En dryg vecka har passerat sedan jag ställde kosan hem till Märsta efter min terminslånga vistelse i Göteborg, där jag gick klart min socionomutbildning. Den tillryggalagda veckan i hemorten har väl varit förhållandevis lugn, men icke desto mindre händelserik! Så tidigt som i måndags hade jag en andra arbetsintervju på IFO* i Sigtuna kommun, där jag ännu en gång intervjuades för en position som utredare inom gruppen som jobbar med barn mellan åldrarna 0 till 9, fast för ett vikariat på 7 månader denna gång.

*Individ- och familjeomsorgen.

 

Jag var karaktärstypiskt nervös inför intervjun och det blev inte bättre av att jag denna gång intervjuades utav tre personer samtidigt, varav en av dem börjar intervjun med att säga

- När jag tittar i din ansökan ser jag att du inte är utexaminerad socionom, eftersom du läser ju bara fjärde terminen.

Jag påpekade att jag inte började studera höstterminen 2012, utan att jag återupptog studierna höstterminen 2012, och att jag mer än gärna visade mina examensbevis*.

- Oj då! Ska jag vara ärlig så har jag inte läst igenom din ansökan.

Maken till förtroendeingivande person har jag då aldrig sett till under alla arbetsintervjuer som jag genomlidit under mina snart 29 varv runt solen på denna planet. I vilket fall som helst så fortskred intervjun relativt smärtfritt efter det - även om jag avskyr att få frågor som "Vad skulle du kunna tillföra vår arbetsgrupp?". Svaret på frågan är ju uppenbarligen "Ögongodis. Det är dessutom kostnadsfritt, så glo er mätta bara!".

*Dessa hade redan anlänt hem till min lägenhet i Märsta när jag kom hem! En vän till mig fick vänta i 9 månader!

 

Efter intervjun kände jag mig inte klokare i frågan om ifall jag låg bra till för att fylla positionen eller inte, men de lovade att ringa mig senare under veckan för en avstämning.

 

Årets första inlägg och dessutom det första inlägget på lite över en månad. Tänka sig! Jag kan inte dra mig till minnes att jag har haft så mycket att göra att jag inte har kunnat slå mig ned vid datorn och knacka ner ett par rader av meningslöst svammel, så det måste helt enkelt betyda att saker och ting har varit lugnare än vanligt i mitt boring ass life.

 

Jul och nyår, ja. Jag var hemma i Märsta över det långa jullovet mellan den 19e december och den 7e januari, men dessvärre åkte jag på en svår och enveten förkylning som hindrade mig från att både slappna av och att festa hårt. Jag var endast ute två gånger under hela lovet, en gång med Tim (vi gick till sunkhaket Bryggan i Märsta) och en gång med både Pierre och Tim* (vi var först inne i Stockholm, men hamnade till syvende och sist på sunkhaket Harrys i Märsta). Den sistnämnda utekvällen var tänkt som en slags julklapp mellan oss bröder, det vill säga att umgås bara vi tre - vilket vi inte har gjort på flera år. Dessvärre var jag fortfarande förkyld och hade nästan helt tappat rösten, så jag kunde inte riktigt satsa helhjärtat under denna begivenhet.

När jag var på Bryggan med Tim var det någon jeppe - som han inte kände - som klappade honom på kinden framme vid baren, helt utan anledning. När vi sedan satt och drack och pratade så var det någon som frågade om snus, men när vi svarade att vi inte hade någon snus så tackade han för sig och såg sedan till att klappa mig på höfterna innan han avlägsnade sig. Det är tydligen så det går till på fucking Bryggan i Märsta nu; folk du inte känner klappar dig på olika kroppsdelar utan anledning. Så om du gillar spontana klappningar på oväntade delar av din lekamen så bör du spankulera ditt kontaktsmäktande kadaver dit. I annat fall skulle jag inte rekommendera det.

 

Nyårsafton satt jag dock inne med hosta och allmänt elände. Jag hade åtminstone kommit ihåg att kila över till min lägenhet - där Tim för tillfället temporärt huserar - och hämta "Moderna Tider" på DVD, eftersom jag har som nyårstradition att se den*. Julafton gick lugnt till och jag hade lyckats lägga vantarna på julklappar till samtliga familjemedlemmar plus svägerska och brorsbarn. Förutom till mamma, som fick sin present tidigare ("Torka aldrig tårar utan handskar" del 1 - 3, signerade av Gardell himself med en liten hälsning till henne). Pappa fick ett par vantar, Tim fick en bok om David Grohl, Pierre och Majsan fick "Riget" del 1 och 2 på DVD och Kiara och Lukas fick en DVD full med gamla tecknade kortfilmer med Långben.

*Fjärde året i rad, så det är en relativt ny tradition, men alla traditioner har sin upprinnelse någonstans.

Det känns väldigt skönt att kunna plira på kalendern och se att det redan är december, vilket innebär att jag endast behöver vara kvar här i Göteborg i ungefär en och en halv månad innan det är dags att håva in min yrkesexamen och sjappa. Jag har dessvärre inte funnit något jobb ännu, men jag har skickat iväg massor av ansökningar och jag går med jämna mellanrum in på arbetsförmedlingens hemsida för att skicka iväg fler. Jag har sökt jobb tillständiga för en socionom i Sigtuna kommun, Upplands Väsby, Solna, Stockholm och Uppsala* och jag tror faktiskt jag ska tillåta mig själv att vara en aning optimistisk inför mina framtidsutsikter. Även om jag borde ha lärt mig vid det här laget att den som vänder sin blick mot solen oftast bara blir bländad.

*Jag hoppas på att få ett jobb i Uppsala, en stad som jag verkligen trivs i.

 

Hur som helst, vad har jag haft för mig sedan sist? Förutom att störa mig på Göteborgs "gemytlighet", som de lokalbefolkningen väljer att se det som? Jo, i fredags var jag förbi Dirty Records* på Andra långgatan för att höra Isaks aukustiska spelning. En del av de musiker som spelade med honom på Café Hängmattan för några veckor sedan hjälpte till på scenen även denna gång, till exempel på kontrabas (vilket är jävligt coolt). Det blev en väldigt bra spelning - speciellt "Regn Av Stjärnor" - men kvällen bjöd också på lite av den förutnämnda göteborgska gemytligheten, som irriterar mig.

*Skivhandel och hipstercafé i ett.

Nu kan man ju tycka att jag stör mig på Göteborg bara för att jag är en förbittrad cyniker - vilket ju så gott som samtliga föregående inlägg vittnar om - men det är mycket mer än så, det är det absurda i hur göteborgare väljer att se till exempel följande "möte" som bra marknadsföring för de göteborska idealen.

 

Jag hade precis anlänt till Dirty Records och mötte Isak i dörren. Innan han började rigga upp så stod vi och kallpratade lite. Några minuter in i konversationen frågar han mig om det kommer bli lätt för mig att hitta jobb efter examen och vi börjar samtala litegrann om hur marknaden för socialt arbete ser ut och om NPM - det vill säga teorin om att bedriva social verksamhet utifrån ett arbetsmarknadstänk - vilket varken han eller jag är någon beundrare av. Till slut sa Isak:

- Det är trist att en kommun måste spara in på pengar bara för att fylla någons plånbok.

Då tryter det luft ur en medelålders trind herre med onykter apparans, som under hela vår flyktiga konversation har suttit två rejäla metrar bort med hörlurar i öronen och är därför - enligt mina mått mätt - inte på behörigt avstånd för att "råka" överhöra samtalet och anhålla om att få delta. Inte för att han anhöll om det ringaste jota, eller ens frågade ifall han med förlov fick inflika, vilket jag anser vara vederbörligt beteende när man avbryter ett samtal (särskilt mellan två personer som man är helt obekant med!). Nej; han basunerade endast helt burdust och oombett ut:

- De fyller sin egen tomhet ...! Med INGENTING!

Detta sluddriga uttalande följdes enbart upp med ett självbelåtet flin, innan den goa' gubben återigen sänkte blicken ner i sin IPhone. Våga för fan inte påstå att detta var något annat än oförskämt och/eller kufiskt!

 

Jag ska dock erkänna att jag inte enbart har stött på fryntlighet som den definieras utav kufar och fyllon här i Göteborg. Så sent som i lördags var hörde jag av mig till John Båt - en gammal vän till mig - som precis har flyttat tillbaka till Göteborg ifrån Berlin och han bad mig att komma ner till en svartklubb i Majorna, där han och Adrian befann sig. Efter många om och men lyckades jag hitta dit, men fann till min besvikelse att dörrvakten utgick ifrån en gästlista - som jag med allra största säkerhet inte stod med på -  och jag befarade att min första utekväll med John Båt sedan min första kväll här i Göteborg* var ett minne blott. Jag gjorde dock en ansats för att försöka snacka in mig, trots att jag har en tarantellas charm och en valross' appeal.

*Se inlägget "Staden på G" ifrån den 5e september i år.

Så var det dags för mig att återigen delge er lite av min vishet och fåvitskhet, pregnans och profanitet samt patos och plattityder. Ifall jag orkade skulle jag kunna sitta resten av kvällen och försöka hitta på fler Tage Danielsson-inspirerade kontraster, men dessvärre - eller dessbättre - för er så har jag faktiskt varit sjuk på sistone och jag har inte riktigt ork eller lust till något sådant.

