Då var det snart dags, flytten är förestående och detta blir med största säkerhet det sista inlägget på bloggen innan jag temporärt bosatt mig i Göteborg för att läsa in den kvarstående terminen av mina universitetsstudier innan jag erhåller min socionomexamen. Biljetten bokades igår och klockan 11.14 på onsdag rullar tåget ifrån Stockholms centralstation till Fisk- och regnköping Göteborg. Jag har dessutom betalat alla räkningar som ska betalas, packat ner allt som jag ska ta med mig, mailat uppsatsen till min handledare samt skrivit ut schemat och kurslitteraturlistan inför hösten.

 

Först fick jag en halvmild infarkt när jag såg listan, som var 3 jävla sidor lång, men återfick merparten av mitt väldokumenterade och karaktärstypiska lugn när jag insåg att det mesta på listan var kompendier på 15-40 sidor, inte böcker på 300 sidor. Det jag oroar mig för i första hand är inte sidorna - vilket alla som någonsin läst en kurs på universitetsnivå förmodligen insåg direkt - utan priset på dessa sidor; en tjock bok med facklitteratur kostar förbålnat mycket. Ni hörde mig; så mycket att jag fick ta till ett så pass antikt invektiv som förbålnat ...

 

Kursstarten - och givetvis flytten - innebär även slutet för min karriär som återlämningskurpersonal på Avis, vilket är lite av en tragedi. Men jag satsade allt under en säsong och blev ändå inte erbjuden ett proffskontrakt från någon av de större ligorna, så kanske det är bäst att bara låta den drömmen om odödlighet och ära kväsas och dö, tillsammans med en liten del av min stolthet.

Nej, ärligt talat; fy faaaaaaaaaan, vad skönt det ska bli att slippa det där cerebralt hälsovådliga och själsligt förtvinande så kallade "yrket"! Jag kommer aldrig att kunna se en Peugeot igen utan att känna en makaber rysning slingra sig nerför ryggrade och ända ner i ringmuskeln! Jag menar, om man nu ska ha PTSD så är väl min "automobilalstrade ringmuskelryckningar"-version att föredra jämfört med "bränn dina vänners rådbråkade kvarlevor för att kunna köpa ett skrovmål på donken med deras kreditkort"-versionen*, men det betyder inte att jag måste skatta mig lycklig! Däremot skattar jag mig väldigt lycklig när jag tänker på att idag var sista dagen på jobbet!

 

Återigen har jag varit lite slarvig med att uppdatera den här bloggen, men eftersom det ändå inte är särskilt många som läser den så känns det någorlunda tillbörligt att damma av det gamla ordstävet "Gråt inte över spilld mjölk". Även om jag gladeligen kan informera er om att jag inte varit lika slarvig och försummande privat, åh nej minsann! Visserligen har simhallen haft sommarstängt sedan en tid tillbaka, men jag har ändå varit flitig och varit ute och promenerat rediga sträckor i gassande sol, och det har gett resultat! Igår kom en kollega tillbaka från semestern och frågade ifall jag har gått ner i vikt.

"Jag har försökt, i alla fall" sa jag med min charmiga blygsamhet.

"Det syns verkligen" sa han, varpå jag kände mig mäkta stolt över mig själv. Olyckligtvis kommer högmod alltid före fallet, för när jag berättade om ovanstående komplimang för min mor senare på dagen sa hon bara "Jag tycker du äter för onyttigt, du måste verkligen ändra på dina matvanor!".

 

Sa du "Vad kul!"? Eller kanske "Såklart, du HAR ju varit duktig!? Måhända var det "Bra jobbat, fortsätt så!" som undslapp dina läppar? Nähä, var det mors gamla vanliga "Vad du än gjort så är det inte tillräckligt!"-sentiment som tog ton. Tack så mycket för stödet.

 

Hur som helst så har jag kommit till det stadiet då jag faktiskt ser fram emot mina promenader, och jag är ute och går minst en timme nästan varje dag. Plussidan med att bo i päronens avskilt belägna lägenhet medan Sigtunahem gör i ordning min lägenhet* är närheten till naturen, där man kan gå långa promenader i nästan total ensamhet (minus en och annan cyklist/joggare, som också värnar om sin lilla sundhetsstund mol allena.

 

Redan dagen efter föregående inlägg gick jag, till exempel, ut på ännu en långpromenad i stekande sol och skavande kallingar, en rundtur som tog in mestadelen av Märsta innan det var dags att vända tillbaka till Steningehöjden där päronen har sin boning.

 

 

Med det sagt har jag dock inte gett upp än! Jag kan ge er mer än mitt ord denna gång också; jag var iväg till simhallen och simmade idag! Jag jobbade både på måndagen och tisdagen, men idag var jag ledig (jag är även ledig imorgon) och bestämde mig för att ta tillfället i akt och göra något annat än att sitta inne och kolla på gamla avsnitt av "Curb Your Enthusiasm"*, och lotten föll sedermera på att knalla upp till simhallen och simma några längder.

 

Jag planerade på att ta en uppfriskande promenad upp till simhallen, simma några längder, för att sedan ta en uppfriskande promenade hem igen, vilket hade gett resultat i det här strålande solskenet som vi har haft idag i Märsta (för en gångs skull!). På väg upp åkte dock min bror Tim och hans flickvän förbi och erbjöd skjuts. Hövlig som jag är tackade jag inte nej, så därmed uteblev promenaden upp till simhallen.

 

Väl uppe vid simhallen flöt dock planerna på som vanligt; jag släppte in mig själv med hjälp av mitt stämpelkort, bytte om och tågade övermodigt in i simhallen. Jag tyckte att det kändes en aning kymigt dock, med tanke på att jag var den enda simmaren där. Jag menar inte att jag var den enda som motionssimmade; jag var den enda som var på besök i simhallen överhuvudtaget! Föreställ er en tom simhall, min överviktiga kroppshydda och en övervakande badvakt; knappast ett klassiskt avsnitt av "Baywatch".

 

Oj då, så var man redan tillbaka här med ett sprillans nytt inlägg, som - dessvärre - blott skildrar samma gamla lappri som alla föregående inlägg. Förhoppningsvis lyckas jag ändock framställa denna lappri på ett tillräckligt roligt och läsvärt sätt, samt att mänga den med intressanta* nyheter från min handel och vandel, för att inte förtunna min allaredan lätträknade läsarskara.

 

Då ska vi se ... vad finns det då att förtälja om förutnämnda handel och vandel? Sanningen att säga så har jag faktiskt inte haft så värst mycket för mig, utöver jobbet. Just nu är jag tillbaka i lägenheten, eftersom utrotaren* kommer imorgon någon gång mellan klockan 8 och 12. Denne har ingen nyckel till lägenheten, vilket helt sonika innebär att jag måste befinna mig på plats och öppna dörren när denne anländer för att göra sitt skit, vilket helt sonika innebär att jag inte har någon lust att gå upp klockan 6 för att kunna komma tillstädes vid lägenheten klockan 8 på morgonen. Jag vet att det är mindre än troligt att denne väljer att komma så pass tidigt, men jag utgår ifrån Murphys lag när det gäller ärenden av den här sorten.

 

Nu är det bara att hålla tummarna för att ohyran i lägenheten inte naggar av mitt ansikte under natten.

 

Efter att utrotaren varit här och markerat mitt revir med sin insektsvådliga smörja så ska jag försöka lämna in mitt ravioliskadade sofföverdrag på kemtvätten i Valsta, men jag tror nästan att det vore en god idé att ta reda på ifall de har stängt för semester eller något åt det hållet, för det vore ju ganska fåvitskt av mig att släpa dit hela överdraget utan att vara säker på att stället verkligen är open for business? Allvarligt; vem skulle få för sig att göra något så urbota korkat?

 

Senare under dagen, någon gång framåt eftermiddagen, ska jag ta och träffa Matti för första gången sedan ... ja, jag är faktiskt inte helt säker på när vi sågs senast. Kanske var det senaste gången som jag följde med till High Chaparall, vilket i så fall var 2 år sedan*. Nu har han dock flyttat till Enköping, vilket krympt avståndet mellan oss avsevärt, och eftersom vi båda är lediga imorgon tänkte vi passa på att råkas och språkas.

 

Ni läsare med Poirot-lika anlag har därmed redan kommit fram till att det gunås inte blir någon simtur imorgon heller, trots att jag lovat så stort efter min comeback i simhallen i måndags, men jag är ju trots allt ledig hela helgen, så bli inte överraskade ifall det kommer ett till roligt och intressant* inlägg - dessutom med nyheter om träning, simning och/eller annat sunt leverne - redan då!

 

På jobbet går det fortfarande rätt okej, även om jag jobbar väldigt långa pass med få lediga dagar, oräkneliga kunder vars hjärnbedövning sedan de tittade förbi neurologen inte har släppt än och arbetsuppgifter så monotona och rutinmässiga att jag snart hamnar i samma riskgrupp som Jack Torrence* beträffande "arbetsplatsinducerade bärsärkargångar". Men jag klagar inte. Eller, vänta lite ... jo, det är ju exakt vad jag gör!

