Vi har flyttat...
Ifall det fortfarande finns någon som går in här och hoppas på en uppdatering så vill jag bara upplysa om min nya blogg Agelast.
Det var allt.
Att gå på grund
Sorgligt - dock inte helt otippat - men sant; jag har tänkt över hela min situation och kommit fram till att jag inte kommer att kunna infria mitt nyårslöfte från 2013, nämligen att simma Vansbrosimmet år 2014. Vansbrosimmet kommer att gå av stapeln i juli, vilket endast är två månader från och med nu och jag anser att jag inte alls kommer att vara i form för ett sådant kraftprov tills dess. Jag har haft ett och ett halvt år på mig och jag har helt enkelt inte förvaltat den tiden på ett tillbörligt sätt i relation till mitt nyårslöfte. Det finns ett antal skäl till detta.
Först och främst kan det knappast ha undgått en enda person som läst mer än ett inlägg av den här bloggen att jag inte har mått bra själsligt*. Jag har haft toppar och dalar men på det stora hela har det ändå hållit sig på en stadig nivå som varit tämligen subpar. Precis som jag alltid har gjort så har jag ursäktat mig med att det endast är en fas som kommer att gå över så fort jag kommit förbi en godtyckligt utvald tidsmarkör (till exempel "efter praktiken", "efter C-uppsatsen", "efter examen", "efter våren", "efter sommaren" eller "efter livet") men ingen tidsrymd - oavsätt varaktighet - har känts tillräcklig för att vederkvicka mig.
*Se "deprimerad".
Jag har i alla fall tagit tjuren vid hornen nu och jag har under den senaste tiden haft ett antal träffar med en terapeut. Det känns bra att ha någon att tala konstruktivt med, även om jag har haft för få träffar för att haft någon form av genombrott eller dra konkreta slutsatser, utöver det faktum att jag är missnöjd med min skolgång, missnöjd med min ungdom, missnöjd med mitt studentliv och missnöjd med min nuvarande situation samt att allt detta på något sätt kan kännas en aning negativt.
I och med det avslutande året av mina socionomstudier och det faktum att jag fick jobb direkt efter examen så har jag även känt mig alldeles för stressad för att kunna fokusera på något så pass tids- och disciplinkrävande som fysisk träning. Jag har förvisso utnyttjat en del av min fritid till att uppträda både som musiker och som stand up komiker, vilket även det är tidskrävande. Men jag kan ju säga så här; ifall träning hade varit en tiondel lika roligt som stand up så hade jag haft större kanoner än Navarone* att visa upp på stranden redan nu i sommar.
*Popkulturella referenser, nivå: cineast!
Jag gick faktiskt ner i vikt en del under hösten enbart till följd av stressen som den sista terminen på universitetet innebar. De kilona hittade jag dock senare i pressen och frustrationen som mitt nya jobb har inneburit. Det är väl knappast en överraskning att man får både se och höra om en hel del misär när man jobbar på Individ- och familjeomsorgen, men tro mig; att föreställa sig det och att arbeta med det är två vitt skilda företeelser. Att hitta en trygghet och distans i min yrkesroll har därmed varit en process som fördunklat träningen inför Vansbro.
Eftersom jag ändå har haft den här bloggen i över ett år så känns det viktigt att urskulda mig propert nu när jag bestämt mig för att lägga ner, därför vill jag ändå nämna att en bidragande faktor till att jag valt att ge upp är ett olyckligt läkarbesked som delgavs mig i mars, som blev både en kalldusch och en brysk tankeställare. Jag vill bara understryka att det inte rör sig om något direkt livshotande eller permanent irreparabelt tillstånd, ifall ni oroade er. Och ifall ni inte oroade er så är ni egocentriska rövhål som förtjänar att få MS i ringmuskeln.
Sist men inte minst så har denna vår bjudit på ett överskott av pollen, så jag har haft blodröda ögon, snoröversvämmad näsa, svullet ansiket och en andtäppna som fått mig att låta som en tuggleksak under en tid nu och trots tung medicinering är jag inte i toppform, vilket är extra beklagligt då min toppform inte är mycket att hänga granen till att börja med.
Jag vill bara säga att slutet på denna blogg inte innebär att jag har givit upp hoppet om att komma i form över huvud taget, bara att jag inte ser någon som helst möjlighet till att komma i form till Vansbrosimmet 2014. Kanske nästa år? I vilket fall som helst så kommer jag definitivt inte att blogga om det.
Jag överväger dock att starta en ny blogg där jag bara kan skriva av mig och hålla författarlågan uppe. Jag har ändå ingen fallenhet för att vara hälsobloggare*, men är desto bättre på att få ner en massa underhållande skitsnack på pränt.
*Som den här bloggen onekligen vittnat om
En sådan blogg skulle i så fall med största säkerhet bli en låst blogg, så ifall det finns någon som skulle vara intresserad av att läsa den så får ni skicka en intresseanmälan till mig.
Avslutningsvis tar jag och tackar för den här tiden och passar på att be om ursäkt för att ha ödslat allas - inklusive min egen - tid.
Simma lugnt.
Långa och korta historier
Hur längesen var det nu jag uppdaterade den här bloggen? Kan det vara en knapp månad sedan? Kan det vara så att det inte är någon idé att fråga, för vem fan bryr sig egentligen? Spelar roll; JAG kände för att få ner lite tankar i skriftlig form så JAG satte MIG ner framför MIN laptop och började knappa, utan att riktigt veta vad fan JAG vill ha sagt.
Vad har jag då att förtälja om, nu när ändå en ganska ansenlig tidsrymd har förflutit sedan sist? Har jag kanske något spännande att informera er om angående standupen? Nej, dessvärre inte för min egen del. Jonas och Hampus var dock uppe i Stockholm för ett tag sedan och uppträdde på några klubbar. Jag var och såg Hampus uppträda på Maffia på tisdagen, sedan såg jag dem båda uppträda på Taboo på onsdagen och sedan på Big Ben på torsdagen. Sedan åkte jag ner till Göteborg på fredagen och det var tänkt att jag skulle gå på en fest för standupkomiker, där vi skulle uppträda för varandra och ge tips.
På fredagen sov jag hos Johan Tull, vilket var väldigt trevligt - speciellt med tanke på att vi inte har träffats på minst ett par år. På lördagen skulle jag först möta upp min gamla roommate Miina för att språkas och för att få tillbaka min gamla gröna jacka som jag hade glömt att ta med mig hem till Märsta. Cirka två minuter innan Miina dök upp fick jag ett meddelande som talade om att festen - som egentligen var det enda skälet till att jag åkte ner tillbaka till Pisseborg* - är inställd, eftersom Jonas (som skulle ha festen hemma hos sig) dragit på sig en stenhård förkylning med feber. Extra förjävligt var det faktum att jag skulle sova över hos Jonas från lördag till söndag, så nu var även de planerna grusade åt helvete. Som tur var erbjöd Miina mig en sovplats hemma i mitt gamla crib på Hisingen.
*Det har väl inte undgått någon som läst den här bloggen en enda gång under det senaste halvåret vad jag tycker och tänker kring Göteborg ...
Påpassligt pinglade jag upp John Båt och styrde upp en utekväll. I vanlig ordning sa John att han inte hade lust att spendera så mycket pengar och att det fick bli en lugn kväll för att sedan dra med en ut fram till klockan 3 på morgonen. Under den här kvällen träffade jag tre bekanta till John, som jag dock glömt bort namnet på. Den ena blev helt salig bortom alla ord när det stod klart att vi delade många åsikter kring mänskligheten och livet, den andra hälsade på mig med orden "Är du från Stockholm? Vad gör du här?" - helt utan ironi eller ont uppsåt, det var bara hans naturliga reaktion som Göteborgare - och den tredje sa att jag såg ut som Cornelis Vreeswijk, varpå jag visade bilden som jag har av en ung Beppe Wolgers (finns även i ett tidigare inlägg här på bloggen).
Jag kom hem till stugan på Hisingen lagom i tid till att ertappa Miinas nya roommate och hennes kusin med att laga lite halv-fyra-på-morgonen-fyllekrubb och vi satte oss ner i köket och hade en lång och gemytlig pratstund innan alla enades om att det var dags att knoppa. På söndagen träffade jag John lite flyktigt innan det var dags att åka hem igen och hela jävla tågresan hem - till och med på pendeltåget från stan ut till Märsta - fick jag sitta i samma vagn som ett högljutt fotbollslag med 14-åriga tjejer. Spotify strejkade till och från i min mobil dessutom, men jag lyckades dränka ut deras irriterande sorl tillräckligt för att tågresan inte skulle förvandlas till en Michael Haneke film.
Så för att göra en lång historia kort: Det har inte blivit någon mer standup för min del och jag vet inte när jag kommer att hinna med det när jag jobbar heltid.
Jag har heller inte återupptagit simmandet eller påbörjat gymmandet ännu, vilket är anledningen till att jag starkt tvivlar på att jag kommer att kunna infria mitt nyårslöfte, med tanke på att Vansbrosimmet endast är cirka 4 månader bort. Jag vill dock börja simma och träna igen, om inte annat för min egen välmågas skull, och till ändamålet har jag inhandlat mitt första par träningsskor på flera år.
En sko
Jag har inte varit 100% försoffad dock, jag har ju faktiskt tagit tillfället i akt och varit ute på många och långa promenader, speciellt under lunchrasterna. Jag har köpt nya - och bättre - skor som passar till det med.
En (annan) sko
Så för att göra en lång historia kort: Jag snackar fortfarande en massa skit om saker jag ämnar göra utan att få arslet ur sätet på min permobil.
Hur går det med jobbet då? Ja, faktum är att jag varken får, bör eller vill skriva alltför mycket om mitt jobb (sekretess), så jag nöjer mig med att skriva om en rolig incident som inträffade under en utbildningsdag nyligen. Fast den här anekdoten kommer förmodligen enbart avslöja vart min hjärna väljer att uppmärksamma och haka upp sig på.
Vi hade hur som helst en utbildningsdag om säkerhet, konflikthantering och självförsvar. Föreläsaren var en man som hade jobbat med det i flera decennier och som utan att tveka berättade vidlyftigt om olika hemska - men ack så plausibla - situationer man kan tänkas hamna i och som många i vårt profession har hamnat i.Han viftade med kniv, skrek ut hot helt oförhappandes för att chocka åhörarna, skröt om hur många gånger han har avväpnat gärningsmän med kniv, visade var och hur man skulle slå för att klara sig ur en hotfull situation* och talade högt, lågt och brett om hur man måste förebereda sig och träna in tankemönster för att kunna ha full kontroll över sitt agerande.
*Suprise; ansiktet och skrevet, hårt.
Men under en episod då han pratade om kroppens reaktion på kriser och panik började han förklara varför man känner en kittlande känsla i magen när man blir skrämd, "ungefär som när man blir kär". Han berättade att dessa fjärilar som man känner i magen i själva verket är blodet som rusar från magen till andra ställen på kroppen där det gör mer nytta, "så när man blir skrämd forsar blodet till musklerna, för att stärka ifall man skulle behöva försvara sig".
Jag - och resten av den fria världen - vet inte varför, men av någon anledning lade han till "och när man blir kär så forsar blodet ..." och blev sedan påtagligt generad och illa till mods, för blott ett ögonblick, innan han kvickt avslutade meningen genom att specifiera det förälskade blodets destination som "... någon annanstans".
Så för att göra en lång historia kort: Badass of the decade - som golvar vilken knivviftande vettvilling som helst utan att tveka en sekund - kände sig utanför sin trygghetszon när det gällde att nämna något tillnärmelsevis sexuellt för en grupp med vuxna och högskoleutbildade människor. Så hota honom mer än gärna med ett tillhygge, men fråga för Guds skull inte var barn kommer ifrån.
