En dag hos tatueraren
I början utav denna termin så var det en vecka då jag hade extremt mycket att göra. Först hade jag två obligatoriska seminarier, sedan skulle jag skriva en hemtenta samtidigt som jag skulle opponera på en c-uppsats, varefter jag skulle få krav på vad min egen c-uppsats behövde för att bli godkänd.
Alla ni som känner mig någorlunda vet att jag sket på mig flera gånger om dagen utav stress inför detta.
Jag lovade dock mig själv att ifall jag lyckades bli godkänd på alla dessa moment så skulle jag belöna mig själv genom att skaffa en ny tatuering (vilket vore på tiden, med tanke på att min senaste tatuering gjordes för tio år sen). Inte nog med att jag blev godkänd på samtliga moment; jag fick dessutom VG på hemtentan, därmed frågade jag Andreas i klassen ifall han visste någon bra tatuerare i Göteborg och på hans inrådan begav jag mig sedan till Unikum Tattoo i närheten av Järntorget.
Shameless advertising
Jag knallade in i början av november och talade med Tony - som blev min tatuerare denna gång - om att jag ville tatuera in en varg på min vänstra arm*. Först ville jag att den skulle matcha tatueringen som jag har på ryggen, men Tony bevisade för mig att det inte var nödvändigt att matcha dessa två tatueringar, eftersom de satt på två olika kroppsdelar "och man behöver ju inte matcha strumpor och handskar". Så han fick dra upp en mer personlig design för vargen och den var otroligt grym.
*Förklaringen på varför kommer senare i detta inlägg.
Cirka en månad senare dök jag upp i salongen och skulle få min varg tatuerad på vänsterarmen. Jag var en aning nervös, men inte så värst mycket på grund av smärtan. Jag har redan en stor tatuering på ryggen; jag vet att det inte känns skönt att bli tatuerad*. Jag var för det mesta nervös eftersom jag inte var säker på ifall jag och Tony skulle få någon slags kontakt, eller ifall det skulle bli flera timmar utav ordlöshet.
*Alla som säger "det gör ont, men det är en skön smärta" borde bli bitna i ringmuskeln av en järv; sen NÄR är det någonsin skönt med smärta, såvida man inte är en aning rubbad!?
Jag och Tony fick turligt nog väldigt bra kontakt. Jag släntrade in vid klockan ett och medan han gjorde sig i ordning så surrade vi en hel del om b-filmer. Han visade trailers till bland annat "Sharktopus", "Sharknado" och klassikern "Killer Klowns From Outer Space" och vi talade lite om den typiska göteborgska humorn, illustrerad i det betecknande exemplet där göteborgare i folkmun refererade till stormen som skulle dragit förbi Göteborg för några veckor sedan som Judas ("för att den svek oss").
När jag väl befann mig under nålen var inte smärtan riktigt lika intensiv som den kändes för 10 år sedan, fast - det är klart - då tatuerade jag mig ju på ryggen, som är en mycket känsligare del av kroppen. Dessutom så pratade jag och Tony en hel del om musik, filmer och humor, så det hela blev i mångt och mycket en väldigt angenäm upplevelse, även om han rispade mig i armen med en nål i över fyra timmar. Vi tog dock två kortare pauser och under den andra pausen passade jag på att gå på toaletten. Jag förstod genast varför Tony insisterat på att visa trailern till "Killer Klowns From Outer Space" när jag öppnade toalettdörren och välkomnades in i mörkret utav det här:
Killer Klown From The Crapper
Efter att jag hade uträttat mina behov - det vill säga, kissat klart det som inte hamnade i byxorna - gick jag ut och frågade Tony varför han inte varnat mig om att det stod en Killer Klown inne på toaletten och gäckade. Han bara log och sa:
- Då hade det inte varit roligt.
Medan nålen surrade på som en humla med tourettes surrade även vi om allt möjligt, till exempel berättade han om en kannibalistisk sekt i Indien - som jag dessvärre glömt bort namnet på - och han visade även ett vidrigt klipp där en medlem i sekten hugger av armen på ett lik och börjar kalasa på den*. Jag blev dock en aning nervös när han slog på ett youtube klipp med Steve the lawnmower man, för jag kan helt ärligt säga att det är bland det roligaste jag någonsin har sett och jag skrattade så jag fick inre blödningar, så självklart var jag nervös över att jag skakade för mycket eller för att Tony skulle skratta för mycket för att göra ett bra jobb.