 

Men, allvarligt talat, det finns några riktigt gedigna fördelar med ett jobb som mitt (returen på en biluthyrning, för er som inte tagit del av den informationen), även om de är tunnsådda. Till exempel, till skillnad från mina föregående jobb inom vård- och omsorgsyrken, finns det ingen policy inom företaget som hindrar oss att ta emot gåvor från våra kunder. Återigen förstår säkerligen alla mini-Herculear där ute att det inte rör sig om förlovningsringar och diamanttiaror (ännu), utan om föremål som en genomsnittsmänniska med undermålig smugglarmentalitet och givmild läggning hellre ger bort än riskerar att föra ombord på ett flygplan. Det rör sig heller inte om stillettknivar och guldpläterade AK-47:or (ännu), utan om något så prosaiskt som ät- och drickbara produkter. Med betoning på drickbara produkter!

 

Jag vill minnas att jag mer eller mindre avlade en ed i förra inlägget om att jag skulle använda denna dag - min första lediga dag sedan dess - till att bevista simhallen ännu en gång och avverka några längder. Tyvärr måste jag dock meddela att det inte har blivit så, eftersom förutsättningarna för att avsätta tid för ett sådant besök just idag har förändrats sedan föregående inlägg.

 

För det första har jag ohyra i min lägenhet. Nej, inte din mamma (ja, just DIN), utan jag pratar om skadedjur. Nej, inte din pappa (ja, just DIN), utan insekter - närmare bestämt något som kallas plattbaggar, vilket tydligen ska vara någon form av mjölbagge. Jag hade massor av dem på diskbänken för ett par månader sedan och hur jag än gick till väga för att bli av med dem så kom de tillbaka. Till slut ringde jag din mam ... nej, jag menar till skadedjursutrotaren och bad dem komma över. Det var de som identifierade krypen och sa att de dras till torrvaror, så jag slängde ut allt som jag hade i matväg som inte var fruset eller i konserver och de sprayade mitt kök med något som verkade vara ett par pinnhål längre ner på intensivitetsskalan än senapsgas (snubben som gjorde det drog även på sig en gasmask som ut att vara från första världskriget. Han sa att jag inte borde vara hemma på några dagar och att ohyran skulle försvinna efter cirka fem veckor (ja, fem jävla veckor). Nå väl, nu har det gått ungefär två månader och problemet är fan värre än det var från början; de är fler, de är mer utspridda och din mamma är fortfarande kvar!

 

På tisdag kommer utrotaren tillbaka och för att undvika att bli söndergnagad tills dess så har jag packat och flyttat in temporärt hos mina föräldrar. Jag är inte överdrivet nöjd med det, men jag vågar ju knappt gå in i köket längre, eftersom de är överallt även på golvet nu och jag vill inte att de ska fasta på mina strumpor - alternativt mina cro magnon-håriga ben - och släpas med ut i resten av lägenheten. Så jag spenderade en del av min tid idag med att packa, samla ihop skräp, slänga skräpet samt göra i ordning det som behövts göras i ordning i lägenheten.

 

För det andra lyckades jag spilla ravioli i min (tyg)soffa i förrgår och även om jag hade haft tvättmaskin i min lägenhet så hade den med allra största säkerhet varit för liten för att kunna tvätta hela överdraget, så då återstår endast två alternativ; tvättstugan eller kemtvättet. Som ni kanske har misstänkt vid det här laget så jobbar jag väldigt mycket under sommaren och har därmed endast ett fåtal dagar då jag hinner med att boka tvättid och finna ro till att göra något så sinnesförkrossande tråkigt som att tvätta, så jag bestämde mig för att satsa på de andra alternativet, nämligen kemtvätt.

 

Nu råkade det ju - självfallet - vara så att kemtvätten närmast mig hade semesterstängt, vilket innebar en frisk och stimulerande promenad konkandes ett raviolinedstänkt jävla sofföverdrag fram och tillbaka helt i onödan. Det ska tydligen finnas en till kemtvätt på Valsta centrum så jag får ta och lämna in skiten där istället. För tillfället ligger överdaget i min garderob i en Willyskasse, men jag måste ju tillbaka på tisdag ändå för att släppa in utrotaren, så jag tar och samlar ihop allt då (och med allt menar jag överdraget och min dator, som jag kommer att behöva när jag skriver klart min uppsats, vilket jag hade hoppats på att kunna göra nån gång under den närmaste tiden).

 

Tim hämtade mig med päronens bil och ganska kort efter att vi anlänt hem så behövde pappa skjuts till jobbet, vilket jag gick med på att hjälpa till med. Innan jag visste ordet av det var klockan ganska mycket och jag kände mig ganska trött och håglös.

 

Det låter inte som en alltför ansträngande dag, eller hur? Beakta att jag sov fram till 13.30 och fick även då tvinga mig själv upp ur sängen för att inte sova bort resten av dagen. Vad vill ni!? Jag jobbar mycket och jag jobbar långa pass, i ett serviceyrke på kuppen, vilket innebär att jag måste handskas med en massa muppar och tomtar varje arbetsdag*. Speciellt alla som värgar skriva en ordentlig skaderapport, förmodligen för att de tror att det är en slags bekännelse. I själva verket är det tvärtom; jag har redan upptäckt att skadan har åsamkats bilen medan den varit under deras tillsyn och skriver de INTE en ordentlig skaderapport så får de stå för kostnaden helt själv.

 

Jag ber om ursäkt för att jag inte hållit vad jag lovat, angående simningen, men jag har faktiskt varit väldigt duktig på andra områden; jag har dragit ner rejält på godis och snacks, jag har ätit bättre (och framför allt i mindre portioner) och har lyckats klämma in en rask promenad om dagen, eftersom jag tagit flygplatsbussen från biluthyrningen till terminal 5 på Arlanda varje dag och därifrån powerwalkat bort till terminal 2* för att ta bussen tillbaka till Märsta. Okej, det tar bara cirka 15 minuter i rask takt, men det är trots allt efter en lång arbetsdag i en varm glaskur med endast en 30 minuters lunchpaus med en lätt lunch. Det ska jag dock erkänna; i tisdags åt jag lunch på McDonalds, men istället för min 20 bitars nuggetsmeny blev det bara en cheeseburgare.

*Ja, det går bussar från terminal 5, jag promenerar inte sträckan för att jag är tvungen.

 

Tillåt mig att avsluta detta inlägg med en amusant anekdot från mitt McDonaldsbesök i tisdags.

 

Jag hade ätit min välbalanserade och näringsrika hälsokostlunch cheeseburgare och satte mig i bilen som jag lånat från jobbet. Parkeringen var belägen precis innan drive-thru filen och låg närmast ingången (ej handikapparkering). Precis när jag skulle backa ut så ställde sig en rostig bil med tillhörande husvagn i vägen för mig och hela raden av parkerade bilar. Han hade motorn igång, så jag antog att han skulle till drive-thru och hade stannat för att fiska upp sin plånbok eller dylikt. Efter en lång väntan utan någon som helst förändring av läget började jag bli tämligen irriterad och när sedan kärringen i passagerarsätet lämnade bilen och gick in på McDonalds kände jag mig tvungen att gå fram och be hjärnkirurgen bakom ratten att maka på sig.

 

Jag gick fram till bilen och böjde mig ner för att tala genom den nedvevade rutan, men innan jag ens hunnit öppna käften så började mannen bakom ratten (cirka 60 år med grått hår och mustasch) att skrika. På tyska! Jag får skamset erkänna att jag - trots tre års högstadiestudier och 6 veckors gymnasiepraktik i Tyskland - inte är särskilt bra på tyska. Det enda jag förstod var "Ich komme nicht weiter!" ("Jag kommer inte längre fram") och, mycket riktigt, så hade en annan hjärnkirurg bestämt sig för att parkera sin bil på ett sätt som omöjliggjorde framfart för tyskens bil och tillhörande husvagn. Men han hade absolut ingenting bakom sig och kunde backa en bra bit.

 

Jag försökte kommunicera på artig engelska och be honom att backa lite, men herr Rommel von Öster-om-Donken bara fortsatte att gorma på det melodiösa tyska språket och efter flera misslyckade försök att lugnt göra mig förstådd så tänkte jag att ifall McHimmler inte tänker anstränga sig för att kommunicera civiliserat så behöver fan inte jag det heller. Jag önskar verkligen - verkligen - att jag kunde säga att jag skrek tillbaka, men jag är ingen skrikig människa, men jag höjde rösten och jag tjafsade tillbaka. På svenska! Under minst ett par minuter satt han och skrek vem-fan-vet-vad på tyska och i munnen på honom stod jag och sa något i stil med "Du kan väl för helvete ta och backa istället så att jag kan komma tillbaka till jobbet, för fan!". Det måste ha varit en underlig syn för förbipasserande.