Ni som har följt* den här bloggen känner även till att jag har känt mig extremt deprimerad under en ganska lång period nu. Jag har svårt att känna tillförsikt inför framtiden, jag hakar upp mig på negativa detaljer i mitt förflutna och jag känner mig helt oförmögen till att kunna känna någon varaktig glädje. Jag menar, bara nu i lördags åkte jag och Zeke in till Maximteatern i stan och såg på Jonas Gardells nya show "Mitt Enda Liv".
*Ifall det nu är någon som faktiskt gör det.
-Step right up! Have your tickets ready!
Föreställningen var hysteriskt rolig, men även väldigt rörande och när vi gick ut ur lokalen mådde jag riktigt bra. Men denna känsla hade avtagit helt när jag väl hade kommit tillbaka hem till min lägenhet; knappt en timmes restid därifrån! Detta är ingen person som jag trivs med att vara. Så tidigare idag (tisdag) gick jag äntligen till Vårdcentralen och sökte hjälp. Det första som hände var att läkaren skrev en remiss till labbet och bad mig att lämna blodprover, för att utesluta att problemet är till följd av en fysisk åkomma.
Besöket på labbet är en underlig historia som passar bra som detta inläggs slutnummer.
Jag släntrade in på labbet och möttes av en sjuksköterska som föreföll vara närmare 60 år gammal, kort och rund som en gammaldags byrå och med så stora och hängiga bröst att det såg ut som om hon hade två magar, likt ett boskap. Hon bad mig sätta mig ner och hänvisade till en stol på ena sidan av ett bord. Hon bad mig kavla upp ena ärmen, snörade fast ett hårt spänne runt min arm och satte sig sedan på en stol på andra sidan bordet. På bordet låg det en dyna täckt av papper och hon förklarade att jag skulle lägga upp min arm på dynan, så att hon kunde ta ett blodprov ur armvecket. Jag gjorde som jag hade blivit ombedd och slängde upp min långa arm.
Då lutade hon sig framåt för att föra in sprutan och jag kände hur ett utav hennes gigantiska tantbröst lade sig till rätta rakt ner i min handflata. Naturligtvis tyckte jag att det hela kändes väldigt kymigt och situationen blev inte bättre när sjuksköterskan själv - till synes - inte verkade medveten om vad som hade hänt. När hon tittade upp och såg hur besvärad jag såg ut så antog hon istället att jag var nervös på grund av sprutan. Så hon började tala till mig:
- Ta det lugnt. Slappna av. Det kommer att gå fort.
Hela incidenten påminde således om att förlora oskulden i en film av Fellini. Där satt vi i någon minut; hon tappade min arm på blod och jag gav henne en gratis amatörexamination för bröstcancer.
Jag fick åtminstone ett manligt ärr, som får kjoltygen att dreggla
Så för att göra en lång historia kort: Jag gick till doktorn, men på grund av ett känslomässigt trauma så kommer jag knappt ihåg varför.
Inlägget som jag hoppades slippa skriva
Jag har egentligen inte särskilt överdrivet mycket att skriva om just nu förutom följande punkter:
- Det gnetar på i samma gamla initiellt förväntade tröga ordning på jobbet
- Vi arbetskollegor träffade en handledare idag som jag redan har fattat tycke för
- Jag gick på min kusindotters födelsedagskalas på söndag förmiddag och sedan på Özz Nüjens enmansshow i Märsta på söndag kväll
- Jag tänker åka ner till Göteborg igen första helgen i mars för att hämta hem min jacka och för att bevista en fest arrangerad av mina komikervänner
Utöver dessa fyra lakoniska punkter så funderar jag just nu särskilt starkt på att lägga ner hela den här bloggen. Skälen till att tänka i dessa banor är flerfaldiga. Ett av dem är till exempel att jag funderar på att spola hela Vansbrosimmet 2014 över huvud taget. Ja, ni hörde det; för första gången sedan denna bloggs födelse så medger jag faktiskt att jag oroar mig för hur pass väl jag kommer att kunna upprätthålla nyårslöftet som föranledde dess födelse.
Förvänta er inte en uppdatering inom den närmsta tiden. Jag säger inte med säkerhet att det inte kommer att bli någon, men jag säger att ni inte ska förvänta er någon (helt enkelt).
En kontorsråttas försvarstal
Nu sitter jag framför min laptop i min solkiga etta i Märsta på en söndag, den första arbetsveckan på mitt nya jobb som utredare på barngruppen vid Individ- och Familjeomsorgen är tillryggalagd och imorgon väntar den första dagen på den andra. Jag blickar tillbaka på veckan som har varit och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag ska känna inför veckan som komma skall.
Skådebanan för mitt nya leverne som socionom
Som med alla jobb så kändes det naturligtvis extremt nervöst att dyka upp på första dagen*. Det hela underlättades dessutom inte utav att stället var mer tumultartat än vanligt, på grund av att larmet hade gått utan någon till synes vettig anledning (larmet går på första dagen; ett dåligt omen). Som väntat innebar resten av dagen en hel del korvstoppning och det jag har funnit att jag - efter att ha fått frågan "Har du några frågor?" - hela tiden svarar "Inte ännu", för sanningen att säga så är ju hela den här branschen ny för mig och jag vet helt enkelt inte vilka frågor som behöver ställas om vad.
*Måhända aningen mer nervöst nu, när det dessutom är ett jobb som har krävt 3½ års studier för att få behörighet
Hittills har jag inte gjort överdrivet mycket på jobbet, utöver att bekanta mig med environgerna, kollegorna och de program som vi använder oss av på datorn. Jag har fått "ärva" tre stycken ärenden ifrån personen som jag vikarierar för, som är 99.5% färdigutredda (endast renskrivning och ett "tack och hej"-möte återstår i princip på samtliga). Sedan är jag medhandläggare på ett ärende som känns föga akut och dessutom har jag blivit handläggare på ett annat ärende, som dock känns en aning mer komplicerat.
Självklart har de gimpat ihop de två nyaste personerna på avdelningen i ett och samma kontor. Lite trist är det, för nu kan jag ju inte låsa dörren och talla på min tisseman närhelst lusten pockar på. Jag får nöja mig med en rask wrist-twist inne på muggen efter fikat istället.
Jag har även funnit tid till att göra min första vertical comic under veckan, baserat på ett gammalt skämt som jag kom på när jag och min bror Tim skämtade om den gamla piece-o-shite filmen "Wild Wild West" för något år sedan. Den finns även tillgänglig på 9gag, där den dessvärre inte har gjort succé, men åtminstone fått en del ups.
Igår (lördag) var jag förresten ute tillsammans med Zeke och Josefin*. Vi skulle fira min examen och började med en lätt lunch hemma hos dem, eftersom några släktingar till henne var på besök. Efter de hade avlägsnat sig från platsen så tog jag och Zeke några öl, medan den gravida Josefin tog igen sig lite. Sedan åkte vi in till Stockholm, där vi mötte upp två av hennes klasskamrater och åt middag på Vapiano, en slags snabbmatsvariant av en italiensk krog, med väldigt god mat. Det blev pasta, det blev öl, det blev förlösande skitsnack och jag och Zeke lyckades återbekanta oss med Dirk McStride. Det blev en lugn och trevlig kväll och eftersom jag är gammal nog att snart förvandlas till olja så är "lugnt och trevligt" helt perfekt för min del.
Dagen efter (tidigare idag, rättare sagt) var det dags att fira farsan, som fyllde år i veckan. Det skulle vi tydligen göra genom att gå på brunch* nere på Harry's (!?). Ni läste rätt; hela familjen - inklusive barn - skulle ner till Harry's i Märsta för att äta så kallad "brunch" vid samma bord som fyllekåta 37-åringar limmat på otillräkneliga 19-åringar vid bara natten innan. På grund av risken för att förolämpa min familj vill jag undvika adjektiv som "förfärligt", "bedrövligt", "uselt", "erbarmligt" och "förkastligt", så låt oss bara säga att brunch på Harry's inte är något som jag personligen rekommenderar.
Ifall ni har följt den här bloggen så kanske ni märker - till följd av exempelvis det ovanstående stycket - att jag fortfarande har svårt för att glädja mig åt livets företeelser (stora som små). Det verkar därmed som att mitt tidigare gnäll inte varit resultatet utav höstdepression eller Göteborgs allmänt pissiga tillstånd, utan snarare mitt allmänt pissiga tillstånd. Nu är jag dock tillbaka i kommunen där jag är folkbokförd och kan därmed söka hjälp hos vårdcentralen, vilken jag ämnar göra för tvärtemot vad somliga - i sin evinnerliga enfald - har sagt så trivs jag inte det minsta lilla jävla dugg med att må så här!
Socialförvaltningen Myndighetsavdelningen - daz where we at, boiii!
Hittills har jag inte gjort överdrivet mycket på jobbet, utöver att bekanta mig med environgerna, kollegorna och de program som vi använder oss av på datorn. Jag har fått "ärva" tre stycken ärenden ifrån personen som jag vikarierar för, som är 99.5% färdigutredda (endast renskrivning och ett "tack och hej"-möte återstår i princip på samtliga). Sedan är jag medhandläggare på ett ärende som känns föga akut och dessutom har jag blivit handläggare på ett annat ärende, som dock känns en aning mer komplicerat.
Mina kollegor är väldigt trevliga och hjälpsamma så jag tror nog att jag kommer in i gängorna inom en snar framtid, men det betyder inte att jag inte kommer att känna mig otroligt nervös under dessa inledande veckor där jag till och från kommer att stå handfallen inför en myriad spörsmål. Turligt nog så delar jag kontor (that's right, bitches; jag har ett kontor!) med den nästnyaste anställda på jobbet, som endast varit på plats i tre veckor, som försökrar mig om att det är standard att vara nervös, förvirrad och villrådig som ny i arbetet och att jag därmed inte behöver oroa mig.
Step into office, maddafakka!
Självklart har de gimpat ihop de två nyaste personerna på avdelningen i ett och samma kontor. Lite trist är det, för nu kan jag ju inte låsa dörren och talla på min tisseman närhelst lusten pockar på. Jag får nöja mig med en rask wrist-twist inne på muggen efter fikat istället.
Annars har jag tagit det väldigt lugnt på min fritid denna vecka. Jag såg äntligen "Before Midnight", den tredje (och avslutande?) delen i Richard Linklaters filmserie om Jesse och Celine som i 20-årsåldern har en kärleksaffär en natt i Wien (Before Sunrise), förs samman igen nio år senare en dag i Paris (Before Sunset) och nu - ytterligare nio år senare - spenderar det sista dygnet av sin familjesemester tillsammans i södra Grekland. Eftersom jag fullkomligt älskar de två första filmerna var risken påtaglig för att detta skulle kunna bli en enorm besvikelse, men jag tyckte att den höll samma klass som sina föregångare och kändes som en både logisk och fascinerande fortsättning. Faktum är den känns äkta och uttrycksfull på ett sätt som amerikanska filmare - med ett få undantag* - aldrig riktigt får till. Min enda anmärkning i dagsläget är att scenerna med enbart Jesse och Celine är aningen för få. Det är ju trots allt just ur dessa scener som hela filmseriens magi har sitt ursprung.
*Se exempelvis John Cassavetes, Martin Scorsese, Alexander Payne, Robert Altman eller (åtminstone till en början) Todd Solondz
Filmen är för övrigt Oscarnominerad för bästa manus baserat på förlaga* i år. Den kommer med största sannolikhet inte att vinna, men skönt att den amerikanska filmakademien erkänner genuint bra filmer och inte enbart de som fått mest uppmärksamhet och reklam (även om denna trilogi är långt ifrån okänd).
*Samtliga filmer i trilogin bygger på originalmanus, men enligt reglerna så anser man att uppföljare faller under denna kategori
Jag har även funnit tid till att göra min första vertical comic under veckan, baserat på ett gammalt skämt som jag kom på när jag och min bror Tim skämtade om den gamla piece-o-shite filmen "Wild Wild West" för något år sedan. Den finns även tillgänglig på 9gag, där den dessvärre inte har gjort succé, men åtminstone fått en del ups.
