Sista terminen
Jag vill öppna inlägget med att säga att jag tycker att den här sista terminen på min utbildning går förhållandevis bra, än så länge. Jag håller för närvarande på med att svara på sex stycken instuderingsfrågor till nästa litteraturseminarium. Tanken är att vi ska skriva 2-3 sidor som svar på dessa frågor, för att ha med oss på seminariet, men hittills har jag svarat på två av dessa frågor och redan använt 1½ sida. Jag tänker dock inte be om ursäkt; det är inte mitt fel att det krävs en dekalog av luntor för att enbart inleda en djuplodning av mitt geni.
Dessvärre har CSN hört av sig sedan dess. Jag inleder meningen med "dessvärre" eftersom all kontakt jag någonsin har haft med CSN har varit ungefär lika trivsam som infekterade könsvårtor. Denna gång var inte ett undantag. De skrev att jag blir tvungen att komplettera min ansökan, eftersom de saknar uppgifter. Enligt dem så klarade jag av 30 högskolepoäng under den senaste perioden då jag blev berättigad studiemedel och därmed är jag numera skyldig dem 3 högskolepoäng.
Jag ringde dem genast för att delge dem följande fakta: senaste perioden då jag erhöll studiemedel var föregående vårtermin. 30 högskolepoäng är en hel termin. Jag erhöll endast studiemedel under beloppet av två månader, för en kurs som mätte 15 högskolepoäng. Ifall jag nu erhöll dubbelt så många poäng som jag sökte ekonomiskt bistånd för så måste jag dessvärre fråga; vad fan är problemet!?
Tydligen så är "senaste perioden då du blev beviljad studiestöd" detsamma som "allt studiestöd som du har fått sedan 12 månader tillbaka". Så jag erhöll 30 högskolepoäng för min praktik under höstterminen och inga högskolepoäng under vårterminen. Men det spelar väl ingen roll, tänkte jag i all min enfald, eftersom jag skickade in ett intyg från min handledare angående mitt uppsatsarbete, där han betygar att jag i stort sett är klar med uppsatsen och säkerligen kan beviljas studiestöd för nästa termin, eftersom de 15 högskolepoängen som C-uppsatsen för med sig är, så gott som, in the bag.
Det visade sig att snubben hade fyllt i formuläret fel, och istället för att ringa honom* så meddelade mig - via e-mail - att min ansökan behöver kompletteras. Jag fick alltså fråga CSN vart skon klämde, förmedla det till min handledare, bestämma ett möte då han kunde ge mig ett nytt intyg (som jag var tvungen att fylla i, till ungefär 60%, med hjälp av en studievägledare) och sedan posta det nya intyget tillsammans med CSNs jävla mail, som jag fick skriva ut för mina egna jävla pengar, nonetheless!
*Hans telefonnummer stod ju för helvete på formuläret!
Frankerat, adresserat och förseglat med tillräckligt mycket saliv för att betrakta kuvertet som en sexpartner
Annars så har Göteborg behandlat mig väldigt bra, speciellt med tanke på att jag bor ungefär ett stenhårt brännbollsslag ifrån Biskopsgården*. Jag och Miina var på en utomhusfest vid Annedal för ungefär en vecka sedan, där vi satte oss ner vid några personer som vi kände att vi kunde lita på. Killen som vi båda pratade mest med var ungefär 21 år gammal och såg ut som Edward Scissorhands, speciellt hans nervösa framställningssätt. Var 15e minut verkade han sig tvingad att berätta för oss att vi var "jävligt chill" och "grymma att hänga med". Jag vet fortfarande inte ifall han var allvarlig eller bara rädd för vår auktoritet som äldre studenter.
*Läs text-TV, angående våld i Göteborg
Vilka magnifika bilder jag tar när jag är full.
Två gånger under denna kväll kom det fram folk till mig och frågade ifall de kunde få köpa lite syra. Det är alltid trevligt att få komplimanger för sitt utseende, eller hur?
På tal om att döma folk utifrån utseendet, så såg jag en sällsynt och fantastiskt rolig syn häromdagen. Jag var på väg in på Nordstan och medan jag var på väg in genom dörren så stolpade en riktigt gymberoende kille ut ifrån Nordstan. Hans armmuskler var så breda att han inte kunde stoppa händerna i fickorna, och för att ytterligare understryka sitt gymberoende så bar han en T-shirt - som självfallet var någon storlek för liten - som enbart nar på texten "No pain, no gain!"*. Inte en tillstymmelse av självironi; mannen var en vandrande kliché.