 

Med sjuk menar jag fysiskt sjuk, jag åkt på en förkylning som dessutom bjöd med sin polare huvudvärken till festen, utan att fråga mig ifall det var lugnt. Vilket jävla rövhål ...

 

I vilket fall som helst så har vi äntligen blivit helt klara med projektarbetet som vi har hållit på med under hela terminen och ifall jag vore det minsta lilla religiös så hade jag tackat någon form av högre makt för att det äntligen är tillända! Jag - och mina projektgruppskamrater - har inte känt någon form av motivation eller upprymdhet för den här uppgiften sedan någon gång i typ september, så att äntligen ha sammanställt arbetet, lämnat in det och redovisat det i helklass på ett godkänt manér känns för jävla bra!

 

Sedan blev jag aningen irriterad när en tjej i vår klass var tvungen att påpeka att samtliga grupppresentationer - vilket till och med innefattade hennes egen - inleddes av en manlig medlem i respektive projektgrupp* och att detta på något sätt skulle ha varit ett utövande i mansdominans och kvinnoförtryck. Det faktum att samtliga presentatörer som introducerade sig själva som verksamhetsledare (uppgiften gick ut på att presentera en fiktiv verksamhet) var kvinnor vägde inte ett gram i hennes självrättfärdigande skål av indignation. Hon fick ändå en rejäl omgång applåder utav klassen.

*Min projektgrupp lottade för övrigt ut turordningen

När hon dessutom stämplade sig själv som en kvinna med maskulina personlighetsdrag var det inte en jävel som hade något att invända mot hennes könsstereotypa uttalande eller ordval.

 

 

Jag tror dessutom att ni som läser detta är personer som känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är en sexistisk och backåtsträvande mansgris som tror att det räcker med att skrika "omvänd sexism!" för att nivellera åratal av förtryck - vars efterdyningar fortfarande finns djup rotade i de rådande normerna. Förhoppningsvis tycker även ni att detta mest lät som ett skrik på lärarens uppmärksamhet, vilket innebär att personen ifråga enbart försökt exploatera kvinnokampens ideal för personlig vinning. Och lyckats!

 

Jag vet inte, kanske jag bara är bitter och letar irritationsmoment varhelst jag kan finna dem. Ni som läst de senaste inläggen kanske har märkt att jag inte trivs här i Göteborg och att jag inte trivs med en hel del aspekter av livet just nu, så jag har varit en aning snarstucken på sistone. Till exempel har Miina - min roomate - besök* utav en kille som jag faktiskt har träffat förut. Men istället för att snacka och umgås - som de flesta förmodligen skulle ha gjort - så har jag isolerat mig själv till min del av huset och knappt hälsat.

*Han har varit här i ett par dagar nu.

 

Innan det blir för dystert så tänkte jag dessutom berätta att jag var på Dubliner - som jag i stort sett alltid är - i måndags och uppträdde. Denna vecka blev det först en cover utav Johnny Cashs version utav "Hurt", följt utav en någorlunda egenförfattad cover utav Thåströms "Elvis Presley För En Dag" och det hela avslutades med ännu en uppspelning* utav Keith Richards' "Wicked As It Seems". Det blev en ganska rolig kväll, även ifall det inte var överdrivet mycket folk på plats, varav endast hälften hörde på med intresse.

*Jag spelade den förra veckan med.

Min vän Jonas - som är standupkomiker* - var för övrigt på Dubliner i måndags och vi snackade väldigt mycket om musik, komedi och humor. När det var min tur att inta scenen fick jag enormt publiksstöd ifrån honom, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom tyckte han att många utav mina idéer till skämt och rutiner var bra, så jag kanske borde prova på standup, innan det rinner ut i sanden (som jag befarade i föregående inlägg)?

*Han körde för övrigt standup på Dubliner samma kväll, vilket är obeskrivligt modigt med den sortens publik.

Idag var jag tvungen att närvara vid ett obligatoriskt moment i skolan, vilket sög gristestikel eftersom jag är sjuk, men efteråt gick jag förbi skivbutiken som jag har besökt tidigare under min sejour i Göteborg och köpte en ny LP att rama in och montera upp på väggen - jag vet, jag är enkelspårig, men åtminstone konsekvent. Denna gång blev det en svensk legend*, nämligen Cornelis Vreeswijk!

*Jag vet; han var holländare, men vill de inte ha honom så tar vi mer än gärna credd för honom!

 

Jaha ... Vad ska man säga? Jag vet att jag i förra inlägget lovade att uppdatera oftare och här kommer det första inlägget på flera veckor. Vad som gör situationen ännu bättre är att jag dessutom nämnde att jag skulle gå med i ett gym och börja motionera på riktigt och dessvärre har jag inte gjort det heller. Jag går fortfarande ut och går långa sträckor, men om jag ska bikta mig helt ärlig så har jag varit väldigt slarvig rent dietmässigt och kan nog ge mig fan på att jag faktiskt har gått upp lite i vikt igen på sistone.

 

Men allt detta har sin förklaring. Först och främst för att jag hatar den här årstiden (ja, ni läste rätt; jag använder ordet "hatar" om något så banalt som vädret), speciellt i den här staden. För mig är Göteborg om hösten någonstans mellan limbo och skärselden. Inte lika plågsamt som det sistnämnda men inte heller lika fridsamt som det förstnämnda. En klasskamrat sa till mig "Titta på alla träd istället, så slipper du allt det gråa".

1. Varför skulle åsynen av ett döende träd hugsvala mitt sinne?

2. Ifall jag tyckte att grönt, gult och rött var da shit så kunde jag lika gärna gå ut och titta på ett trafikljus varenda gång jag kände mig moloken.

 

Nu kanske ni tänker "Hoppas verkligen inte du sa så till den som uppenbarligen bara ville pigga upp dig", men det gjorde jag ju naturligtvis eftersom jag är ett vederstyggligt as.

 

Dessutom så har skolan varit väldigt påfrestande. Det är mycket att göra och så fort man känner att man har klarat av en uppgift så får man två nya som är minst lika tidskrävande och ointressanta. Jag vet, man tycker ju att jag borde vara van vid det här laget, men av någon outgrundlig anledning är jag inte det. Jag har snarare blivit sämre på att hantera alla dessa intryck och det har verkligen påverkat mig negativt, på flera olika plan. Jag känner mig allt som oftast helt oförmögen till att bara kunna glädja mig åt något. Sedan föregående inlägg har jag till exempel fått reda på att jag fick högsta betyg på hemtentan som jag endast spenderade två dagar med att författa, jag har avverkat arbetsrättsmomentet med väldigt bra resultat och min uppsats har gått igenom den slutgiltiga granskningen och blivit godkänd, vilket innebär att jag numera rent officiellt har en kandidatexamen. Jag fortsätter att gå till Dubliner varje måndag (förutom igår, då det var stormvarning, som ni alla förmodligen vet vid det här laget) för att delta i open mic night och märker att folk uppskattar mina uppträdanden. Jag spelade in ett par roliga improviserade scener med Adrian i en film som Anton håller på att spela in eftersom han hade bett mig ställa upp. Jag försöker dessutom att hålla koll på vilka filmer som visas på Cinemateket.

 

Inget av detta har dock skänkt mig någon form av varaktig glädje. Trots att jag höll på att gå i spillror under den hela månaden som det tog fittfackulteten att rätta tentan var jag endast nöjd i någon timme efter att jag fick reda på att jag fått högsta betyg, innan jag sjönk tillbaka in i mörkret igen. Detsamma gällde för nyheterna angående uppsatsen och den avklarade arbetsrätten.

 

Angående Dubliner så går jag oftast av scenen med en känsla av missnöje - nästan skam - trots att minst ett par personer som regel kommer fram efter varje spelning för att ge komplimanger. Deras ord rinner av mig direkt eftersom jag alltid tycker att det känns som när en förälder säger "Åh vilken fin teckning! Den måste vi sätta upp på kylskåpet!". Dessutom är Nadja oftast där för att lyssna och stötta, men inte ens det hjälper. Förra måndagen borde till exempel ha varit en väldigt rolig utekväll, eftersom vi började med att gå på Pustervik för att lyssna på en hyllningsafton till Elliott Smith för att sedan gå bort till Dubliner, där vi - tillsammans med Isak - spelade Leonard Cohen och Tom Waits. Jag var ett gnällig, tjurigt vederstyggligt as (som ovanligt) hela kvällen och njöt inte utav en sekund. Jag ville ringa Nadja dagen efter och be om ursäkt, men som det hariga troll jag är gjorde jag inte det.

 

När jag ställde upp i Antons film var jag väl en aning mer hövlig i mitt sätt, jag log och skrattade mig igenom dagen, fastän jag egentligen bara hade lust att stanna hemma och stirra rakt upp i taket. Jag hade helt enkelt bara inte hjärta till att backa ur på inspelningsdagen, eftersom jag ju hade lovat. Anton verkade till sist nöjd, men anhedonisk som jag har blivit tyckte jag inte alls att scenen blev bra och att min insats inte ens var värdig att anse som skådespeleri.