Texten i den första ruten är ett riktigt citat ur denna film (I, Robot)
Igår (lördag) var jag förresten ute tillsammans med Zeke och Josefin*. Vi skulle fira min examen och började med en lätt lunch hemma hos dem, eftersom några släktingar till henne var på besök. Efter de hade avlägsnat sig från platsen så tog jag och Zeke några öl, medan den gravida Josefin tog igen sig lite. Sedan åkte vi in till Stockholm, där vi mötte upp två av hennes klasskamrater och åt middag på Vapiano, en slags snabbmatsvariant av en italiensk krog, med väldigt god mat. Det blev pasta, det blev öl, det blev förlösande skitsnack och jag och Zeke lyckades återbekanta oss med Dirk McStride. Det blev en lugn och trevlig kväll och eftersom jag är gammal nog att snart förvandlas till olja så är "lugnt och trevligt" helt perfekt för min del.
*Jag måste komma på ett morsa-namn till Josefin
Dagen efter (tidigare idag, rättare sagt) var det dags att fira farsan, som fyllde år i veckan. Det skulle vi tydligen göra genom att gå på brunch* nere på Harry's (!?). Ni läste rätt; hela familjen - inklusive barn - skulle ner till Harry's i Märsta för att äta så kallad "brunch" vid samma bord som fyllekåta 37-åringar limmat på otillräkneliga 19-åringar vid bara natten innan. På grund av risken för att förolämpa min familj vill jag undvika adjektiv som "förfärligt", "bedrövligt", "uselt", "erbarmligt" och "förkastligt", så låt oss bara säga att brunch på Harry's inte är något som jag personligen rekommenderar.
*ur SAOL: Brunch [brun'ʃ] s. -en -er | pretentiöst trendord för "lunchbuffé" bland mänskliga muppar och diverse andra hjärnkirurger av samma rang
Ifall ni har följt den här bloggen så kanske ni märker - till följd av exempelvis det ovanstående stycket - att jag fortfarande har svårt för att glädja mig åt livets företeelser (stora som små). Det verkar därmed som att mitt tidigare gnäll inte varit resultatet utav höstdepression eller Göteborgs allmänt pissiga tillstånd, utan snarare mitt allmänt pissiga tillstånd. Nu är jag dock tillbaka i kommunen där jag är folkbokförd och kan därmed söka hjälp hos vårdcentralen, vilken jag ämnar göra för tvärtemot vad somliga - i sin evinnerliga enfald - har sagt så trivs jag inte det minsta lilla jävla dugg med att må så här!
Jag måste dessutom bikta mig angående mitt löfte om Vansbro och erkänna att jag dessvärre befarar att jag faktiskt har gått upp i vikt på sistone, istället för att gå ner i vikt. Jag lovar; jag ska skaffa gymkort och kort till simhallen (och dessutom använda dem) men först och främst måste jag tyvärr känna att jag står stadigt med båda fötterna på marken igen.
För att inte avsluta detta inlägg med något deprimerande så tänkte jag informera er om en ny hobby som jag har. Ni som känner mig personligen vet kanske att jag är en enorm beundrare av Tage Danielsson och att jag - för ett par år sen - ägnade en del tid och monetära medel till att samla på hans böcker. Den samlingen är sedermera nästintill komplett (jag har till och med en signerad förstautgåva av "Mytologi", tack vare Mattias). Nu har jag påbörjat en ny samling; böcker och diktsamlingar av Beppe Wolgers!
Min samling hittills, inklusive Beppes samlade memoarer och Klas Gustafsons biografi
Jag fyller för övrigt år nästa onsdag (den 19e) och även om jag redan har båda hans novellsamlingar så gav Beppe ut många diktsamlingar och barnböcker under sitt liv. I'm just sayin', is all ...
Till yttermera visso funderar jag på att göra ett flyktigt återbesök till Göteborg. Jag vet att jag har snackat skit om Göteborg i så gott som ett halvår nu, men delvis så fann jag ju en samling med standupkomiker och en scen kort innan jag flyttade som alltid kommer att betyda mycket för mig och delvis glömde jag faktiskt en ganska dyr jacka där nere. Så jag funderar på att åka ner dit i början av mars, så att jag kan hämta min jacka och dessutom närvara vid ett standupevent som Jonas bjudit in mig till. Sedan dess har ju trots allt skrivit en del rutiner, till exempel de jag kallar "Småbarn", "Djungelns konung" och "Jag ska döda dig" samt skrivit en hel del på rutinerna "Gårdagens anteckningar" och "Fyra steg".
Om inte annat så tänker jag nog börja söka upp standupscener i Stockholm rätt snart!
Från de inställda upprorens tid
I föregående nämnde jag att jag, Zeke* och Tommy skulle gå ut i Uppsala i lördags för att fira min socionomexamen och jag lovade även att ta många bilder under denna begivenhet för att kunna ge er ett underhållande referat i den här bloggen.
*Återigen; Stefans nya farsanamn
Dessvärre blev lördagens planer inställda, på grund av att Zeke var sjuk med feber, därmed är ett underhållande referat ifrån lördagens begivenheter omöjligt, då dessa effektivt uteblev (som ni förmodligen redan gissat vid det här laget).
Istället har jag mest sysselsatt mig själv med smärre nervösa sammanbrott inför första dagen på mitt nya jobb, som timar imorgon klockan 09.30. Som ni vet - åtminstone ifall ni känner mig eller har följt den här bloggen någorlunda - så är jag väldigt nervöst lagd och lider av ett katastrofalt självförtroende, så när jag nu redan imorgon ska börja arbeta på en helt ny arbetsplats och inom ett helt nytt arbetsområde så är det rättvist att anta att jag blir en aning ängslig. Jag försöker dock lugna mig själv genom att tänka på alla de gånger som jag har överraskat mig själv och att jag har kommit ljusår längre fram i livet än dagen då jag började studera.
Nyinflyttad i Göteborg (2007). Vad liten min filmsamling var en gång i tiden ...
För att koppla av lämnade jag tillbaka filmerna som jag hade hyrt och passade på att hyra två nya, nämligen "Blue Jasmine" och "Before Midnight". Jag har dock endast sett på den förstnämnda än så länge, Woody Allens senaste opus. Kritiker har (med all rätt) noterat likheterna med Tennessee Williams' pjäs "Linje Lusta" och även i denna film känns huvudkataktärens syster en aning platt, här med en flyktig bihistoria som inte riktigt engagerar. Cate Blanchett briljerade dock i huvudrollen och till min stora överraskning så visade Andrew Dice Clay imponerande närvaro i en viktig scen.
Woody Allen har ju för övrigt hamnat i hetluften igen efter att hans numera vuxna adoptivdotter publicerade ett öppet brev till The New York Times igår där hon relativt detaljerat beskrev hur han förgrep sig på henne i början av 1990-talet, då hon endast var 7 år gammal. Jag har ingen aning om ifall det är sant eller inte och jag tänker definitivt inte låtsas om att jag gör det, som vissa andra på internet anser sig göra bara för att snart 50 år med filmer har fått dem att tro att de känner Woody Allen. Jag säger bara att det är hemska och seriösa anklagelser som förtjänar att tas på allvar innan man godtyckligt dömer ut Woody Allen som monster, hans dotter som moraliskt bankrutt lögnare eller - som jag läst att några gör - Mia Farrow* som kriminellt ansvarslös förälder (att urskulda faderns övergrepp genom att ifrågasätta moderns passivitet är för övrigt ett resonemang som jag aldrig till 100% har förstått mig på).
*Woody Allens exfru och mamman till deras dotter
Med risk för att låta arrogant; Ett komiskt geni, i vilket fall som helst
På tal om tråkig nyheter inom filmvärlden så fick jag igår även reda på att Philip Seymour Hoffman har gått ur tiden, enbart 46 år gammal. Han hade inte överdrivet många huvudroller - med ett enormt undantag för hans Oscarbelönade insats i "Capote" - men gav oss ändå mycket minnesvärda rollprestationer i till exempel "Tvivel", "Boogie Nights", "Almost Famous", "The Big Lebowski", "Magnolia" och "Happiness".
1967 - 2014
Det här var inget överdrivet uppsluppet inlägg, jag vet. Tyvärr blir det så ibland. Imorgon ska jag ju dock - som sagt - ha min första arbetsdag på mitt nya jobb och även om jag är otroligt nervös så borde inte det hindra er ifrån att se fram emot nästa inlägg då jag berättar hur det gick.
Den veritabla drömprinsen återvänder
En dryg vecka har passerat sedan jag ställde kosan hem till Märsta efter min terminslånga vistelse i Göteborg, där jag gick klart min socionomutbildning. Den tillryggalagda veckan i hemorten har väl varit förhållandevis lugn, men icke desto mindre händelserik! Så tidigt som i måndags hade jag en andra arbetsintervju på IFO* i Sigtuna kommun, där jag ännu en gång intervjuades för en position som utredare inom gruppen som jobbar med barn mellan åldrarna 0 till 9, fast för ett vikariat på 7 månader denna gång.
*Individ- och familjeomsorgen.
Jag var karaktärstypiskt nervös inför intervjun och det blev inte bättre av att jag denna gång intervjuades utav tre personer samtidigt, varav en av dem börjar intervjun med att säga
- När jag tittar i din ansökan ser jag att du inte är utexaminerad socionom, eftersom du läser ju bara fjärde terminen.
Jag påpekade att jag inte började studera höstterminen 2012, utan att jag återupptog studierna höstterminen 2012, och att jag mer än gärna visade mina examensbevis*.
- Oj då! Ska jag vara ärlig så har jag inte läst igenom din ansökan.
Maken till förtroendeingivande person har jag då aldrig sett till under alla arbetsintervjuer som jag genomlidit under mina snart 29 varv runt solen på denna planet. I vilket fall som helst så fortskred intervjun relativt smärtfritt efter det - även om jag avskyr att få frågor som "Vad skulle du kunna tillföra vår arbetsgrupp?". Svaret på frågan är ju uppenbarligen "Ögongodis. Det är dessutom kostnadsfritt, så glo er mätta bara!".
*Dessa hade redan anlänt hem till min lägenhet i Märsta när jag kom hem! En vän till mig fick vänta i 9 månader!
Efter intervjun kände jag mig inte klokare i frågan om ifall jag låg bra till för att fylla positionen eller inte, men de lovade att ringa mig senare under veckan för en avstämning.
Äntligen något att hänga upp bredvid mitt diplom ifrån handbollskolan!
Sedan hyrde jag ett par filmer att koppla av med, nämligen "Monica Z" och "Oblivion". Lite kortfattat kan jag säga att både filmerna var lite av en besvikelse. "Monica Z" var extremt historiskt inkorrekt och - på sätt och vis - decimerade Monica till en vilsen flicka i behov av bekräftelse ifrån män. "Oblivion" var lite väl klyschig men kunde ha räddats genom ett mer uppfinningsrikt historieberättande. Resultatet blev dessvärre att man slängt ner "Apornas planet", "Moon", "The Omega Man" samt diverse idéer ifrån Stanislaw Lem i en blender och förväntat sig en helt ny sensation.
Denna blogg skulle ju förresten ursprungligen - till större delen - handla om mina förberedelser inför Vansbrosimmet 2014*, men under nästintill ett halvår har jag knappt skrivit ett dugg om det. Det har mest varit om studierna, depression, lösryckta tankar och - på sistone - standup. Jag har, med andra ord, ingen lust att blanda in politik i den här bloggen, så därav kan vi lämna onsdagskvällen därhän, trots att det blev en givande kväll i flertalet avseenden.
*Även om jag redan i första inlägget var öppen med att många andra områden kommer att behandlas i den.
På torsdagen blev det en mindre bjudning för släkten hemma hos mina föräldrar, för att fira min examen. Anledningen till att vi inte gjorde det hemma hos mig är för att jag bor i en oerhört diminutiv etta som inte på långa vägar rymmer ens en femtedel av min släkt. När jag anlände - cirka kvart över ett - var mor, far samt mina brorsbarn tillfinnandes. När jag klev in i lägenhet utbrast Lukas (2 år) "Robin!" medan Kiara (3½ år), en aning försagt, smög sig fram och sa "Du brukar busa med mig ...".
