbarnsmamma i Tumba, men ge mig åtminstone liiite cred ... eller?

 

Sen var det väl också det här med Valborgsfirande. Ja, i år bar det av till Uppsala igen, men inte för att vandra runt med alla studenter (som ni kanske minns så studerar jag dessutom fortfarande för Göteborgs räkning) utan för att bevista Tommy och Rebecca tillsammans med Stefan. Det blev väldigt trevligt med grillat lamm, en massa öl och ett dussintals personer inpressade i en liten etta, men blev dessvärre en aning kortvarigt eftersom Stefan - min ride - skulle jobba tidigt dagen efter och undvek därmed alkohol, nattsuddande samt buss- och tågtrafik.

 

Själv var jag ledig på första maj. "Vilka spänningsladdade begivenheter tog du del av då?" kanske ni undrar, men sannolikt gör ni dock icke det, så då var det nog om den saken. Jag gick i varje fall inte i bräschen för ett stridslystet demonstrationståg och uppviglade folket till upplopp, så mycket kan vi säga. I'm a lover, not a fighter.

 

För att avrunda inlägget vill jag dock bara nämna att Josefin anmärkte att jag har gått ner i vikt, så mouhahahahaha till alla asätande sladdermöss därute som trott att jag har kastat hela nyårlöftet överbord.