 

Jag är för övrigt ingen bra skådespelare överhuvudtaget och har aldrig ens på en lustfylld sommardag ansett mig vara det, jag är alldeles för självmedveten och scenskygg för något sådant (mina uppträdanden på Dubliner är ett försök att få bot med denna blygsel).

 

Vad Cinemateket anbelangar så har jag hittills endast sett två filmer där; "Japón", som jag såg redan första veckan efter flytten till Göteborg, och så var jag och såg "Tjuren Från Bronx" i tisdags, sedan har jag aldrig funnit lust till att gå. Det kanske hade varit lättare ifall jag kände någon annan som har lust att gå, men det gör jag inte. "Tjuren Från Bronx" är min favoritfilm, så jag tvingade mig själv till att gå och se den, eftersom jag visste att jag skulle bli ännu mer förbannad på mig själv ifall jag sumpade chansen till att få se den på en bioduk. Glädjen av att ha upplevt detta blev dock alltjämt kortvarig, precis som med allt annat ...

 

Amin flyttade ut för några veckor sedan, så nu är det bara jag och Miina som delar på denna villa mitt ute i ingenmansland på Hisingen. Hon åkte dessutom till England i en vecka och under den tiden kände jag mig verkligen isolerad och deprimerad, det var en förjävligt hård vecka att ta sig igenom. För första gången i mitt liv har jag dessutom tagit kontakt med vårdcentralen för att försöka få psykiatrisk hjälp, men det var en fruktlös ansträngning.

"Jag ser att du inte är folkbokförd i Göteborg?"

"Nej, jag ska bara bo här fram till februari"

"Ja, då är det ingen idé att påbörja en behandling. Ha ett bra liv!"

Okej, det här är inte ordagrannt, men tro mig; det är inte långt ifrån en sannskyldig beskrivning av samtalet.

 

Jag har knappt ens tagit några bilder under denna månad som passerat sedan mitt senaste inlägg. Endast tre stycken och även ifall de är helt ointressanta så tänker jag publicera dem ändå bara för att jag inte har något annat.

 

Höjdpunkten av min företagsamhet - utanför studierna, bör tilläggas - har varit inredningen av mitt rum. Jag är fortfarande enkelspårig och kör på inramade LP-skivor. Jag var inte helt nöjd med skivorna som jag hade på väggarna och beslutade mig för att byta ut två av dem, nämligen "The Top" av The Cure och "Fables of the Reconstruction" av R.E.M. Jag valde ut dessa två eftersom jag inte tyckte att "The Top" passade inte så bra med de övriga skivorna, även om jag gillar den skivan rent musikaliskt, och eftersom jag redan hade en annan skiva av R.E.M. på väggen - "Lifes Rich Pageant" - som jag dessutom håller av mer (men även den skulle hänga löst på väggen ifall jag lyckades lägga vantarna på en LP utgåva av "Automatic For The People", R.E.M.s magnum opus och min absoluta favoritskiva någonsin).

 

Jag tog med mig de två skivorna till skivbörsen för att se ifall jag kunde få något för dem och därmed sänka priset på nästa skiva. Killen bakom disken slängde ett flyktigt öga på "The Top" och sa "Den vill jag inte ha!".

"Inget fan av The Cure, med andra ord?" sa jag, men det visade sig att butiken redan hade ett antal kopior av just den skivan, så de var inte intresserad av ännu ett exemplar. Han visade dock ett ljummet intresse för "Fables of the Reconstruction" och jag fick således reducerat pris på skivan som jag hade valt ut, nämligen "Animals" av Pink Floyd!

 

Någon dag senare råkade jag kika in genom förstret på en annan skivbutik och lyckades urskönja ett annat ikoniskt omslag till en annan mytomspunnen skiva. Butiken hade tyvärr stängt för dagen, men jag försäkrade mig om att dyka upp redan dagen efter med tillräckligt med pengar på kontot för att kunna lägga vantarna på den. Skivan jag talar om är ingen mindre än "Trout Mask Replica" av Captain Beefheart!

 

Oooookej, då var man visst tillbaka i bloggsadeln igen. Har ni saknat mig? Så klart ni inte har, men jag kan i alla fall sannskyldigt säga att jag har saknat att skriva något annat än akademiska arbeten. För, sanningen att säga, så är det just studierna som i grund och botten har hållit mig borta ifrån den här bloggen på sistone.

 

De goda nyheterna först, för er som inte visste det; jag har klarat opponeringen och fått uppsatsen godkänd! Detta innebär att jag numera har en kandidatexamen, så det vore tillbörligt ifall ni alla benämnde mig som "kandidaten" från och med nu! Opponeringen var faktiskt inte lika jävlig som jag hade förväntat mig. Fast, om sanningen ska fram, så kan knappt något på denna jord - förutom elektronisk testikeltortyr - vara så pass jobbigt som jag förväntat att opponeringen skulle vara. Jag skojar inte; jag har haft det riktigt svårt med att försöka kontrollera nerverna tillräckligt för att kunna få studiero och sömn inför opponeringen. Jag hade ju även hemtenta samtidigt, så jag skrev den så pass fort jag kunde för att kunna få tillräckligt med tid över till opponeringen. Nu när opponeringen är över är jag istället orolig för att hemtentan inte ska bli godkänd, så att jag ändå har ett moment som släpar efter.

 

Seriöst; detta var en av de sämst utformade hemtentor jag någonsin har beskådat! Det var inte ens en fråga; uppgiften var att vi självaskulle ställa en fråga som tar minst 6 sidor att svara på. Jag kände mig tvingad till att fråga en av lärarna vilken typ av fråga de hade tänkt sig att vi ställer, för jag - och de flesta i klassen, antar jag - kommer bli helt jävla rasande om vi spenderar flera dagar på att besvara en fråga som lärarna inte ens anser vara relevant. Efter många om och men framkastade jag ett förslag till en frågeställning och frågade läraren ifall den var acceptabel, varpå hon svarade jakande. Så, ifall jag nu skulle få underkänt på hemtentan (även ifall jag skrev den på endast två dagar) så kommer jag bli mighty pissed!

 

Debutinlägget ifrån min - förhoppningsvis - halvåriga vistelse i Göteborg, coming at'cha! Det har gått lite mer än en vecka sedan jag anlände hit för att gå sista terminen vid socionomprogrammet och äntligen få ut min examen, och hittills har uppehållet här nere bjudit på en del minnesvärda (i både positiv och negativ bemärkelse) episoder och incidenter.

 

Då var det snart dags, flytten är förestående och detta blir med största säkerhet det sista inlägget på bloggen innan jag temporärt bosatt mig i Göteborg för att läsa in den kvarstående terminen av mina universitetsstudier innan jag erhåller min socionomexamen. Biljetten bokades igår och klockan 11.14 på onsdag rullar tåget ifrån Stockholms centralstation till Fisk- och regnköping Göteborg. Jag har dessutom betalat alla räkningar som ska betalas, packat ner allt som jag ska ta med mig, mailat uppsatsen till min handledare samt skrivit ut schemat och kurslitteraturlistan inför hösten.

 

Först fick jag en halvmild infarkt när jag såg listan, som var 3 jävla sidor lång, men återfick merparten av mitt väldokumenterade och karaktärstypiska lugn när jag insåg att det mesta på listan var kompendier på 15-40 sidor, inte böcker på 300 sidor. Det jag oroar mig för i första hand är inte sidorna - vilket alla som någonsin läst en kurs på universitetsnivå förmodligen insåg direkt - utan priset på dessa sidor; en tjock bok med facklitteratur kostar förbålnat mycket. Ni hörde mig; så mycket att jag fick ta till ett så pass antikt invektiv som förbålnat ...

 

Kursstarten - och givetvis flytten - innebär även slutet för min karriär som återlämningskurpersonal på Avis, vilket är lite av en tragedi. Men jag satsade allt under en säsong och blev ändå inte erbjuden ett proffskontrakt från någon av de större ligorna, så kanske det är bäst att bara låta den drömmen om odödlighet och ära kväsas och dö, tillsammans med en liten del av min stolthet.

Nej, ärligt talat; fy faaaaaaaaaan, vad skönt det ska bli att slippa det där cerebralt hälsovådliga och själsligt förtvinande så kallade "yrket"! Jag kommer aldrig att kunna se en Peugeot igen utan att känna en makaber rysning slingra sig nerför ryggrade och ända ner i ringmuskeln! Jag menar, om man nu ska ha PTSD så är väl min "automobilalstrade ringmuskelryckningar"-version att föredra jämfört med "bränn dina vänners rådbråkade kvarlevor för att kunna köpa ett skrovmål på donken med deras kreditkort"-versionen*, men det betyder inte att jag måste skatta mig lycklig! Däremot skattar jag mig väldigt lycklig när jag tänker på att idag var sista dagen på jobbet!

 

Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.

"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.

"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".

 

Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.

 

Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.

 

Redan dagen efter föregående inlägg gick jag, till exempel, ut på ännu en långpromenad i stekande sol och skavande kallingar, en rundtur som tog in mestadelen av Märsta innan det var dags att vända tillbaka till Steningehöjden där päronen har sin boning.