Gullighetshalten i den här bloggen ökade nyss med 150%.
Det bjöds på smörgåstårta, paj, korv med bröd och fika. Jag fick en del tillbörliga "Grattis", som jag tackade för, och några frågade sig lite för om standupen som jag sysslat med den sista tiden i Göteborg. Jag fick lite choklad, lite blommor, ett par flaskor vin och mina föräldrar hade köpt ett armband i guld för sex och ett halvt tusen som examensgåva, vilket jag - med förlov - måste säga är snudd på vansinne! Nej, jag är inte otacksam, men det var en jävla massa kosing när man tänker på att tusentals personer i Sverige tar får ut sin examen varje termin.
En touch av Jean-Pierre Barda, som mitt nallebjörniga väsen så länge har saknat
Mestadelen utav den här dagen (fredag) har gått åt till att feja och göra i ordning hemma i min lägenhet, som jag inte har spenderat en heldag i sedan någon gång i våras innan ett skadedjursangrepp gjorde den obeboelig*. När jag lämnade Märsta hade jag någonstans runt 70-80 filmer samt cirka 30-40 böcker som inte hade sorterats in i bokhyllorna ordentligt och dessutom hade jag köpt på mig ytterligare ett hyllplan av filmer och ett gäng böcker nere i Göteborg. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta igång med företaget, som för övrigt tog 5 jävla timmar!
*Ett problem som åtgärdades lagom till det att jag flyttade ner till Göteborg och min yngre bror övertog lägenheten i ett halvår.
Så här såg det ut ett par timmar in i skiten, ifall ni trodde att jag överdrev
Mitt under sorteringen och omorganiseringen så fick jag ett samtal ifrån ett "hemligt nummer". Jag fattade självklart att det var ifrån IFO, eftersom de lovade att höra av sig någon gång under veckan, även ifall de inte hade fattat ett beslut. Lyckligtvis så hade de fattat ett beslut och ännu mer lyckligtvis så hade de bestämt sig för att erbjuda mig vikariatet! Jag kommer att börja nu på tisdag och tjänsten kommer att vara fram till augusti månad ut, varpå jag med allra största sannolikhet - enligt mina arbetsgivare - kommer att få ett nytt vikariat.
När jag sedan fortsatte att rota runt i mina bokhyllor blev jag uppmärksam på något som jag inte har ägnat någon uppmärksamhet eller tankeverksamhet alls åt på - åtminstone vad som känns som - år och dar, även fast den har stått helt visibel för åskådning ända sedan jag flyttade in i det här kyffet (man kan till och med se den långt ut till höger på föregående bild). Jag syftar till priset som jag fick för bästa manus för min kortfilm "Kris" vid kortfilmsfestivalen Filmörnen år 2006.
Visst är det trevligt när man röjer bland sina saker och hittar något annat än saker att skämmas för?
Det här såg redan ut som ett diplom ifrån handbollskolan
Socionom. Filosofiekandidat i socialt arbete. Statstjänsteman. Standupkomiker. Armbandsblinginnehavare. Prisbelönad filmskapare. Publicerad författare*. Väloljad sexmaskin. Om jag bara hade charm och ett intagande utseende så vore jag en veritabel drömprins!
*Jag fick en novell publicerad i lokaltidningen för ett par år sedan
Påtal om utseende så fick jag nästintill en chock häromdagen när min mamma visade mig en bild. Hon hade tidigare sagt att hon sett en bild på Beppe Wolgers* som ung och att han hade varit slående lik mig på bilden. Jag avfärdade det hela som ett försök att få mig att känna mig tjock - som om jag behövde påminnas om den känslan - men efter att ha sett bilden kan jag inte annat än förundras över likheten. Jag vet att man måste veta hur jag ser ut idag (med skägg) och hur jag såg ut runt 20-sträcket (utan skägg, fast smalare) för att till fullo uppskatta likheten, men jag tänker lägga upp bilden ändå.
*Poet, lyriker, komiker, skådespelare, journalist, legend
Beppe, innan han blev en jättebamsing till björn
Så ifall det nu finns någon därute som drömmer om en passionerad och svettig natt tillsammans med Pippi Långstrumps pappa så antar jag att jag endast behöver tillskansa mig charm innan jag fyller 50 för att bli en veritabel drömprins.
En jättebamsing till björn
Imorgon ska jag hur som haver dundra iväg till Uppsala tillsammans med Zeke* och Tommy för att fira min examen och mitt nya jobb. Det ska bli riktigt kul, eftersom vi tre inte har hittat på något tillsammans sedan i våras. Jag ska försöka ta ett gäng bilder så att jag kan bjuda på ett humoristiskt referat utav kvällen i den här bloggen, men tills dess så hoppas jag att livet behandlar er ungefär lika bra som det verkar behandla mig just nu.
*Stefans nya namn som farsa
P.S.
Jag flinar fortfarande en aning muppaktigt för mig själv när jag tänker på "Bajset - samma tid, samma kanal!". Förhoppningsvis finns det en viss charm i att uppskatta fekaliebaserade ordvitsar, för i så fall så var jag visst en veritabel drömprins, trots allt!
D.S.
Sista tangon i Göteborg
Imorgon bär det återigen av tillbaka till Stockholm, denna gång för gott! Fast är det inte ironiskt - på ett ovanskligt förbittrande sätt - att den allra sista veckan som jag spenderat i Göteborg har varit en av de bästa veckorna på flera år? Jag har äntligen hittat något i den här avgrunden till stad som gör mig glad, precis i tid till flytten tillbaka hem.
I söndags följde jag med Nadja till Pustervik för att se henne uppträda på deras open stage och hade jag bara gjort det tidigare så hade jag uppträtt där istället för på Dubliner varje vecka. Pustervik hade en mycket bättre publik, en mycket finare scen och - framför allt - så är inte Pustervik ett sunkhak för periodare och/eller heltidssupare. Nadja gick upp och sjöng två av sina egna låtar vid namn "Snow" och "Black Crow" och, som alltid, blev det helt fantastiskt. Ni kan se hela uppträdandet här!
Nadja musicerar.
På plats fanns även Jonas* som hade tänkt köra lite standup. Vi pratade lite om vilka skämt han hade tänkt dra och han berättade att han funderade på att dra sitt skämt om herr Nilsson (Pippis apa). Jag sa att han kunde testa det men att just den här publiken kanske inte skulle vara så förtjust i det och att han kunde dra sitt skämt om enhörningar också, för den borde gå hem hos de flesta. Istället blev det tvärtom; folk skrattade som fan åt "herr Nilsson"-skämtet, men knappt alls åt enhörningskämtet. Så pass bra människokännare och humorkonnässör är jag! Isak tittade också förbi och gick upp på scenen för att framföra två av sina låtar (som jag dessvärre har glömt bort titlarna på).
*Jag tog dessvärre ingen bild på hans uppträdande, men även det kan ni se här!
Se Isak briljera här!
Dagen efter (det vill säga på måndag) så var det dags för mitt tredje uppträdande som standupkomiker. Jag hade förberett en helt ny rutin att prova på publiken på On Stage på Andra Långgatan och på något sätt var jag mer nervös än vad jag var inför mitt första uppträdande. Kanske för att det hade gått så bra medan mitt andra hade varit inför en så sval publik, så jag var nog rädd för att jag bara hade haft tur den första gången.
We meet again, On Stage
Fastän jag i stort sett vankade av och an som ett nervöst vrak innan jag ropades upp på scenen så lyckades jag sansa mig när det väl var dags för mig att kliva upp på scenen. Jag drog mitt set - med bland annat skämt om barnlekar, trollformler som funkar i verkligheten och datingtips - och det gick riktigt bra! Det blev många skratt, beröm ifrån de andra komikerna och åtminstone en person i publiken som kom fram till mig efteråt för att visa uppskattning. Dagen efter, under Jackdaw Comedy på Babar, sa Christoffer att det enda han hade att anmärka på var momentet då jag tog fram nycklarna och skramlade med dem. Fast inte för att det var dåligt, utan för att jag hade gjort det för nära mikrofonen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag kan knappast hoppas på en bättre recension!
Hur som helst så gjorde jag mitt fjärde uppträdande redan kvällen efter på Jackdaw Comedy, samma ställe som hade varit så folktomt veckan innan. Även ifall det var få medlemmar i publiken även denna tisdag - samt endast fem komiker (inklusive mig) som hade dykt upp - så var åtminstone den tillstädes publiken mer sugen på att skratta än förra veckans. Jag hade återigen helt nytt material och lyckades få några skratt med skämt om till exempel en alternativ bibel och nackdelarna med att vara död. Dessutom hjälpte Christoffer att få till en punchline till ett av hans nya skämt och det gick hem hos publiken, så ja' ba' lixom QAPLA!!! Det finns ingen video på det, men det finns den - för närvarande - enda bilden på mig som standupkomiker (så vitt jag vet).
... and then you tickle the boobies, why not?
På onsdagen genomgick jag ett mindre nervsammanbrott, eftersom jag nästa kväll (torsdag) hade mitt första gig som inbokad standupkomiker på Flygarns. Återigen var jag rädd för att jag endast har haft tur under mina uppträdanden och att jag inte alls skulle hålla måttet jämfört med de andra inbokade komikerna. Speciellt efter att ha sett Nima* uppträda på On Stage i måndags. Jag var så pass hårt i upplösningstillstånd att jag - runt klockan halv 2 på morgonen - skrev en statusuppdatering på Facebook där jag bad folk skriva något uppmuntrande, som en rädd liten flicka. Lyckligtvis så har jag många bra vänner som insåg att jag menade allvar och gjorde mig till viljes.
*Nima Roshan, en hysteriskt rolig komiker som ni borde hålla utkik efter.
På torsdagen var det inte överdrivet mycket bättre och det var inte till hjälp att få reda på att något hade gått snett med värmepannan, vilket innebar att vi inte hade en droppe varmvatten i hela huset. Jag hade inte duschat sedan tisdag eftermiddag och dessutom svettats av oro halva natten, så att skippa tvagningen var helt uteslutet. Jag hoppade på bussen in till stan och ringde till John för att fråga ifall jag fick låna hans dusch och det fick jag ju självklart, fast han skulle inte vara hemma förrän någon timme. Med andra fick jag promenera runt på Göteborgs svinkalla gator och nervöst mumla kvällens rutin för mig själv som repetition.
Jag trodde aldrig att jag skulle växa upp och bli en av de läskiga typerna som får folk att byta trottoar, men det blir aldrig som man tänkt sig.
Efter en snabb dusch hos John begav jag mig iväg till Flygarns, där jag - trots mina protester - förlänades med den dubiösa äran av att vara först ut på scenen (förutom Jonas, så klart, som var kvällens konferencier). Det var så gott som fullsatt i publiken och John hade dykt upp tillsammans med Anton och Adrian. Jag fick en väldigt smickrande introduktion av Jonas och sedan gick jag upp på scenen och gjorde mitt skit. Jag drog min rutin om datingtips från i måndags, merparten av mitt set ifrån förra måndagen plus en ny rutin som jag kallar "Varför jag är en fantastisk älskare"*. Trots min naturliga läggning som pessimist så måste jag erkänna att jag tycker att det gick väldigt bra! Folk skrattade på de rätta ställena, jag fick till och med några spontana applåder för ett par skämt och när jag hade gått av scenen fick jag återigen beröm ifrån mina kollegor och ifrån publikmedlemmar.
*Den sistnämnda rutinen är extra rolig, eftersom den är sann!
Nadja, hennes pojkvän Chris och hennes vännina Sanna hann tyvärr inte till Flygarns förrän efter jag hade gått av scenen, men vi hann umgås lite efter showen. Hon bad mig dra något utav skämten ur mitt set, men jag var osäker på vilket jag skulle dra så jag vände mig till John och Adrian och frågade dem:
- Fanns det något som var roligare än allt det andra?