 

Till slut, som en blixt från klar himmel, lade tysken ilsket i backen och backade sin rosthög och husvagn med mer än tillräcklig marginal för mig att kunna backa ut och köra tillbaka till jobbet. Vilket jag sedan gjorde.

 

Jag vet inte vad som föranlett raseriutbrottet hos denna husvagn-Hess, men då jag sett "Vi hade iallafall tur med vädret" ungefär 100 gånger så antar jag att husvagnsmänniskor är extremt stressade och passiv-aggressiva människor. Lägg dessutom till frustrationen av att ha förlorat två världskrig!

Jag antar att jag får ta och börja detta inlägg med att klargöra att jag alltså siktar på att delta i Vansbrosimmet NÄSTA år, därav bloggtiteln "Vägen till Vansbro 2014" (för det är väl ändå 2013 vi är inne på för närvarande?). Jag känner att ett förtydligande av detta känns nödvändigt eftersom ett antal personer har frågat mig den senaste veckan om jag varit "redo inför helgen", det vill säga inför årets Vansbrosimning, plus att antalet besökare på bloggen ökat substantiellt de senaste dagarna.

 

Ledsen ifall ni blir besvikna, men planen var aldrig att ställa upp i år, men jag vill icke förty gratulera min bror Pierre, min svägerska Majsan och min vän Henrik som, till skillnad från undertecknad, ställde upp i årets Vansbrolopp OCH fullföljde det. Jag är glad för er skull och det känns - tro det eller ej - inspirerande att se.

 

Men sanningen att säga så hade jag väl nästan hoppats på att jag skulle ha kommit i tillräckligt bra form för att på allvar kunna ha övervägt att ställa upp i Vansbro i år. Dessvärre har det inte blivit så. Inte på lång väg. Jag försöker inte lura någon, speciellt inte mig själv; jag vet om att min så kallade "insats" än så länge knappt har varit märkbar, sannerligen inte värd att blogga om*. Man kan definitivt - med all rätt - börja fundera över hur pass engagerad eller uppriktig jag är när det gäller mitt förmenta projekt. Jag har själv gjort det och, sanningen att säga, så gör det mig lite nedslagen ibland.

 

Nedslagen? Måhända. Utslagen? Sug min ringmuskel!

 

För jag menar det när jag säger att helgens Vansbrobragder har varit inspirerande, för att inte tala om det intresse folk har visat för mina egna planer (även om de tagit fel på året*). Ni förtjänar att få er tilltro belönad och det skall ni även få, en vacker dag. Kanske en vacker dag som denna, till exempel. Varför inte exakt en vacker dag som denna? Den långa längtan är till syvende och sist över, mitt herrskap och tjänstefolk!

 

Det jag vill ha sagt med ovanstående harang är att jag äntligen är tillbaka i sadeln och har återupptagit träningen. "Otroligt", säger ni? Tro det eller dö, säger jag, medan jag sitter här i min lägenhet med klor- och kissberikat vatten i bihålorna fortfarande, som en minnesgåva från simturen i eftermiddags. Med det sagt vill jag först öppet undra ifall det är kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) som ger världen en doft av kassler? Eller är det så att kloret, kisset eller andra kroppsvätskor utspätt i bassängvattnet (kanske alla tre i en sällsam treenighet) temporärt höjer prestandan på ens luktsinne och tillåter en att känna hur hela Märsta egentligen har en vag doft av kassler?

 

Jag förväntar mig inget definitivt svar på denna fråga, eftersom jag antagligen är ensam om detta "problem".

 

Hur som helst så har nämligen mina päron tagit hand om mina brorsbarn medan min bror och svägerska varit i Dalarna på sin lilla simtur. Idag hade de planerat att ta med dem upp till simhallen för att bada och eftersom detta är en av min två lediga dagar på hela veckan så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle för att få lite sällskap upp till hallen och skrida till verket för att iscensätta min majestätiska comeback. Jag trotsade de fyra elementen - förutom eld, luft och jord - och simmade 1000 meter utan uppehåll*. Jag slog inte några rekord - möjligtvis 1000 meter frisim för icke simkunniga - men jag simmade i en takt som personligen kändes ansträngande, men inte övermäktig, och även om banan bredvid mig ockuperades av Motherswimmer Jones, som crawlade en längd dubbelt så snabbt som mig lika ansträngningslöst som Hunter Thompson droppade syra, så lät jag det inte avskräcka mig; jag plaskade runt i vattnet som en vådaskjuten valross och tillryggalade kilometern i min egen takt. And don't it feel GOOD!?

 

Då kanske det var dags för en uppdatering här på bloggen, även om det endast verkar som en slags försäkran för er som börjat fundera på ifall jag redan har gett upp mina planer på att ställa upp i Vansbro år 2014. Faktum är att jag själv nog är en av de som funderar över detta, eftersom faktum är att jag har begått så många överträdelser beträffande mina nyårslöften om att hålla en sansad diet under den senaste månaden att en bikt inte ens känns meningsfull, utan det räcker med att konstatera att jag visat mönstergillt prov på ren och skär lättja och oföretagsamhet.

 

Jag skriver detta inlägg i hopp om att jag kan sona för min tid av indolens och komma tillbaka i rätt spår igen istället för att sitta i syllen som en vidrig klump med ister som häver i sig litervis med M&Ms. Jag har med andra ord inte gett upp hoppet ännu, en märklig blandning av karaktärsstyrka och självhat nödgar mig att pressa framåt.

 

Jag vet att det låter som en paradoxal blandning av särdrag, men den är ovanskligt stark.

 

Nåväl, HELT oföretagsam kan jag ju inte sannskyldigt påstå att jag har varit, inte med tanke på hur mycket jag att jobbat sedan i april. Jag kan inte riktigt dra mig till minnes ifall jag nämnde det redan i förra inlägget, men under maj månad jobbade jag alltså någonstans runt 195 timmar. Tyvärr är det ju som timarbetare och jag fick därmed inte ut riktigt fullt så mycket i lön som jag hade hoppats på, men allt som allt (jag har haft två olika jobb med två olika lön(förut)sättningar) så fick jag ut runt 20.000 kronor. Lägg sedan till pengarna från skatteåterbäringen så hamnar min inkomst denna månad på någonstans runt 27.000 riksdaler, vilket gör denna månad till den mest lönsamma jag någonsin har haft under hela min livstid.

 

Nej, jag är inte en förmögen man.

 

Mitt jobb på Avis (biluthyrning vid Arlanda) är bitvis ganska stressigt och med tanke på att jag endast sitter i återlämningskuren så är det även väldigt varmt under sommarmånaderna, så jävlar i min själ om jag inte har svettats av några kilon under den här månaden. Jag är medveten om att det inte räknas som träning, men ändå ...

 

Jag blev förresten nyligen ombedd att visa leg på systemet (!). Det vore smickrande att föreställa sig att detta expediten på fullaste allvar tyckte att jag såg ungdomlig och fräsch ut, men faktum är att jag ser mer ut att vara död sen i fjol än under 20, så möjligtvis påminde jag om en A-lagare som blivit portad.

 

Till yttermera visso vill jag även berätta att jag var och såg Jurassic Park i 3D på bio nyligen. Jurassic Park är den första riktiga* filmen som jag såg på bio och är en stor del av min barndom, så jag har längtat ända sedan jag hörde att den åter skulle upp på bio för att markera 20 årsjubileet. En aning besviken måste jag dessvärre erkänna att upplevelsen var, mest på grund av omständigheterna; filmen visades i en tämligen liten salong som inte ens var halvfull med åskådare - jag hade förväntat mig större pådrag från mina generationsfränder. Men jag måste erkänna att det var härligt att se den på bio igen och en rysning for genom hela kroppen när temamusiken svallade upp då Richard Attenborrough för första gången presenterar dinosaurierna för utomstående (och publiken) med "Welcome ... to Jurassic Park!".

 

Fröken Hålsten försäkrade mig tidigare i år - med hänsyftning till ett skämt jag hade skrivit i bloggen angående min ålder - att det inte är Jurassic Park att fylla 28 år. Jag kan inte annat än hålla med, eftersom Jurassic Park endast fyller 20 i år, så 28 borde vara någonting i stil med Triassic Park.

 

Hur som helst, jag ska som sagt anstränga mig mer och få tummen ur. Jag försöker inte ursäkta mig med att jag har haft mycket jobb på sistone, jag känner många som jobbar mycket och ändå hinner med att klämma in ett par gympass i veckan och detta är ändå folk med - till synes - mer aktivt socialt liv än jag. För jag har inte haft överdrivet mycket till socialt liv på sistone heller, utanför jobbet har jag helt enkelt inte haft någon lust eller ork. Jag har helt oförblommerat sagt inte mått särskilt bra under den senaste tiden. Oro, ångest och ambivalens har varit huvudingredienserna i den omkullvälta bröllopstårtan som varit mitt liv. Oro inför framtiden, ångest inför det förflutna och ambivalens angående nuläget. Låt sjuda i förnekelse och garnera med ett falskt leende.