 

Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Hå hå ja ja, sade han likt en ålderstigen megära och parkerade sin en gång i tiden flitigt företagsamma bakdel i den billiga tygsoffan ...

 

Sista inlämningsdatum för C-uppsatsen är imorgon och jag har nyss haft ett samtal via Skype med min handledare angående hur pass stor chans jag har att eventuellt bli klar i tid. Han trodde inledningsvis att jag skulle kunna bli klar om jag var lite ihärdig och arbetade nitiskt resten av dagen, men när jag delgav honom ett par detaljer som han inte var varse om - till exempel att jag inte läst igenom "The Constitution of society" ännu och att det kommer ta ett tag eftersom den är skriven på rejält akademisk engelska - blev det annat ljud i skällan, varpå vi kom överrens om att det bästa för mig nog vore att skjuta upp inlämningen för disputation till nästan tillfälle (det vill sägs oktober).

 

Han berömde mig dock över allt arbete jag lyckats göra hittills och att det definitivt kommer att bli en bra uppsats när den väl är klar, vilket den - enligt min handledare - praktiskt taget är. Förutom en del formalia måste jag putsa litegrann på formuleringarna av vissa stycken, sortera lite i mitt framställda intervjumaterial och snygga till den delen med tydligare styckindelningar och sen, viktigast av allt, måste jag självklart skriva analysen utifrån de teorier jag valt att begagna mig av.

 

Utöver den redan nämnda samhällsvetenskapliga luntan som jag måste läsa igenom, naturally.

 

Summa summarum är jag nöjd med min insats under arbetet med uppsatsen. Jag har plöjt igenom böcker, artiklar och rapporter, jag har suttit framför min lilla laptop och skrivit timmar i sträck åt gången, jag har åkt fram och tillbaka in till universitetsbibliotekena inne i Stockholm för att får tag på de rätta böckerna, jag har ordnat fram informanter till mina intervjuer - trots ett par tidsödande kommunikationsproblem - och genomfört dem själv och däremellan har jag dessutom jobbat extrapass på både boendet i Väsby och på biluthyrningen på Arlanda samt pendlat fram och tillbaka till Göteborg på grund av obligatoriska moment under utbildningen. Rör ner en hel del tidspress samt paranoia över att datorn ska klappa ihop utan anledning och servera sedan med lite blod, svett och tårar som garnering.

 

Därmed tycker jag att det är hög tid för mig att koppla av lite, andas ut och koppla av utan att känna 340 kilo stress och ångest i magen.

 

Detta innebär, till exempel, att jag kommer att ha mer tid över för tidsfördrivet som är hela den här bloggens raison d'etre, nämligen träningen inför Vansbro 2014! Jag erkänner att jag har varit alltför slapp under skrivandet av uppsatsen och att påfrestningarna under arbetet med den gjort mig en aning försoffad samt att jag inte har hållit hårt på min regel om godis- och snaskintag på sistone. Men nu lovar jag att det ska bli ändring på det!

 

Ovanstående stycke får ni se som inläggets bikt.

 

Men innan ni överöser mig med förebrående bannor skulle ni väl också kunna ta och visa lite stöd genom att bejaka mina bravader; jag har ju till exempel inte rökt sedan nyår och dessutom har jag hållit mig (någorlunda) nykter.

 

Det var väl ungefär det jag känner att jag har lust att förtälja den här gången. Sedan om jag är hemlighetsfull eller ifall mitt liv helt enkelt bara är innehållsfattigt och ointressant får ni avgöra själva.

 

OCH så att en viss fröken Hålsten ska slippa sitta med ett lexikon följer härmed en kort ordlista över de något svårare orden som förekommit i inlägget

 

Megära = Kärring

Nitisk = Flitig

Lunta = Tjock bok

Summa summarum = Allt som allt

Raison d'etre = Skäl för att existera

Försoffad = Slö

Förebrå = Klandra

Bannor = Utskällning

Bravad = Stor prestation

Nykter = Tja ... egentligen väldigt svårt att förklara för en finländare. Tänk dig att du inte dricker alkohol, alltså ingen alkohol alls, inte av något slag, i någon form eller i någon utsträckning under en längre period, inte bara för att du håller på att fylla på glaset eller för att du sover. Typ, tillståndet man befinner sig i när man vaknar på morgonen innan man tar en återställare - utan huvudvärken och skammen.

Det verkar som att detta blir det första inlägget i april, tillika det första inlägget på ett ganska bra tag nu med tanke på hur ofta jag inledningsvis uppdaterade den här bloggen. Det verkar dessutom som att jag har inlett de senaste par-tre inläggen med att hur lång tid som förflutit sedan respektive föregående inlägg, som om medvetenhet på något sätt skulle urskulda oföretagsamhet. Om något tillför det väl endast ett visst mått arrogans?

 

Jag har dock en god ursäkt för att ha struntat i bloggen ett tag, nämligen skrivandet av C-uppsatsen. Arbetet med den här kvarnstenen tar upp en hel del av min tid, energi och uppmärksamhet, så att fylla den här digitala journalen med allt från litanior till gnäll - måhända någon enstaka amusant anekdot - för allmänhetens läslust har inte direkt varit prio 1 på sistone.

 

Jag har inte ens någon koll längre på hur många böcker jag har läst, eller åtminstone skummat igenom, och fler kommer det att bli innan läsandet kan upphöra. Just nu försöker jag desperat finna några tillämpbara teorier för analysen av empirin, vilket är exakt lika roligt och lättsamt som det låter, men det är knepigt att hitta något som inte blir för långsökt och tillkämpat i slutändan. När allt kommer till kritan så är det ju ändå en akademisk text som universitetet kommer att göra tillgänglig för allmänheten via internet, vilket betyder att de inte släpper igenom vilken navelskådande rappakalja som helst. Det måste nog ligga lite tyngd i slutsatserna.

 

Validitet, är nyckelordet.

 

Jag hade ett samtal via Skype med min handledare för ett par dagar sedan, som var mycket givande, och han kom med några väldigt bra förslag och infallsvinklar samt hjälpte mig att formulera mina motiv och mål med uppsatsen lite tydligare, vilket hjälpte mig att få ett skarpare fokus i mitt efterforskningsarbete. Men, som sagt, det innebär inte en paus från allt läsande. Det snävar av litteraturen en aning, visst, och för det är jag evinnerligt tacksam, men det återstår ändå att finna något användbart ur alla dessa jävla luntor!

 

Idag, till exempel, var jag tvungen att åka in till Stockholm för att bevista Stockholms universitetsbibliotek för socialt arbete igen eftersom lånetiden på de böcker jag checkade ut förra gången började löpa ur. Jag hade pratat med pappa om det tidigare i veckan varpå han erbjöd mig skjuts in till stan. Jag sa att det ligger vid Norrtull varpå han sa att det inte gjorde något. Jag sa att de stänger redan klockan 14 på fredagar varpå han sa att vi borde åka in tidigt i så fall. Jag ringde honom klockan 11 i förmiddags och frågade när han vi skulle ge oss av varpå han sa att han inte kunde för att han och mamma skulle passa barnbarnen.

 

Tackar ödmjukast! (Sarkasm)

 

Jag fick alltså hoppa ner i ett par byxor omgående för att kunna pallra mig iväg ner till pendeltåget (för er utomstående så har vi i Stockholm lite av ett socialt rättesnöre att bära byxor när man vistas utomhus). På väg ut ur lägenheten kände jag på mig att jag hade glömt något och precis innan jag låste dörren slog det mig; Ja visst ja, mobilen! Jag gick in och hämtade den igen och skyndade mig ner till stationen, där ett tåg stod och väntade. Jag gick långt ner på perrongen för att sätta mig långt fram (eftersom Karlbergs stationshus är på den sidan av perrongen) och precis när jag skulle sätta mig ner insåg jag vad jag egentligen hade glömt; de helvetes jävla böckerna som är anledningen till att jag prompt måste åka in till biblioteket idag!

 

Visst, skratta ni, men jag blir genuint orolig när jag lyckas med något sånt. Det är fan inte normalt att minnet misslyckas så grovt i min ålder. Skänk min kropp till vetenskapen ifall jag dör, de hittar säkert både ett och annat fel i min pasta catastrophale jag kallar hjärna som någon forskare kan döpa efter sig själv och göra sig en kometkarriär på.

 

På tågresan in till stan var det ett fyllo (eller kanske bara mentalt instabil äldre man) som blev uppretad av något, vilket föranledde honom till att gå längre fram i tåget för att byta plats. På vägen dit fräste han högljutt "Jävla svinas! Inkräkta på mitt privatliv, jag ska fan slå ihjäl dom, jävla ... AS-SVIN!". Man kan inte annat än beundra denna mans omfattande ordförråd.

 

När jag väl kom till biblioteket (som, för övrigt, är en gammal gymnastiksal med en massa hyllor fulla med böcker, basketkorgarna och ribbstolarna är fortfarande kvar!) för att lämna in böckerna visade det sig att de var en dag försenade och med tanke på att jag hade lånat ut 7 böcker så var jag inte på humör för att få betala förseningsavgift på samtliga. Som tur var lyckades jag lämna böckerna till en av världens ytterst sällsynta snälla bibliotekarier(ni har kanske sett om dem på national geographic) som bara sa "Nåja, det gör inget" och checkade in dem, free of charge.