Efter en stunds betänketid under tystnad kläckte först Adrian ur sig:
- Du hade en bra energi på scen.
Varpå John följde upp med:
- Du drog ett skämt hemma hos dig för någon månad sedan som var ganska roligt.
Med så pass glänsande lovord fulla av pris är det inte svårt att hålla båda fötterna på jorden. Fast det går ju tyvärr inte att vara alla till lags - inte ens sina vänner - och jag är självfallet oerhört tacksam för att de ens tog sig tid för att komma och se mig uppträda.
Med så pass glänsande lovord fulla av pris är det inte svårt att hålla båda fötterna på jorden. Fast det går ju tyvärr inte att vara alla till lags - inte ens sina vänner - och jag är självfallet oerhört tacksam för att de ens tog sig tid för att komma och se mig uppträda.
De andra komikerna gjorde för övrigt ett riktigt bra jobb under kvällen och innan showen hade jag varit så pass flitig att jag hade skrivit ut en kopia utav kvällens affisch att behålla som ett minne. Det är trots allt första gången som mitt namn stått med på en affisch och jag bad även de andra komikerna signera den, så att när jag - någon gång i framtiden - sitter med 150 kilos övervikt framför teven iförd nerdiarréade vuxenblöjor kan skryta för hemtjänstpersonalen att jag minsann uppträtt tillsammans med talangfulla komiker en gång i tiden.
En framtida dyrgrip
Hur som helst så är pappa på väg ner hit till Göteborg nu och kommer att sova över här ikväll, sedan kör vi tillbaka hem till Märsta imorgon och lämnar Göteborg bakom oss. Precis som jag sade i början så har jag sett fram emot att få fly härifrån i flera månader, men efter den vecka som nyss passerat känns det som att det finns ett liv här i Göteborg som jag verkligen kommer att sakna. Jag har - trots allt - ett gäng väldigt stöttande vänner här, jag har flera begåvade och rådiga komikerkollegor här och dessutom kommer Göteborg alltid att vara staden där jag först provade på standup.
Det är något värt att sakna.
Socionomen och komikern
Hoppla, Pållen! Nu har vi inte endast en utan hela två större nyheter att skrodera om i denna blogg! Det känns ju extra roligt eftersom jag oftast skriver inlägg utan att ens ha en enda nyhet kåsera om. Håll i hatten!
Först och främst kanske vi ska börja med den största nyheten? Okej? Okej!
Idag bevistade jag avtackningen för samtliga studenter vid Göteborgs universitets socionomstudenter som tar examen nu, vilket betyder att jag helt och hållet officiellt fått ut min socionomexamen! Vi samlades i aulan i Göteborgs universitets äldsta byggnad, som huserar i Vasastan, där vi fick lyssna på en massa tal prefekten och en massa lärare plus en elev som höll ett tal. Jag kan dessvärre inte ge er något detaljerat referat utav något utav dessa tal, eftersom jag endast var intresserad utav att få det hela överstökat.
Utsikt ifrån scenen.
Efter att vi hade ropats ut på scenen och fått vår avtackningspresent (en penna) så var det hela över, och vi fick gå iväg och göra vad fan vi ville.
Dessvärre är jag inte helt och hållet 100% på vad jag ska tycka om hela den här upplevelsen. Jag menar, jag är inte säker på ifall jag är lättad över att äntligen slippa skolan och allt skit som den någonsin har fört med sig eller är jag förbannad över att alla (eller åtminstone en gigantisk majoritet) anser sin tid som student vara en rolig och minnesvärd tid, medan jag har avskytt så gott som varenda jävla minut av ,in studietid?
I vilket fall som helst så är jag socionom nu!
Dessutom vill jag även upplysa er om att jag äntligen samlat tillräckligt mycket med mod för att realisera en dröm som jag har haft i flera år, nämligen att uppträda som standup komiker! I måndags gick jag till On Stage (före detta L'Assassino) på Andra Långatan, där min vän Christoffer har startat en open mic kväll för komiker. Jag sa att jag gärna ville testa just denna kväll och han skrev upp mig bland de fem sista komikerna under kvällen, vilket innebar att jag satt och var nervös från cirka kl. 18.00 fram till kl. 20.30. När han äntligen ropade upp mig på scenen tog så tog jag ett språng upp på scenen och omfamnade honom flyktigt, varpå han passade på att lugnt viskade "Kör hårt! Det blir bra!" i mitt öra, innan jag satte igång med min rutin.
Scenen som jag miste min standup-oskuld på
Jag körde en rutin som jag hade slipat på lite under lovet och jag lovar; det blev en stor succé! När jag var klar klev Christoffer upp på scenen igen och omfamnade mig flyktigt, varpå han passade på att säga "Fan vad bra!". Mina komikervänner höll med om att det var riktigt bra, till exempel Jonas*, och jag kände mig king of the world! Sedan pratade jag närmare med Christoffer och han sade att jag var så pass bra att han ville boka in mig på ett ställe som heter Flygarns i Vasastan. Han visste inte när det skulle bli, men han skulle försöka få det att bli av innan jag flyttar ifrån Göteborg den 25e januari.
*Som är en riktigt riktigt bra komiker, så hans åsikt betyder mycket för mig
Efter den klubben gick jag bort till Dubliner för en sista spelning. Jag hade repat in en cover på min yngre bror Tims bands låt "RIP" tillsammans med Isak. Dessutom tänke jag spela en cover utav John Bullfrosts låt "It's Coming" tillsammans med både Isak och the man himself*. Sist - men inte minst - hade jag övat inte en egen tolkning utav Isaks låt "Regn av stjärnor". Han verkade gilla min version utav den och det hela resulterade i en trevlig kväll på Dubliner.
*John Båt(elson), en utav Göteborgs mest underskattade artister. Lyssna här, till exempel
Isaks lya
Igår testade jag stand för andra gången. Denna gång kändes det dock inte lika roligt, fast det berodde nog mest på grund utav att det knappt fanns någon i publiken, förutom vi som skulle köra standup. När jag gick upp på scenen fanns det ett bord fullt med tjejer (cirka 6 stycken) samt ett sällskap med 3 personer vid ett annat bord och resten utav de närvarande åhörarna var komiker. De nio "riktiga" gästerna var någ inte medvetna om att det skulle förekomma standup, så de drog sin kos så fort de ätit upp sin mat. Jag gick dock upp på scenen och körde min rutin - som var en helt annan än gårdagens rutin - inför denna nästintill tomma sal.
Det kändes inte lika bra som måndagens gig, men jag tror att åtminstone 25% - kanske 30% - utav materialet var okej. Icke desto mindre så ville Christoffer fortfarande boka in mig på Flygarns redan nästa måndag! Jag tänker vara mallig och påpeka det faktum att jag endast har uppträtt två gånger på standup vid open mic tillfällen och redan har blivit bokad till ett gig
Jag ska försöka snickra ihop en bra rutin tills dess och jag hoppas verkligen att måndagen inte enbart var en osannolik lyckoträff!
Ett år senare
Årets första inlägg och dessutom det första inlägget på lite över en månad. Tänka sig! Jag kan inte dra mig till minnes att jag har haft så mycket att göra att jag inte har kunnat slå mig ned vid datorn och knacka ner ett par rader av meningslöst svammel, så det måste helt enkelt betyda att saker och ting har varit lugnare än vanligt i mitt boring ass life.
Jul och nyår, ja. Jag var hemma i Märsta över det långa jullovet mellan den 19e december och den 7e januari, men dessvärre åkte jag på en svår och enveten förkylning som hindrade mig från att både slappna av och att festa hårt. Jag var endast ute två gånger under hela lovet, en gång med Tim (vi gick till sunkhaket Bryggan i Märsta) och en gång med både Pierre och Tim* (vi var först inne i Stockholm, men hamnade till syvende och sist på sunkhaket Harrys i Märsta). Den sistnämnda utekvällen var tänkt som en slags julklapp mellan oss bröder, det vill säga att umgås bara vi tre - vilket vi inte har gjort på flera år. Dessvärre var jag fortfarande förkyld och hade nästan helt tappat rösten, så jag kunde inte riktigt satsa helhjärtat under denna begivenhet.
*Mina bröder, ifall ni nu undrade
När jag var på Bryggan med Tim var det någon jeppe - som han inte kände - som klappade honom på kinden framme vid baren, helt utan anledning. När vi sedan satt och drack och pratade så var det någon som frågade om snus, men när vi svarade att vi inte hade någon snus så tackade han för sig och såg sedan till att klappa mig på höfterna innan han avlägsnade sig. Det är tydligen så det går till på fucking Bryggan i Märsta nu; folk du inte känner klappar dig på olika kroppsdelar utan anledning. Så om du gillar spontana klappningar på oväntade delar av din lekamen så bör du spankulera ditt kontaktsmäktande kadaver dit. I annat fall skulle jag inte rekommendera det.
Nyårsafton satt jag dock inne med hosta och allmänt elände. Jag hade åtminstone kommit ihåg att kila över till min lägenhet - där Tim för tillfället temporärt huserar - och hämta "Moderna Tider" på DVD, eftersom jag har som nyårstradition att se den*. Julafton gick lugnt till och jag hade lyckats lägga vantarna på julklappar till samtliga familjemedlemmar plus svägerska och brorsbarn. Förutom till mamma, som fick sin present tidigare ("Torka aldrig tårar utan handskar" del 1 - 3, signerade av Gardell himself med en liten hälsning till henne). Pappa fick ett par vantar, Tim fick en bok om David Grohl, Pierre och Majsan fick "Riget" del 1 och 2 på DVD och Kiara och Lukas fick en DVD full med gamla tecknade kortfilmer med Långben.
*Fjärde året i rad, så det är en relativt ny tradition, men alla traditioner har sin upprinnelse någonstans.
Slår in julklappar som en arbetsgivare!
Själv fick jag tre böcker (en om Monica Z, en om Beppe Wolgers och en om Gösta Ekman), ett presentkort på H&M, en biobiljett, en t-shirt med Simpsonsmotiv samt hela två (2) biljetter till att se Jonas Gardells show i mars. Det var fan längesen jag var och såg någon större show - Louis CK i Globen tror jag var senast - så det ska bli jävligt roligt. Frågan är ju bara vem man ska gå med. Som tur är har jag ju hela tre månader på mig att bestämma den saken.
I's got the swag!
Annars hade jag dessutom med mig min gitarr hem till Märsta för att öva inför sista spelningen på Dubliner, som verkar bli 20e januari som det ser ut nu. Jag bad Isak om ackorden till hans låt "Regn av stjärnor" (live version här!) och jag har filat på en egen version av den under lovet. Jag har gjort lite ändringar i den - både musik- och textmässigt - för att jag tycker att hans version är så bra att jag inte riktigt vågar försöka mig på en trogen cover. Hoppas att han inte har något emot det.
Ett regn av stjärnor faller
Nu är jag dock tillbaka i den regniga kissfläcken som de väljer att kalla för Göteborg och jag hade tidigare idag den allra sista redovisningen på hela socionomutbildningen! Trots att vi hade fått förklarat för oss väldigt tydligt ifrån lärarna att det ska mycket till för att bli underkänd denna sista uppgift - ett skriftligt arbete på cirka 6-8 sidor där vi reflekterar över vår utbildning - så var jag nervös, eftersom jag endast spenderat en dag på att skriva uppgiften och endast spenderat morgonen innan redovisningen på att planera hur jag skulle presentera arbetet. Jag beslutade mig för att använda Maslows behovstrappa som teoretiskt analysverktyg och whiteboarden som visuellt hjälpmedel under anförandet.
Trots att detta låter i allra högsta grad försoffat så fick jag reda på att jag ändå överansträngt mig med uppgiften! Läraren trodde att man kunde få VG på uppgiften och innan någon missunsam rövsnaskare påpekade att man bara kan få G på uppgiften refererade han till mitt arbete som ett praktexempel på ett VG. Jag vill därför med förlov vara lite mallig och fråga hur jävla bra är inte jag på att skriva egentligen!? Jag var dessutom den enda idag som faktiskt gjorde en ordentlig presentation och inte bara läste rakt av ifrån papperet, så även där fick jag wicked med beröm.