*T-shirten hade inte ens någon reklam för ett gym eller en hälsobutik!
Vad som gjorde det extra roligt, enligt mig, var hans spensliga vapendragare, som stolpade ut från Nordstan vid hans sida; en spinkig hipster. Jag antar att han var en hipster, eftersom han - till synes på grund av sin egen vilja - klädde sig som den sista personen i flyktingförläggningen att nå fram till välgörenhetslådan med kläder ifrån frälsis; shorts som är för åtsittande, tofflor samt en T-shirt med retro motiv (typ Knight Rider).
Nå väl, i söndags var mina föräldrar så pass sköna att de körde ner ett lass med mina tillhörligheter ner hit till Göteborg ända ifrån Arlandas gruvstad; Märsta. De inspekterade rummet jag hyr (jag klarade knappt besiktningen), lämnade mina saker som jag önskade att de kunde köra ner och efteråt så käkade vi lite pizza.
Vad flinar du åt? Vad lade du i min pizza, egentligen!?
I måndags dök jag upp på Dubliner's igen, även denna gång uppskriven som performer på open mic night! Fuck yeah! Denna gång dök både Nadja och Isak - som hade tubbat mig till att ställa upp förra gången - upp, men jag önskade ganska kvickt att de hade missat denna kväll, Jag började nämligen bli förkyld, plus att jag inte hade kunnat öva ordentligt innan spelingen*, så mitt framträdande sög ganska rejält. Nå väl, man kan inte vara grym på allt.
*Min gitarr saknar en sträng, det fuckar upp ganska rejält.
Mikrofonen är självlysande, tydligen.
Nadja spelade tre låtar själv, alla tre var grymma som fan, plus att Isak kompade folk under deras framträdanden under större delen av natten; ibland med bouzouki och ibland med vanlig gura. Riktigt grymt. Själv spelade jag tre covers under mitt egna set; "Coney Island Baby" av Tom Waits, "Forever Young" av Bob Dylan samt "Personal Jesus" av Depeche Mode, men i samma version som Johnny Cash spelade dem.
Så där ja, då är ni ganska uppdaterade med hur läget är med mig; jag har mycket plugg samtidigt som jag försöker att roa mig här nere i Göteborg, under min sista termin som student!
-Hallå, Kapten! Får det lov att vara en makrill!?
Staden på G
Debutinlägget ifrån min - förhoppningsvis - halvåriga vistelse i Göteborg, coming at'cha! Det har gått lite mer än en vecka sedan jag anlände hit för att gå sista terminen vid socionomprogrammet och äntligen få ut min examen, och hittills har uppehållet här nere bjudit på en del minnesvärda (i både positiv och negativ bemärkelse) episoder och incidenter.
Jag skulle sitta på ett tåg mot Göteborg och låta Stockholm va'
Jag kom fram ungefär vid halv tre tiden på onsdagen, efter en oväntat behagfull tågresa ner. Jag brukar annars ha en osannolika otur och hamna i samma vagn som kolikbarn och deras suicidala mödrar, men jag hade faktiskt varit lite proaktiv och säkrat mig en lugn(are) plats i den tysta avdelningen. Tre timmar med en parad av landskap som passerar mitt fönster ackompanjerat av musik från till exempel Midlake, The National, Tom Waits och R.E.M. senare rullade tåget in på stationen, där Jan - min nya hyresvärd - var så ovanskligt vänlig och hämtade mig med sin lastbil*, för att ta mig ut till min nya boning ute på Hisingen.
*Jepp; snubben kom och hämtade mig i en maddafakkin' TRUCK!
Rummet som jag hyr är i en villa som står på en tomt bredvid Jans egna, vilket innebär att de resterande rummen (två) hyrs utav andra studenter vid Göteborgs universitet. Det fantastiska i detta är att jag har sinnesfriden av att hyra ett rum från en äldre (Jan är närmare 60), stabil och ansvarstagande hyresvärd, samtidigt som jag har nöjet av att få bo med jämnåriga personer i samma situation som mig!
På onsdagen hade endast en av dem flyttat in, men vi hann inte träffats. Jag hade nämligen ringt och kollat med John Båt ett par dagar innan, eftersom jag visste att han skulle flytta till Berlin, men jag visste inte när. Det visade sig att han skulle iväg redan på torsdagen, så vi kom överrens om att träffas på onsdagen. Jag skulle dock upp tidigt dagen efter, för att närvara vid den 7 timmar långa introdagen på kursen, så jag sa att jag inte kunde vara ute för länge, vilket inte han kunde heller, eftersom han skulle åka ner till Das Vaterland dagen efter. Vi möttes upp på Pustervik, där John satt med två andra vänner - varav jag endast hade träffat en sedan tidigare - och vi hade rätt trevligt.
