Sorgligt - dock inte helt otippat - men sant; jag har tänkt över hela min situation och kommit fram till att jag inte kommer att kunna infria mitt nyårslöfte från 2013, nämligen att simma Vansbrosimmet år 2014. Vansbrosimmet kommer att gå av stapeln i juli, vilket endast är två månader från och med nu och jag anser att jag inte alls kommer att vara i form för ett sådant kraftprov tills dess. Jag har haft ett och ett halvt år på mig och jag har helt enkelt inte förvaltat den tiden på ett tillbörligt sätt i relation till mitt nyårslöfte. Det finns ett antal skäl till detta.

 

Först och främst kan det knappast ha undgått en enda person som läst mer än ett inlägg av den här bloggen att jag inte har mått bra själsligt*. Jag har haft toppar och dalar men på det stora hela har det ändå hållit sig på en stadig nivå som varit tämligen subpar. Precis som jag alltid har gjort så har jag ursäktat mig med att det endast är en fas som kommer att gå över så fort jag kommit förbi en godtyckligt utvald tidsmarkör (till exempel "efter praktiken", "efter C-uppsatsen", "efter examen", "efter våren", "efter sommaren" eller "efter livet") men ingen tidsrymd - oavsätt varaktighet - har känts tillräcklig för att vederkvicka mig.

 

Jag har i alla fall tagit tjuren vid hornen nu och jag har under den senaste tiden haft ett antal träffar med en terapeut. Det känns bra att ha någon att tala konstruktivt med, även om jag har haft för få träffar för att haft någon form av genombrott eller dra konkreta slutsatser, utöver det faktum att jag är missnöjd med min skolgång, missnöjd med min ungdom, missnöjd med mitt studentliv och missnöjd med min nuvarande situation samt att allt detta på något sätt kan kännas en aning negativt.

 

I och med det avslutande året av mina socionomstudier och det faktum att jag fick jobb direkt efter examen så har jag även känt mig alldeles för stressad för att kunna fokusera på något så pass tids- och disciplinkrävande som fysisk träning. Jag har förvisso utnyttjat en del av min fritid till att uppträda både som musiker och som stand up komiker, vilket även det är tidskrävande. Men jag kan ju säga så här; ifall träning hade varit en tiondel lika roligt som stand up så hade jag haft större kanoner än Navarone* att visa upp på stranden redan nu i sommar.

*Popkulturella referenser, nivå: cineast!

 

Jag gick faktiskt ner i vikt en del under hösten enbart till följd av stressen som den sista terminen på universitetet innebar. De kilona hittade jag dock senare i pressen och frustrationen som mitt nya jobb har inneburit. Det är väl knappast en överraskning att man får både se och höra om en hel del misär när man jobbar på Individ- och familjeomsorgen, men tro mig; att föreställa sig det och att arbeta med det är två vitt skilda företeelser. Att hitta en trygghet och distans i min yrkesroll har därmed varit en process som fördunklat träningen inför Vansbro.

 

Eftersom jag ändå har haft den här bloggen i över ett år så känns det viktigt att urskulda mig propert nu när jag bestämt mig för att lägga ner, därför vill jag ändå nämna att en bidragande faktor till att jag valt att ge upp är ett olyckligt läkarbesked som delgavs mig i mars, som blev både en kalldusch och en brysk tankeställare. Jag vill bara understryka att det inte rör sig om något direkt livshotande eller permanent irreparabelt tillstånd, ifall ni oroade er. Och ifall ni inte oroade er så är ni egocentriska rövhål som förtjänar att få MS i ringmuskeln.

 

Sist men inte minst så har denna vår bjudit på ett överskott av pollen, så jag har haft blodröda ögon, snoröversvämmad näsa, svullet ansiket och en andtäppna som fått mig att låta som en tuggleksak under en tid nu och trots tung medicinering är jag inte i toppform, vilket är extra beklagligt då min toppform inte är mycket att hänga granen till att börja med.

 

Jag vill bara säga att slutet på denna blogg inte innebär att jag har givit upp hoppet om att komma i form över huvud taget, bara att jag inte ser någon som helst möjlighet till att komma i form till Vansbrosimmet 2014. Kanske nästa år? I vilket fall som helst så kommer jag definitivt inte att blogga om det.

 

Jag överväger dock att starta en ny blogg där jag bara kan skriva av mig och hålla författarlågan uppe. Jag har ändå ingen fallenhet för att vara hälsobloggare*, men är desto bättre på att få ner en massa underhållande skitsnack på pränt.

*Som den här bloggen onekligen vittnat om

 

En sådan blogg skulle i så fall med största säkerhet bli en låst blogg, så ifall det finns någon som skulle vara intresserad av att läsa den så får ni skicka en intresseanmälan till mig.

 

Avslutningsvis tar jag och tackar för den här tiden och passar på att be om ursäkt för att ha ödslat allas - inklusive min egen - tid.

 

Simma lugnt.