 

Tackar ödmjukast! (Uppriktigt)

 

Nu har jag dessutom 5 böcker till att läsa igenom. Hoppas hoppas HOPPAS att det finns något gångbart i dem, annars kommer jag bli ... frustrerad, i bästa fall.

 

På vägen hem gick jag dessutom in i en liten butik där jag köpte en samlingsbox med 10 stycken filmer av Jean Luc Godard för endast 300 spänn. Aaaaaw yeeeaaaaah!!!

 

Istället för en propert detaljerad bikt i detta inlägg kanske jag bara ska ta och erkänna att jag gjort mig skyldig till en massa försyndelser sedan förra inlägget, inte bara över påskdatumen, och jag tänker fegt skylla detta faktum på stress på grund av uppsatsskrivandet, uppsatsläsandet, intervjuerna till uppsatsen (jag har gjort 2 nu, den tredje blir på måndag och den fjärde verkar ha hoppat av, så jag måste ersätta denne OMGÅENDE), förberedelser inför termin 7, farhågor om hälsan (jag har tid för röntgen nästa vecka, se föregående inlägg) samt en annan grej som jag inte tänker ta upp i bloggen. Förlåt mig för mina synder så som jag förlåta dem mig skyldiga äro.

 

Jag har, needless to say, därmed även inte kommit igång igen med träningen. Men, om man ser det från det ljusa sidan så har folk ändå påpekat att det märks att jag har gått ner i vikt.

 

Avslutningsvis så hade jag tänkt avsluta det här inlägget.

 

Nu har jag återvänt från min senaste resa ner till Göteborg. Jag återvände faktiskt redan igår, men det har inte riktigt känts som om jag har landat till fullo förrän nu eftersom jag, fram till för en timme sen, endast hade varit hemma i min lägenhet i ungefär 50 minuter sedan tåget rullade in på Stockholms central igår. Först och främst var jag bjuden till en fest hemma hos Markus och även om tåget anlände så sent som halv elva på kvällen kände jag att det var alldeles för länge sedan vi sågs sist (på begravningen, tror jag) och gick alltså direkt till Ulriksdal, där jag även blev kvar över natten. Precis som jag förväntat mig var det enormt kul att träffa Markus igen plus att det var mycket skönt folk närvarande. Synd att Mani, Alex och Sam inte var där men det blev, som sagt, bra ändå. Tjockt värt ännu en natt på en extramadrass.

 

Sedan var det bestämt att jag skulle firas idag eftersom jag jobbade på min riktiga födelsedag och var tvungen att kila ner till Göteborg direkt efter det, så jag åkte bara hem till lägenheten för att rykta mig och ett klädombyte innan det bar iväg hem till mina föräldrar. Anledningen till att jag firar hemma hos mina föräldrar (förutom att jag bara är FÄM år) är att min lägenhet är alldeles för liten för samkväm med fler än tre deltagare, förutsatt att alla tre tänker på att inte andas för mycket. Familjen var där, en och annan släkting och Stefan, som hade en ledig dag. Senare på dagen åkte vi iväg för att hämta Josefin, handla och hänga. SEN kunde jag gå hem till lägenheten igen.

 

På min riktiga födelsedag jobbade jag ju natt på boendet där jag gjorde min praktik och ifall jag får säga det själv (vilket jag får; det är min blogg, ditt luder) så tyckte jag att det gick väldigt bra, även om jag blev tvungen att spendera halva kvällen på Danderyd med en kille som hade problem med magsmärtor, för jag hanterade situationen utan att tappa lugnet. Eftersom jag gärna vill ha fler arbetspass hos dem så bådar en sådan incident endast gott för mig, om jag får lov att uttrycka mig en aning krasst (vilket jag får; det är min blogg, din horkarl).

 

Imorgon bitti är det dessutom dags för nästa arbetsintervju, så hoppas att ni håller tummarna!

 

MEEEEEEEEN, Göteborg var det ja. Först och främst var det ju den förbenat långa tågresan ner, fyra och en halv jävla timme (snubben bredvid mig satt hela resan och spelade ett spel som såg väldigt monotont ut i sin iPad. Hans hjärna måste ha antagit en smegmaliknande substans efter att ha riktat sin uppmärksamhet på en sådan intellektuellt ostimulerande syssla under en så långa tid). Det var INTE chill, speciellt inte efter att han jobbat natt. MEEEEEEEEN, jag överlevde.

 

Annars var det en rätt trevlig tripp. Förutom att jag äntligen fick träffa min handledare och utbyta några ord med honom personligen så bestämde jag mig även slutgiltigt för vad min uppsats ska handla om OCH jag var med på en väldigt nyttig föreläsning om att söka i databaser, därav kan man utan förbehåll klassificera den akademiska delen av resan en formidabel succé.

 

Detsamma gäller pretty much för den sociala delen av resan. Jag festade lite med John Båt, tog några öl med Nadja, sprang på Erik från gamla universitetsklassen på stan, hängde lite med Anton, träffade lite nya människor samt fick ett underhållande telefonsamtal från en klämkäck tjej som erbjöd mig "fina erbjudanden" från Bredbandsbolaget. När jag sa att jag inte var intresserad förbyttes hennes ton till en mycket mer bitter en när hon sa "Du vet ju inte ens vad jag har, jag kanske ringer och vill bjuda dig på en gratis resa till Thailand, det vet väl inte du!?" och när jag svarade "Har du något sånt?" förbyttes tonen ännu en gång till med mer förgrymmad en när hon, efter en kort tystnad, svarade "NEJ, inte direkt!". Jag var, med andra ord, inte intresserad.

 

Men det mest sällsamma som inträffade under resan var på torsdagen, då jag efter en bra dag i plugget kände mig på topp och sugen på att hit the town. Kruxet var att det bara var torsdag kväll och ingen som jag kände i Göteborg kunde följa med ut. Detta gjorde mig ganska amper och efter en lång stunds muttrande bestämde jag mig för att gå ut och ta en öl själv på Pustervik. Där var det lagom med folk och väldigt lugnt, så jag ställde mig i baren och tog en bärs.

 

Sedan kom det fram en man runt 35-40 års åldern och ställde sig bredvid mig. Han inledde en konversation på engelska, för han var britt, och ganska omgående stod det klart för mig att denna man mycket väl skulle kunna vara den bittraste mannen sedan Karl Pilkington (han var till och med från Manchester!). Han var inte alls otrevlig eller påstridig på något sätt, men han ställde många frågor och vad jag än svarade så tyckte han antingen att var ointressant, dåligt eller onödigt. När jag sa att Storbrittanien gör bra filmer höll han inte med, när jag pekade på Trainspotting som en bra film från Storbrittanien så tyckte han att den var värdelös för att den var "naiv", när jag sa att den blivit lovprisad för att den visar heroinisters vardag på ett verklighetstroget sätt utan att vara predikande sa han "Why should I watch a movie that shows me real life? I can see real life in real life".

 

Ett annat skönt utdrag ur konversationen var när han frågade ifall jag var gift eller hade flickvän. Jag svarade nej och då tittade han på mig lite och sa;

"But you're in love with someone?"
"Maybe"
"Who is she?"

"It doesn't matter"

"I know it doesn't matter. So who is she?"

"You don't know her"

"Of course I don't know her. I don't need to know her. I don't want to know her. So who is she?"

"Why do you want to know?"

"I don't want to know, YOU want to tell me. So who is she?"

"I don't want to talk about it"

"And I don't need to hear it"

 

Vi talades vid i minst en timme och han bjöd mig dessutom på två öl under den tiden. När han sedan började ta på sig jackan för att lämna stället sa jag "It was nice talking to you", som man ju gör. DÅ, av någon anledning, tittar han på mig och säger;

"Do you think I've enjoyed talking to you? You're the most pathetic man I ever met."

Sedan gick han.

 

Jag vet inte om hela den här konversationen var någon form av utstuderat skämt som går hem hos Manchesterbor eller ifall han hade haft en dålig dag och bara behövde gnälla av sig, men efter att ha begrundat det bisarra och ironiska i hela situationen (att bli kallad patetisk av en man som har samma världsåskådning som Gargamel) började jag skratta högt och var inte längre på dåligt humör. Han dök upp från ingenstans och försvann lika kvickt bara för att muntra upp min torsdagkväll med sin grämelse, nästan som en fabel eller Frank Capra möter An Idiot Abroad.

 

Dessutom antar jag att den enda personen som är mer patetisk än den gnälliga britten som står och kverulerar på Pustervik en torsdagkväll är killen som står bredvid och lyssnar ...

 

En snabb bikt kanske? Okej då; jag har under de här dagarna druckit en hel del öl och vin samt ätit skräpmat. Plus att jag fick i mig en bit kladdkaka och lite läsk som inte var light tidigare idag under det sena födelsedagsfirandet.

 

På tal om födelsedagsfirandet (igen) fick jag en perfekt födelsedagspresent av Tim, nämligen ett par simglasögon. De kommer definitvt att behövas på vägen till Vansbro 2014.

