Att återvända
Då var man nyligen hemanländ från sin korta visit i Göteborg, staden på g. Jag hade läst alla slutredovisningar, förberett frågor, tänkt ut jämförelser till egna erfarenheter på praktiken och tänkt ut vad jag skulle säga om mitt eget alster, så när timmen väl var slagen för slutseminariet (som varade i 6 jävla timmar!); I didn't argue, didn't reason, just dominated!
Dags att trycka upp händerna mot himlen, likt två minareter med gäddhäng, och basunera ut "CHAMPIOOOONEEEE!".
*sagt och gjort*
It's good to be the king ...
Nåväl:Bikten framför allt!
1. Jag åt på en kinakrog.
Ursäkt: Det var på torsdag innan jag åkte in till T-centralen. Mellan min lägenhet och tågstationen (kind of) ligger en kinakrog med en frigginawesome lunchbuffé. Jag hade inte ätit något sedan klockan halv sex dagen innan och jag hade inget hemma (och när jag säger "inget" så menar jag INGET). Planen var att gå upp tidigt och handla innan det var dags att ge sig av, men jag försov mig en smula. Jag vill dock skarpt framhålla att jag inte åt i närheten lika mycket som jag brukar vräka i mig och dessutom måste jag vidgå att det kändes skönt att för en gångs skull kunna avlägsna sig från buffén utan att känna sig på vippen av en matkoma.
2. Jag köpte en läsk på T-centralen.
Ursäkt: Jag anlände med god marginal innan avgång då en medelålders man kom fram till mig och hävdade att han saknade 19 kronor till sin tågbiljett, vilket han bad mig avvara. Jag sa att jag inte hade några kontanter, men han undrade om jag kunde ta ut lite växel på pressbyrån. Han var rakad, hade en snygg jacka med en skjorta under och när jag förstulet mönstrade honom fann jag att det enda som föranledde mig till att tro att han skulle köpa sig ett par burkar billig bärs, eller en flaska dyrare, var hans avsaknad av tungt baggage (vilket dock gällde även mig) och det faktum att han ens behöver fråga om 19 kronor. I all hast resonerade jag att vare sig min nådegåva skickade denna resenär hem eller hjälpte hans fredagsfylla på traven så förgyllde jag ändå hans dag för en blygsam summa, så jag köpte en dricka, bad att få 20 spänn i växeln och skänkte den till mannens dubiösa ändamål. Jag ångrade ganska snart transaktionen, då jag började fundera på ifall allt detta inte bara var ett svepskäl från min sida för att köpa en läsk.
Fotnot: På hemvägen kom ännu en främmande man fram till mig, denna gång på Göteborgs centralstation, och hälsade på mig som om jag vore en bekant som han inte träffat på sedan den där galna utekvällen för längesedan, även han bad om att få en slant, denna gång till bussen. Det mesta hos denna man föranledde mig till att tro att pengarna oavkortat skulle gå till billig bärs, inte minst då bussarna slutade ta emot kontanter som betalning för längesedan. No dice!
3. Jag köpte en korv och en dricka på 7Eleven.
4. Jag åt på Burger King.
Signe mig, ty dessa äro mina försyndelser.
Annars då? Jo tack, jag passade på att träffa Anton (en av de få vänner jag har med ett filmintresse som kan mäta sig med mitt) och vi såg på Roy Anderssons film "Du Levande", vilken jag inte hade sett förut. Den var bra, fast en aning ojämn och oenhetlig på sina ställen. Stundtals tycktes den tematiskt påminna lite om Luis Buñuels "Frihetens Fantom" (en fantastisk film som ska släppas på dvd i mars!), men inte på ett lika slagkraftigt sätt. Med det sagt vill jag även poängtera att en hel del fristående scener var klockrena. Min favorit är nog scenen med elektriska stolen ("Försök att tänka på något annat").
Utöver det känns det mest som att huvudbeståndsdelarna av resan har bestått av att åka (och att vänta in) tåg, vilket jag dessvärre inte är en beundrare av, sannerligen inte tillsammans med skrikiga, störiga, gudsfögätna, helvetsbegätna och vetahuterimaskätna ungar. Jag minns att jag och Stefan för en tid sedan diskuterade möjligheterna att skaffa vapenlicens, mest som en hobby, men efter de senaste dagarnas tågresor är jag nog för tillfället orubbligt övertygad om att jag förmodligen inte borde få tillåtelse att bära vapen eftersom jag endera dagen med största sannolikhet skulle flippa ur och brassa av några blykyssar mot något utav de bemälda monstrena, fast övertygad i mitt psykotiska tillstånd att frias från några lagliga påföljder eftersom rådande konsensus bland samtliga tillstädes medresenärer hade varit att det inte skulle "bli folk av den där ändå".
Inte särskilt mycket om simning, träning eller Vansbro än så länge i den här bloggen ... Men misströsta icke; jag har fortfarande ej för avsikt att sluta mina dagar som snubben som rultar ombord på pendeln likt en omåttligt trind pingvin, klämmer in sin tvåsitsröv mellan sätena med ett skohorn och tömmer tre fjärdedelar av en petflaska Troccadero i ett svep. Jag siktar istället på att kunna spankulera runt på med bar överkropp på stranden som om jag hette Mitch utan att bli bötfälld för sedlighetsbrott.