Efter ett tag säger John att vi blivit inbjudna till en förfest vid Heden. Jag tittade skeptiskt på klockan, men John sa att vi inte behövde stanna för länge. Fullt medveten om att det skulle bli sista gången jag träffar John på ett väldigt långt tag gick jag med på att gå vidare till denna förfest. I väntan på spårvagnen dök det upp en kille som såg ut att vara två nyanser av blekhet ifrån att vara albino, klädd i jeanskläder och smutsig keps. Han var uppenbarligen påverkad - möjligtvis även beväpnad - och han pratade enbart om vilken gangster han var, alternativ vilken hårdkokt finländare han var, och fluktuerade mellan att låta sentimental och hotfull, på ett manér som jag ditintills aldrig har upplevt*. I sitt släptåg hade han en man som identifierade sig som marrockan (fast ingen frågade om hans nationalitet) som konstant bad om ursäkt för den bleka gangsterns beteende. Då en vän till dem - en lilliputtig kvinna med en bullersam bergsprängare i sin ryggsäck - blev de distraherade och vi bordade spårvagnen på väg till Heden.
*Jag såg honom dagen efter vid Valand, där han höll på att skrämma två tonårstjejer
Vi anlände till en förhållandevis stor lägenhet där två män och två kvinnor hade trängt ihop sig i det oansenliga köket för att dricka vin och talas vid lite enskilt, när jag plötsligt insåg att dessa fyra personer var de enda gästerna på denna så kallade förfest, och jag kände mig genast ovälkommen. Tro inte att stämningen lättades upp av att en av Johns vänner - cirka 10 minuter efter ankomst- började tjafsa med en av killarna, vilket kunde ha urartat i handgemäng, ifall vi inte blivit mer eller mindre utkastade av en av tjejerna som bodde där. Jag beslutade mig för att dra mig tillbaka och hoppade på bussen tillbaka till Hisingen, när jag plötsligt insåg att jag hade glömt min jävla väska i lägenheten som vi nyss blivit utkastade ifrån. Jag fick ringa John för att be om hennes nummer och försöka kontakta henne. Efter fem dagars kymiga och tafatta försökt till att styra upp en rendez-vous fick jag äntligen tillbaka den.
Mitt rum i villan lämnade dock en hel del att önska. För det första har jag ingen dörr. Ni vet i gamla vardagsrum, då man har en mindre del som är en aning avskilt med en dörröppning, som förmodligen ska agera biblioteket eller någon form av lounge? Den aningen avskilda del av vardagsrummet är mitt rum. Jan sa direkt att han håller på att sätta in en skjutdörr, men en vecka senare har han fortfarande inte gjort det. Dessutom har jag två sängar istället för en säng och ett skrivbord. Om vi någonsin får för oss att leka Inte-nudda-mark så blir ju mitt rum the hot spot! Plus att rummet var riktigt gammaldags inrett, som om en 90-årig gubbes sovrum med en massa gamla billiga tavlor av sjömotiv på väggarna. Sedan hade Jan och Carina försökt göra rummet en aning mer ungdomligt genom att hänga upp två affischer; en på en kaktus och en på en tulpanliknande blomma!
-I don't wanna sound like a prick, but you smell NICE!
De sexuella övertonerna i att ha dessa två affischer på motsatta väggar - dessutom över varsin säng - trugade mig att plocka ner dem. Jag vet inte vad valet av dessa två könssymboliska avbildningar säger om mina hyresvärdars sexliv, men jag gissar att de får utlopp för sina lustar antingen alldeles för sällan eller alldeles för ofta. Alternativt så är det jag som har en alldeles för ekivok symbolvärld ...
Jag tog även ner de gamla tavlorna och beslöt mig för att dra in till stan för att hitta något som kändes mer bekvämt för mig. Jag bestämde mig för att köra på samma beprövade inredningsknep som jag körde med i min lägenhet i Märsta; inramade LP-skivor! En tripp till andra långgatans skivbutiker samt Gallerix på Nordstan senare och mitt rum känns genast en aning bättre än ett mausoleum där blommor does the nasty.
Överst: "Lifes Rich Pageant" och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M.