 

Jag känner mig bättre nu och även mer beslutsam. Jag vet inte riktigt vad som föranlett mitt bittra kynne under den senaste tiden, kanske känslan av att sakna riktning (när man jagar arbetspass och hoppar in med kort varsel känns det rätt futilt med att planera) men nu går jag ju på ett schema under resten av sommaren och jag kan börja fokusera närmare på hur jag ska ta mig an hösten och den sista terminen av mina universitetsstudier.

 

Innan jag sätter punkt för idag - samt för en okänd tid framöver - vill jag även berätta om två sidor som facebook föreslog att jag skulle "gilla"; den var en sida för "Het nätdejting" och den andra var för en samling xenofobiska analvettar som kallar sig Svenskarnas Parti. Bevisligen är det något med mitt konto som får mig att framstå som en främlingsfientlig kåtbock, så om någon har ett eller flera förslag på hur jag kan tona ner denna air av sexuell frustration och rashat i min användarprofil så skulle det uppskattas.

Dessvärre bringar jag er icke muntra nyheter rörande mitt nyårslöfte i och med detta inlägg, men det antar jag att de flesta av er läsare mer eller mindre förutsätter vid det här laget. Jag är inte helt tappad, jag är fullkomligt varse om att jag inte alls har motionerat (med undantag för långa promenader) eller ens varit noga med vad jag har ätit (som ni har läst i mina bikter). Men den här bloggen är även en ventil för mina frustrationer och bryderier - som tidigare nämnt - och jag kände att det var dags att ventilera lite.

 

Först och främst vill jag, med förlov, gnälla lite på mina jobb. Jag har - som bekant - två jobb just nu och det börjar kännas ganska rejält i mitt ork- och energikonto. Jag vill egentligen inte låta som en gnällig i-ländare, men jag har fan knappt fått någon fritid på sistone. Jag kan, till exempel, aldrig planera något, eftersom jag aldrig vet när jag kan bli erbjuden ett extra pass, som min nuvarande ekonomiska situation tvingar mig att acceptera. Jag ska, till exempel, jobba på ungdomsboendet imorgon från 12 till 8 dagen efter och sedan skynda mig iväg till mitt andra jobb som börjar 10 och slutar 19. Sedan ska jag även jobba från fredag klockan 16 till lördag klockan 12 och sedan jobba på söndag mellan klockan 10 till 21. Jag jobbade dessutom igår (från klockan 11 till 20).

 

 

Vad beträffar min uppsats så råder total stiltje, mest på grund av det faktum att jag måste läsa (samt anteckna ifrån) en bok som är skriven på akademiska engelska och jag har svårt att finna ork och motivation till detta i och med att jag har mina två jobb (se ovan) samt att det känns som om jag har förlorat poängen med att skriva klart min uppsats. Jag menar, självklart är jag klar med terminens arbete om jag skriver klart den, men det är också det enda som driver mig i arbetet med denna uppsats; jag vill skriva klart den bara för att jag inte vill arbeta med den något mer. Det kanske låter väldigt motiverande, men faktum är att den inställningen har motsatt effekt; man får för sig att uppgiften är skitjobbig, skittråkig och inte värd besväret. Det är attityden som jag brottas med vareviga dag samtidigt som jag jobbar/oroar mig för att få mer arbete.

 

Dessutom har jag uteslutit en detalj av mitt liv i den här bloggen hittills, som har påverkat mig en del under den senaste tiden. Jag har nämligen haft ett förhållande sedan några månader tillbaka, men igår hade vi vårt sista möte och för några dagar sedan fick jag reda på att det var slut - VIA ETT JÄVLA SMS!

 

Ska jag vara ärlig så förväntade jag mig faktiskt inte att det skulle bli särskilt långvarigt - på grund av olika skäl - men jag antog åtminstone att hon ansåg mig vara mer värd än ett SMS, vilket var därför jag bad att få träffa henne en sista gång (vilket skedde igår). Jag vill dessutom klargöra att jag anser att alla som tycker att det är okej att göra slut med någon genom att säga "Du är helt underbar men jag behöver tid för mig själv" bör brinna i helvetet för evigt. Jag är osäker och blyg bortom er vildaste fantasi, ett sådant uttalande sätter endast igång min självhatiska fantasi.

 

Nåja, nu när det är ett avslutat kapitel så kan jag väl fokusera mig på att oroa mig angående arbetena och uppsatsarbetet samt, förhoppningsvis, kunna klämma in arbetet rörande mitt nyårslöfte!

Här kommer ett nytt inlägg vars huvudsakliga syfte är att försäkra de få - men hängivna - läsare jag har om att jag inte har övergivit varken bloggen eller bevekelsegrunden bakom den (det vill säga att ställa upp i Vansbrosimmet 2014) helt och hållet. Åtminstone inte ännu.

 

Nej, skämt åsido, har jag avlagt ett så pass stort löfte som det här till mig själv så tror jag (eller så vill jag tro) att jag har så pass stark karaktär att jag vägrar ge mig, oavsett omständigheterna. Fast, det måste jag erkänna, jag har ju inte ansträngt mig remarkant mycket sedan föregående inlägg för att finjustera min fysiska hälsa. Jag har hållit mig 100% rökfri - vilket ingen har berömt mig för ännu - men utöver den dubiösa bedriften har jag inte särskilt mycket att skrodera över. Jag har tagit flertalet långa och mödosamma promenader, men känner att jag är långt ifrån redo att börja jogga dessa sträckor. Faktum är att en person som är så pass reslig och omfångsrik som jag är får fysiskt ont av att jogga. Jag måste, med andra ord, tappa några kilon först.

 

Annars har jag jobbat en hel del. Det föresvävar mig att jag har nämnt det i tidigare inlägg, men jag har ju faktiskt två stycken deltidsjobb för tillfället; ett på Avis biluthyrning uppe på Arlanda och ett på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Upplands Väsby (ja, jag är medveten om hur pass vitt skilda dessa två yrken är). Bara den här veckan har jag jobbat nattpass 16.00 på måndag till 12.00 på tisdag samt 12.00 på onsdag till 08.00 på torsdag vid boendet, har dessutom jobbat 10.00 till 19.00 på Avis i torsdags (ja, jag åkte direkt från mitt nattpass till mitt jobb på Avis) och ska även jobba på Avis från 10.00 till 21.00 imorgon.

 

Så våga fan inte påstå att jag är oföretagsam!

 

På måndagkvällen inträffade förvisso en incident som jag skulle vilja ventilera om i den här bloggen, för jag kan helt enkelt inte sluta tänka på den, hur mycket jag än diskuterar om den med både kollegor på boendet, familjemedlemmar samt bekanta. Jag vet förvisso inte vad det skulle tjäna till att skriva om saken här, men jag gör det ändå.

 

I måndags när jag anlände till boendet i Upplands Väsby klockan 16-00 för att påbörja mitt 20-timmarsskift höll en ung kille redan på att ställa till med bråk då han skulle närvara vid ett möte med sin socialsekreterare i Vallentuna klockan 18.00 (ett möte som han själv erhållit om) och vägrade åka dit kommunalt via buss. Han slog sig ner inne på personalkontoret och vägrade gå utan ett få svar på sin fråga; "Vem ska köra mig?". Vi i personalen behövde personalkontoret ifred, eftersom vi skulle ha överlämning, men det struntade killen fullständigt i. Efter en halvtimmes enträget bedjande ifrån personalen gick han äntligen med på att gå ut i fem minuter så att vi kunde ha vårt möte (två minuter senare började han banka på dörren). Vi hade överlämningen och kom sedan överrens om att en av oss borde skjutsa honom till socialsekreteraren, eftersom mötet blivit uppskjutet sedan tidigare och för att undgå bråk på en underbemannad kväll.

 

När han kom hem började han genast kräva ett möte med sin kontaktperson (som lyckligtvis jobbade under kvällen) och en tolk. Klockan var nu runt 21.00 och vi sa att det förmodligen skulle bli svårt att få tag på en tolk, men för att återigen värna om husfriden på en underbemannad natt i boendet så fixade vi en telefontolk. Min kollega hade mötet och förklarade att det mest hade handlat om missnöje med god man samt oro över ekonomi. Efter det ville grabben prata med sin god man via telefon - även fast de har egna telefoner så får de ringa på boendets räkning till god man, socialsekreterare eller familjemedlemmar i andra länder - och han bråkade bullersamt med denne i cirka 20 minuter.

 

Boendets regler är att vi stänger köket klockan 22.00, men runt 22.15 ropade min kollega på mig och bad mig komma till köket. Där stod samma kille och tänkte steka ägg, trots att min kollega sagt åt honom att köket snart ska stänga. Han struntade totalt i vad vi sa, hade slängt ner en hel del rester på golvet och stekte sitt ägg och satte sig sedan ner vid ett av borden där, varpå min kollega gick iväg för att lugna ner sig. Jag sa åt killen att han får ta och göra rent efter sig i köket efter att han har ätit klart, men så fort han ätit klart gick han iväg utan att ens lägga tallriken i diskmaskinen. Jag gick efter och sa att han skulle gå tillbaka och göra rent efter sig. Han växlade mellan att säga "flytta på dig", "håll käften" och "jag är arg", men jag gav inte efter. Till slut skrek han "JAG ÄR ARG!" i ansiktet på mig och då tappade jag allt mitt tålamod och skrek "JAG MED!" i ansiktet på honom.