 

 

Efter en period som skulle kunna kategoriseras som "pissig" (vilket bland annat har manifesterat sig i de senaste blogginläggen) har jag äntligen anledning till att stuffa runt som en sockerstinn grinch samtidigt som jag beatboxar codan till "Rock Your Body".

 

Det vill säga, som en känsloyttring av glädje.

 

"Varför?", frågar jag mig själv (eftersom ingen annan kommer att ställa den frågan) och svarar mig själv genom att avslöja att det börjar se ljust ut på jobb- och penningfronten för min del. Mer än ljust; strålande! Harrisburgiskt strålande!

 

Idag fick jag nämligen tre stycken telefonsamtal. Tre stycken var antalet telefonsamtal och antalet telefonsamtal var tre. Icke var telefonsamtalen fyra, icke heller var telefonsamtalen två förutom under den tidsrymd som passerade innan dess att de blev tre. Fem var de verkligen inte*! Nu kanske ni tänker att jag måste vara en sorgsen ursäkt till människa som är så pass ensam och oälskad eftersom jag blir så pass uppsluppen över tre telefonsamtal men dessa var tre speciella telefonsamtal. Dessutom är jag helt salig över att vara ensam och oälskad; det är en livsstil som kräver engagemang.

*Tydligen är det inte under min värdighet att referera till Monty Python i den här bloggen ...

 

Det första telefonsamtalet var ifrån Stefans jobb, dit jag har skickat en ansökan, som var intresserade av att träffa mig. De letar efter extra personal under våren, cirka tre pass i veckan, som även kan tänka sig att jobba heltid under sommaren. Ett möte bokades in till på måndag, vilket ger mig en lagom tidsfrist för att plugga på liteom bilar så att jag kan impa under intervjun (det är en biluthyrning).

 

Det andra telefonsamtalet var ifrån Park Inn, ett hotell där jag har sökt jobb som receptionist, som ville ha lite kompletterande uppgifter till min ansökan, vilket låter väldigt lovande i mina öron; hade de inte varit intresserade så hade de ju låtit bli att kontakta mig överhuvudtaget. Efter några snabba frågor över telefon tackade de så mycket och sa att de skulle återkomma vid ett senare tillfälle.

 

Det tredje telefonsamtalet var ifrån min gamla praktik i Väsby (jag gjorde praktik delen av min utbildning på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Väsby förra terminen). Jag hade sagt flera gånger att jag varit väldigt intresserad av att jobba extra där samt att de kan ringa mig när de behöver någon som hoppar in och idag blev dagen som skall hugfästas i eftervärldens minne som "Dagen då min gamla praktik I Väsby ringde och sa att de behöver någon som hoppar in". Jag var där från 14 till 20 idag och imorgon ska jag tillbaka och jobba natt. Jag vet; jobba natt på min födelsedag och allt, men de sa även att jag skulle ta med mig bankuppgifter för att kunna skriva kontrakt, vilket måste betyda att de räknar med att ringa in mig fler gånger vid behov, och DET är en väldigt åtråvärd födelsedagspresent.

 

Jag har även gjort ett viktigt telefonsamtal själv idag, närmare bestämt till CSN. Jag tänkte att jag kanske borde kolla upp ifall jag har rätt till studiestöd den här terminen (eftersom jag bara läser en kurs på 15 poäng), bara som en garanti ifall allt skulle skita sig fullständigt, och tydligen har jag rätt till fullt stöd+lån under hela kursen (10 veckor). Så ÄVEN ifall alla dessa tre telefonsamtal inte leder någonvart så kan jag ändå hålla mig flytande!

 

Senare på onsdagen, efter en natt med värdelös (men välbetald) sömn på boendet, bär det återigen av ner till Göteborg för introduktion till c-uppsatsen. Jag stannar till på lördag och tack vare den här dagen kommer jag dessutom ta mig lite tid till att ha roligt under min visit.

 

1000 anledningar till att älska SL-pendeln, anledning 612: Finska alkisar som osar piss.

Det är väl egentligen i sin ordning att jag inleder det här inlägget med att följa upp mitt vredesutbrott som effektivt utgjorde 100% av innehållet i mitt förra inlägg, trots att det formodligen inte finns någon som läst det och orkat lägga det på minnet. Hur som helst så har jag lyckats få tag på den kursansvarige läraren och efter att ha samtalat med honom blev jag genast en aning lugnare. Han hade förståelse för vad som har inträffat och försäkrade mig om att jag inte ska behöva lida för ett fel i skoladministrationen.

 

Å andra sidan har jag ju inget konkret att förlita mig på, endast hans ord, vilket egentligen fortfarande lämnar dörren öppen till en potentiell analskändning från universitetet. Men vad kan jag göra?

 

Igår var jag ute för första gången på vad som känns som ett bra tag. Nu kanske ni tänker att "ute" betyder "utanför lägenheten" och att jag under en lång tid bara suttit framför TVn i y-front, utan vare sig dusch eller klädombyte, och låtit hår, skägg samt finger- och tånaglar växa vilt och ovårdat, likt en lightläskpimplande Howard Hughes, ensam i det oförvaltade orangeri för slumrande människoväsen som jag förvandlat min lägenhet till. I så fall vill jag med förlov rätta er; jag syftar på att gå ut och ta öl eller några stycken.

 

Så här nära min 28e (jurassic park!) födelsedag (närmare bestämt den 19e februari, för er som glömt!) kändes det faktiskt en aning hugsvalande att veta att man fortfarande har tillräckligt med sisu för att fortfarande orka hålla sig vaken klockan fyra på morgonen och skratta sig fram till magplågor åt busringningar till 24-timmar-om-dygnet-kundtjänst efter en alkoholindränkt kväll.

 

Nej; INTE ensam framför TVn i y-front.

 

På tal om sisu och ork så är det ju egentligen det som den här bloggen ska handla om, eller åtminstone så hade den sin upprinnelse ur det, eftersom det kommer att tarvas mycket av båda i Vansbro 2014. Något säger mig att jag inte riktigt kan räkna gårdagens "bedrift" som ett steg i rätt riktning, med tanke på att en 3 kilometer lång simtur i svinkallt vatten förmodligen är mycket mer utmattande än en utekväll. Vilket, när man tänker efter, är ganska trist, för jag slår vad om att flera människor skulle börja träna ifall man kunde skriva av en pubrunda som motion.

 

Det jag vill ha sagt med det är att jag VET att jag verkar ha kommit ur gängorna och att min ursprungliga drivkraft verkar ha stagnerat. Jag tänker inte försöka urskulda mig, för jag har ingen kvalificerad ursäkt, men jag kan försöka förklara med att jag har haft mycket att tänka på just nu.

 

Studierna (som till exempel förra inlägget), jobbsökandet (som till exempel inlägget före det), pengar, sömnsvårigheter och de drömmar som jag har när jag väl sover (inte bara de body-horrorinfluerade mardrömmarna som jag nämnde i ett ännu äldre inlägg).

 

Nu lite previews för vad som kommer att ske nästa vecka; på onsdag kommer jag att åka ner till Göteborg för att bevista det första obligatoriska momentet av c-uppsatsen (på torsdag) samt en föreläsning om materialinsamling (på fredag) för att sedan vända på kosan tillbaka till Märsta igen på lördag. Dessutom har jag sökt extraknäck på Stefans jobb och han berättade att de kommer att börja kalla till intervjuer nästa vecka (förhoppningsvis så tidigt som möjligt, så att jag kan gå på den innan jag åker ner till götet), så håll alla tummar ni har och kan få tag på!

Ursäkta mig, men HELVETES JÄVLA KOPROFAGLUDER!!!

 

Varför kan ingenting, absolut INGENTING, bara flyta på utan kompikationer och diarré i anletet!? Jag gör vad jag kan, jag gör det jag ska och jag gör allt rätt men tydligen duger inte det på långa vägar, för det finns uppenbarligen en illvillig makt någonstans i det högre existensplanet av universum som bara njuter av att skända mitt rektum med en kondom gjord av taggtråd!

 

Förra terminen fick jag vela runt i vanmäktig osäkerhet i över en månad, tack vare muppar som på något outgrundligt vänster lyckats få anställning som verksamhetschefer och samordnare, och den här terminen har jag för det första varit tvungen att ännu en gång spendera mina besparingar för att hålla mig flytande (fortfarande utan något besked om jobb, trots ihärdigt sökande) och för det andra får jag FÖRST IDAG reda på att uppsatsidén skulle ha lämnats in senast den 25e januari!

 

Jag kan verkligen inte förstå; jag ringde i början av januari för att fråga om jag var registrerad och ifall det fanns någon information som jag borde ta del av på förhand. Det enda jag blev försäkrad om var att "den kommer".

 

Ja visst, tack som FAN för det! I tisdags ringde jag och frågade ifall det har skett ett misstag, eftersom jag inte fått någon information och blev då lovad att den skulle komma idag. Inte ett jävla ord yttrades om att jag numera ligger efter IGEN, inte ett skabbigt knyst, och nu gör jag vad jag kan för att försöka kontakta rätt person på universitetet, eftersom det finns två kursansvariga men den som faktiskt svarar i telefon har tydligen ingen koll och ingen makt att kunna göra något!