Nederst (ironiskt nog): "The Top" av The Cure
Tids nog träffade jag även båda min rumskamrater och jag tycker att vi kommer väldigt bra överrens. Amir, som hyr rummet på övervåningen, gick ur gymnasiet förra året och pluggar en kurs i filosofi, bara för att känna på hur universitetsstudier är. Han är även - precis som jag - en cineast*, vilket jag fick reda på då det visade sig att vi båda planerade att gå på Cinemateket i tisdags för att se Carlos Reygadas' "Japón". Miina, som jag delar nedervåningen med, är en glad och rolig finska som läser lärarprogrammet med inriktning engelska och teater. Även om hon inte är cineast så kommer vi också bra överrens och vi har till och med hunnit ut på stan ett par gånger för att ha kul och lära känna varandra.
*Fint ord för filmnörd
Den finska "Du har inte tillåtelse att fotografera mig"-looken (fastän jag hade det)
I måndags följde hon även med till Dubliner, en irländsk pub på Järntorget, där jag hade skrivit upp mig för att sjunga på deras open mic night. Det är litegrann som karaoke på hard mode, eftersom man även får spela gitarr eller piano själv. Jag hade varit på något som hette Gårdafestivalen på lördagen för att se Nadja uppträda med sitt band*. Efteråt hängde jag med Nadja och andra som hon kände och under den tiden lyckades hon - med hjälp av en annan musiker som heter Isak - övertala mig att gå till Dubliner på måndag och uppträda.
*A cup of coffee and a lovesong, finns på Spotify, de är awesome!
Värdelös bild, underbar musik!
Trist då att Nadja inte kunde komma och se mig på open mic night på Dubliner, och att Isak anlände fem minuter efter det att jag hade avslutat mitt set. Visst hade som sagt Miina dykt upp för att lyssna, men det hade varit kul om de som tubbat mig till detta hade varit på plats för att bevittna min offentliga förnedring. Man får spela tre låtar, sedan har de två stycken rävar som sitter och kompar på andra instrument, om man vill det. Jag spelade en cover av "The Fall of Troy" av Tom Waits, en egenkomponerad låt kallad "Euthanize me"* samt "Soul To Squeeze" av Red Hot Chili Peppers. Jag tabbade mig på gitarren något pinsamt mycket på de två första låtarna - speciellt min egna - och det kändes först som ett nederlag. Publiken var dock väldigt förlåtande och uppskattande, så när allt som allt var det ganska roligt, när allt kommer till kritan.
*Jag är en helhjärtat livsbejakande lyriker.
Direkt efter att jag gått av scenen kom en äldre man fram till mig och räckte smått leende fram ett papper, på vilken han hade sketchat en man med kort hår och getskägg som spelar gitarr. Med andra ord, ett porträtt av mig*. Smickrad och en aning mållös sade jag instinktivt "Oj! Är det jag?". Gubben blev bitter och sade stingsligt "Om du inte ser det, så är den väl fan inget att ha!". Varför måste jag träffa på folk som agerar på order av de demonbesvärjade stentorsrösterna i deras huvuden minst var fjärde dag när jag är i Göteborg? Är de verkligen så talrika här, eller söker de upp mig av någon anledning?
*Jag blev senare under kvällen informerad av en kille som såg ut som en thailändsk Slash (stamgäst, förmodligen) att den gubben brukar sitta där och rita av folk.
Shit, vad mycket jag har gått ner i vikt!
Det var väl min första vecka i Göteborg i relativ korthet. Det har funkat bra med universitetet hittills, även om det känns som om jag har en hel del att göra direkt ur startblocken. Jag ska inte tråka ut er med en massa skolsnack, men jag vill passa på och informera er om att min handledare har godkänt min C-uppsats och jag kan därmed lämna in den för opponering! Det känns otroligt skönt, att slippa hålla på och skriva om den, samtidigt som jag måste läsa ett dussin artiklar om organisationsteori och ledarskap. Jag har inte hunnit med att leta upp en simhall här nere ännu, men jag promenerar fortfarande varje dag och ser även till att inte stoppa i mig för mycket. Jag har till och med börjat märka av min egen viktminskning, på grund av mitt skärp; på bara en månad har jag gått ner tre "pinnhål" i skärpet!
Vi har tyvärr inte internet i villan på Hisingen ännu, men det kommer vi att få på måndag. Då hoppas jag kunna uppdatera lite oftare. Det vill säga, ifall jag har tid.