 

Jag insåg direkt att detta var oerhört oprofessionellt men tryckte ändå iväg honom i riktning mot ungdomarnas rum och sa - förbannad bortom förstånd - "Iväg med dig, jag vill inte se dig här nere något mer!". Allt detta skedde framför många av de andra killarna på boendet. En kort stund senare, efter det att jag börjat göra rent i köket som han hade grisat ner, fick jag se honom i uppehållsrummet precis bredvid. Vi började skrika åt varandra igen - utan några som helst framsteg från varken min heller hans sida - och till slut kom min kollega ut i köket igen och hjälpte mig att städa.

 

Vi gjorde rent i köket och diskuterade även kvällen. Jag kom till slut underfund med vad jag - som vuxen människa i en institutionell miljö - måste göra; tala lugnt och sansat med killen om vad som inträffat. Jag sökte upp honom, bad att få tala med honom och sa att jag förstod att han har känt sig arg under dagen och att man ofta tar ut sin ilska på andra, men att man då får räkna med att få tillbaka den ilskan - precis som han fick av mig när jag skrek.

 

Det tog några minuter och sedan gick han och lade sig. På onsdagen, när jag jobbade nästa gång, var han hur mysig som helst. Vem är socionomstudenten som kan sluta fred med en uppretad och hormonstinn tonåring från en annan världsdel? YO!

 

På onsdag jobbade jag dessutom natt till och med torsdag, plus att jag även jobbade en heldag på mitt andra jobb på torsdagen. Det var inte det roligaste jag någonsin gjort, men jag överlevde och kommer dessutom att få mucho dinero för mödan! Imorgon är nästa pass.

 

Allt detta och ändå går jag inte på uppåttjack ... Jag borde få så jävla mycket beröm av er tunnsådda, men trogna, läsare att jag rodnar!

Ett valborgsfirande samt förvånansvärt många arbetspass senare så var det ännu en gång dags för ett nervkittlande (I wish ...) inlägg i den här rafflande (Dream on ...) bloggen.

 

Jag kanske borde klargöra vad jag menar med "förvånansvärt många arbetspass". Jo, det är nämligen så att jag har arbetat med min C-uppsats under våren och under april månad var jag dessvärre tvungen att avböja en del erbjudanden om jobbpass på mina två extrajobb. När deadline var i antågande började jag dock inse att jag knappt hade jobbat något under månaden och därvidlag skulle min plånbok få sig en rejäl törn, såvida jag inte agerade snarrådigt. Jag informerade således båda mina arbetsgivare om sakernas tillstånd och att jag var väldigt angelägen om att jobba så många pass som möjligt efter inlämningsdatum av uppsatsen.

 

Vare sig de blev imponerade på grund av den beslutsamma tonen i min stentorsröst eller visade misskund på grund av ynkedomen i mitt vädjande kvarstår det faktum att jag endast hade jobbat 20 timmar under april när deadline timade (det vill säga den 24e) men skred in i maj månad med 64 timmar avlönat arbete i bagaget.

 

Så, visst, när jag säger att jag har haft "förvånansvärt många arbetspass" på sistone så menar jag inte tangerat med en barnarbetare i Asien, en gruvarbetare i Sydamerika eller ens en ensamstående tvåbarnsmamma i Tumba, men ge mig åtminstone liiite cred ... eller?

 

Sen var det väl också det här med Valborgsfirande. Ja, i år bar det av till Uppsala igen, men inte för att vandra runt med alla studenter (som ni kanske minns så studerar jag dessutom fortfarande för Göteborgs räkning) utan för att bevista Tommy och Rebecca tillsammans med Stefan. Det blev väldigt trevligt med grillat lamm, en massa öl och ett dussintals personer inpressade i en liten etta, men blev dessvärre en aning kortvarigt eftersom Stefan - min ride - skulle jobba tidigt dagen efter och undvek därmed alkohol, nattsuddande samt buss- och tågtrafik.

 

Själv var jag ledig på första maj. "Vilka spänningsladdade begivenheter tog du del av då?" kanske ni undrar, men sannolikt gör ni dock icke det, så då var det nog om den saken. Jag gick i varje fall inte i bräschen för ett stridslystet demonstrationståg och uppviglade folket till upplopp, så mycket kan vi säga. I'm a lover, not a fighter.

 

För att avrunda inlägget vill jag dock bara nämna att Josefin anmärkte att jag har gått ner i vikt, så mouhahahahaha till alla asätande sladdermöss därute som trott att jag har kastat hela nyårlöftet överbord.

Hå hå ja ja, sade han likt en ålderstigen megära och parkerade sin en gång i tiden flitigt företagsamma bakdel i den billiga tygsoffan ...

 

Sista inlämningsdatum för C-uppsatsen är imorgon och jag har nyss haft ett samtal via Skype med min handledare angående hur pass stor chans jag har att eventuellt bli klar i tid. Han trodde inledningsvis att jag skulle kunna bli klar om jag var lite ihärdig och arbetade nitiskt resten av dagen, men när jag delgav honom ett par detaljer som han inte var varse om - till exempel att jag inte läst igenom "The Constitution of society" ännu och att det kommer ta ett tag eftersom den är skriven på rejält akademisk engelska - blev det annat ljud i skällan, varpå vi kom överrens om att det bästa för mig nog vore att skjuta upp inlämningen för disputation till nästan tillfälle (det vill sägs oktober).

 

Han berömde mig dock över allt arbete jag lyckats göra hittills och att det definitivt kommer att bli en bra uppsats när den väl är klar, vilket den - enligt min handledare - praktiskt taget är. Förutom en del formalia måste jag putsa litegrann på formuleringarna av vissa stycken, sortera lite i mitt framställda intervjumaterial och snygga till den delen med tydligare styckindelningar och sen, viktigast av allt, måste jag självklart skriva analysen utifrån de teorier jag valt att begagna mig av.

 

Utöver den redan nämnda samhällsvetenskapliga luntan som jag måste läsa igenom, naturally.

 

Summa summarum är jag nöjd med min insats under arbetet med uppsatsen. Jag har plöjt igenom böcker, artiklar och rapporter, jag har suttit framför min lilla laptop och skrivit timmar i sträck åt gången, jag har åkt fram och tillbaka in till universitetsbibliotekena inne i Stockholm för att får tag på de rätta böckerna, jag har ordnat fram informanter till mina intervjuer - trots ett par tidsödande kommunikationsproblem - och genomfört dem själv och däremellan har jag dessutom jobbat extrapass på både boendet i Väsby och på biluthyrningen på Arlanda samt pendlat fram och tillbaka till Göteborg på grund av obligatoriska moment under utbildningen. Rör ner en hel del tidspress samt paranoia över att datorn ska klappa ihop utan anledning och servera sedan med lite blod, svett och tårar som garnering.

 

Därmed tycker jag att det är hög tid för mig att koppla av lite, andas ut och koppla av utan att känna 340 kilo stress och ångest i magen.

 

Detta innebär, till exempel, att jag kommer att ha mer tid över för tidsfördrivet som är hela den här bloggens raison d'etre, nämligen träningen inför Vansbro 2014! Jag erkänner att jag har varit alltför slapp under skrivandet av uppsatsen och att påfrestningarna under arbetet med den gjort mig en aning försoffad samt att jag inte har hållit hårt på min regel om godis- och snaskintag på sistone. Men nu lovar jag att det ska bli ändring på det!

 

Ovanstående stycke får ni se som inläggets bikt.

 

Men innan ni överöser mig med förebrående bannor skulle ni väl också kunna ta och visa lite stöd genom att bejaka mina bravader; jag har ju till exempel inte rökt sedan nyår och dessutom har jag hållit mig (någorlunda) nykter.

 

Det var väl ungefär det jag känner att jag har lust att förtälja den här gången. Sedan om jag är hemlighetsfull eller ifall mitt liv helt enkelt bara är innehållsfattigt och ointressant får ni avgöra själva.

 

OCH så att en viss fröken Hålsten ska slippa sitta med ett lexikon följer härmed en kort ordlista över de något svårare orden som förekommit i inlägget

 

Megära = Kärring

Nitisk = Flitig

Lunta = Tjock bok

Summa summarum = Allt som allt

Raison d'etre = Skäl för att existera

Försoffad = Slö

Förebrå = Klandra

Bannor = Utskällning

Bravad = Stor prestation

Nykter = Tja ... egentligen väldigt svårt att förklara för en finländare. Tänk dig att du inte dricker alkohol, alltså ingen alkohol alls, inte av något slag, i någon form eller i någon utsträckning under en längre period, inte bara för att du håller på att fylla på glaset eller för att du sover. Typ, tillståndet man befinner sig i när man vaknar på morgonen innan man tar en återställare - utan huvudvärken och skammen.