 

Om någon skulle vilja vara så vänlig att förklara varför jag alltid blir serverad en kissmilkshake när jag klart och tydligt beställer ett glas vatten så skulle jag vara väldigt tacksam.

Som jag tidigare nämnt i den här bloggen (tror jag, åtminstone) så ska jag skriva min C-uppsats den här terminen och eftersom det innebär till merparten eget arbete, minus eventuella obligatoriska moment på universitetet (jag har blivit lovad ett schema till imorgon), så har jag bestämt mig för att jobba vid sidan av studierna istället för att ta studielån. Igår var jag på den första, och hittills enda, arbetsintervjun som jag har blivit kallad till.

 

Intervjun var inbokad klockan 15 och dagen började med en urinskur i ansiktet när jag tittade ut genom fönstret på morgonen och min blick möttes av ett snöigt, slaskigt och blåsigt skitväder. Orolig över hur detta skulle komma att påverka pendeltågets punktlighet bestämde jag mig för att vara ute i god tid och tog 13.04 tåget, men på grund av diverse osedda mirakel flöt hela resan (pendeln plus tunnelbanan) på helt obehindrat. Jag var således framme vid intervjun redan klockan 14, en timme för tidigt utan något att fördriva tiden med i ett slaskigt, kallt, blåsigt och fuktigt Stockholm under ständigt snöutfall.

 

Nu snackar jag inte om stora fina vita flingor som makligt och pietetsfullt singlar ner till marken likt små ömhetsbetygelser från skyn, utan de erbarmliga små februariflingorna som känns som om någon oavbrutet sprutade en i ansiktet med en blomspruta.

 

Det hade ju varit önskvärt att resan hem skulle gå lika smärtfritt, men så in i helvete heller; då fick jag spurta tvärsöver T-centralen för att anlända till perrongen precis lagom i tid till att se hur myriaden med pendlare var i slutskedet med att klämma in sig i de lastgamla vagnarna (som säkerligen är en sanitär utopi ...), en syn som kan likställas med hur en svagsint jätte försöker stoppa en korv med en levande bläckfisk. Självfallet fick jag inte plats ombord utan fick istället tålmodigt vanka av och an på perrongen i väntan på nästa tåg som, vid ankomst, bekantgjorde att tåget endast gick till Upplands Väsby.

 

För att slippa nästa mänskliga korvstoppning tog jag tåget till Väsby (som självklart stannade till några minuter mellan varannan station) och väntade på nästa tåg till Märsta där, förvissad om att folkmängden skulle ha tunnats ut skapligt tills dess. Där blev jag stående, i ett Väsby som inte bjöd på någon större förbättring, vädermässigt, jämfört med Stockholm, ungefär 10 minuter ända tills nästa uråldriga pendeltåg haltade in på stationen och efter ett oannonserat stopp på cirka 10 minuter till utanför Brista värmevärk var jag äntligen tillbaka i Märsta.

 

Ja visst ja, själva intervjun ...

 

För det första kan jag väl börja med att klargöra att jobbet var som receptionist på en psykiatrisk mottagning, ett jobb som jag blivit tipsad om, och dessutom rekommenderad för, av Hillevi. Under den extra timme som stod till mitt förfogande innan intervjun hade jag försökt förbereda mig de frågor som de förmodligen skulle komma att ställa under intervjun och initialt gick det väl rätt okej, men sedan fick jag vad som kändes som samma fråga tre gånger på raken;

Jag blev en aning ställd. För det första har jag väldigt svårt att ge mig själv beröm (plus att jag inte har mycket att berömma mig av), för det andra ska jag sitta och föra andras talan angående deras uppfattning av mig och för det tredje ska jag göra det tre jävla gånger på raken. Självklart skulle även beskriva mig själv också ...

 

Sedan kom den oundikliga frågan; "Vad skulle du nämna som en dålig sida hos dig själv?". Jag avskyr den frågan. Inte för att jag har svårt för att chikanera mig själv (som ni läsare förmdoligen har märkt vid det här laget) utan just för att jag har alldeles för lätt för det, men även tillräckligt mycket vett bakom pannbenet att förstå att man inte ska göra det på en arbetsintervju. Tidigare har jag svarat att jag är blyg, eftersom jag därav svarar sanningsenligt utan att belacka mig själv för mycket, men det kändes inte som det optimala svaret att ge när jobbet ifråga är som receptionist.

 

Så en kort summering av min prestation under intervjun är att jag framstod som en jävla idiot. Därför blir det bara 1 humla av 5 möjliga.

 

MEN, sakta i backarna; det kommer mera! I morse ringde vice VDn upp mig och berättade att jag hade gjort ett väldigt bra intryck på intervjuaren (go figure ..) och att de var intresserade av mig, men att de hade lite extra frågor angående mina studier och hur väl jag skulle kunna kombinera skola och arbete. Jag, å andra sidan, tror dock att jag gör bäst i att leta vidare, baserat på flertalet anledningar;

- Det var inte tillträde förrän i april och utan arbete kommer jag att äta sopor och bo i en nerkissad kartong vid det laget.

- Tjänsten var inledningsvis endast på cirka 20% med en timlön på 105 kronor, vilket knappt kommer att räcka till ett parasoll till min kartong/sovrum/matsal/utedass.

- Till sommaren skulle tjänsten enbart öka upp till 50% och under sommaren vill jag jobba heltid, annars får jag bara pengar så jag håller mig flytande utan några slantar att stoppa undan till eventuellt underhåll av kartongen (det blir lätt läckor i dem, har jag hört av min mäklare).

Jag fortsätter alltså sökandet, men telefonsamtalet från i morse var ju i alla fall en uppmuntrande sporre. Tydligen har jag mer att berömma mig av än vad jag tror. Eller så var det just en jävla idiot de sökte ...

 

I värsta fall får jag nog börja se till alternativa inkomstkällor och vad skulle kunna vara bättre i linje med nyårslöftet om Vansbro än att börja extraknäcka som gigolo? Min inkomstkälla skulle även verka som ett incitament för att komma i form eftersom man förmodligen utökar sin kundkrets som manwhore ifall man är vältränad. Jag kan väl slänga ut en krok redan nu; ifall någon därute känner/känner sig som en sexuellt undernärd dowager, med en generös inställning till dricks, så hör av er.

Okej, vi börjar med en bikt direkt i det här inlägget, för idag var det sista dagen på praktiken (jag läser till socionom, för er som inte kommer ihåg eller som inte vet det alls, och har precis avslutat min handledda praktik på ett boende för ensamkommande flyktingbarn) och jag hade köpt med mig lite fika som en slags kombinerad avskeds- och tackgåva, för om ni tror att jag tänker köpa två separata gåvor kan ni lika gärna tro på lila- och gulrandiga flygande järvar med namn som Örjan och Brandon because it ain't gonna happen! Hur som helst så var det även min handledares sista dag, eftersom han hittat ett nytt jobb, och även han hade kört på samma bana, så nu var konferensbordet översvämmat med en tsunami av fikabröd och andra nyttigheter. Frestelsen pockade på för hårt och enträget, så i slutändan gav jag vika för den. Dock lyckades jag behärska mig förvånansvärt väl, eftersom jag lyckades ta mig därifrån med endast ett par dammsugare och ett par ballerinakakor på samvetet, så ifall ens stolthet kunde uppvisa synbara krigsskador, i stil med granatsplitter, skulle jag kommit undan med lindrigare brännskador. Förhoppningsvis tillräckligt märkbara för att kunna skryta med på krogen.

 

 

Men som jag tidigare nämnt så var det ju sista dagen på praktiken idag, det kändes lite konstigt faktiskt, även om jag bara har varit där sedan i början av oktober. Jag har verkligen trivts med både arbetet och de som jag har arbetat med, därför känns det lite tungt att lämna det bara sådär utan vidare. Enhetschefen sa några ord, angående praktikens avslu,t under mötet, vilket kändes väldigt bra eftersom hon enbart sa en massa positiva saker om min tid och min insats som praktikant, men desto tråkigare kändes reaktionen som jag fick när jag påminde henne (och samordnaren) om att jag bara har c-uppsatsen under den kommande terminen och att jag mer än gärna skulle vilja jobba extra hos dem, eftersom jag verkligen har trivts under det här halvåret. De mest nickade och log bifallande, men ingenting sades som kunde tolkas som varken ett löfte eller ett refuserande. Jag kanske bara är cynisk och pessimistisk som vanligt, men det hade verkligen varit uppskattat med lite mer tydlighet.

 

Inte för att det har något med något att göra, men på hemvägen gick jag bort till 7Eleven för att köpa läsk (ja, jag vet att jag inte nämnde det i bikten, men vid det här laget är det ju nästan standard att jag dricker åmtinstone lite läsk ...) och då hörde jag en äldre kvinnoröst som skrek "De har stulit stjärnorna!". Jag ska inte svära på min blåsas funktionsduglighet att det var exakt det hon sa, men det lät verkligen som det, plus att hon följde upp det med att häva ur sig saker som "Ring polisen!" och "Banditer!". Jag såg mig omkring för att se ifall jag kunde få syn på denna himlakroppsberövade hysterika, men hon var utom synhåll (thank you, GOD!).