Så fort jag var klar sa en tjej i klassen "Jag tänker inte köra efter dig, du satte ribban alltför högt!".
Nu är det del två utav presentationerna imorgon, sedan har vi en sista samling i helklass på tisdag och till sist har vi avslutningen på onsdag! Sedan - efter sju svåra år - är jag äntligen klar med den här skiten och den 25e flyttar jag ifrån Göteborg (hallelujah!). Ni vet vad man säger; det är ett uthärdligt ställe att besöka, men jag skulle hellre dricka hyenablod till frukost varje dag i resten av mitt liv än att bo där.
Göteborg sammanfattat i en bild
Nu när bloggen förresten har fyllt ett år (den startades på nyårsdagen 2013) så kanske det vore på sin plats att stämma av hur det går med löftet om Vansbro 2014? Sehr feztlig*! Om vi tar oss en titt på de löften som jag avlade i det allra första inlägget och betar av dem en efter en kanske?
*Ej proper tyska
Gå ner i vikt: Jag kan helt ärligt säga att jag har gått ner i vikt, men dessvärre har det under den senaste tiden mest berott på att jag har ätit alldeles för dåligt och stressat alldeles för mycket.
Bli starkare: Fysiskt så anser jag dessvärre inte att jag har blivit särskilt mycket starkare, speciellt om man ser till det faktum att jag inte har gått till gymmet en enda gång under den här tiden. Jag har förvisso bevistat simhallen ett gäng gånger, men långt ifrån tillräckligt.
Börja äta vettigare: Som sagt så äter jag mycket mindre nu. Men vettigare, det vet jag fan inte om det är. Jag ser dock till att få i mig vitaminer och omega 3, åtminstone.
Sluta röka: Det här kan jag helt utan minsta tillstymmelsen av skam i kroppen påstå att jag har gjort, till hundra maddafakkin' procent! Jag har inte ens feströkt!
Köpa mjölk: Faktum är att jag har gjort det ett flertal gånger under året. CHAMPIOOONEEE!!!
Dricka mindre: Jag tror att jag dricker mindre nu än vad jag gjorde innan jag avlade nyårslöftet. Men det är dessvärre inte med en överdrivet stor marginal i så fall.
Nej ni, det var ju inget överskott utav glada nyheter där, förutom för er som avskyr cigaretter och älskar mjölk. Men nu när jag så gott som officiellt tagit min socionomexamen och dessutom med 90% chans har ett jobb på gång på IFO* hemma i Sigtuna kommun så känns det som att jag kommer att ha tillräckligt med ro för att ta mig an Vansbroutmaningen på fullaste allvar!
*Individ- och familjeomsorgen
Ni som har följt bloggen ska ha ett stort tack för att ni fortsätter att läsa, trots att det mest blivit en massa gnäll från min sida. Men jag vill även dra mig till minnes att jag redan i första inlägget upplyste er om att detta inte är någon renodlad fitnessblogg och att det kommer att förekomma en hel del gnäll. Nu vet ni att jag inte skämtade, i alla fall.
En dag hos tatueraren
I början utav denna termin så var det en vecka då jag hade extremt mycket att göra. Först hade jag två obligatoriska seminarier, sedan skulle jag skriva en hemtenta samtidigt som jag skulle opponera på en c-uppsats, varefter jag skulle få krav på vad min egen c-uppsats behövde för att bli godkänd.
Alla ni som känner mig någorlunda vet att jag sket på mig flera gånger om dagen utav stress inför detta.
Jag lovade dock mig själv att ifall jag lyckades bli godkänd på alla dessa moment så skulle jag belöna mig själv genom att skaffa en ny tatuering (vilket vore på tiden, med tanke på att min senaste tatuering gjordes för tio år sen). Inte nog med att jag blev godkänd på samtliga moment; jag fick dessutom VG på hemtentan, därmed frågade jag Andreas i klassen ifall han visste någon bra tatuerare i Göteborg och på hans inrådan begav jag mig sedan till Unikum Tattoo i närheten av Järntorget.
Shameless advertising
Jag knallade in i början av november och talade med Tony - som blev min tatuerare denna gång - om att jag ville tatuera in en varg på min vänstra arm*. Först ville jag att den skulle matcha tatueringen som jag har på ryggen, men Tony bevisade för mig att det inte var nödvändigt att matcha dessa två tatueringar, eftersom de satt på två olika kroppsdelar "och man behöver ju inte matcha strumpor och handskar". Så han fick dra upp en mer personlig design för vargen och den var otroligt grym.
*Förklaringen på varför kommer senare i detta inlägg.
Cirka en månad senare dök jag upp i salongen och skulle få min varg tatuerad på vänsterarmen. Jag var en aning nervös, men inte så värst mycket på grund av smärtan. Jag har redan en stor tatuering på ryggen; jag vet att det inte känns skönt att bli tatuerad*. Jag var för det mesta nervös eftersom jag inte var säker på ifall jag och Tony skulle få någon slags kontakt, eller ifall det skulle bli flera timmar utav ordlöshet.
*Alla som säger "det gör ont, men det är en skön smärta" borde bli bitna i ringmuskeln av en järv; sen NÄR är det någonsin skönt med smärta, såvida man inte är en aning rubbad!?
Jag och Tony fick turligt nog väldigt bra kontakt. Jag släntrade in vid klockan ett och medan han gjorde sig i ordning så surrade vi en hel del om b-filmer. Han visade trailers till bland annat "Sharktopus", "Sharknado" och klassikern "Killer Klowns From Outer Space" och vi talade lite om den typiska göteborgska humorn, illustrerad i det betecknande exemplet där göteborgare i folkmun refererade till stormen som skulle dragit förbi Göteborg för några veckor sedan som Judas ("för att den svek oss").
När jag väl befann mig under nålen var inte smärtan riktigt lika intensiv som den kändes för 10 år sedan, fast - det är klart - då tatuerade jag mig ju på ryggen, som är en mycket känsligare del av kroppen. Dessutom så pratade jag och Tony en hel del om musik, filmer och humor, så det hela blev i mångt och mycket en väldigt angenäm upplevelse, även om han rispade mig i armen med en nål i över fyra timmar. Vi tog dock två kortare pauser och under den andra pausen passade jag på att gå på toaletten. Jag förstod genast varför Tony insisterat på att visa trailern till "Killer Klowns From Outer Space" när jag öppnade toalettdörren och välkomnades in i mörkret utav det här:
Killer Klown From The Crapper
Efter att jag hade uträttat mina behov - det vill säga, kissat klart det som inte hamnade i byxorna - gick jag ut och frågade Tony varför han inte varnat mig om att det stod en Killer Klown inne på toaletten och gäckade. Han bara log och sa:
- Då hade det inte varit roligt.
Medan nålen surrade på som en humla med tourettes surrade även vi om allt möjligt, till exempel berättade han om en kannibalistisk sekt i Indien - som jag dessvärre glömt bort namnet på - och han visade även ett vidrigt klipp där en medlem i sekten hugger av armen på ett lik och börjar kalasa på den*. Jag blev dock en aning nervös när han slog på ett youtube klipp med Steve the lawnmower man, för jag kan helt ärligt säga att det är bland det roligaste jag någonsin har sett och jag skrattade så jag fick inre blödningar, så självklart var jag nervös över att jag skakade för mycket eller för att Tony skulle skratta för mycket för att göra ett bra jobb.
*VIIIIIDRIIIIIGT!!!!
När Tony var klar och sa att jag kunde gå bort och ta mig en ordentlig titt i spegeln visade det sig dock att mina farhågor var helt ohemula. Eller vad säger ni?
Var e vargen?
När det var dags att ta betalt så hade jag varit i salongen i närmare fem timmar. Då visade Tony ett exempel på sann göteborgsk gemytlighet och sa:
- Vi tog ju två pauser, började lite sent ... och så har vi ju tjötat en del, så vi säger fyra timmar.
Dessa få ord innebar de facto en rabatt på 1000 spänn! How's that for bra kontakt!? Så när allt var sagt och gjort så var jag oerhört nöjd, både med själva dagen och med tatueringen som den resulterade i.
Dessa få ord innebar de facto en rabatt på 1000 spänn! How's that for bra kontakt!? Så när allt var sagt och gjort så var jag oerhört nöjd, både med själva dagen och med tatueringen som den resulterade i.
Avslutningsvis tänkte jag förklara mina pretentiösa motiv bakom att tatuera in just en varg på just vänsterarmen.
Som jag skrev i början utav detta inlägg så hade jag väldigt mycket att göra i början av terminen och stressen höll nästan på att sänka mig. Faktum är att detta inte är en alltför ovanlig reaktion ifrån mig när jag står inför en svår uppgift och lägg sedan till - som ni läsare redan vet - att jag har mått extremt dåligt under en längre period. När jag sedan klarade av alla uppgifter, helt utan att behöva skriva restuppgifter eller kompletteringar, och dessutom med bra resultat så ville jag skaffa en tatuering för att påminna mig själv om min egen viljestyrka (som jag alltför ofta tycks glömma bort eller blunda för).
Jag valde en varg som motiv, eftersom vargar ofta ses som en symbol för styrka. Antingen en så kallad ensamvarg - vilket jag i mångt och mycket är - som har en styrka inom sig själv eller en varg som en lojal medlem av sin flock och jag tror att de flesta av mina vänner skulle hålla med om att jag är både lojal och pålitlig.
Jag valde även den vänstra armen eftersom jag är högerhänt och vänstern då är min "svaga" sida. Under mitt vänstra öga har jag även ett ärr som jag verkligen avskyr och därmed anser att det är min "dåliga" sida*. Därför är det just vänster som behöver den här påminnelsen mest.
*Nej, "ännu sämre" sida är ett mer sanningsenligt epitet
Pretentiöst eller ej; nu är det gjort och jag är nöjd!
I Göteborg finns det fåglar
Det känns väldigt skönt att kunna plira på kalendern och se att det redan är december, vilket innebär att jag endast behöver vara kvar här i Göteborg i ungefär en och en halv månad innan det är dags att håva in min yrkesexamen och sjappa. Jag har dessvärre inte funnit något jobb ännu, men jag har skickat iväg massor av ansökningar och jag går med jämna mellanrum in på arbetsförmedlingens hemsida för att skicka iväg fler. Jag har sökt jobb tillständiga för en socionom i Sigtuna kommun, Upplands Väsby, Solna, Stockholm och Uppsala* och jag tror faktiskt jag ska tillåta mig själv att vara en aning optimistisk inför mina framtidsutsikter. Även om jag borde ha lärt mig vid det här laget att den som vänder sin blick mot solen oftast bara blir bländad.
*Jag hoppas på att få ett jobb i Uppsala, en stad som jag verkligen trivs i.
Hur som helst, vad har jag haft för mig sedan sist? Förutom att störa mig på Göteborgs "gemytlighet", som de lokalbefolkningen väljer att se det som? Jo, i fredags var jag förbi Dirty Records* på Andra långgatan för att höra Isaks aukustiska spelning. En del av de musiker som spelade med honom på Café Hängmattan för några veckor sedan hjälpte till på scenen även denna gång, till exempel på kontrabas (vilket är jävligt coolt). Det blev en väldigt bra spelning - speciellt "Regn Av Stjärnor" - men kvällen bjöd också på lite av den förutnämnda göteborgska gemytligheten, som irriterar mig.
*Skivhandel och hipstercafé i ett.
Isak & co; framför "Regn av stjärnor" på Dirty Records
Nu kan man ju tycka att jag stör mig på Göteborg bara för att jag är en förbittrad cyniker - vilket ju så gott som samtliga föregående inlägg vittnar om - men det är mycket mer än så, det är det absurda i hur göteborgare väljer att se till exempel följande "möte" som bra marknadsföring för de göteborska idealen.