Då så, nu har jag äntligen varit på Löwenströmska för ultraljud och doktorn sa att allting såg bra ut med testiklarna, bitestiklarna, blodflödet och allt, så jag har varken cancer eller något annat som skulle kunna vara farligt. Dessutom är jag inte på smällen heller.

 

Men lite bitter blir man ändå, med tanke på att doktorn krävde 200 kronor för att klämma mig på pungen och bidra till allmänt kymig stämning genom sina överflödiga och klumpigt formulerade kommenterarer (se tidigare inlägg) och sedan tar radiologen 200 kronor betalt för att kladda ner hela mitt skrev med en kletig sörja innan hon (ja, självklart fick jag en kvinnlig läkare på Löwenströmska) petar runt med sitt verktyg. 400 spänn - vilket är ungefär 40 000 omräknat i studentekonomi - och sen har man inte ens lite cancer i kulorna. Rip off!

 

För 400 spänn vill man nästan ha ett intyg av något slag som verifierar testiklarnas välmåga, något som man kan ta hem, rama in och hänga upp i hallen så att man förhäva sig lite halvsubtilt för alla gäster. Synd att inte friska testiklar och ofördärvad pung har ett ansenligt attraktionsvärde enligt det manliga skönhetsidealet, för i så fall hade jag krävt ett intyg för att kunna ha i plånboken och sedan hit the clubs för att ragga. Jag hade även köpt ett par byxor med testikelurringning för att ge damerna ett smakprov på mina välbehag.

 

Imorgon ska jag även ner till Göteborg igen, denna gång blir det en snabb visit. Jag anländer runt halv tolv på kvällen och åker hem redan runt klockan sju på kvällen nästa dag. Anledningen till detta är naturligtvis tidspress. C-uppsatsen är inte i närheten av klar, jag har ju till exempel fortfarande en intevrju kvar att göra, plus att jag har (återigen!) stött på problem vad plugget anbelangar. Jag tror inte att det blir omöjligt att lösa, men om jag får dra till med ett gammalmodigt och mossigt uttryck som inte ens majoriteten av Sveriges 80+-are skulle få för sig att använda så brinner det i knutarna. Sista ansökningsdag för nästa termin är nämligen på måndag.

 

Och visst är det väl rent ut sagt för jävligt att SJ kan vara så pass skrupelfria att de säljer en tur- och returbiljett till Göteborg för strax under 1000 kronor och ändå hävdar att det är inklusive studentrabatt.

 

En kvick bikt: igår var det premiär för den nya serien "Hannbial" med Mads Mikkelsen som Hannibal Lecter och eftersom jag är ett fan av "När Lammen Tystnar" blev det till att bänka sig framför TV:n med diverse snacks för att utreda ifall serien var något att hänga i granen. Jag kommer förmodligen se på nästa veckas avsnitt, men hittills är jag dessvärre inte övertygad.

Det verkar som att detta blir det första inlägget i april, tillika det första inlägget på ett ganska bra tag nu med tanke på hur ofta jag inledningsvis uppdaterade den här bloggen. Det verkar dessutom som att jag har inlett de senaste par-tre inläggen med att hur lång tid som förflutit sedan respektive föregående inlägg, som om medvetenhet på något sätt skulle urskulda oföretagsamhet. Om något tillför det väl endast ett visst mått arrogans?

 

Jag har dock en god ursäkt för att ha struntat i bloggen ett tag, nämligen skrivandet av C-uppsatsen. Arbetet med den här kvarnstenen tar upp en hel del av min tid, energi och uppmärksamhet, så att fylla den här digitala journalen med allt från litanior till gnäll - måhända någon enstaka amusant anekdot - för allmänhetens läslust har inte direkt varit prio 1 på sistone.

 

Jag har inte ens någon koll längre på hur många böcker jag har läst, eller åtminstone skummat igenom, och fler kommer det att bli innan läsandet kan upphöra. Just nu försöker jag desperat finna några tillämpbara teorier för analysen av empirin, vilket är exakt lika roligt och lättsamt som det låter, men det är knepigt att hitta något som inte blir för långsökt och tillkämpat i slutändan. När allt kommer till kritan så är det ju ändå en akademisk text som universitetet kommer att göra tillgänglig för allmänheten via internet, vilket betyder att de inte släpper igenom vilken navelskådande rappakalja som helst. Det måste nog ligga lite tyngd i slutsatserna.

 

Validitet, är nyckelordet.

 

Jag hade ett samtal via Skype med min handledare för ett par dagar sedan, som var mycket givande, och han kom med några väldigt bra förslag och infallsvinklar samt hjälpte mig att formulera mina motiv och mål med uppsatsen lite tydligare, vilket hjälpte mig att få ett skarpare fokus i mitt efterforskningsarbete. Men, som sagt, det innebär inte en paus från allt läsande. Det snävar av litteraturen en aning, visst, och för det är jag evinnerligt tacksam, men det återstår ändå att finna något användbart ur alla dessa jävla luntor!

 

Idag, till exempel, var jag tvungen att åka in till Stockholm för att bevista Stockholms universitetsbibliotek för socialt arbete igen eftersom lånetiden på de böcker jag checkade ut förra gången började löpa ur. Jag hade pratat med pappa om det tidigare i veckan varpå han erbjöd mig skjuts in till stan. Jag sa att det ligger vid Norrtull varpå han sa att det inte gjorde något. Jag sa att de stänger redan klockan 14 på fredagar varpå han sa att vi borde åka in tidigt i så fall. Jag ringde honom klockan 11 i förmiddags och frågade när han vi skulle ge oss av varpå han sa att han inte kunde för att han och mamma skulle passa barnbarnen.

 

Tackar ödmjukast! (Sarkasm)

 

Jag fick alltså hoppa ner i ett par byxor omgående för att kunna pallra mig iväg ner till pendeltåget (för er utomstående så har vi i Stockholm lite av ett socialt rättesnöre att bära byxor när man vistas utomhus). På väg ut ur lägenheten kände jag på mig att jag hade glömt något och precis innan jag låste dörren slog det mig; Ja visst ja, mobilen! Jag gick in och hämtade den igen och skyndade mig ner till stationen, där ett tåg stod och väntade. Jag gick långt ner på perrongen för att sätta mig långt fram (eftersom Karlbergs stationshus är på den sidan av perrongen) och precis när jag skulle sätta mig ner insåg jag vad jag egentligen hade glömt; de helvetes jävla böckerna som är anledningen till att jag prompt måste åka in till biblioteket idag!

 

Visst, skratta ni, men jag blir genuint orolig när jag lyckas med något sånt. Det är fan inte normalt att minnet misslyckas så grovt i min ålder. Skänk min kropp till vetenskapen ifall jag dör, de hittar säkert både ett och annat fel i min pasta catastrophale jag kallar hjärna som någon forskare kan döpa efter sig själv och göra sig en kometkarriär på.

 

På tågresan in till stan var det ett fyllo (eller kanske bara mentalt instabil äldre man) som blev uppretad av något, vilket föranledde honom till att gå längre fram i tåget för att byta plats. På vägen dit fräste han högljutt "Jävla svinas! Inkräkta på mitt privatliv, jag ska fan slå ihjäl dom, jävla ... AS-SVIN!". Man kan inte annat än beundra denna mans omfattande ordförråd.

 

När jag väl kom till biblioteket (som, för övrigt, är en gammal gymnastiksal med en massa hyllor fulla med böcker, basketkorgarna och ribbstolarna är fortfarande kvar!) för att lämna in böckerna visade det sig att de var en dag försenade och med tanke på att jag hade lånat ut 7 böcker så var jag inte på humör för att få betala förseningsavgift på samtliga. Som tur var lyckades jag lämna böckerna till en av världens ytterst sällsynta snälla bibliotekarier(ni har kanske sett om dem på national geographic) som bara sa "Nåja, det gör inget" och checkade in dem, free of charge.

 

Tackar ödmjukast! (Uppriktigt)

 

Nu har jag dessutom 5 böcker till att läsa igenom. Hoppas hoppas HOPPAS att det finns något gångbart i dem, annars kommer jag bli ... frustrerad, i bästa fall.

 

På vägen hem gick jag dessutom in i en liten butik där jag köpte en samlingsbox med 10 stycken filmer av Jean Luc Godard för endast 300 spänn. Aaaaaw yeeeaaaaah!!!