 

När jag sedan satte mig på pendeln hamnade jag mitt emot en tant som satt hopsjunken i sätet likt en livstrött Skalman och läste en bok (till och från). Hon smackade och smaskade väldigt högljutt (ja, hela vägen till Märsta), ungefär som ett barn som har en suris i munnen, men jag såg henne aldrig singla in en godis i munnen. Antingen hade hon lyckats få tag i Willy Wonkas evighetskaramell* eller så var hon och stjärnstöldstanten på väg hem ifrån OTINS**-konventet i Sundbyberg.

*Fy skäms ifall ni tänkte på Johnny Depp och inte Gene Wilder

**Otäcka Tanter I Norra Stockholm

 

Fast nu är det ju faktiskt så att det föresvävar mig att jag, i förra inlägget, nämnde mina planer på att ta ännu en simtur i tisdags. Huruvida jag nu gjorde det eller inte ändrar dock ändå inte det faktum att jag faktiskt drev upp min vidriga kropp till simhallen och simmade en kilometer, denna gång tror jag dessutom att det gick ännu fortare än förra gången. Sedan om jag ser ut som en neurosedynskadad sjöko när jag plaskar runt i bassängen är bara sekundärt; faktum kvarstår att jag gör framsteg (eller åtminstone känner att jag gör det) och det är verkligen sporrande. I vattnet funderade jag lite över Vansbro och blev en aning nervös inför tanken av hur min självkänsla skulle påverkas ifall jag av någon anledning skulle välja/bli tvungen att avbryta loppet och hur alla som jag har upplyst om mitt nyårslöfte skulle uppfatta det misslyckandet.

 

Mina orosmoln över just det spörsmålet skingrades dock tämligen kvickt när banan bredvid motionssimmet oförhappandes ockuperades utav en simskola för småbarn. Min brydsamhet skiftade således fokus till hur pass hög procentnivån av kiss i vattnet skulle komma att stiga i bassängen. Ni anar inte hur svårt det är att motionssimma med munnen stängd. Senare borstade jag tänderna sorgfälligt.

 

 

Efteråt köpte jag även simmärket "Baddaren" i kassan. Nej, jag skämtar inte; jag gick faktiskt fram till expediten i kassan på simhallen och bad att få köpa den. Efter en dömande blick gick hon iväg och hämtade den, utan att ens be mig bevisa att jag kan koka kaffe och doppa huvudet 5 gånger (lazy bitch!).

 

 

Den här styggingen kommer att fästas i min våtdräkt, när den väl har införskaffats, och när det sedan är dags för det stora loppet kommer vi att kämpa oss nerför Vanån och uppför Västerdalälven tillsammans.

 

Förresten har jag börjat sammansätta en playlist med workoutlåtar. Filmnörd som jag är skulle jag gärna vilja ha fler anthems från 80-tals filmer som passar. Hittilldags har jag:

Joe Esposito - You're The Best (Karate Kid)

Kenny Loggins - Danger Zone (Top Gun)

Paul Engemann - Push It To The Limit (Scarface)

Bill Conti - Gonna Fly Now (Rocky)(JAG VET; den är från 70-talet, men det är ju THE adrenalinpumparlåt)

Survivor - Eye Of The Tiger (Rocky III)

Vince DiCola - Training Montage (Rocky IV)

Sedan har jag även andra låtar som jag tror skulle hålla mig igång under ett hårt träningspass, men jag skulle som sagt helst ha fler låtar utav den här kalibern.

 

Ifall någon därute har något förslag till liknande låtar (eller bra träningslåtar överhuvudtaget) så tycker jag inte ni ska vara blyga för att lämna ett förslag i kommentarerna. Get me into the groove!

Idag var tredje dagen raka dagen på praktiken, från 10 till 20, med en och en halv timmes resväg till boendet samt en och en halv timmes resväg tillbaka hem. Inte för att jag vantrivs på praktiken (för det vill jag absolut inte ge intrycket av att jag gör) men det börjar bli lite träligt. Speciellt om man håller det faktum att jag jobbar till 20 imorgon igen i åtanke. Fast, det ska erkännas, det är inte ebart jämmer och ve med den nya (och avsevärt längre) resvägen till och från praktiken; jag är en riktig periodare när det gäller läslust (jag slukar böcker under en period och läser sedan knappt en endast under följande, fram och tillbaka) och just nu är jag off the wagon big time, vilket innebär att min nya resväg till jobbet möjliggjort läsandet av (hittills) 4 böcker.

 

Jag har avverkat "Hotellet" av Ola Klippvik (som nästan föreföll vara en slags uppbyggelseroman skriven under fri association), "Berömda Män Som Varit I Sunne" av Göran Tunström (Tunströms omisskännliga prosa är svårslagen), "Vad Gör Alla Superokända Människor Hela Dagarna" av Fredrik Lindström (en samling med noveller om vardagslivet som växlar mellan klarsynta och flacka) samt "Alla Mina Vänner Är Superhjältar" av Andrew Kaufman (en säregen liten bok som med hjälp av flashbacks och sidospår lyckas klämma in en hop av liknelser om modernt liv, parabler till filosofiska frågor och fabler om storslagna teman på endast 108 sidor, rekommenderas varmt till den som är ute efter en feelgoodbok). Idag började jag på den femte boken, "Kris" av Karin Boye. Jag har läst ungefär 70 sidor och den var rätt slö i starten, stundtals en aning omständlig, men den börjar ta fart nu. Dessutom; Jesus H Tapdancin' Christ, vilket vackert språk hon hade.

 

Jag lyckades även få tag på rätt person vid universitetet per telefon för att kunna verifiera att jag är anmäld till nästan termin (vilket min praktiklärare bad mig dubbelkolla) samt att jag endast behöver skriva C-uppsatsen, eftersom jag tentade av de två mindre kurserna innan jag tog studieuppehåll.

 

Och om du tror att jag har anledning till att fira med ett nästintill gutturalt "Like a BOWSS!!!" bara av den anledningen, kohohohompis, stäng munnen och andas genom näsan, det blir bättre ändå; min handledare skrev praktikutlåtandet idag och förutom att (givetvis) rekommendera att jag blir godkänd skrev han även en motivering som var ytterst fördelaktig för mig, inte minst i fråga om självförtroende, så för att skryta lite med min egen förmenta förträfflighet tänkte jag återge den här;

"Robin har visat engagemang, ambition och noggrannhet under sin praktik i boendet. Robin har visat ha goda teoretiska kunskaper och goda analytiska förmåga som har präglat hela hans praktikperiod"

 

Nu kommer det: Like a BOWSS!!!

 

Meeeeeeeeeeeeeeeen, om vi ska hålla oss till ämnet som den här bloggen ursprungliga var tänkt att behandla kanske? Frågan på allas (egentligen ingens, men jag skriver på ändå) läppar är; hur har det gått? Och svaret är; jo, tack, det tuffar egentligen på i samma takt som tidigare. Jag har, som tidigare nämnt, varit väldigt mycket på praktiken och inte haft för mycket tid över till att göra något alldeles fabulöst när det gäller nyårslöftet. Jag har varit helt rökfri sedan nyårsafton, jag har inte köpt godis och sträckan mellan tågstationen och praktiken har jag färdats med hjälp av mina apostlahästar (cirka 20 minuter i rask takt) och dessutom tagit ut dem på en liten motionsrunda under lugna stunder på praktiken.

 

Ifall jag nu skulle bikta mig om något, förutom att jag har druckit ett par flaskor läsk on the go på tågresorna de senaste dagarna, så skulle det väl vara lördagens dionysiska utsvävning hos Stefan. Han och Josefin skulle ha lite av en get together med familjemedlemmar (och som vän till familjen var även jag inbjuden) där slutspel i NFL ingick på programmet (Texans mot Bengals) och till sportens lov var kvällens kulinariska tema "amerika". Det bjöds på cheesy greasy obesy baconburgare, beef jerky, reese's pieces, marshmellows och ginger ale. Jag fick dock mer motion än jag fått på hela året under kvällen när jag och Patrik spelade kinect på Stefans sprillans nya projektor, men istället för gatorade (eller ens vanligt vatten) förstärkte vi oss mellan varven med southern comfort, vilket kanske inte är det hälsosammaste norr om sydpolen.

 

Southern comfort, för övrigt, smakar som en något stark juice efter bara några få smuttar. Livsfarligt.

 

Ju mer jag läser det jag själv skriver, och har skrivit, desto mer förvissad blir jag om att de som läst inläggen snart börjar tänka "han har ju fan redan gett upp; det står inte ett skit om Vansbro eller träning, förutom att det kommer". Och det kommer faktiskt; imorgon har jag praktik, på torsdag ska jag träffa en vännina men på fredag är jag helt ledig och då hade jag faktiskt tänkt åka upp till simhallen och ta årets premiärpass. Jag vet inte hur många längder eller hur lång tid jag ska köra, men jag antar att en del av just första passet är till för att försöka avgöra vilken nivå man ligger på så man kan lägga upp en lite mer strukturerad strategi utifrån empiriska rön.

 

Jag börjar med att se om jag fortfarande kan "koka kaffe", sen arbetar jag mig framåt därifrån.

 

Albanskämt: Vad heter den albanska motsvarigheten till Skrot-Nisse? Shqippen på tippen.