Jag hade precis anlänt till Dirty Records och mötte Isak i dörren. Innan han började rigga upp så stod vi och kallpratade lite. Några minuter in i konversationen frågar han mig om det kommer bli lätt för mig att hitta jobb efter examen och vi börjar samtala litegrann om hur marknaden för socialt arbete ser ut och om NPM - det vill säga teorin om att bedriva social verksamhet utifrån ett arbetsmarknadstänk - vilket varken han eller jag är någon beundrare av. Till slut sa Isak:
- Det är trist att en kommun måste spara in på pengar bara för att fylla någons plånbok.
Då tryter det luft ur en medelålders trind herre med onykter apparans, som under hela vår flyktiga konversation har suttit två rejäla metrar bort med hörlurar i öronen och är därför - enligt mina mått mätt - inte på behörigt avstånd för att "råka" överhöra samtalet och anhålla om att få delta. Inte för att han anhöll om det ringaste jota, eller ens frågade ifall han med förlov fick inflika, vilket jag anser vara vederbörligt beteende när man avbryter ett samtal (särskilt mellan två personer som man är helt obekant med!). Nej; han basunerade endast helt burdust och oombett ut:
- De fyller sin egen tomhet ...! Med INGENTING!
Detta sluddriga uttalande följdes enbart upp med ett självbelåtet flin, innan den goa' gubben återigen sänkte blicken ner i sin IPhone. Våga för fan inte påstå att detta var något annat än oförskämt och/eller kufiskt!
Jag ska dock erkänna att jag inte enbart har stött på fryntlighet som den definieras utav kufar och fyllon här i Göteborg. Så sent som i lördags var hörde jag av mig till John Båt - en gammal vän till mig - som precis har flyttat tillbaka till Göteborg ifrån Berlin och han bad mig att komma ner till en svartklubb i Majorna, där han och Adrian befann sig. Efter många om och men lyckades jag hitta dit, men fann till min besvikelse att dörrvakten utgick ifrån en gästlista - som jag med allra största säkerhet inte stod med på - och jag befarade att min första utekväll med John Båt sedan min första kväll här i Göteborg* var ett minne blott. Jag gjorde dock en ansats för att försöka snacka in mig, trots att jag har en tarantellas charm och en valross' appeal.
*Se inlägget "Staden på G" ifrån den 5e september i år.
John Bullfrost i egen hög person
Så fort dörrvakten sport mig om mitt namn så förklarade jag att jag inte stod på listan utan att jag hade kommit hit på grund av att en vän som befann sig inne på klubben sagt att det var bra, men att jag inte visste om att man var tvungen att skriva upp sig på förhand. Han bad mig om min väns namn och frågade sedan ifall han har skrivit upp mig på listan. Jag sa att jag tvivlade på det, eftersom jag fick reda på klubben för knappt en timme sedan, men jag uppgav ändå mitt namn, som självfallet inte stod med på listan. Sedan tittade han endast på mig i ett par sekunder och sa:
- Det är ju fan kallt ute, gå in och värm dig istället.
Jag tackade ödmjukast och äntrade klubben för att möta upp John och Adrian, sedan följde en osedvanligt lång kväll. Adrian tackade för sig vid 2-snåret, men jag och John blev kvar fram tills klubben stängde, det vill säga klockan 5 på morgonen (!). Sedan fortsatte vi till ett annat ställe som stängde klockan 8 på morgonen (!). Jag var med andra ord inte hemma igen förrän runt klockan 9 på söndag morgon (!).
Jag önskar att jag hade en myriad av roliga anekdoter ifrån denna kväll/natt/morgon, men faktum är att det inte hände särskilt mycket. Det var som en vanlig utekväll, fast utdragen längre än vad du kan föreställa dig! Men så är det att festa med John Båt; han kan få vad som helst att kännas kul och han ger sig inte förrän han har övervägt alla alternativ och provat på åtminstone ett utav dem!
Igår bar det av till Dubliner igen, för ovanlighetens skull, för att spela/sjunga på deras open mic night. Denna gång fick jag sällskap utav både Nadja (som för övrigt sjunger i A cup of coffee and a lovesong) och Isak (som jag nämnt innan). Jag måste tyvärr säga att jag tyckte att jag gjorde ett värdelöst jobb. Jag framförde "Somliga går med trasiga skor" och "Veronica" av Cornelis Vreeswijk samt "Back in the crowd" av Tom Waits. Jag spelade dåligt och jag sjöng dåligt, vilket jag tror beror på min övermåttliga alkoholkonsumtion under dessa kvällar. Jag lider faktiskt utav svår scenskräck och har förlitat mig på åtminstone ett par järn innan jag vågar gå upp på scenen. Men jag blir inte en bättre gitarrist/sångare utav det, snarare tvärtom.
Nadja spelar (på MIN gitarr, ya'll!) och sjunger på Dubliner
Nadja gick upp och framförde tre stycken utav sina egna låtar och publiken älskade det! Hon är ju faktiskt en helt fantastisk sångerska som skriver fantastiskt vackra låtar, så varför skulle publiken inte älska det? Jag minns dessvärre inte titlarna på dessa låtar, förutom att en av dem hade den preliminära arbetstiteln "Blackbird". Även Isak gick upp på scenen och framförde tre stycken utav sina egna låtar. Han var den sista att uppträda under hela kvällen men det fanns fortfarande en hel del musikälskare kvar i publiken som blev hänslagna.
Isak, denna gång ensam med sin gitarr och sitt munspel
Utöver det kan jag inte erinra mig om att jag har varit med om särskilt mycket. Jag stressar vidare i skolan - imorgon har vi till exempel ännu ett obligatoriskt moment, denna gång handlar det om att leda ett möte - och försöker att övertyga mig själv om att en och en halv månad är en relativt kort tid. Fastän en och en halv månad i den här stan kan kännas som mer än tillräckligt.
Seriöst; för någon vecka sedan stog jag och väntade på bussen tillsammans med några andra resenärer, däribland två män i runt 30 års-åldern. De samtalade om något ointressant - som de flesta gör vid busshållsplatsen - men efter en kort tystnad i konversationen säger plötsligt den ena:
- Där e' fan en fågel, du ...
Ursäkta mig, men dessa män var som sagt i runt 30 års-åldern och talade båda med en stark göteborsk accent, så jag antar att de har sett stadsduvor sedan innan och borde därmed inte vara särskilt imponerade utav åsynen av ett fjäderfä vid det här laget. Chansen finns dock att det var en mycket sällsynt fågel som den ena av dem lade ögat på, men jag tvivlar verkligen på att det var något annat än just en stadsduva, med tanke på att detta var vid busshållsplatsen vid Brunnsparken. Om så då är fallet så innebär det i min värld att uttalandet "Där e' fan en fågel, du ..." är helt slumpmässigt och meningslöst utan minsta tillsymmelsen utav innebörd.
Det är alltså sant; Göteborgare pratar mer. Men, de säger inte mer.
"Livet e' en fest" - gammalt göteborgskt ordspråk
Hur har det gått med dieten och träningen, kanske ni undrar? De glada nyheterna är att det verkar som* att jag har gått ner i vikt. De tråkiga nyheterna är att detta verkar vara stress- och depressionsrelaterat, eftersom jag så sällan har någon lust att äta och dessutom tar väldigt långa promenader i tid och otid, bara för att försöka sansa mig emellanåt. Vår hyresvärd var förbi i veckan och anmärkte just att jag verkar ha gått ner i vikt men att jag inte ser ut att må bra. Detta var ju inte avsikten med mitt Vansbrolöfte; att komma i form är inte detsamma som att bli skamfila sig själv fysiskt och psykiskt.
*Vi har ingen våg här i vår stuga.
Hur som helst så börjar det dra ihop sig emot jul, så jag måste börja köpa klappar och boka biljetter hem inom en snar framtid. Ifall jag inte uppdaterar innan dess så önskar jag att ni får en trevlig jul och hittar trevliga presenter att ge bort samt får mer än bara mjuka paket i år!
Det var ju bra det
Så var det dags för mig att återigen delge er lite av min vishet och fåvitskhet, pregnans och profanitet samt patos och plattityder. Ifall jag orkade skulle jag kunna sitta resten av kvällen och försöka hitta på fler Tage Danielsson-inspirerade kontraster, men dessvärre - eller dessbättre - för er så har jag faktiskt varit sjuk på sistone och jag har inte riktigt ork eller lust till något sådant.
Med sjuk menar jag fysiskt sjuk, jag åkt på en förkylning som dessutom bjöd med sin polare huvudvärken till festen, utan att fråga mig ifall det var lugnt. Vilket jävla rövhål ...
I vilket fall som helst så har vi äntligen blivit helt klara med projektarbetet som vi har hållit på med under hela terminen och ifall jag vore det minsta lilla religiös så hade jag tackat någon form av högre makt för att det äntligen är tillända! Jag - och mina projektgruppskamrater - har inte känt någon form av motivation eller upprymdhet för den här uppgiften sedan någon gång i typ september, så att äntligen ha sammanställt arbetet, lämnat in det och redovisat det i helklass på ett godkänt manér känns för jävla bra!
Sedan blev jag aningen irriterad när en tjej i vår klass var tvungen att påpeka att samtliga grupppresentationer - vilket till och med innefattade hennes egen - inleddes av en manlig medlem i respektive projektgrupp* och att detta på något sätt skulle ha varit ett utövande i mansdominans och kvinnoförtryck. Det faktum att samtliga presentatörer som introducerade sig själva som verksamhetsledare (uppgiften gick ut på att presentera en fiktiv verksamhet) var kvinnor vägde inte ett gram i hennes självrättfärdigande skål av indignation. Hon fick ändå en rejäl omgång applåder utav klassen.
*Min projektgrupp lottade för övrigt ut turordningen
När hon dessutom stämplade sig själv som en kvinna med maskulina personlighetsdrag var det inte en jävel som hade något att invända mot hennes könsstereotypa uttalande eller ordval.
"Women - God, I hate them!" - Randy Marsh
Jag tror dessutom att ni som läser detta är personer som känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte är en sexistisk och backåtsträvande mansgris som tror att det räcker med att skrika "omvänd sexism!" för att nivellera åratal av förtryck - vars efterdyningar fortfarande finns djup rotade i de rådande normerna. Förhoppningsvis tycker även ni att detta mest lät som ett skrik på lärarens uppmärksamhet, vilket innebär att personen ifråga enbart försökt exploatera kvinnokampens ideal för personlig vinning. Och lyckats!
Jag vet inte, kanske jag bara är bitter och letar irritationsmoment varhelst jag kan finna dem. Ni som läst de senaste inläggen kanske har märkt att jag inte trivs här i Göteborg och att jag inte trivs med en hel del aspekter av livet just nu, så jag har varit en aning snarstucken på sistone. Till exempel har Miina - min roomate - besök* utav en kille som jag faktiskt har träffat förut. Men istället för att snacka och umgås - som de flesta förmodligen skulle ha gjort - så har jag isolerat mig själv till min del av huset och knappt hälsat.
*Han har varit här i ett par dagar nu.
Innan det blir för dystert så tänkte jag dessutom berätta att jag var på Dubliner - som jag i stort sett alltid är - i måndags och uppträdde. Denna vecka blev det först en cover utav Johnny Cashs version utav "Hurt", följt utav en någorlunda egenförfattad cover utav Thåströms "Elvis Presley För En Dag" och det hela avslutades med ännu en uppspelning* utav Keith Richards' "Wicked As It Seems". Det blev en ganska rolig kväll, även ifall det inte var överdrivet mycket folk på plats, varav endast hälften hörde på med intresse.
*Jag spelade den förra veckan med.
Min vän Jonas - som är standupkomiker* - var för övrigt på Dubliner i måndags och vi snackade väldigt mycket om musik, komedi och humor. När det var min tur att inta scenen fick jag enormt publiksstöd ifrån honom, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom tyckte han att många utav mina idéer till skämt och rutiner var bra, så jag kanske borde prova på standup, innan det rinner ut i sanden (som jag befarade i föregående inlägg)?