 

Istället för en propert detaljerad bikt i detta inlägg kanske jag bara ska ta och erkänna att jag gjort mig skyldig till en massa försyndelser sedan förra inlägget, inte bara över påskdatumen, och jag tänker fegt skylla detta faktum på stress på grund av uppsatsskrivandet, uppsatsläsandet, intervjuerna till uppsatsen (jag har gjort 2 nu, den tredje blir på måndag och den fjärde verkar ha hoppat av, så jag måste ersätta denne OMGÅENDE), förberedelser inför termin 7, farhågor om hälsan (jag har tid för röntgen nästa vecka, se föregående inlägg) samt en annan grej som jag inte tänker ta upp i bloggen. Förlåt mig för mina synder så som jag förlåta dem mig skyldiga äro.

 

Jag har, needless to say, därmed även inte kommit igång igen med träningen. Men, om man ser det från det ljusa sidan så har folk ändå påpekat att det märks att jag har gått ner i vikt.

 

Avslutningsvis så hade jag tänkt avsluta det här inlägget.

Jävlar i min själ, de senaste två dagarna har inte varit en segeltur på vaniljglass ska jag säga er. Jag antar att det jag ämnar skriva ner i detta inlägg är en aning personligt, men eftersom denna blogg - mig veteligen - endast läses av folk som jag känner och litar på så anser jag att jag kan dela med mig av detta utan att det besvärar mig.

 

Om vi tar det hela från början så kan jag öppna med att berätta för er att jag, under cirka en månads tid, tidvis har känt en smärre värk i skrevområdet. Ibland i själva scrotum, ibland i ljumsken och ibland i nedre delen av buken. Måhända har jag helt enkelt försökt stänga ute det, men jag har i vilket fall som helst, enfaldigt, försökt att inte låtsas om det.

 

Men så igår morse skedde det som alla män bävar för; jag tyckte att jag kände en knöl vid ena testikeln! I ett tillstånd av någorlunda återhållen panik gick jag genast upp på internet för att läsa mer om cancersymtom. Det jag fann erbjöd ingen tröst:

- Värk i skrev och lägre buk

- Känslan av ändrad form på eller en extra knöl vid testikeln

- Ömma punkter i pungen

Min reaktion var vederbörlig en vuxen karl; jag regredierade till en liten pojke, ringde pappa och lyckades klämma fram orden "Jag tror att jag måste till doktorn ...". När jag ett par sekunder senare insett att jag med dessa 7 framhuttrade ord effektivt riskerat att utsätta min far för en dödsbringande hjärtinfarkt förklarade jag vad det var som stod på. Icke desto mindre hämtade han upp mig för att skjutsa mig till doktorn.

 

Självfallet fanns det ingen tid redan samma dag, jag fick istället boka in en tid dagen efteråt för en undersökning, och även ifall pappa erbjöd tröstande och försäkrande ord så hade de, dessvärre, endast en begränsad verkan eftersom jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän jag fått undersökningen - så vida doktorn nu inte kom med tråkiga nyheter. Pappa föreslog att jag skulle följa med hem för att slippa vara ensam med min oro och dessutom bli bjuden på mat och annat gott. Jag tackade givetvis ja.

 

Med andra ord har jag även en kvick bikt att framföra; jag åt chips och choklad hemma hos mina föräldrar.

 

Jag ansträngde mig till det yttersta för att inte tänka på mitt stundande läkarbesök och bevekelsegrunden till det samt gjorde en ansats för att verka samlad och munter, men inombords raserades jag utav nervositetskälvningar vid blotta tanken av möjligheten att jag kunde komma att bli en canceranfäktad eunuck. Jag kände mig inte redo att kasta mina sädeskulor överbord. De har ju inte ens fått tillfälle att avla fram en abort ännu!

 

 

Pappa skjutsade mig till läkarmottagningen, där jag fick betala 200 kronor i förskott för att sedan sätta mig i ett trångt väntrum där jag blev kvar i vad som kändes som eoner (det var förmodligen knappt fem minuter i verkligheten) innan doktorn ropar in mig.

 

"Vad kan jag hjälpa dig med idag då?" frågar doktorn, som om han inte blivit informerad vad jag har bokat tiden för. Jag berättar, det oaktat, om mina intentioner med besöket och får sedan en utomordentligt klumpigt formulerad fråga:

Efter en kort pinsam tystnad tillade han:

Efter ännu en pinsam tystnad tillade han ytterligare:

 

 

YO! Här var det längesen (känns det som) man uppdaterade senast. Nåväl, ingen verkar ha tagit skada av denna uppdateringsfrånvaro, så vi fortsätter med inlägget utan omsvep;

 

Jag har, dessvärre, inte överdrivet mycket att förtälja om den senaste tiden i mitt liv. Förutom kanske att jag äntligen slagit hål i saken och skridit till verket vad gäller mina intentioner om att göra min lilla skitlägenhet mer visuellt attraktiv; Jag har nämligen infriat mina planer om att pryda mina väggar med de tre LP-skivorna som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Vill ni ha bildbevis? Här kommer det;

 

Har man sett på maken, det verkar som om jag åtminstone har kommit någonvart på denna nya väg av sunt (okej, sundare) leverne som jag givit löfte om att vandra härefter, eftersom jag fick - inte en utan TVÅ - komplimanger igår beträffande min reducerade kroppsvikt. En av dessa komplimanger kom förvisso ifrån min mamma ... och den andra ifrån min yngre bror, så jag antar att jag inte helt sanningsenligt skulle kunna påstå att dessa komplimanger kom ifrån två oberoende och ojäviga källor. Icke desto mindre tänker jag tillåta mig själv att blunda för detta sistnämnda faktum och tillåta mitt ego att flanera runt ett tag och hovera sig med "Stayin' Alive" på repeat i andanom.

 

 

Men om vi utgår ifrån att mor och bror inte burit falsk vittnesbörd bara för att vara stöttande verkar det ju förefalla som om den nya vettiga (okej, vettigare) dieten, i kombination med de promenader som jag nämnde i föregående inlägg, har börjat ge resultat. Med det sagt är jag fortfarande besviken över mig själv eftersom jag har varit slarvig med simningen på sistone. Faktum är att "på sistone" håller på att expandera till "under en längre tid", vilket är något som jag inte alls är nöjd med. Jag får ta mig i kragen och börja ställa lite högre krav på mig själv, inte bara nöja mig med att äta sallad till lunch och gå promenader som ett svepskäl för att slippa ifrån uppsatsarbetet ett slag.

 

Och nej; jag äter inte sallad till lunch varje dag, men mer och mer frekvent.

 

Idag har jag dock inte gjort särskilt mycket för att ta tag i träningen, faktum är att det enda jag har gjort för att motionera idag var att ta en omväg när jag gick till Willy's för att handla (cue the "Rocky" theme!). Jag kände att jag behövde ta det varligt idag och försöka koppla av lite, så jag har till exempel kollat på Wim Wenders' dokumentär "Tokyo-Ga" från 1985 om hans resa till Japan för att söka efter det Tokyo som filmlegenden Yasujiro Ozu skildrade i sina verk. Det var en välgjord, stillsam och intressant film - åtminstone för en filmnörd som undertecknad.

 

Ifall ni sedan undrar "Vad har du att koppla av ifrån?" så förtjänar ni ett pris för förmätenhet i form av en kängspark från en Doc Martens rakt under hakan. Skulle inte jag kunna ha legitima skäl för att känna mig stressad och förbittrad till och från?

 

 

 

 

Innan ni ens tänker tanken så låt mig bara få klargöra att detta inte sades med en förförisk antydan om att hon spelade svårfångad, bara med ren och skär likgiltighet.

 

Jag vet att det kanske inte är särskilt tillständigt att skriva det här så tätt inpå internationella kvinnodagen men må fan ta alla kvinnor! Det verkar inte finnas varken rim eller reson vad gäller deras beteende eller sätt att kommunicera och den minoritet av dem som kan konsten att tala klarspråk har istället andra skrämmande egenheter - till exempel en oförmåga att kunna särskilja hångel från mordförsök genom att kväva offret med tungan utanför en pubtoa (true story). Man får en nästintill oemotståndlig lust att slå nävarna i marken a la Charlton Heston och fördömma hela kvinnosläktet till evig pina i helvetets renande eldar.

 

 

Så en aning förbittrad kan jag känna mig ...

 

Men, efter en lugn dag som denna utan några måsten och istället bara lite avkopplande filmtittande eller musik från Chet Baker kan jag ta ett steg bakåt och se över uppsatsen och inse att det inte alls är så farligt som det kan kännas till och från samt kväsa den irrationella misogynisten inom mig som sparkar åt alla håll när han känner sig en aning konfys och eftersatt.

 

OBS! Jag hoppas att den humoristiska glimten i ögat inte gick någon obemärkt förbi. Speciellt inte någon av kvinnorna i mitt liv - såväl släktingar som väninnor - som gör det mycket mer värt att leva.

Oj då, det var visst ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen ... Nåväl, inte för att jag har fått någon som helst vädjan om fler inlägg, de flesta av er där ute verkar reda er alldeles utmärkt utan mina digitala luntor fulla med knappt sammanhängande svador om alla de triviala detaljerna i mitt liv vid sidan om simning. För det kan jag ju inte annat än tillstå; simning har verkligen fått allt mindre och mindre plats i den här bloggen sedan dess genesis, vilket jag misstänker har föranlett de flesta av er att tro att jag redan skulle ha gett upp.