*VIIIIIDRIIIIIGT!!!!
När Tony var klar och sa att jag kunde gå bort och ta mig en ordentlig titt i spegeln visade det sig dock att mina farhågor var helt ohemula. Eller vad säger ni?
Var e vargen?
När det var dags att ta betalt så hade jag varit i salongen i närmare fem timmar. Då visade Tony ett exempel på sann göteborgsk gemytlighet och sa:
- Vi tog ju två pauser, började lite sent ... och så har vi ju tjötat en del, så vi säger fyra timmar.
Dessa få ord innebar de facto en rabatt på 1000 spänn! How's that for bra kontakt!? Så när allt var sagt och gjort så var jag oerhört nöjd, både med själva dagen och med tatueringen som den resulterade i.
Dessa få ord innebar de facto en rabatt på 1000 spänn! How's that for bra kontakt!? Så när allt var sagt och gjort så var jag oerhört nöjd, både med själva dagen och med tatueringen som den resulterade i.
Avslutningsvis tänkte jag förklara mina pretentiösa motiv bakom att tatuera in just en varg på just vänsterarmen.
Som jag skrev i början utav detta inlägg så hade jag väldigt mycket att göra i början av terminen och stressen höll nästan på att sänka mig. Faktum är att detta inte är en alltför ovanlig reaktion ifrån mig när jag står inför en svår uppgift och lägg sedan till - som ni läsare redan vet - att jag har mått extremt dåligt under en längre period. När jag sedan klarade av alla uppgifter, helt utan att behöva skriva restuppgifter eller kompletteringar, och dessutom med bra resultat så ville jag skaffa en tatuering för att påminna mig själv om min egen viljestyrka (som jag alltför ofta tycks glömma bort eller blunda för).
Jag valde en varg som motiv, eftersom vargar ofta ses som en symbol för styrka. Antingen en så kallad ensamvarg - vilket jag i mångt och mycket är - som har en styrka inom sig själv eller en varg som en lojal medlem av sin flock och jag tror att de flesta av mina vänner skulle hålla med om att jag är både lojal och pålitlig.
Jag valde även den vänstra armen eftersom jag är högerhänt och vänstern då är min "svaga" sida. Under mitt vänstra öga har jag även ett ärr som jag verkligen avskyr och därmed anser att det är min "dåliga" sida*. Därför är det just vänster som behöver den här påminnelsen mest.
*Nej, "ännu sämre" sida är ett mer sanningsenligt epitet
Pretentiöst eller ej; nu är det gjort och jag är nöjd!
I Göteborg finns det fåglar
Det känns väldigt skönt att kunna plira på kalendern och se att det redan är december, vilket innebär att jag endast behöver vara kvar här i Göteborg i ungefär en och en halv månad innan det är dags att håva in min yrkesexamen och sjappa. Jag har dessvärre inte funnit något jobb ännu, men jag har skickat iväg massor av ansökningar och jag går med jämna mellanrum in på arbetsförmedlingens hemsida för att skicka iväg fler. Jag har sökt jobb tillständiga för en socionom i Sigtuna kommun, Upplands Väsby, Solna, Stockholm och Uppsala* och jag tror faktiskt jag ska tillåta mig själv att vara en aning optimistisk inför mina framtidsutsikter. Även om jag borde ha lärt mig vid det här laget att den som vänder sin blick mot solen oftast bara blir bländad.
*Jag hoppas på att få ett jobb i Uppsala, en stad som jag verkligen trivs i.
Hur som helst, vad har jag haft för mig sedan sist? Förutom att störa mig på Göteborgs "gemytlighet", som de lokalbefolkningen väljer att se det som? Jo, i fredags var jag förbi Dirty Records* på Andra långgatan för att höra Isaks aukustiska spelning. En del av de musiker som spelade med honom på Café Hängmattan för några veckor sedan hjälpte till på scenen även denna gång, till exempel på kontrabas (vilket är jävligt coolt). Det blev en väldigt bra spelning - speciellt "Regn Av Stjärnor" - men kvällen bjöd också på lite av den förutnämnda göteborgska gemytligheten, som irriterar mig.