Eller åtminstone inte behöva oroa mig för en hjärtinfarkt innan jag fyllt 40.
Om skam
Dra mig baklänges på en rostig skottkärra med punktering; två inlägg på två dagar. Sicken produktiv gosse man kan vara då. Nåväl, jag misstänker emellertid att uppdateringsfrekvensen kommer att avta en aning med tiden, eftersom jag just nu känner en nästintill övernitisk entusiasm så här i den initiala fasen av detta projekt. Jag kommer nog ha perioder då det haglar tätare mellan inläggen också, men jag är säker på att jag kommer att finna en lite mer sansad takt allt eftersom. Men just nu är jag angelägen om att få dela med mig av allt från det generella till det minutiösa, vilket (förutsätter jag) även ni kära läsare är enträget vetgiriga om. Så låt härmed skrönan ta vid!
Jag kan börja med att bikta mig; igår (wow, det gick inte ens en dag!) drack jag läsk, något som jag vet är en ovanskligt stor bidragsfaktor till mitt nuvarande tillstånd, och för övrigt är det just det här gisslet som jag har gruvat mig mest inför, jag har ju trots allt försökt lägga ner/åtminstone trappa ner vid ett flertal gånger. Åh, en sån skam, men om jag med förlov får försöka urskulda mig; jag hade läsken hemma sedan innan nyårsafton. Visst, jag skulle kunna ha hällt ut det, men i grund och botten rör det sig om ett nyårslöfte, inte en handpåläggning av en helbrägdagörare. Jag kommer att trampa i klaveret lite till och från, ömsom försumbart, ömsom Viktor Borge-style, men i slutändan står jag fast vid att fulfölja mitt mål.
Dessutom tycker jag inte det är så farligt, det är ju inte precis som om jag pressat i mig en hel låda Cocodise.*
(*som Bounty, fast billigare och med ett roligare namn)
Annars har jag inte hunnit syssla särskilt mycket med just nyårslöftet idag eftersom jag varit på praktiken från 10 till 20. Som jag nämnde i föregående inlägg så håller jag för närvarande på med högskolestudier (socionomprogrammet) och är inne i slutskedet av min halvårslånga praktik, som jag gjort på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Praktiken började i Upplands Väsby, bara två hållplatser med pendeltåget från min hemort Märsta, men när ett nytt boende öppnades i Jakobsberg började min handledare jobba där och jag fick utan vidare följa med honom. Nu har jag en och en halv timmes resfärd att se fram emot varje morgon och en dito återresa.
Så förutom att låta bli läsk, godis och överdimensionerade portioner krubb har jag inte hunnit ta itu med nyårslöftet idag, i alla fall inte på något salivalstrande fenomenalt sätt. Jag gick från tågstationen till praktiken istället för att ta bussen och jag anmälde mig frivilligt till att ta itu med de tyngre sysslorna som dagen bjöd på. Det sistnämnda hade jag nog åkt på ändå, eftersom "praktikant" är ett annat ord för "gimp".
Imorgon ska jag åka iväg till Göteborg, eftersom jag bedriver mina studier under Göteborgs universitet (ja, fastän jag bor i Märsta, det är en lång historia som jag kan dra i en förkortad version för er som inte känner till den), och ha det sista och exminerande seminariet för praktiken, till vilken jag varit tvungen att skriva en text där jag analyserar mina erfarenheter under praktikperioden med hjälp av kurslitteraturen. Texten skulle vara två sidor lång och jag hade sju sidor av anteckningar. Efter att ha strukit, kasserat och omformulerat fram till klockan halv 2 på morgonen hade jag äntligen bringat världens mest kompakta skitsnacksdokument till existens.
"In the name of God", now I know what it feels like to BE God!
Jag kommer hur som helst att åka ner imorgon eftemiddag och hem igen ganska tätt efter seminariet, med andra ord en förhållandevis kvick visit till Sveriges framsida (eller var det Sveriges baksida? Det är i och för sig både blött och blåsigt, så jag antar att vilket som är tillbörligt). Jag befarar dock att jag under mitt hastiga besök hinner få i mig onyttig "färdkost", vilket jag i så fall har för avsikt att, ensam med skammen, oförställt bikta mig om här vid min återkomst.
Jag tror att jag startade denna blogg med samma bevekelsegrunder som Tage Danielsson hade när han skrev "Mannen Som Slutade Röka"; att så pass många skulle bli varse om företaget att hundhuvudet kommer att bli för tungt att bära vid ett eventuellt misslyckande. Att misslyckas i det tysta är en smärtfri och bekväm historia, vilket är anledningen till att jag hoppas att den här bloggen får ett skapligt antal läsare. Jag kommer att ta några snedsteg på vägen, men vi kommer att ses i Vansbro 2014!
Och nej; jag har inte hunnit köpa mjölk än.