 

Ack, ni klentrogna stänkskydd till livsformer!

 

Jag vill öppenhjärtigt bedyra att jag inte har gett upp och icke heller har jag för avsikt att ge upp överhuvudtaget. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att jag har varit lite sysselsatt på annat håll. Till exempel har jag på allvar kommit igång med uppsatsarbetet nu och jag har, måhända en smula övermodigt, hävdat att det känns rätt bra just nu, eftersom arbetet inte känns övermäktigt. Hittills tycker jag nog fortfarande det, men jag kommer nog att få äta upp de orden om drygt en månad eller så.

 

För närvarande har jag lånat ut ... vänta lite, jag ska räkna dem ... 10 böcker som jag ska läsa till uppsatsen, plus att det kommer bli några till. Dessutom har jag en hel del artiklar och rapporter att läsa via datorn OCH så får jag ju inte glömma de fyra-fem intervjuerna som jag ska utföra, transkribera samt analysera. Alltså; fråga igen om den månad så får vi se vad jag har att säga om uppsatsens hanterbarhet då. Idag insåg jag även att jag har inte mindre än 5 (FEM!) lånekort i plånboken. Det är ju en aning stört, egentligen.

 

 

Nu har jag återvänt från min senaste resa ner till Göteborg. Jag återvände faktiskt redan igår, men det har inte riktigt känts som om jag har landat till fullo förrän nu eftersom jag, fram till för en timme sen, endast hade varit hemma i min lägenhet i ungefär 50 minuter sedan tåget rullade in på Stockholms central igår. Först och främst var jag bjuden till en fest hemma hos Markus och även om tåget anlände så sent som halv elva på kvällen kände jag att det var alldeles för länge sedan vi sågs sist (på begravningen, tror jag) och gick alltså direkt till Ulriksdal, där jag även blev kvar över natten. Precis som jag förväntat mig var det enormt kul att träffa Markus igen plus att det var mycket skönt folk närvarande. Synd att Mani, Alex och Sam inte var där men det blev, som sagt, bra ändå. Tjockt värt ännu en natt på en extramadrass.

 

Sedan var det bestämt att jag skulle firas idag eftersom jag jobbade på min riktiga födelsedag och var tvungen att kila ner till Göteborg direkt efter det, så jag åkte bara hem till lägenheten för att rykta mig och ett klädombyte innan det bar iväg hem till mina föräldrar. Anledningen till att jag firar hemma hos mina föräldrar (förutom att jag bara är FÄM år) är att min lägenhet är alldeles för liten för samkväm med fler än tre deltagare, förutsatt att alla tre tänker på att inte andas för mycket. Familjen var där, en och annan släkting och Stefan, som hade en ledig dag. Senare på dagen åkte vi iväg för att hämta Josefin, handla och hänga. SEN kunde jag gå hem till lägenheten igen.

 

På min riktiga födelsedag jobbade jag ju natt på boendet där jag gjorde min praktik och ifall jag får säga det själv (vilket jag får; det är min blogg, ditt luder) så tyckte jag att det gick väldigt bra, även om jag blev tvungen att spendera halva kvällen på Danderyd med en kille som hade problem med magsmärtor, för jag hanterade situationen utan att tappa lugnet. Eftersom jag gärna vill ha fler arbetspass hos dem så bådar en sådan incident endast gott för mig, om jag får lov att uttrycka mig en aning krasst (vilket jag får; det är min blogg, din horkarl).

 

Imorgon bitti är det dessutom dags för nästa arbetsintervju, så hoppas att ni håller tummarna!

 

MEEEEEEEEN, Göteborg var det ja. Först och främst var det ju den förbenat långa tågresan ner, fyra och en halv jävla timme (snubben bredvid mig satt hela resan och spelade ett spel som såg väldigt monotont ut i sin iPad. Hans hjärna måste ha antagit en smegmaliknande substans efter att ha riktat sin uppmärksamhet på en sådan intellektuellt ostimulerande syssla under en så långa tid). Det var INTE chill, speciellt inte efter att han jobbat natt. MEEEEEEEEN, jag överlevde.

 

Annars var det en rätt trevlig tripp. Förutom att jag äntligen fick träffa min handledare och utbyta några ord med honom personligen så bestämde jag mig även slutgiltigt för vad min uppsats ska handla om OCH jag var med på en väldigt nyttig föreläsning om att söka i databaser, därav kan man utan förbehåll klassificera den akademiska delen av resan en formidabel succé.

 

Detsamma gäller pretty much för den sociala delen av resan. Jag festade lite med John Båt, tog några öl med Nadja, sprang på Erik från gamla universitetsklassen på stan, hängde lite med Anton, träffade lite nya människor samt fick ett underhållande telefonsamtal från en klämkäck tjej som erbjöd mig "fina erbjudanden" från Bredbandsbolaget. När jag sa att jag inte var intresserad förbyttes hennes ton till en mycket mer bitter en när hon sa "Du vet ju inte ens vad jag har, jag kanske ringer och vill bjuda dig på en gratis resa till Thailand, det vet väl inte du!?" och när jag svarade "Har du något sånt?" förbyttes tonen ännu en gång till med mer förgrymmad en när hon, efter en kort tystnad, svarade "NEJ, inte direkt!". Jag var, med andra ord, inte intresserad.

 

Men det mest sällsamma som inträffade under resan var på torsdagen, då jag efter en bra dag i plugget kände mig på topp och sugen på att hit the town. Kruxet var att det bara var torsdag kväll och ingen som jag kände i Göteborg kunde följa med ut. Detta gjorde mig ganska amper och efter en lång stunds muttrande bestämde jag mig för att gå ut och ta en öl själv på Pustervik. Där var det lagom med folk och väldigt lugnt, så jag ställde mig i baren och tog en bärs.

 

Sedan kom det fram en man runt 35-40 års åldern och ställde sig bredvid mig. Han inledde en konversation på engelska, för han var britt, och ganska omgående stod det klart för mig att denna man mycket väl skulle kunna vara den bittraste mannen sedan Karl Pilkington (han var till och med från Manchester!). Han var inte alls otrevlig eller påstridig på något sätt, men han ställde många frågor och vad jag än svarade så tyckte han antingen att var ointressant, dåligt eller onödigt. När jag sa att Storbrittanien gör bra filmer höll han inte med, när jag pekade på Trainspotting som en bra film från Storbrittanien så tyckte han att den var värdelös för att den var "naiv", när jag sa att den blivit lovprisad för att den visar heroinisters vardag på ett verklighetstroget sätt utan att vara predikande sa han "Why should I watch a movie that shows me real life? I can see real life in real life".

 

Ett annat skönt utdrag ur konversationen var när han frågade ifall jag var gift eller hade flickvän. Jag svarade nej och då tittade han på mig lite och sa;

"But you're in love with someone?"
"Maybe"
"Who is she?"

"It doesn't matter"

"I know it doesn't matter. So who is she?"

"You don't know her"

"Of course I don't know her. I don't need to know her. I don't want to know her. So who is she?"

"Why do you want to know?"

"I don't want to know, YOU want to tell me. So who is she?"

"I don't want to talk about it"

"And I don't need to hear it"

 

Vi talades vid i minst en timme och han bjöd mig dessutom på två öl under den tiden. När han sedan började ta på sig jackan för att lämna stället sa jag "It was nice talking to you", som man ju gör. DÅ, av någon anledning, tittar han på mig och säger;

"Do you think I've enjoyed talking to you? You're the most pathetic man I ever met."

Sedan gick han.

 

Jag vet inte om hela den här konversationen var någon form av utstuderat skämt som går hem hos Manchesterbor eller ifall han hade haft en dålig dag och bara behövde gnälla av sig, men efter att ha begrundat det bisarra och ironiska i hela situationen (att bli kallad patetisk av en man som har samma världsåskådning som Gargamel) började jag skratta högt och var inte längre på dåligt humör. Han dök upp från ingenstans och försvann lika kvickt bara för att muntra upp min torsdagkväll med sin grämelse, nästan som en fabel eller Frank Capra möter An Idiot Abroad.

 

Dessutom antar jag att den enda personen som är mer patetisk än den gnälliga britten som står och kverulerar på Pustervik en torsdagkväll är killen som står bredvid och lyssnar ...

 

En snabb bikt kanske? Okej då; jag har under de här dagarna druckit en hel del öl och vin samt ätit skräpmat. Plus att jag fick i mig en bit kladdkaka och lite läsk som inte var light tidigare idag under det sena födelsedagsfirandet.

 

På tal om födelsedagsfirandet (igen) fick jag en perfekt födelsedagspresent av Tim, nämligen ett par simglasögon. De kommer definitvt att behövas på vägen till Vansbro 2014.

 

För bara 20 år sedan ... fyllde jag 8, så jag antar att det innebär att jag är 28. Oj då ...