*Skivhandel och hipstercafé i ett.
Isak & co; framför "Regn av stjärnor" på Dirty Records
Nu kan man ju tycka att jag stör mig på Göteborg bara för att jag är en förbittrad cyniker - vilket ju så gott som samtliga föregående inlägg vittnar om - men det är mycket mer än så, det är det absurda i hur göteborgare väljer att se till exempel följande "möte" som bra marknadsföring för de göteborska idealen.
Jag hade precis anlänt till Dirty Records och mötte Isak i dörren. Innan han började rigga upp så stod vi och kallpratade lite. Några minuter in i konversationen frågar han mig om det kommer bli lätt för mig att hitta jobb efter examen och vi börjar samtala litegrann om hur marknaden för socialt arbete ser ut och om NPM - det vill säga teorin om att bedriva social verksamhet utifrån ett arbetsmarknadstänk - vilket varken han eller jag är någon beundrare av. Till slut sa Isak:
- Det är trist att en kommun måste spara in på pengar bara för att fylla någons plånbok.
Då tryter det luft ur en medelålders trind herre med onykter apparans, som under hela vår flyktiga konversation har suttit två rejäla metrar bort med hörlurar i öronen och är därför - enligt mina mått mätt - inte på behörigt avstånd för att "råka" överhöra samtalet och anhålla om att få delta. Inte för att han anhöll om det ringaste jota, eller ens frågade ifall han med förlov fick inflika, vilket jag anser vara vederbörligt beteende när man avbryter ett samtal (särskilt mellan två personer som man är helt obekant med!). Nej; han basunerade endast helt burdust och oombett ut:
- De fyller sin egen tomhet ...! Med INGENTING!
Detta sluddriga uttalande följdes enbart upp med ett självbelåtet flin, innan den goa' gubben återigen sänkte blicken ner i sin IPhone. Våga för fan inte påstå att detta var något annat än oförskämt och/eller kufiskt!
Jag ska dock erkänna att jag inte enbart har stött på fryntlighet som den definieras utav kufar och fyllon här i Göteborg. Så sent som i lördags var hörde jag av mig till John Båt - en gammal vän till mig - som precis har flyttat tillbaka till Göteborg ifrån Berlin och han bad mig att komma ner till en svartklubb i Majorna, där han och Adrian befann sig. Efter många om och men lyckades jag hitta dit, men fann till min besvikelse att dörrvakten utgick ifrån en gästlista - som jag med allra största säkerhet inte stod med på - och jag befarade att min första utekväll med John Båt sedan min första kväll här i Göteborg* var ett minne blott. Jag gjorde dock en ansats för att försöka snacka in mig, trots att jag har en tarantellas charm och en valross' appeal.
*Se inlägget "Staden på G" ifrån den 5e september i år.
John Bullfrost i egen hög person
Så fort dörrvakten sport mig om mitt namn så förklarade jag att jag inte stod på listan utan att jag hade kommit hit på grund av att en vän som befann sig inne på klubben sagt att det var bra, men att jag inte visste om att man var tvungen att skriva upp sig på förhand. Han bad mig om min väns namn och frågade sedan ifall han har skrivit upp mig på listan. Jag sa att jag tvivlade på det, eftersom jag fick reda på klubben för knappt en timme sedan, men jag uppgav ändå mitt namn, som självfallet inte stod med på listan. Sedan tittade han endast på mig i ett par sekunder och sa:
- Det är ju fan kallt ute, gå in och värm dig istället.
Jag tackade ödmjukast och äntrade klubben för att möta upp John och Adrian, sedan följde en osedvanligt lång kväll. Adrian tackade för sig vid 2-snåret, men jag och John blev kvar fram tills klubben stängde, det vill säga klockan 5 på morgonen (!). Sedan fortsatte vi till ett annat ställe som stängde klockan 8 på morgonen (!). Jag var med andra ord inte hemma igen förrän runt klockan 9 på söndag morgon (!).
Jag önskar att jag hade en myriad av roliga anekdoter ifrån denna kväll/natt/morgon, men faktum är att det inte hände särskilt mycket. Det var som en vanlig utekväll, fast utdragen längre än vad du kan föreställa dig! Men så är det att festa med John Båt; han kan få vad som helst att kännas kul och han ger sig inte förrän han har övervägt alla alternativ och provat på åtminstone ett utav dem!