*Han körde för övrigt standup på Dubliner samma kväll, vilket är obeskrivligt modigt med den sortens publik.
Idag var jag tvungen att närvara vid ett obligatoriskt moment i skolan, vilket sög gristestikel eftersom jag är sjuk, men efteråt gick jag förbi skivbutiken som jag har besökt tidigare under min sejour i Göteborg och köpte en ny LP att rama in och montera upp på väggen - jag vet, jag är enkelspårig, men åtminstone konsekvent. Denna gång blev det en svensk legend*, nämligen Cornelis Vreeswijk!
*Jag vet; han var holländare, men vill de inte ha honom så tar vi mer än gärna credd för honom!
Du å ja', Kees ...
Jag har hängt upp skivan - "Tio vackra visor och Personliga Person" - ovanför porträttet som jag fick efter min första spelning här i Göteborg. Visst passar de ihop? Jag kanske borde ge fan i att försöka komma i form till Vansbro och istället satsa på att lägga till mig med några dussin kilon? Cornelis var ju lite av en kvinnokarl, eller hur? Han hade dock tiofaldigt med talang för varje kilo ...
Faktiskt så har jag inte stoppat i mig något godis på sistone och inte heller mycket mat, samtidigt som jag har varit ute och gått väldigt mycket. Jag vet inte hur pass nyttigt detta är, med tanke på att både min appetit och min lust för att gå ut och promenera har varit drivna utav både ångest och frustration.
Nåväl, innan jag avslutar detta inlägg vill jag bara säga "Tack!" till alla er som följer denna blogg och ett uppriktigt "Dra åt helvete!" till alla er som göder min ångest och mina frustrationer.
Ni vet vilka ni är! Eller kanske inte, men ni är det i alla fall!
Bland hypoteser och baksmällor
Yo! Ännu ett inlägg i den här tämligen meningslösa bloggen, det blir nästan tre på en vecka. Wow, jag förvånar mig själv ibland, inte visste väl jag att jag hade så mycket att säga som berör så många personer förutom mig själv. Spoiler: det har jag inte. Men jag gillar det.
Jag nämnde i det föregående inlägget att jag blev bekant med ett par killar ifrån Göteborgs standupscen och att de tipsade mig om ett par events som jag hade för avsikt att bevista, och bevista I did in deed. I onsdags bjöds det på stand up på Sticky Fingers ifrån ett gäng komiker med varierande grad av erfarenhet (en kille hade tydligen uppträtt på TV-programmet "Raw") och jag hängde med dem innan, under och lite efter showen. Sedan på torsdagen var det dags igen med en lite mindre tillställning kallad "Flabb" på Frilagret. Okej, "lite mindre" är väl ett understatement eftersom faktum är att majoriteten av publiken utgjordes av de komiker som uppträdde. Det var icke desto mindre trevligt och även under denna tillställning snackade jag med komikerna om humor, skämt och influenser.
I början utav förra året blev jag faktiskt sugen på att testa på stand up* så jag började skriva på en del skämt och rutiner. Jag lade dock ner projektet innan jag ens hann ställa mig på en scen, eftersom jag inte ansåg att mitt material höll måttet. Under dessa två dagar av stand up och snack med komiker har dock mitt intresse för att pröva på stand up själv fått en nytändning, inte minst på grund utav att samtliga komiker som jag talat med under dessa två dagar har trott att jag redan är en standup, på grund av min kunskap om komedi och mina åsikter om skämt.
*Folk brukar ju säga att de tycker att jag är rolig, så ...
Dessutom har jag äntligen accepterat det faktum att det enda sättet att bli en bra komiker på är att gång på gång testa sitt material på en riktig publik och utveckla sin stil utifrån sina erfarenheter på scenen. Jag frågade därför Christoffer - mannen bakom båda dessa event samt några fler standuprelaterade sådana runtom i Göteborg - ifall det skulle finnas en möjlighet för mig att få uppträda någon gång för att testa på. Han tyckte att det lät som en kul idé och skulle se vad som skulle kunna passa.
Flygbladet ifrån ett av evenemangen, eftersom jag glömde ta kort under båda ...
Ni som känner mig är förhoppningsvis fullständigt medvetna om hur sannolikt det är att mina standupdrömmar även denna gång kommer att rinna ut i sanden, men jag lovar på hedersord: jag hoppas verkligen inte att de gör det.
Igår fick jag även reda på att vi kan redan kan hämta ut resultatet ifrån den förra tentan och - karaktärsatypiskt för mig - jag känner mig faktiskt rätt säker på att denna tenta gick bra. Det enda jag har kvar att oroa mig för under utbildningen är egentligen projektarbetet, som vi ska presentera redan nästa vecka. Varken jag eller någon i min grupp känner någon motivation för projektarbetet och det känns som att vi kommer att få arbeta extra hårt på både måndag och på tisdag för att ens få till stånd ett acceptabelt resultat. För inte fan har vi jobbat på det nu under helgen; jag var ju för fan ute på fredagen och spenderade merparten utav lördagen som bakisångestens lilla bitch.
På tal om det, så har jag en rent hypotetisk fråga: om man träffar en brud ute på krogen som - trots att hon är ärlig med att hon för närvarande är i ett långdistansförhållande - inte alltför subtilt säger åt sin vännina att take a hike så att man får ha lite av en téte-à-téte och som dessutom bjuder en på en runda, bjuder upp en på dansgolvet och till sist bjuder hem en till sin lägenhet, är det då inte logiskt att anta att hon anser sitt distansförhållande vara öppet?
Vore det dessutom inte - rent hypotetiskt - helt jävla sinnesjukt ifall hon, när allt kommer till kritan, endast bjudit hem en till sin lägenhet långt borta ute i Grisbacka eller vart fan det nu må vara beläget bara för att sova över? Jag menar, rent hypotetiskt?
Okej, rent hypotetiskt kanske det inte är ...
Ibland kan det vara svårt att på egen hand finna de rätta orden för att genuint ge uttryck för sin sinnesförfattnings sanna befinnande. Då är det lika bra att begagna sig utav bevingade ord och för just det ett sådant här tillfälle tror jag det var 1931 års vinnare utav Nobelpriset i liiteratur Erik Axel Karlfeldt - eller möjligtvis den renommerade skalden Andre "Ice Cold" 3000 - som pregnant formulerade sig: "Crazy bitch!".
Vi tog oss dock till hennes lägenhet till fots, så det tycker jag nästan räknas som ett träningspass som är värt att nämna i denna blogg.
Jag måste dock säga att jag faktiskt tyckte som om Miina* idag. Hon var så bakis att när jag återvände hem till vår lilla stuga, ungefär vid klockan 16, så hade hon slocknat på soffan framför sin laptop, insvept i ett täcke. Hon sa att hon egentligen hade planerat att gå ut idag också, men att hon inte kände för det. Jag höll med om att det vore en dålig idé och föreslog att vi skulle titta på en film, varpå jag valde ut "High Fidelity" - en av mina personliga favoriter.
*Min roommate
Ungefär en timme in i filmen hade hon slocknat på soffan igen. Jag lät henne sova och fortsatte att titta på filmen. Ungefär en kvart efter att filmen var slut och jag satt och tittade på "Simpsons" så vaknade hon åter till liv och frågade vad klockan var. Hennes intentioner var uppenbarligen att ta reda på ifall det var så tidigt att det blev pinsamt att gå och lägga sig. Jag svarade att klockan ungefär var halv åtta på kvällen, varpå jag kunde se i hennes ansikte att hon gjorde en snabb avvägning i andanom angående hur pass pinsamt det är att gå och lägga sig halv åtta på en lördag kontra hur pass mycket hon längtade efter att få sova ut.
Hon bestämde sig för att gå och lägga sig. Vilket jag tror att jag ska göra nu!
En anekdot
Jag glömde förresten att dela med mig av en tämligen amusant incident som inträffade för kanske ett par veckor sedan, ifall jag inte missminner mig fullständigt så var det nog måndagen innan jag drog tillbaka upp till Stockholm för min semester.
Som ni alla - eller åtminstone alla ni som har läst min blogg någorlunda under den flyktiga tid som den har existerat - vet så brukar jag ställa kosan mot Dubliner på Järntorget här i Göteborg varje måndagskväll, eftersom det är då som open mic night timar. Måndagen ifråga var inget undantag, så jag var där för att spela/sjunga tre låtar som jag själv valt ut. Just denna måndag hade jag valt ut "Ballad på en soptipp" av Cornelis Vreeswijk, "Poison Darts"* som jag själv skrev för ett antal år sedan och "Änglar" som min bror Tims band har covrat/vidareutvecklat ifrån en engelskspråkig ska-låt.
*Detta är en värdelös låt som jag spelade endast på grund av att den var inspirerade av Cornelis.
Efter att jag skränat mig igenom "Poison Darts" så raglade en överförfriskad kvinna i 35-årsåldern fram till scenen och skrek, "Jag har en request!". Utan något utrymme för svar ifrån mig tillade hon "Honky-Tonk Women!" och avslutade med ett partyskrik innan hon föll tillbaka i sin stol igen. Några veckor tidigare hade jag spelat "Start Me Up" av Rolling Stones, som fått väldigt positivt gensvar ifrån publiken, men hennes eldhåg till trots var jag tvungen att luta mig fram emot mikrofonen och säga "Tyvärr, jag kan inte den.".
Kvinnan gjorde en helomvändning ifrån heltänd till skitlack inom tidsomfånget av ett ögonblick och skrek - jag skojar inte; skrek - rakt ut:
- Jag VET att du kan den!
Jag svarade kvinnan - som jag inte känner alls - på ett saktmodigt manér att ifall hon var så pass säker på sin sak så kände hon mig "mycket bättre än vad jag känner mig själv, eftersom jag kunde ha svurit på att jag inte kan den". Kvinnan godtog, självfallet, inte denna förklaring utan övergav sin koleriska inställning för att anta en mer vädjande sådan och med en tillstymmelse av appell - dock med en bevarad känsla av indignitet - basunerade hon ut "Varför är du sån!?". Som när Julius Caesar regignerat klämde ur sig "Et tu, Brute?" fast med ett mer ansenligt mått av ilska.
Jag förklarade dock för henne - och alla andra tillstädes - att hon måste ha förväxlat "Honky-Tonk Women" med "Start Me Up", som jag faktiskt spelade. Hennes svar var ett gutturalt stön av irritation, ungefär som om dessa två låtar är så pass lika att det inte spelar någon roll*. Jag svarade dock att jag endast har tre låtar på mig varje vecka och att jag därför inför varje vecka väljer ut tre låtar med omsorg och att jag därför varken kan eller känner för att improvisera eller substituera någon av mina redan utvalda låtar.
*Jag vill påpeka att jag tycker att många av Rolling Stones' låtar är väldigt lika och att "Start Me Up" är en av de få låtarna av dem som jag verkligen gillar.
I måndags spelade jag dock "Start Me Up" igen, men dessvärre var inte lika många människor närvarande som vid första gången och det blev inte lika hårt drag. Höjdpunkten denna kväll - för mig i alla fall - blev två killer som gick upp på scenen och körde standup istället för musik, och även ifall publiken var svalare än ljummen så gick jag fram till dem och berömde dem för att de åtminstone försökte*. Vi snackade om humor och komedi ett tag och jag framkastade till och med förslag till deras rutiner, som de tog till sig istället för att vifta bort dem.
*Jag som älskar humor och komedi - även ifall det inte alltid märks här i bloggen - blev väldigt glad av att se stand up komiker testa sitt material.
Faktum är att jag ska gå på en komediklubb ikväll som de rekommenderade och ytterligare en imorgon. Ifall ni känner mig det minsta lilla så vet ni att jag ÄLSKAR komedi, så jag ska dra till den första klubben redan nu.
Sayonarna, bitches!
P.S.
Som de säger i Tomanien: "Se vi maltrankviligis min, kontaktu min kaj ne estas mia patrino"
D.S.