Igår bar det av till Dubliner igen, för ovanlighetens skull, för att spela/sjunga på deras open mic night. Denna gång fick jag sällskap utav både Nadja (som för övrigt sjunger i A cup of coffee and a lovesong) och Isak (som jag nämnt innan). Jag måste tyvärr säga att jag tyckte att jag gjorde ett värdelöst jobb. Jag framförde "Somliga går med trasiga skor" och "Veronica" av Cornelis Vreeswijk samt "Back in the crowd" av Tom Waits. Jag spelade dåligt och jag sjöng dåligt, vilket jag tror beror på min övermåttliga alkoholkonsumtion under dessa kvällar. Jag lider faktiskt utav svår scenskräck och har förlitat mig på åtminstone ett par järn innan jag vågar gå upp på scenen. Men jag blir inte en bättre gitarrist/sångare utav det, snarare tvärtom.
Nadja spelar (på MIN gitarr, ya'll!) och sjunger på Dubliner
Nadja gick upp och framförde tre stycken utav sina egna låtar och publiken älskade det! Hon är ju faktiskt en helt fantastisk sångerska som skriver fantastiskt vackra låtar, så varför skulle publiken inte älska det? Jag minns dessvärre inte titlarna på dessa låtar, förutom att en av dem hade den preliminära arbetstiteln "Blackbird". Även Isak gick upp på scenen och framförde tre stycken utav sina egna låtar. Han var den sista att uppträda under hela kvällen men det fanns fortfarande en hel del musikälskare kvar i publiken som blev hänslagna.
Isak, denna gång ensam med sin gitarr och sitt munspel
Utöver det kan jag inte erinra mig om att jag har varit med om särskilt mycket. Jag stressar vidare i skolan - imorgon har vi till exempel ännu ett obligatoriskt moment, denna gång handlar det om att leda ett möte - och försöker att övertyga mig själv om att en och en halv månad är en relativt kort tid. Fastän en och en halv månad i den här stan kan kännas som mer än tillräckligt.
Seriöst; för någon vecka sedan stog jag och väntade på bussen tillsammans med några andra resenärer, däribland två män i runt 30 års-åldern. De samtalade om något ointressant - som de flesta gör vid busshållsplatsen - men efter en kort tystnad i konversationen säger plötsligt den ena:
- Där e' fan en fågel, du ...
Ursäkta mig, men dessa män var som sagt i runt 30 års-åldern och talade båda med en stark göteborsk accent, så jag antar att de har sett stadsduvor sedan innan och borde därmed inte vara särskilt imponerade utav åsynen av ett fjäderfä vid det här laget. Chansen finns dock att det var en mycket sällsynt fågel som den ena av dem lade ögat på, men jag tvivlar verkligen på att det var något annat än just en stadsduva, med tanke på att detta var vid busshållsplatsen vid Brunnsparken. Om så då är fallet så innebär det i min värld att uttalandet "Där e' fan en fågel, du ..." är helt slumpmässigt och meningslöst utan minsta tillsymmelsen utav innebörd.
Det är alltså sant; Göteborgare pratar mer. Men, de säger inte mer.
"Livet e' en fest" - gammalt göteborgskt ordspråk
Hur har det gått med dieten och träningen, kanske ni undrar? De glada nyheterna är att det verkar som* att jag har gått ner i vikt. De tråkiga nyheterna är att detta verkar vara stress- och depressionsrelaterat, eftersom jag så sällan har någon lust att äta och dessutom tar väldigt långa promenader i tid och otid, bara för att försöka sansa mig emellanåt. Vår hyresvärd var förbi i veckan och anmärkte just att jag verkar ha gått ner i vikt men att jag inte ser ut att må bra. Detta var ju inte avsikten med mitt Vansbrolöfte; att komma i form är inte detsamma som att bli skamfila sig själv fysiskt och psykiskt.
*Vi har ingen våg här i vår stuga.
Hur som helst så börjar det dra ihop sig emot jul, så jag måste börja köpa klappar och boka biljetter hem inom en snar framtid. Ifall jag inte uppdaterar innan dess så önskar jag att ni får en trevlig jul och hittar trevliga presenter att ge bort samt får mer än bara mjuka paket i år!
